När kom indoeuropéerna till den italienska halvön

Faktum är att man ej vet, men att väldigt mycket forskning behöves inom området så att större klarhet kan nås i frågan, senare forskning menar att terramarekulturen var en lokal företeelse. Detta är ju givetvis en fråga om hur indoeuropeiskan gjorde sitt intåg i detta område och vissa menar att indoeuropeiska folk kommo till appenninska halvön över Adriatiska havet för 4000 år sedan och vissa menar att protovillanovianerna som då enligt teorin skola ha kommo från norr och medbringat språket, emedan ytterligare andra menar att den villanoviska kulturen är frambringad i Italien självt av ett indoeuropeisktalande folk. Protovillanovakulturens uniformitet över stora delar av Italien har påvisats som exempel om att folken kom från nord, men komplikationer med detta synsätt uppkommer då man tar i beaktande den lingvistiska splittringen under den senare epoken på den appenninska halvön och det går icke till hundra procent ihop med den uniformitet som villanovia frambär - speciellt komplicerat bliver det när vi seom att samma villanoviska kultur liggo bakom både klara indoeuropeiska samt samtidigt italiska folk som osko-umbrerna samt folk som havandes förklarats som varandes icke-indoeuropéer, speciellt etruskerna. Detta bevisar ju bara att enbart för att de materiella efterlämningarna är identiska betyder icke det att det var frågan om samma etnicitet og tungomål eller överhuvudtaget tillhörigt till samma språkfamilj - ett arkeologiskt material bevisar egentligen ingenting angående språktillhörighet, eller etnicitet, och det är detta ett utmärkt samt viktigt exempel på.

~

Citerat från boken Europas tungomål.

Hora

hora, isländskans hórr, älskare

hjärter-, klöver-, og spaderhora

damerna i kort, leken

hon besitter alltid esset

rotbesläktat med kär

i betydelsen åtrå

indoeuropeiskans *qar

latinets carus, iriskans cara

iranskans kama, sanskritens kama

i kärleksgudens namn, Kama

protogermanskans *khoraz, feminum *khoran

den som åtrår, horan

sutra:

en gudinna

värd dyrkan, åtrå, kärlek

oavsett hur hon är

~

PIE *dhĝhóm – ‘jordvarelse’ - Människan ånyo av jordslig börd

Ett genusaktigt propåande som göres ibland kring termen ‘människa’ som på engelska förutom human også heter man hvilket förgrytligt nog även är termen för ‘man’.

Ur historisk synvinkel är ehuru detta ett propåande utan grund, ty termerna för “man” och “woman” är *wiro- og *g^wenā hvilket finnes kvar i exempelvis ‘viril’ respektive ‘gynekologi’, emedans termen för det mer generaliserande ‘person’ är *manu- hvilket då åfinnes i nutidens mansord, men osså för människa.

Det är således icke termen för ‘man’, i nutida svensk betydelse, som fått anspela för termen för ‘människa’ utan det är termen för ‘människa’ som fått anspela på den engelska termen för ‘man’ hvilken således bibe­hållit en av grundbetydelserna. Ordet har i dess svenska form ändrat sig mer, ‘människa’ fick sin form från protogerm­anskans *manniska.

Termen ‘person’ däremot är av ickeindoeuropeisk etruskiskt härkomst, φersu. I etruskiskan så var termen en maskförsedd teaterfigur (Bonfante, The Etruscan Language, 1983; jämför med sociologen Goffman, Jaget och maskerna, 1994) men redan Cicero hade den nutida betydelsen för ordet. Intressant är alltså att Cicero byggde ut termen till dess nutida betydelse ifrån den etruskiska samt att Goffman således var sent ute i sin, såtillvida etruskiska, teori.

Då de andra orden etymologiseras så kan här förtäljas att termen ‘human’ havandets fått sitt utse­ende genom att latinarna antagligen tyckte det vara svårt att uttala *d^hĝ då den protoindoeuropeiska termen var *d^hĝhóm hvilket kom från *d^heg^hom hvilket betydde ‘jorden’ hvilket göre att den föregående termen betydde ‘jordvarelse’ - d.v.s. redan de gamla protoindoeuropéerna hade den darwinistiska kunskapen att människan inte var av Gud komna, utan av jorden.

Det Darwin gjorde var att återföra människan till jorden, till Lucretius, efter att kristendomen hållit det mänskliga tänkandet i en vishetens medeltid.

~

Karta av indoeuropeiskans utbredning

~

= Europas tungomål

Indoeuropeiskans språkliga underfamiljer

Indoeuropéer är en samlingsbeteckning på de folk som i historisk tid hava talat något av de indoeuropeiska tungomålen. Här i detta avsnitt skall en uppräkning av de olika folken samt de olika undergrupperna till indoeuropeiskan tas till nämning samt sedan genomgås i det kortaste. De undergrupper till indoeuropeiskan som kommer att genomgås här og som finnes, eller har funnits, i Europa är den utdöda anatoliskan, den tillikt utdöda thrakodakiskan, den utdöda illyriskan, den ännu levande italiskan, som latinet samt därigenom de romanska målen härstammar ifrån, de ävenledes fullt levandes germanskan, slaviskan, keltiskan, baltiskan samt indoariskan, företrädelsevis romernas språk - annars så finnes denna gruppering främst i Asien, och några andra grupperingar som har en osäker ställning. Förutöver dessa så finnes även i Europa undergrupperingarna helleniska, armeniska og albanska, denna sidsta ibland inräknat under illyriskan, i Europa, men som nämnts så stoppas dessa in under de aktuella länderna. I Asien, samt i en vid mening i Europa, samt tidigare även i Europa hvilket många verkar ha förglömt, så finnes iranska. Iranska samt indoariska sammanfattas ofteliga som en egen grupp eftersom de äro nära besläktade benämnda som indoiranska – detta göres även här då otvivelsam befogenhet finnes till en sådan sammanförning. Ett annan utdöd subgrupp är tokhariska som talades borta i dagens Uigurien, denna skrives likväl med här, främst av intresse.
  Det är ganska vanligt att man indelar de olika tungomålen i ovannämnda olika grenar då det ofta finnes stora likheter både grammatiskt samt lexikaliskt emellan målen ifråga, men det föreligger däremot svårigheter att påvisa säkra bevis för i hvilken grad de sinsemellan äro släkt med varandra samt när de kan ha uppdelats och hur. Ett exempel som det däremot råder ganska stor sämja om äro att det är nära släktskapsförbindelser emellan indoariska et iranska, andra påstått nära släktskapsband som det dock inte råder consensus om är baltiska ock slaviska, men en än mer kontroversiell sammankoppling utgör italo-keltiskan, och dessa indelningar finnes överhuvudtaget inte i denna skrift förutom i vissa fall då de nämnes vid namn, detta med anledning utav osäkerheten i dess propsande samt då denna skrift ej djupför tungomålens varande. Det finnes givetvis ytterligare en mängd föreslagna indelningar som det finnes mer eller mindre, eller inga, bevis för. Angående italo-keltiskan så haver de flesta numera övergivit den teorin emedans teorin om baltoslaviskan växer till sig, främst ehuru bland slavisterna.
  Det råder, som skrevs, mycket stor oenighet om hur man dialektalt skall indela de indoeuropeiska tungomålen, men en inte allt för kontroversiell sådan skulle kunna vara följande, även om man givetvis måste sätta vissa frågetecken speciellt kring tokhariskan samt albanskan, en nordindoeuropeisk förgrening med germanska, baltoslaviska samt albanska, en västindoeuropeisk förgrening med keltiska, italiska ock tokhariska, en sydindoeuropeisk förgrening med frygiska, hellasiska og armeniska samt en östindoeuropeisk förgrening innehållandes indoiranskan. Stor ovisshet råder ehuru och både areala samt andra fenomen kan ligga bakom indelningarna, exempelvis så ses det ju att i västindoeuropeiskan så ingår endast språk som talats i de yttersta utmarkerna av de indoeuropeiska språkens geografiska utbredning där i bokstavlig mening en hel kontinent slutligen legat emellan dem, med tokhariskan i Östturkestan og keltiskan på Irland, hvilket ju kan föranleda att det är arkaiska drag som bibehållits i de olika språkgrupperingarna, till exempel att innovationer som skett i mitten eller någon annanstans i det geografiska utbredningsområdet inte spridit sig till utmarkerna, hvilket gör så att språken ser ut att vara tillhörande samma förgrening men kanske inte gör det historiskt sätt. Även detta är ett ytterst vanligt lingvistiskt förfarandefenomen.

~

Ett mindre utdrag från boken Europas tungomål.

Komparation utav indoeuropeiska ord

~

En ordkomparation som man brukar illustrera både de väldiga överensstämmelserna emellan verbens böjningsformer som ordformerna i sig är verbet ‘bära’, emedans jämförelsen emellan numeralerna givetvis är klassisk. Förkortningen PIE står för protoindoeuropeiska och tros vara det tungomål som senare alstrat de olika protosubgrupperingarna, som legat till grund för de diversata språken, asterixen indikerar att ordet är rekonstruerat och ej dokumenterat historiskt. Tokhariska A/B illustrerar tvenne olika tokhariska språk.

Svenska    Sanskrit... ...Doriska......Latin   .   Forn-        Fornslaviska

--------------------------------------..--....-..---.(hög)tyska

jag bär......bharami.....phero--.--.-..fero--..---biru------.--..bera

du bär-----. bharasi......phereis--..--..fers-..----biris------...--berasi

han bär----.bharati.......pherei---.-...fert----..-.birit----...-..-beretu

vi bärom--- bharamas--pheromes....ferimus...berames-...--beremu

i bären....-..bharata......pherete-.---..fertis--..--beret---...-.berete

de bäro......bharanti.....pheronti--.-..ferunt--..-berant--....-.beratu

PIE-----------Latin     .... Sanskrit.....Hellasiska  Gotiska  Galliska

*oinos---------ūnus------..ékas------heĩs-----..-ains        cintuxo(s)

*duwo-----.---duo-------..dvā(u)---.dúō---....--twai       al(l)os

*treyes--------trēs-------..tráyas----.treĩs---..--þreis      trito(s)

*kwetwores---quattuor--catváras--téssares-.-fidwor-- petuar(ios)

*penkwe------quīnque---.páñca--.--pénte---..-.fimf        pinpetos

*s(w)eks------sex-------...sás------.--héx---.....saihs      suexos

*séptm--------septem--...saptá---.--heptá---...-sibun     sextametos

*ók’tō------.--.octō----....astá(u)-..-oktώ----.....ahtau     oxtumeto(s)

*newn--------.novem--....náva------ennéa---..-.niun       namet(os)

*dek’mt------.decem--....dáśa----.--déka----...taihun    decametos

F.kyrk.sl.   Litauiska   Armeniska   Albanska  Tokhariska A/B

jedinъ        víenas-----.mi                   një                sas / se

dъva          dù----------.erku               dy                  wu / wi

trьje           trỹs------.--.erek‘            tre                  tre / trai

četyre        kenturì----.č‘ork‘             katër              stwar / stwer

pętь           penkì-----.--hing               pesë               päñ / pis

šestь          šešì-------..-vec‘               gjashtë          säk / skas

sedmь       septynì-----ewt‘n              shtatë             spät / sukt

osmь         aštuonì----.-ut‘                  tetë                okät / okt

devętь       devyni-----.inn                 nëntë              ñu

desętь       dēšimt------tasn               qind                säk / sak

~

Det gick ej att transferera uppställningen till bloggen så den blir lite skev här, samt så går icke alla tecken att replikera enkelt varhän även en del fonetik går förlorad, i övrigt är det taget från boken Europas tungomål.

Ordkomparativ metodik givandes sociolingvistisk konklusion

Det protoindoeuropeiska ursamhället var antagligen ett utvecklat klansamhälle. Enligt vissa romantiker så var ledarna valda, men denna teori behöver man inte ägna så mycket tid åt, speciellt då endast föga bevis överhuvudtaget kan framvaskas i den riktningen, varav vi skall titta in på dessa kort nedan. Samhällets basala utformning anser man sig överlag ha kunnat utse från det rekonstruerade protoindoeuropeiska språk som fortgående framarbetas, plus naturligtvis genom komparativa studier utav de post-protoindoeuropeiska samhällena som kommit fram i historien - här skall bara en mycket kort inblick givas för att ge viss kontextuell åminnelse. Det oftliga nämnda hettitiska eller anatoliska folken var de tidigast framkomna indoeuropeiska samhällena, som vi senare även skall se.

  För att kunna utröna hvilken kultur det protoindoeuropeiska folket hade så har man försökt återskapa språket för att därigenom kunna se hvilken ekonomi, kultur, religion de hade samt i hvilken miljö de bodde, för att därigenom kunna se var de bodde eller åtminstone kunna utesluta områden som inte representeras av språkbruket. Till detta läggs naturligtvis komparativa studier av verkliga kulturer som talat de olika indoeuropeiska språken. Man har kommit fram till ganska intressanta resultat och teorier, som exempelvis om samhällsorganisationen som vi senare skall se. Exakt hur man rekonstruerar ord skall inte gås in på då det är av mer teknisk karaktär, men det absolut vanligaste sättet att rekonstruera ett ord äro att man komparerar avkomman av urordet utifrån ljudförändringslagarna. Hur dessa går till får läsas om i annan och fördjupad litteratur. Här nedan endast ett något sammansatt axplock.

~

Ett mindre utdrag från boken Europas tungomål.

Indoeuropeisk monarki

Ett ord som man med relativ säkerhet haver kunnat uttala sig om är just ett ord om en ledare. Man har ehuru dragit slutsatsen att ordet enbart illustrerar ett välutvecklat familjesystem i paritet med ett klansystem och inte en högre politisk organisation såsom en furste eller annan mer övergripande hövdingamakt, en klanledare är ehuruväl en hövding och den tidens kung - någon slags kung över ett stort geografiskt område är praktiskt omöjligt i dessa tider och dessa samhällen. Anledningen till denna teori är latinets verb regere ‘leda’ som omvandlat till härskare eller ‘kung’ bliver rēx på latin, rī på iriska, -rīx på galliska, möjligtvis Rhêsos på thrakiska samt rājā på sanskrit. Detta skulle i rekonstruerad form på protoindoeuropeiska ge *rēğ-s som också kan deriveras till ‘rak’ och ‘rätt’, hvilket givetvis tyder på ett diktatoriskt samhälle där yttrandefrihet inte är rådande utan det härskaren säger är den rätta och riktiga vägen och det är härskaren själv som bestämmer vad som är rätt. Till detta skall även läggas att kungen, og inte sällan även drottningen, har någon slags sakral position i väldigt många utav de indoeuropeiska traditionerna; detta ses bland annat tydligt hos anatolierna, romarna samt grekerna, men även hos kelter, germaner, iranier, og så vidare. De ovanstående orden har synbara likheter, men med flera undantag, exempelvis cyning på anglosaxiska, svenskans konung och helleniskans basileús - detta gör att teorin om ett sammansatt urhem med en ledare faller och det blir mer troligt att flera stammar baserade på klaner existerade. Också en revidering av sanskritordet rājā har gjorts i de äldsta vediska skrifterna, hvilket gör att hela konceptet med kungar i detta tidiga samhälle faller och man höllo sig antagligen med klanledare, hvilket i sak är ungefär som kung fast i mindre skala, även om klaner kan vara ganska omfattandes ändå. Ett eller flera samhällen baserade på klaner skulle även kunna stödja en successiv språksplittring till de undergrupper som vi klassificerar in målen i, men det bästa är nog att inte betänka det allt för mycket med grund i enstaka ord som så. Det hellenska ordet har man icke kunnat etymologisera och det kan mycket gärna vara så att de ursprungliga protoindoeuropéerna hade någon slags institution liknandes en kung, men att när den helleniska folkgruppen flyttade iväg miste den institutionen och sedan när de återupptog den så lånade de helt enkelt in termen från en annan folkgrupp, kanske från pelasgierna (se Hellas) och därför så överensstämmer inte orden - de hellasiska kungatraditionerna stämmer dock så vitt man kan se väl överens med andra indoeuropeiska traditioner, det är nästan bara namnet som skiljer. Om inga klara bevis eller högst probabla teorier finnes, så är det väldigt svårt att förklara undantag. Andra sådana här titlar som man kan rekonstruera är drottning, herre, dam, og så vidare.
  De första i historien framkomna indoeuropéer, de anatoliska folken, nyttjade ett sumerogram för att skriva ordet kung, LUGAL-uš. Sumerogramet är alltså bara ett kuneiskt skriftinlån i den anatolisk-hettitiska bronsåldersskriften, hvilket betyder att när ovannämnda stod, alltså LUGAL-uš, så uttalades ehuru ordet antagligen som haššu-uš, drottning lästes haššušara-, man lade till hettitiska ändelser på sumerogrammen. Ett sumerogram är alltså ett ideogram som nyttjats med grund i den sumeriska kilskriften men där detta står så läser man ordet på ens inhemska språk. Det hettitiska ordet för kung är format från ordet haš(š)- ‘avla, alstra, frambringa, föda, födas av’, och till exempel haššant betyder antagligen exempelvis ‘son’, i luviskan finnes hamša ‘sonson’. Det hettitiska ordet är frambringat på samma sätt som det germanska protoordet för kung, *kunningaz, som kommer från den andra indoeuropeiska födslotermen som också givit oss, exempelvis ord för nation, genus, naiv, med flera. Men den indoeuropeiskt härkomstliga hettitiska termen har vidare anspelningar om man går till andra språkområden och i till exempel sanskriten finnes ásuh ‘andning av liv, liv, vitalitet’, ásurah ‘mäktig, ledare, trollkarl’, ásura- ‘ande, högre varelse’, i asvestiskan betyder aŋhu- ‘liv’, i avestiskan finns vidare ĵuyō aŋhuš, hvilket är precis samma som vediskans jīvó ásur ‘levande ande/väsen’. Avestiskan haver därutöver de religiösa termerna även maktpolitiska såsom ahū- ‘herre’ som osså är ett epitet på gudom, ahura- ‘herre, prins’, som utöver detta også har betydelsen ‘gud’. Fornpersiskan har vidare Auramazdā, hvilket är ett gudsnamn, och fornisländskan har det ord som fortlever i svenskans, och betyder detsamma, ‘äss’, d.v.s. áss, hvilket ävenleda betyder ‘gud’, runiska a[n]suR, gotiska ansēs ‘halvgud’ samt det ovan behandlade åtfinns även i germanskan rekonstruerat till *ansuz ‘suverän gud’, i hettitiskan åtfinns även hašawa som har någonslags prästinnefunktion.
  Även om man inom de olika indoeuropeiska kulturerna nyttjat olika termer för sin härskare, så synes det klart att samma kulturella bakgrund kring rojal sakralism äro rådande. Även den andra vanligt förekommande termen *rēğ- som betyder ‘korrekt, rak’, og så vidare, som blivit ‘kung, drottning’ i flertalet språkgrupperingar, till exempel i italiska, ariska, keltiska, men även bibehållet sina legalistiska toningar i exempelvis sanskritens rājati- ‘korrekt, regler’, avestiskans razan ‘ordning’, anses ofta vara ett sakralt bevingat ord och kungen ses ofta som även en högstepräst, hvilket gör det direkt kulturellt jämförbart. Det finns väl bevarade dokumenterade riter i Indien samt i Italien, og druider samt konungar med dessa titlar, men själva termen verkar inte kunna knytas till religiositeter utan det är enbart sekundärheter som anbelanger riter, med mera, som kan knytas åt det hållet. Förutom detta framkommer snarare en mer legalistisk framtoning, även om det ej heller utesluter en sakralitet hvilket vi genom de historiska beläggen vetom hava förekommit bland de som nyttjat denna termenologi. Enligt flere så hvar ej ens den indoeuropeiska kungen direkt kopplad till militaria, utan han var positionerad någonstans mittemellan gudavärlden och dess mänskliga motsvarighet. Detta synes väl bland annat i den romerska kulturen i början av den republikanska eran när kungarna drevs ut och en ny prästfigur skapades, en rex sacrificulus, väl belagt är det även i irisk, hellasisk samt indisk tradition och åsyftningar åtfinnes på flertalet andra håll. Att kungen og drottningen är sakral i den meningen även när det gäller de tidiga hettiterna är uppenbart om man tar del av det materialet. Förutöver dessa indoeuropeiska termer så kan även andra liknande nämnas, mykenskans wa-na-ka, som finnes kvar i hellasiskans wánaks ‘kung’, men har ej oväntat även betydelsen ‘gud’ - detta ord har en korrespondent i tokhariskan A nätäk ‘herre’, men även här A ñkät samt B ñakte ‘gud’. Tokhariskans basala kungsterm är eljest A wäl, B walo, oblik singularis lānt, hvilket är samma term som svenskans välde. Överlag så var nog kungen sakral i det äldsta indoeuropeiska samhället, hvilket absolut är en intressant samt viktig aspekt att hålla i det historiokontextuella sinnet.

~

Förutöver att jag ändrat vissa tecken för att få texten gångbar i bloggverktyget så är det ett mindre utdrag från boken Europas tungomål, monarkism som ideologi diskuteras tillikt i min bok Postmodernisme premillénaire.

DN

Valkungadöme och andra demokratiska församlingar hos indoeuropéerna

  Det säger sig nästan självt att gudomliga kungar ej väljes, åtminstone ej profant, utav människor, men i det bronsålderliga hettitiska materialet har man hittat något som skapat viss debatt genom åren. I det rika materialet åtfinnes en politisk institution som går under benämningen pankuš, vissa menar att prominenta medlemmar i samhället skapade denna institution och att denna fungerade som en domstol som kungen kunde ställas inför; det är dock viktigt att påpeka att det ej finnes belagt att detta skett någon endaste gång genom historien. Ävenledes är påståendet om att kungen behöver dess justifikation för att föra krig obelagt, påståendet jämför pankušen med den tidiga romerska senaten såsom den framhållits utav Livius. Den stora tidiga debatten ginge ehuru ut på att vissa menat att detta var en gammal indoeuropeisk institution som fungerat som ett valkonungadöme - att termen är indoeuropeisk står klart, men om någon sådan institution fanns, kan man icke se det i den hettitiska formen av pankuš i alla fall. Angående den demokratiska tesen, så gör tesen gällande att det var demokratiskt i protoindoeuropeisk tid med ett valkungadöme och att vi skulle se resterna av detta i det hettitiska fallet. En alternativ demokratisk syn har framförts av en italiensk forskare som gör gällande att kungens plats i princip endast berör religiösa spörsmål, såsom sakral denne hvar, hvilket gör att den verkliga politiken, eller beslutsfattandet, sker i demokratiska, eller quasidemokratiska, institutioner baserade på klannivå, kvarlevor han nämner av dessa är den romerska senaten, gerousía i Hellas, daran oa hos messapierna samt naturligtvis þinga hos germanerna.

  Etymologin för pankuš är intressant samt dessutom välattesterad betydandes ‘total, förenad; allmänn, generell; varje’ og även substantiviserat som ‘totalitet’ och enligt vissa kanske även ‘nobilitet’, detta sätter man dock vanligtvis ett frågetecken efter. Polomé som undersökt förhållandet emellan numeralen ‘fem’ och panku- ‘alla’ i förhållande till en strukturanalys av de indoeuropeiska numeralerna med ett quinariskt räknesystem, menar att protoindoeuropeiskans *penk^we först indikerade det totala antalet fingrar av handen, sedan ‘fem’. Den svenska termen ‘fingrar’ är förövrigt rekonstruerat från protogermanskans *fingwraz, i sin tur från protoindoeuropeiskans *penkwe-ros, d.v.s. ‘en av fem’ - man kan av förståelseskäl även tänka på den engelska termen ‘fist’. I de italo-iguvinska tavlorna finnes den umbriska anteckningen att de ‘tolv bröderna’ agerades in puntis och Polomé menar att dessa umbriska termer puntis / puntes betyder ‘alla’ eller ‘hela gruppen’, men ofta översätts som ‘grupp av fem’. Släktskapet emellan umbriskans puntis och latinets quīnque samt de övriga indoeuropeiska termerna för ‘fem’ kan ej ifrågasättas - exempelvis helleniskans πέντε, persiskans panj, polskans piec, rysskans pyat, litauiskans penkti, albanskans pesë, a-tokhariskans pän, vidare även armeniskans hing, kymriskans pump, iriskans cuig, holländskans viif, fornhögtyskans finf og funf, fornsaxiskans fif, og så vidare ~ ej att förglömma sanskritens extremt lika pañca, ordet hvilket vi fått termen ‘punch’ ifrån. Han menar då att umbriskan bibehållit den gamla betydelsen utav *penk^we i likhet med pankuš. Om man förlitar sig på den ŗgvediska informationen, med dess páñca jánās ‘fem nātiōr / folk’ så kan man även påtala att de som var inbefattades av denna term innehavde nŗmņám, hvilket i indoeuropeiska termer betyder ‘vitalitet’, ‘gudomlig potens’, hvilket kan ge teorier kring klansamhälle samt broderskap sammanhållna genom speciella krafter. Någon demokrati ser man ehuru ej skymten utaf.

  Om vi återgår till den hettitiska pankušen så är det ett faktum att enda gången vi kan läsa att den fungerar som en domstol, så blir domslutet ogiltigförklarat av den sittande kungen. Detta antyder ju klart att kungen har högre makt än vad den sammanslutningen haver. I en medelhettitisk successionstext (KUB XXXVI 109:5-7) står att finna att subjektets bröder, hans syster samt församlingen skall erkänna den nyutvalda kungen, det är ehuru märkvärt att nämna att detta skall ske efter det att prinsen utnämnts som ny kung, och att församlingen nämnes efter, den nyutvalda, kungens syskon - församlingen är tydligen inte den som väljer successören. Under den senare delen så vet vi genom Telipinušediktet att om en kung eller prins tänkte mörda någon av sina kungliga släktingar så skulle frågan behandlas i pankuš-en. Det finns även klara bevis att när lagarna föranleder den högsta domstolen att döma i fallet så är det kungen som är domaren. Det finns dock bevis på att någon kung uppmanas konsultera med pankušen, men att han sedan är fri att besluta själv. Vid studering av det hettitiska materialet så kan man se att den enda possibla referensen för väljandet av en kung, eller av en församling, är passagen ‘[t]uliaš pidi DINGIR^MEŠ-aš LUGAL-uizzanani[ ‘i församlingen plats, för gudsligt kungadöme’, men man böre då även framföra att tolkningen utav fragmentet är oklart och då den dessutom tillhör en kaukasisk-hurritisk icke-indoeuropeisk myt, så kan man ju inte ta detta som en viktig komponent i det bronsålderstida hettitiska samhället, om än det protoindoeuropeiska.

  Det är osså nämnvärt att nämna att en sådan här församling även fanns hos hettiterna kring gudomarna, tuliyas-, en Gudarnas församling, och som inte är helt olikt den ovan diskuterade pankusjen. Gudarnas församling som består av en systematisk organiserad lista av gudomar, kosmiska makter samt själva platsen för församlingen förekommer i en mängd texter - myter, ritualer, instruktioner, böner och givetvis i fördrag där den fungerar som en vidimerare och garantör för innehållet. Det är även så att vissa texter tydligen behöver en religiös sanktion och sätts till gudarna i deras tempel. Vissa har då istället menat att pankušen möts i tuliyan, men hur man kommer fram till detta får anses vara oklart. Tuliyas- kallas det när alla gudar, de tusen, samlas, totaliteten av gudarna, och det är denna gudstotalitet som befullmäktigande kan vidimera fördrag. Det är även nämnvärt att liknande sådana här gudsförsamlingar är relativt vanliga i andra näraösternreligioner, inkluderat biblisk teologi. Man höllo även fester og böner för totaliteten av alla gudar, ett fenomen som är förekommande i både nord- samt sydanatoliska traditioner, d.v.s. hettitisk, palaisk, luvisk, även senanatoliska, lykiska, men finns även i andra indoeuropeiska traditioner, till exempel så är ungefär 40 hymner i Ŗgvedan, av hvilka några räknas som de mest komplicerade hymnerna, riktade gentemot alla gudar. Ett fenomen som är lika i vediskans samt anatoliskans versioner är även hvilka som inbjuds, hvilket ej enbart är de vanliga gudarna utan även naturkrafter eller landskapselement såsom hav, berg eller floder. Språkliga likheter åtfinns även, detta även kanske i förzoroastrisk avestisk tid, men även i mykensk og homerisk hellasiska där även uttrycket ‘av alla gudar’ åtfinnes, i likhet med den hettitiska motsvarigheten, i fördrag.

~

Ett mindre utdrag från boken Europas tungomål.

DN

Gudinnedrottningen hos indoeuropéerna

Att kungen har en klar divin koppling sågom vi ovan, men det är viktigt att poängtera drottningens roll i det indoeuropeiska samhället, inte minst för att denna roll ibland kraftigt nonchalerats hvilket gjort så att en del dessutom fått för sig att det indoeuropeiska samhället var helt patrikalt, samt istället troendes att en del folk som man underkuvat eller på annat sett dominerat varit matrikala. Det finns en hel del bevis som tyder på att hennes roll varit minst lika sakral som kungens - drottningen var antagligen en högsteprästinna. Gudinnor finnes det mycket gott om. Detta syns klarast hos hettiterna, hennes makt i den mänskliga världen är ehuru ytterst oklar, av våran ovetskap. Viss makt bör hon ha haft, hvilket kan skönjas i materialet, men hvilken utformning detta haft debatteras livligt. Vissa påtalar fort de stöter på mäktiga, antingen inom religionen eller inom den politiska världen, kvinnor hos bland annat hettiterna, irerna, eller andra folk, att det måste röra sig om substratiska influenser från någon autokton befolkning som de annalkande indoeuropéerna fått stora influenser ifrån. Men man kan verkligen fråga sig om detta är stämmande då man stöter på liknande fenomen inom mycket stora delar utav det indoeuropeiska spektrat, hava alla infått exakt samma substrat?

  Angående den hettitiska drottningen, Tawanannaš, så menar många på att det verkar som om hon ej innehade sin ställning enbart med anledning utav att hon var kungens maka, bland annat så behöll hon titlen efter det att änkepositionen inföll och var även till viss del involverad i styret av staten, detta finnes flera dokumenterade exempel på. Vissa menar att detta inte är en relik från en ursprunglig anatolisk matriarki utan istället ett primärt resultat av hennes religiösa ställning, men också att det härrör från ett autoktont system av bror-systeräktenskap inom den rojala familjen - några klara bevis för detta sista är svårt att hitta, men kan antydas i visst material. Andra hava istället menat att den person som gått under benämningen Tawananna egentligen var dotter till kungen och kunde fungera som en successionslänk om ingen direkt nedstigande manlig tronarvinge fanns att tillgå. En tidig kung i hettiternas historia relaterar sitt anfäderskap till en tawananna; man bör dock påtala att det heller ej är ett ovanligt fenomen att mödrars systrar, eller brödrer, fostrade sin nevö eller niece i exempelvis det iriska samhällets högre strata. De hettitiska drottningarna hade i vissa fall en hel del att säga till om även utanför den religiösa sfären och verkar ibland ha kunnat verka ganska självständigt gentemot den hettitiska kungen, boð hvar suveräner - det finns även bevis under den tidigare assyriska tiden, innan Hettiterriket vann makt, att olika anatoliska prinsessor på sina håll varit i styrande politisk funktion, åtminstone att de hade viss beslutsmakt, samt ekonomisk makt. Förutom vissa bevarelser så tyder ehuru det mesta på att drottningarnas makt förhöll sig enbart till den religiösa sfären, hvilket är lika intressant det - hon var sannolikt en överprästinna, og helig som sådan. Några enstaka drottningar kallar sig även ^SALAM.DINGIR ‘moder av gud’. ^SALAM.DINGIR verkar dock icke vara en speciellt hög titel då alla tempel för det första verkar haft en sådan, som på hettitiska heter šiuanzanna, och för det andra då titlen alltid nämns efter andra präster, hvilket kan indikera att den åtminstone icke var högst, tillika att i vissa ritualer nämnes flera sådana samtidigt hvilket inte låter resonant för en hettitisk drottning. Själva idén kring en moder till gud ger henne ehuru en distinkt position. Det finns även en prästinna som har en högre position än alla ^SALAM.DINGIR. NIN.DINGIR, ‘dam av gud’, som har en unik position då hon som enda levande annan ickerojala person erhållit en Zithariya, en sorts skyddsgud, men inte nog med detta, i en text så kommer hon i en vagn med en spirbärare springande framför sig, detta skedde eljest vanligtvis endast för konungen, le carrrosse royal.

  De flesta menar då att Tawanannaš position är en prehettitisk, preindoeuropeisk, institution. Det böre även nämnas att det ej skulle vara helt omöjligt att både Tawanannaš såsom Labarnaš, hvilket är den kungliga motsvarigheten, från början haft prästeliga funktioner och att de först senare blivit politiserade. Bin-Nun menar vidare att hettiterna anammade och förde vidare en gammal icke-indoeuropeisk hattisk tradition, hvilken gick ut på att Tawanannaš var kungens syster och dotter. Bin-Nun menar således att man hade ett system av syskonäktenskap i preanatoliska Anatolien och när de indoeuropeiska invandrarna kom så införlivade de detta system, men att de samtidigt eller senare insett att detta var moraliskt fel enligt deras egen kultur och att de sedemera förbjudit sådana äktenskap - fast döttrarna skall då enligt Bin-Nuns overifierade tes ha velat fortsätta detta system. Incestförhållande är dock icke speciellt främmande för indoeuropeisk tradition även om den aktuella forskaren ibland säger att så är fallet, bland myterna så är det även kvinnan som varit initiativtagare till incesten.

  En hettitisk drottning kunde vidare, som ovan nämndes, stanna kvar i position efter partnerns död, och detta kunde även vara starten på en konflikt med tillträdandes kung, hvilket ibland slutade som ett rättsfall med avgörelse i domstol hvilken den bronsålderstidiga rättsstat det nu var. Att frågan kan avgöras i en domstol visar klart att kungen faktiskt inte var allsmäktig och i en väldigt dåligt bevarad text får Bin-Nun uppfattningen om att kungen faktiskt förlorar, detta hvar ehuru eljest, så vitt man vet, ej den vanliga utgången.

  Hur det nu än förelåg så är det ett bredare faktum att kvinnor med starka positioner åtfannes i många indoeuropeiska kulturer, inte bara de anatoliska, hvilket givetvis lett till en del teser, som ävenledes har nyttjats politiskt i nutid, starka kvinnopositioner finnes mycket klart belagt hos iranska folk, kelter, hettiter, og så vidare. I det traditionella Indien har ju som bekant kvinnan ingen högre position, hvilket även var fallet i äldre tider, men inom den indiska gudavärlden så är bilden en helt annan. En speciell teori som vi kunnom kalla den tokharisk-iranska-hettitiska konhattskopplingen kommer vi att återkommom till sedan men kan även nämnas i sammanhanget om kvinnlig status. Amazonerna som ibland i populär skrift framställs som myter hava enligt många faktiskt existerat. De omnämns livligt i de hellasiska berättelserna och har därför ibland ansetts vara just sagor utan verklighetsförankring, men nutida arkeologiska utgrävningar i Centralasien visar att det kan ha funnits befogenhet för myterna. Oavsett om det är de riktiga amazonerna, som återfinns i de grekiska berättelserna, eller andra lämningar, och då förblir givetvis amazonerna oriktiga i nutidens begreppsvärld, har egentligen ingen betydelse för resonemanget, ty de arkeologiska lämningarna som finnes på slätterna visar på krigiska kvinnor i hvilket fall som helst, antagligen av iransk börd. Ordet samt etymologin till ordet, amazon, tillhör en av de mer beständiga folketymologierna, man har trott att amazon skulle ha kommit från hellasiskans a-mazon, ‘utan-bröst’, men Pokorny har visat att denna amazonska myt kring enbröstiga kvinnokrigare inte haver mycket med verkligheten att beskaffa. De arkeologiska bevarelserna hos kvinnokrigarna har heller inget som tyder på någon sådan stympning, utan ordet kommer med stor probabilitet från ett forniranskt stamord, hvilket även passar bra med den nya arkeologiska kunskapen, som skulle kunnat vara *ha-maz-an hvilket i så fall betyder ‘krigaren’ där ‘ha’ är den bestämda artikeln och det andra ledet i ordet härrör från protoindoeuropeiskans *magh- ‘att slåss’ - d.v.s. samma ord, fast en annan derivering av det, som vi fått ordet makt ifrån.

  Huru det ligger till med amazonerna låtom vi ehuru vara osagt men att kvinnor haft en hög ställning hos iranska folk är mycket väl känt, men extra intressant är det att det var både kvinnor såsom män som var präster og prästinnor samt krigare ock kriginnor. De keltiska kvinnorna kan även de innehaft en hög position och Boudicca är ett känt exempel, men det finns flera, och hennes döttrar ärvde, efter hennes man, hövdingastatusen och enligt de romerska skrifterna så krigade ju de keltiska kvinnorna ävenledes och hade jämlik status ifråga om makt, hvilket även antyds av gravar från Hallstatt samt La Téne, hvilka båda anses vara keltiska. Kvinnornas status hvar antagligen även långt högre i det germanska Norden innan området kristnades, både myterna såsom senare tids forskning visar på det. Det är heller inte helt osannolikt att kvinnliga druider, eller druidlika som kallades dryas, fanns, men åtminstone fanns det ‘visa kvinnor / gummor’ i likhet som hos de germanska eller anatoliska folken. Éire är ofta på tapeten i sådana här sammanhang, i deras högsta gudavärldar åtfinnes gudinnan för suveränitet, Flaith ock i epiken drottning Medb. Det finnes även krigsgudinnor såsom Morrígan samt Badb og härmed är Dumézils välkända tripartiska schema uppfyllt ifråga om första och andra funktion, vi seom även på flera ställen att sexuellrituella, och sexuella, fenomen spelar roll. I Táin Bó Cúailnge figurerar kung Conchobor som var en stor krigare, men ävenledes om han så var, så var det inte han som lärde sin nevö krigskonsten utan det fick krigsgudinnan Scáthach göra. Kvinnornas starka ställning hos irerna beskylls ofta även vara ett preindoeuropeiskt fenomen som fått inflytande över de indoeuropeiska inflyttarna. Drottning Medb, som också heter ‘rödsidan’ eller ‘halvröd’ som efternamn, hvars namn knyter an till någonslags honungsdryck som dricks i rituellt syfte, cf mjöd, som kan jämföras med indiskans Aśvamedha, med feminint a-suffix. Honung och bin har även en central plats i indoeuropeiska kulturer. Flaiths namn betyder ‘suverän, härskare’, men flaith har även en annan konnotation då det även betyder ‘ale’, och det är välkänt att en dryck gjord av mjöd varit en rituell beståndsdel i de indoeuropeiska traditionerna. Medb/Flaith kan vara komparabla med indiskans Aśvamedha (ett keltiskt personnamn har exakt samma ord, Epomeduos), romarnas October Equus, og så vidare. I Aśvamedharitualen är drottningen symboliskt gift med den tidigare offrade hästen, drottningen lägger sig sedan ned jämte kadavret samt täckes över av en filt, och enligt den herodotiska versionen om skyterna så ströps en av ledarnas konkubiner samtidigt som en häst offrades. I kurganbegravningsplatser har man hittat en kvinna begravd tillsammans med en häst, detsamma har arkeologiskt hittats efter en germansk stam, hvilket även finns historiskt berättat av Ibn Fadlan. Iriskans Medb kopulerar med Fergus mac Roich, ‘krigarhjälten, son av stor häst’, som hade en fallos secht n-artim na luirg  - ‘seven fist-lenghts’, och då skall ‘fisten’ dessutom ha tummen utsträckt, denna välhängdhet, eller snarare välståndlighet, blir alltså något som han ärvt från sin fader, viktigt då som nu. Medb var i Book of Leinster även dotter av Conan av Cuala och det säges i samma skrift att “En man kommer ej att bli kung över Irland om alen av Cuala ej är kommen till honom”, hvilket visar på hennes centrala funktion. En indisk parallell framkommer i indiskans Śrī Lakşmī i hennes speciella roll som rāja-lakşmī, ‘kungslig framgång’. Om hon överger härskaren så förlorar han även kungadömet. Hon var gift med Vişņu, även Mādhavī spelade en roll i kungadömet, men bara indirekt då hennes söner förevigade kungadömet. I Hellas finns liknande ultimatum där Oidipus vann Thebeskungadömet samt drottningen och han kunde ej vara kung om han inte var gift med drottningen, hvilken var hans mamma. Man måste vara rejält förblindad av indoeuropeisk manlighetshysteri för att konkludera att alla dessa, plus många många fler, förekomster skulle substratiskt komma in i de indeourpeiska tankevärldarna på snart sagt likstående vis.

  Angående de innan nämnda konade hattarna så finns en klippavbild i turkiska Fraktın som representerar den hettitiska kungen Hattušili III samt drottningen Puduhepa när de offrar, både kungen såsom drottningen bär här en konad hatt som är en divin symbol, dessutom så bär de samma skrud som de gudar de libaterar till bäro, gudomarna äro Stormguden respektive Solgudinnan af Arinna. Men de höga konaktiga hattarna äro även intressanta utur andra aspekter, ty det är just sådana hattar som är specifika element för exempelvis de iranska folken och dess magiker, bland annat kallades skyterna i persiska historier för ‘Saka, de som bär spetsiga hattar’. Liknande hattar har även återfunnits hos de antagliga prototokhariska mumierna i Uighurien och det är även här intressant att påpeka i relation till den höga religiösa ställning både drottningen såsom andra höga prästinnor har i det hettitiska samhället att det i det proto/pre-tokhariska fallet så är det en kvinnlig mumie som hittats med den karaktäristiska koniska hatten. Konade, samt toppade hattar åtfinnes ofta på krigare, men även bland annat tempel har en sådan utformning. Ur sinologisk synvinkel är det extra intressant då både termen ‘magi’ och den religion, d.v.s. astrologi, teckentydning, sieri, böner samt helande med medicin, som de utförde och som även finns belagt i kinesiska källor, tagit sig in i det fornkinesiska samhället och innehavde en hög position i detta samhälle. Även det fornkinesiska tecknet som nyttjades, «, för det lånade ordet, som till exempel åtfinnes på kinesiska skulpturer, ansikterna ser dock föga kinesiska ut, och där inskärda i hatten som här till synes bäres av män, är identiskt med tecknet som senare tiders magiker i Europa nyttjat. Drastiskt skulle hattbefintligheten hos båda könen kunna antyda kring båda könens religiösa ställning, precis som i det hettitiska fallet, i det pre-/proto-tokhariska samhället. Kina anses även av vissa ha fått sin divina rojalism från den iranska kulturen. Väl bekant är även de centralasiatiska stäppiraniernas bruk av hatten, och att den domesticerade hästen antagligen kom till Kina via dem. Kina ligger utanför hästens naturliga områden och ur genetisk synvinkel så är det ej Przewalsky-hästen som levde i vildhet i Xinjiang, återförvildade exemplar finnes nu i Mongoliet, som är stamfadern till den tämjda varianten, utan det är snarare tarpanen som levde i stäpperna emellan Donau och Kazakstan. Ord som kommit in i kinesiskan förutöver det ovan skrivna är det som Polivanov 1916 redan menade är ordet för ‘honung’, från protoindoeuropeiskans *med^hu > Ptokh. *m’ət > tok. B. mit > kinesiska mì. Andra ord som kan vara värda att nämna i sammanhanget som indoeuroepiska influenser är de kinesiska orden för lejon, fyrspann, hjulnav, med mera, speciellt inom vagn-/hjulområdet plus stad-/mursfären verkar ett lexikalt inflytande ha skett.

~

Ett mindre utdrag från boken Europas tungomål.

DN

Anden, Människa och Djur i indoeuropeisk tankevärld

Det som många gånger i indoeuropeisk kultur framföres som liknandes emellan övriga djuren og människan, samt övrigt virilt här på jorden, är förekomsten utav rörelserna i luften, det är vinden, stormen, och per definition, andningen. Diviniteten finnes i anden, i andningen, samt hos allt som andas. Detta finns ju även i många andra teologiska förklaringar utanför den indoeuropeiska kulturtraditionen. Växterna lämnas ehuru utanför.

Men vad är det som enligt traditionerna istället avskiljer människan från djuren, vi vill ju så gärna skilja oss från dem, sägs det.

Man brukar i nutida forskning använda sig av tvenne sätt för att avgöra när människan bleve människa, när vi distanserade oss från djurriket, det ena är biologiskt å det andra är intellektuellt. Den biologiska är den som oftast tas som måttstock på när människa blev människa, den mest traditionella, hvilket man räknar från att vi började gå upprätt på bena tu, bipedalism - även om man nu på senare tid sett att även apor i varierad grad klarar av att gå på två ben.

Den erekta gången

Denna skillnad emellan djur och människa är gammal kunskap, denna traditionella vetenskapliga måttstock är i ordets sanna bemärkelse ‘traditionell’. Latinets ord för ‘vild’ ferus höre ihop med grekiskans thēr ‘vildbest’, av dessa tvenne ord blivom vi ej mycket klokare, men om man tager med sanskritens ord hvŗī ‘att avvika från den räta linjen’, ‘vara krokig’ och ‘gå krokigt’ - att det äro vilddjur som går krokigt ser man i de avestiska texterna där bestarna går krokigt. Denna syn på bestarna var antagligen produktiv i avestiskan där bestarna aldrig går normalt utan alltid lytt på något sätt, så det var säkerligen inget bra tecken om en människa var lytt i det avestiska, socialdarwinistiska, samhället. Hur som helst så visste antagligen redan protoindoeuropéerna att det var det som skiljde människa från djur för det var djuren som gick krokigt till skillnad från oss människor, det ursprungliga ordet var *ĝhwer- ‘de som går krokigt’, hvilket senare i indoeuropeiskan blivit ‘vilddjur’.

Här framkommer ytterligare en uppdelning, d.v.s. den emellan vilda visavi tama djur, och det visar sig att de tama djuren faktiskt sammanförs med människan, bland annat i sakrala eller rituella listor hos indier, romare, kelter, slaver samt hettiter, för många för att vara slumpen. I flera språk kallas även de vilda djuren för gudarnas djur, till exempel i hettitiskans fras šiunaš ĥuitar, emedan de tama benämns som människans. Man kan exempelvis nämna lettiskan där man för ‘vilda djur’ kan säga dieva vērši ‘guds djur’, ‘varg’ heter dieva suns ‘guds hund’, d.v.s. till skillnad från människans hund, men för ‘varg’ kan man även säga meža vīrs, hvilket egentligen betyder ‘skogsman’, samt det mer förståeliga meža suns ‘varg’, ‘skogshund’. Angående skogsmansepitetet så kan det vara intressant att påpeka att i den hettitiska lagboken, §37, berättas att man kan bliva varg, hvilket nåväl liknar sanskritens vŗko hí şáħ ‘han är en varg’ refererandes till en juridisk status i äktenskapsritualen kring kidnappandet av bruden (varulvsmyten kan ha en genuin indoeuropeisk härkomst) - skillnaden emellan djur och människa är sublim.

Om man vill dra det ett stråk längre så kan man kanske jämföra en hettitisk kungaparskopuleringsritual med ledarvargsparets reproduceringsakt, ja, de är i alla fall snarlika, även bildmässigt, men det är antagligen en lite för drastisk koppling, även om det verkar ha funnits en del såkallade ‘vargmän’ i Hettiterland. Eurasienstepplandsankomna turkfolk og mongoler har även de en storslagen vargmytologisering i sina traditioner.

Uppdelningen emellan vild samt tam är ehuru ej allenarådande, utan även en uppdelning emellan två- och fyrben åtfinns, till exempel i Rigvedan förekommer dví-pád-, cátuş-pad- över 20 gånger in alles, i umbriska finns du-pursus, petur-pursus i Iguvinska tavlorna, båda betyder ‘två-fot’ och ‘fyr-fot’, samma sak finnes även i exempelvis grekiska og germanska. I grekiskan finnes även en mer explicit benämning ifråga om fångade soldater, hvilka benämns andrápodon, ‘människobenad’.

Det talande djuret

Det intellektuella avskiljningsmärket emellan djur samt människa, det vill säga den ofteliga åkallade språkförmågan, är inte heller det ny kunskap, eller nya perspektiv. Ty detta kan redan skönjas med hjälp av armeniskan, för de varde skarpsynta och lade tydligen märke till att det som ändock skiljde oss åt från andra djur äro just talets förmåga, ty ‘djur’ heter på armeniska anasum, d.v.s. ‘icke-talande’, hettiterna kallade ‘de som inte talar’ för kueš UL memiškanzi, det initiala sista ordet är givetvis samma som vårt minne samt sanskritens mánas-, grekiskans ménos o.s.v.. Det var således armenierna som lade den kunskapsläggande grunden för moderna teorier, som Habermas og Wittgenstein med flere, kring kommunikationens roll för skapandet, bevarandet samt utvecklandet utav det moderna mänskliga samhället - det dessa teoretiker missade, hvilket ehuru senare forskning utvecklat, är att även inom djurvärlden så kommuniceras det glatt - detta haver bland annat den franska indoeuropenistiska språkforskaren Benveniste påpekat, angående bina. Större djurarter, exempelvis våra apliga släktingar, har också utvecklade kommuniceringssätt, även om de inte är lika raffinerade som homo sapiens sätt, men de är absolut ej att förringa, utan är en viktig evolutionär del i våran egen förmåga.

Men redan før exempel romarna förstodo att även djuren, motsatt den armeniska tesen, hade en talförmåga, ty i De re rustica uppdelas tingesterna i trenne typer, 1) de talande, hvilka inkluderar slavar, 2) de halvtalande, hvilka inkluderar boskap, 3) och de stumma, hvilka inkluderar åkdon, d.v.s. döda ting - detta torde hvara djurlingvistikens fader. Skillnaden består ändock, då vi havom en välutvecklad språkförmåga emedan anasumerna, eller de halvtalande, är hänvisade till några få läten eller symboler - är det detta som gör den stora skillnaden emellan djur og människodjur, utvecklandet av ett fullbordat tänkande, eller ett ständigt försök därtill, genom språkförmågan och därmed öppnas även vägen för ett potentiellt förstånd samt därutur förnuft.

Djuren har enligt den sanningsenliga romerska tanken grunden lagd, hvilket har tatt ett antal århundraden för språkvetare i modern tid att förstå. Men en långt bättre utvecklad språkförmåga distinktserar oss ändock ej ifrån naturen, ty vi blir ingen artificiell materia för att vi kan föra oss på ett biolog-anatomiskt framsprunget tungomål, bara en smått avvikande massa, helt avvikande från en sten, men bara halvt från en apa, ur genetisk synvinkel ej ens det.

Det verkar dessutom som om det i den indoeuropeiska fållan enbart var latinarna, eller åtminstone en sådan, som förstod att även djuren hade en talförmåga och inte simpelt kan kallas ‘de icke-talande’, och det är väl tur att dagens vetenskap nu äntligen hunnit ikapp det latinska tänkandet ifrån att ha varit innestängd i det ramifierade binariska tänkandet till ‘antingen eller’ under allt för lång tid.

Psyket

Att mun og prat dessutom hör ihopa kan protoindoeuropéerna knappast ha missat, indierna visste det i alla fall och i deras skapelsemyt, som är av indoeuropeiskt ursprung, så frammenas det att Yama i sin kroppsliga delning, som Ymir här i nord, och universums samt kasternas skapelse, så bildades brahminerna från just Yamas mun - på detta sätt så har de erfått talets förmåga och utifrån det ett högre tänkande; med tanke på den ovannämnda andningstesen så är de ju härmed närmare gudavärlden, og därvid torde de även inneha förnuft. Den spirituella förståelsen ligger inte i något som kan anföras biologiskt, utan i självaste den immateriella existensen utav en ande, däri likväl förekommen i vindens natur, samt hos djurvärlden.

Människan är en del av naturen, att varje art, liksom vi, har unika drag, avskiljer oss ingalunda ifrån den.

Tal och förmågan att tänka ledde ehuruväl till förnuft samt själ, då själen har förmågan till tal. Hos hettiterna åtfinnes ištanzana- hvilket korresponderar till grekiskans psukh¸ hvilken var kapabel att tala med den person eller gudom som den innebodde i och som reflekterades genom ögona - munnen må vara andens öppning, men det är ögona som är själens spegel.

Det är kanske enbart i ögona man kan få en glimt av den immateriella gudomen? Särledes en gudinnas.

~

mer om detta, inklusive den animanistiska shamanistiska tankevärldens centrala andningssystematik, samt ovan om ögonas symbolik, åtfinnes naturligtvis i min bok Europas tungomål.

Årets boktips

Europas tungomål

väl värd att läsa

berika ert kunnande

~

Europas tungomål et Postmodernisme premillénaire, Tu est Divina ou Erotica

SvD, DN

Boningar hos indoeuropéerna

Hur människorna bodde är en ganska intressant fråga utifrån hvilket sorts samhälle dessa levde i och vi kan här finna likheter med de slutsatser som drogs tidigare angående ett klansystem, man bör dock uppmärksamma att man ju inte haver en aning om gränsdragningarna emellan de olika samhällsfunktionerna som utvinnes från ord då ju flera ord i princip kan nyttjas simultant.

  Besläktade ord har man kunnat härleda från protoindoeuropeiskans *w(e)ik’- som har någonting med ‘hus’, ‘by’ eller ‘klan’ att skaffa, helleniskans (w)oikos, latinets vicus, gotiskans weihs samt indiskans ord för ‘klan’ vis-. Man kan alltså utifrån detta anta att man bodde i klungor av små byar där man var sammanlänkade familje- eller klanvis. Hus heter *dōm och finnes exempelvis i armeniskan tun, sanskritens dáma eller som ses i latinets domus och man hade antagligen dubbeldörrar, hvilket man kan konkludera kring att orden för dörr nästan alltid kommer i pluralis.

~

Ett mindre utdrag från boken Europas tungomål.

Polisen, pöblen, samt klanen hos indoeuropéerna

Något fredligt ‘ursamhälle’ var det ehuru ej, även om det även finnes vissa nutida romantiker som vill tro detta, det finns lingvistiska bevis för motsatsen och vi har sanskritens pur, helleniskans polis ock litauiskans pilis, alla anspelandes på någon slags fortifierad bosättning, ofta på hög höjd, hvilket ju är normalia. En militär organisation är någonting man måste hava för detta och det borde alltså finnas representerat, hvilket det även gör men först gör vi en återblick i klanen.

  En ledare för den sociala organisationen ansåg man vara nödvändig och ‘klanledare’ finner vi i ordet *weik-potis, hvilket har kunnat frambringats med hjälp av bland annat det avestiska vispaitis samt litauiskans viespats. En ledare för hushållet fanns även det i formen av en *dems-potis där *dom- är hushållet, familjen.

  Om denna klanledare osså stod för det militära ledarskapet är dock icke känt, men ord för den militära organisationen finns ock. Protoindoeuropeiskans *teutā- har givit persiskans toda ‘mobb, pöbel’ och har ändrat betydelse till det mer generella ‘folk’ i oskiskans tuoto, fornlettiskans tauta, forniriskans túath, gotiskans þiuda, fornhögtyskans diota varifrån deutsch som tysk kommer ifrån, samt möjligtvis hettiternas tuzzi-, hvilket betyder ‘här’, men även illyriskans Teutana ‘drottning’.

~

Ett mindre utdrag från boken Europas tungomål.

Kasternas färger hos indoeuropeiska folk

Det indoeuropeiska samhällets kastindelning kanske kan skönjas utifrån den indiska samhällsstratifieringen men man har även ansett att man kan knyta olika färger till de trenne olika klasserna. På dagen för de romerska festligheterna vid nyåret så hade man på Campus Martius vid Equirria ett race med stridsvagnar, ett spel som säges ha grundlagts av Romulus själv, inte helt olikt de indiska vājapeyaspelen. Enligt traditionen var deltagarna indelade i tre stammar og deras färger var röd, vit samt grön precis som den moderna staten Italiens färger, samt förövrigt även Frankrikes, Nederländernas, Norges, Íslands, Storbritanniens och USA’s om man tager hänsyn till den vanliga grön/blå-växlingen där vitt står för prästeklassen, rött för krigarkasten og grön/blå för de övriga. Även Éires samt Indiens flaggor kan här nämnas.

~

Ett mindre utdrag från boken Europas tungomål.