2015-10-22

De sydarabiska språken i Sydarabien, Jemen og Oman


De semitiska språkens sydvästra undergruppering brukas indelas i tvenne olika grupperingar, där den ena är allmänt og vida känd, nord- og sydarabiska, där dagens arabiska härrör från nordarabiskan. Sydarabiskan däremot ihopklassificeras ofteliga med etiopiskan men detta är en någorlunda osäker ihopsättning, till exempel så kunno flera ting inom fornsydarabiskan hava mer gemensamt med fornnordarabiska än med fornetiopiska, ibland nyttjas istället geografiska indelningar i en arabisk samt en etiopisk indelning.

Den epigrafiskt bevarade fornsydarabiskan går även under beteckningen sayhadiska. Şayhad är namnet som medeltida geografer nyttjade för den öken som nu benämnes Ramlat al-Sab‘atayn, i norra Jemen samt i saudiska Najranprovinsen, och det var vid ökenkanten till denna öken som de äldsta kvarblivelserna har hittats.

Fornsydarabiskans språg kan antagligen indelas efter var de främst talades, d.v.s. sabaeiska, som var Sabarikets huvudsakliga språk och som finnes bevarat i  omkring 10 000 inskrifter, minaeiska eller hellre benämnt madhabiska, då språket ej allena nyttjades av minaéerna utan även utav andra folk som bebodde Wadi Madhab, qatabaniska, ĥađramīska samt awsaniska og finnes från 800-talet f.kr. - vissa texter som hittats i Ĥađramawt har arkeologiskt tidsbestämts till 1200-talet f.kr. Man haver även hittat cirka 1000 högintressanta små skrifter som äro av vardaglig karaktär och som måhända förtäljer mer om livet än vad de officiella dokumenten göre, tyvärr så äro de dels väldigt svårförståeliga och dels så är det bara ett tjog sabaeiska texter som blivit publicerade sedan upptäckten 1973.

Vissa menar att sydarabiska tungomål, med obruten kontinuitet, ännu talas i de södra delarna av den Arabiska halvön, andra menar att det är dialektala former av den mer spridda nordarabiskan, klart står att vad det än är som talas där av cirka 50 000-200 000 personer så äro det en distinkt form av, og lingvistiskt långt ifrån, övrig arabiska. Nämnbara tungomål äro soqoţrī samt meĥrī, og de till mehritiskan närstående baţĥari og ĥarsūsi samt flera därtill.

Meĥrīskan är det mest spridda språket som talas av Mahrastammen plus några andra stammar och individer samt haver, enligt uppgift, ungefär 100 000 talare, de jemenitiska mehritalarna delar själva upp språkvarianterna i tvenne olika kluster. Baţĥari talas av baţāĥirerna som äro en population på omkring 300 individer vid Omans södra kust, i Jāzirområdet. Ĥarsūsi talas av ĥarāsīerna og ‘ifārierna i Jiddat al-Ĥarāsīs, hvilka äro några fler, kanske uppåt tusen stycken. Ytterligare ett språk som av forskare upptäcktes 1985 och går under benämningen hobyōtiska är nära relaterat till meĥrīskan, talarna till detta språk lever emellan Oman samt Jemen og är ej fler än kanske 100 individer, tugomålet haver erhuldit stora influenser av jibbāliskan. Jibbāliskan har haft många namn i litteraturen, bland annat šĥauriska, eĥkiliska, qarāwiska samt šĥeriska, men det är jibbāliska som talarna själva föredrar då det inte är ett pejorativt namn. Språket är uppdelat på några varianter och haver sammanlagt kanske ett antal talare som ligger ungefär vid 5000 individer, främst vid bergen i Dhofar. Soqoţrīerna har egentligen inget namn på sitt språk, utan uppkallar det efter ön i Jemen med samma namn där det huvudsakligen talas, plus de näraliggande öarna. På Soqoţra / Socotra beräknas cirka 50 000 bo, på ‘Abd-al-Kūri åtfinnes kanske 250, emedans de på Samĥa inte överstiger stortiondet.


Nästan alla av dessa ovanstående språk har stora variationer inom sig, de flesta variationerna är geografiskt betonade, men även en skillnad åtfinns emellan beduintal samt urbant snack. Det bör givetvis påtalas att kommunicering emellan de olika sydarabiska språken inte är möjligt og vid sådan så talas ofta arabiska istället och tyvärr så är det även allena detta språk som Oman et Jemen använder i officiella sammanhang.














~

2015-10-11

Shqiptarë / Arbëresh - Albanernas etnonym


Albanerna kallar sig oftast för shqiptarë oq landet för Shqipëri, hvilket har ersatt den medeltida termen Arbër / Arbën. Kungen av Neapel ockuperade Durrës 1272 samt skapade då ett albanskt kungadöme som varade i nästan i ett århundrade, hans titel var Rex Albaniae, også 1330 i det angevinska dokumentet skymtar albi, men vissa hänvisar istället till Ptolemaios som menade att albanoí levde vid Albanópolis ‘Kruja’ som ligger norrom Tirana, dessa albanoierna var av illyrisk stam.

Under medeltiden kallade man sig arbëresh / arbënesh och landet benämndes Arbër / Arbën - detta namn lever fortfarande kvar hos de italienska albanerna och ordet anses även det härstamma från den illyriska stammen albanoí. Turkiska källor menar ehuru att namnet härstammar från etnonymen arbesher. Namnet Arbanon verkar vara ett namn på en region emedans albanoi är ett etnonym som sedan spridit sig till flera stammar.


Ordet arb betyder troligtvis ‘mörk, grön, skogslig’, emedans alb är ett vida spritt ord, känt via galliskan som givit oss ordet för Alperna, från alb ‘kulle’, eller kopplat till det indoeuropeiska ordet *albh ‘vit’ som vi ju har i albino, detta ord fanns förövrigt även i illyriskan.














~


2015-10-04

Parigi


E’ una città per le donne, mentre Londra è per gli uomini
- Principessa Maria Pia, di Savoia













~

in La Stampa, 27 dicembre 2009 p. 23