2018-07-12

đŒ°đŒ»·đŒČ𐌰𐌿𐍃đŒč - New book written in the Gothic language by Steve Lando

 


ISBN-13: 978-1718768758
ISBN-10: 1718768753

British Amazon

 













~
 

2018-06-18

Dixe in Veneto


l’amore fa fare i salti
ma i schei Ƃi fa far pì alti




































~

2018-06-04

Rixultato stĂČrico


el 28 de Marso del 2007 Ƃa Rejon ga riconosĂ©sto che el veneto xa na vera e propia Ƃengoa,
el xĂš on evento stĂČrego parchĂ© dĂČpo 140 Ă ni de probisiĂłn,
de sensure, de derixiĂłn,
de difamasiĂłn


el veneto xe deventa’ Ƃengoa oficiaƂe





















~

2018-03-12

Norskan i Norge, landmĂ„l, nynorsk, bokmĂ„l, riksmĂ„l, dansknorska, samnorska, högnorska, et al – en kort genomgĂ„ng


Norge haver över 73 000 öar samt 160 000 sjöar, fullt med fjordar og bergsomrÄden med tillhörandes dalar i ett ganska litet, perifiert, avlÄngt samt glest befolkat land - allt detta Àr idylliska förhÄllanden för en splittringens sprÄkutveckling, Ànskönt landet endast har runt 4,4 miljoner invÄnare.

SprĂ„ksituationen i Norge Ă€r lite komplex ock denna komplexivitet haver uppkommit genom landets danska historia - dĂ€r kolonialsprĂ„ket övertagits i stor grad. Man brukar tala om tvenne olika norska sprĂ„k, men det Ă€r egentligen enbart det ena som Ă€r historiskt hemmahörande i Norge emedan det andra mĂ„let ‘enbart’ Ă€r norskifierad danska - bĂ„da mĂ„len Ă€r dock, och bör sĂ„ ock förbli, likstĂ€llda inför lagen. BĂ„da sprĂ„ken Ă€r nationella.

Det i Norge hemmahörande sprÄket Àr det indoeuropeisk-germansk-nordgermansk-vÀstnordiska sprÄket norska som har fornnorskan som förfader og som Àven kallas landmÄl eller nynorsk eftersom det utifrÄn statlig synvinkel blev nytt efter den danska epoken, en halv miljon kan uppskattas tala denna sprÄkform. Det kreoliserade samt importerade tungomÄlet Àr det -nordgermansk-östnordisk-dansk-norska sprÄket bokmÄl, som ogsÄ kallas riksmÄl eller dansknorska - det Àr alltsÄ i grund og botten ett östnordiskt sprÄk med hÀvd i danskan, men med stora influenser av den vÀstnordiska norskan och dÀrmed kan man kalla det ett hybridsprÄk - detta tungomÄl talas frÀmst i stÀderna, samt Àr hegemont.

Nynorskan skapades som skriftsprÄk under mitten av adertonhundratalet utifrÄn talad norska och frÄn fornnorska förebilder - förutöver denna skriftliga form sÄ finns givetvis flertalet olika norska sprÄk som hÄller sig pÄ talad nivÄ og som hÀrrör frÄn Norge. BokmÄlet som alltsÄ har sin grund i östnordiskan Àr sÄtillvida lÀttjÀmförligare med östnordiskans danska samt svenska ifrÄga om uttal, syntax, ordböjning og ordförrÄd. Men man haver exempelvis bevarat fler diftonger i norskan om man jÀmför med svealÀndsksvenskan, nynorskan skiljer sig ossÄ en del dÄ den har flere omljud. Det bör Àven pÄtalas att de olika skrifttraditionerna har jÀmkats samman pÄ vissa omrÄden, bland annat sÄ hade Àldre bokmÄl endast tvÄ grammatiska genus men nu har man i anslutning med nynorskan infört ett tregenussystem - vissa har menat att sprÄken sÄ smÄningom ska jÀmkas samman till ett samnorskt mÄl, detta har dock icke Ànnu skett.


Norsk sprÄkhistoria

Den Ă€ldsta germansksprĂ„kiga historien i Norden hĂ€nfaller inom den tidslingvistiska epok som gĂ„r under benĂ€mningen urnordiska men vi havom frĂ„n vikingatiden funnit belĂ€gg för att en utveckling mot egna mĂ„l tagits vid och man kan Ă€ven uppdela de olika nordiska sprĂ„ken i subindelningar sĂ„som vi redan har sett, överlag sĂ„ brukas sprĂ„kförĂ€ndringar ske stegvis Ă€nda frĂ„n initial expansionsfas. Den autenciska norskan hör sĂ„tillvida till den vĂ€stnordiska sprĂ„kgrenen tillsammans med de sprĂ„k som denna givit upphov till, d.v.s. islĂ€ndska og fĂ€ringska. Uppdelningen emellan vĂ€st- og östnordiska Ă€r baserat pĂ„ nĂ„gra tidiga fonologiska skillnader sprĂ„ken emellan, i övrigt har den egentligen inte sĂ€rledes mycket fog för sig, förutom bekvĂ€mligheten i att uppdela. Hursomhaver, alte motsĂ€ttningar emellan vĂ€st- och östnordiskt sprĂ„k Ă€r exempelvis danskans samt svenskans bo, ko gentemot norskans bu ock ku, vĂ€stnordiskans ei, Ăžy, au gentemot östnordiskans ē, Ăž - östnordiskan har sĂ„tillvida monoftongerats. HĂ€r bör givetvis Ă€ven uppmĂ€rksammas att detta angĂ„ende svenskan i högre grad angĂ„r mĂ€larsvenskan Ă€n till exempel gutniskan, dĂ€r de fortfarande finnes autoktont, sĂ„ ock i den till danskan mer nĂ€rstĂ„ende skĂ„nskan, exempelvis sĂ„ sĂ€ges i SkĂ„neland gĂ€rna jau istĂ€llet för standardsvenskans ja - sĂ„ att östnordiskan har monoftongerats Ă€r egentligen en sanning med stor modifikation, ty det Ă€r standardsprĂ„ket och de varianter den bygger pĂ„ som har monoftongerats, sydsvenskans diftongisering brukas ehuru benĂ€mnas sekundĂ€r, emedans gutniskan Ă€r allt primĂ€r. Norskan som ju höre till de vĂ€stnordiska sprĂ„ken som bildat grund för de önordiska sprĂ„ken av fĂ€ringska samt islĂ€ndska, norskan i sig sjĂ€lv stĂ„r faktiskt lĂ„ngt mycket nĂ€rmare danskan samt svenskan Ă€n sina offspring i Atlanten, med frĂ€msta anledning utav gemensamma utvecklingar som skett pĂ„ fastlandet genom tidens gĂ„ng og det rĂ„der ett geosprĂ„kligt kontinuum utan klara avgrĂ€nsningar, öst og vĂ€st Ă€r en inexistent uppdelning.

De Àldsta norska skriftbevisen Àr givetvis runinskrifterna, men sedan Àven norska skaldedikter i de islÀndska handskrifterna. Efter kristendomens införande sÄ har Àven ett norskt skriftsprÄk framalstrats under 1100-talet samt frÄn tiden 1150-1200 sÄ finnes juridiska, religiösa og historiska skrifter bevarade. Hvilket sprÄk som varit det frÀmsta i utvecklingen har skiftat genom tiderna, under 1100- och 1200-talen sÄ var det Vestlandet og TrÞndelag som var de mÀktigaste delarna av landet, den kÀnda staden Nidaros / Trondheim fick bilda Àrkebiskopsdöme emedans kungen höll sig till bÄde Nidaros og Bergen. SÄ det sprÄk som fick hegemoni var ett arkaiskt vÀstnorskt og trÞndigskt mÄl med ett rikt böjningssystem.

Efter detta sÄ fick omrÄdena kring Oslofjorden större inflytande, bland annat sÄ flyttade konungen ner dit omkring Är 1300. Det var Àven vid denna tid som man avmÀrker att islÀndskan samt norskan avskiljts frÄn varandra i likstÀmmighet. Under samma epok sÄ bleve det en fri östnorsk skriftform som skapades, denna stod nÀrmare det talade sprÄket i omrÄdet som under samma epok gick igenom stora förÀndringar. Den tidigare epokens skriftsprÄk ansÄgs mer og mer förlegat et förÄldrat. Huvudpunkten i sprÄket drogs alltsÄ Ät öster hvilket hjÀlpte svenskan pÄ traven nÀr unionen med Sverige kom till Är 1319, hvilket finge som bieffekt att ett svenskt inflytande kunde inkomma, bland annat medels klosterverksamheten. Under samma epok kom Àven Nordens sprÄk under saxiskt inflytande, dymedels Hansan og saxisk inflyttning. 1380 ingicks union med Danmark, hvilket fick som följd att politrukerna flyttade till Köpenhamn og en ny epok i norsk sprÄkhistoria kan skönjas - det dansknorska sprÄkets uppkomst samt herravÀlde som skulle pÄgÄ Ànda fram till 1814 och som dagens riksmÄl Àr ett resultat utav. SkriftsprÄket var danska, talsprÄket bland de danska ÀmbetsmÀnnen var danska, talsprÄket bleve frÀmst i stÀderna ett kreolsprÄk bestÄende av danska samt norska eller danska med norskt klang, och frÀmst pÄ landsbygden bibehölls de genuina norska sprÄken i talad form. Men man vet att norskan fortlevde, för trots att alla officiella skrifter, biblar, psalmböcker med mera skrevos pÄ danska sÄ finnes det böcker skrivna av norrmÀn, pÄ danska om det norska sprÄket, ibland Àven om distinkta geosprÄkliga varianter, diktning skrevos Àven stundom pÄ mÄlen.

Sedan, 1814, nÀr Norge gick i union med Sverige sÄ skedde först inga större förÀndringar, utan den danska sprÄkepoken kan sÀgas ha fortgÄtt. Man fortsatte skriva pÄ danska och om man rÄkade lÀgga in nÄgot norskt ord eller stavning pÄ ett ord sÄ ansÄgs detta vara felstavning, ungefÀr som det ibland anses med till exempel australismer i engelsk text fast skriven i Australien, eller om man i exempelvis Sverige lÀgger in vissa gutniska, skÄnska, eller jÀmtska ord i skriftsprÄket, sÄ tyder ju detta enligt skralsinta pÄ obildning og dÄlig svenska - det Àr dock fördömandet og förtryckandet som Àr de ointellektuella partena i mÄlet, skriftsprÄk Àr en artificalia samt en sekundÀrkonstruktion som sÄdan sÄ mÄste den tillÄtas att vara flexibel, dÄ olika individer kan finna intresse i, och har givetvis rÀtt att, konstruera konstruktionen pÄ olika vis, mÀnniskan Àr per se intellektuell om den tillÄts sÄ vara.

Under 1830-talet pĂ„börjades dock en sprĂ„kreflexiv epok och man menade att det var nĂ„gonting fel i den norska sprĂ„kpolicyn, en debatt igĂ„ngkom vardĂ€r menades att man mĂ„ste förnaturliga sprĂ„ket, d.v.s man skulle förnorska sprĂ„ket. Henrik Wegerland ansĂ„g att man skulle förnorska skriftsprĂ„ket og slĂ€ngde in genuina norska ord samt begrepp samt följde norska sprĂ„klinjer utan hĂ€nsyn till den danska, P. A. Munch menade istĂ€llet att man skulle vĂ€lja ut en, utav alla, varianter som skulle fĂ„ utöva hegemoni över alla andra och pĂ„ det sĂ€ttet skapa ett norskt skriftsprĂ„k. TvĂ„ nya norska föresprĂ„kare trĂ€dde fram ur gömmorna under mitten av seklet, Knud Knudsen och Ivar Aasen. Knudsen önskade ett skriftsprĂ„k som skulle bygga pĂ„ de bildades talsprĂ„k, han ansĂ„g att detta talsprĂ„k var nĂ„gorlunda likt i hela landet. Hans program omfattade bĂ„de ordförrĂ„d, ordböjningen som rĂ€ttskrivning. De fleste reformprogrammen som senare har gjorts Ă€r byggda pĂ„ Knudsens arbete og fortsĂ€ttningar pĂ„ detta, man har förvandlat danskan till dansknorska samt senare till bokmĂ„l – bland annat Ibsen följer denna tradition i sitt skrivande.

Aasen hade ehuru andra utgÄngspunkter, han menade att man skulo utarbeta en grammatik samt ordbok utifrÄn ett insamlade av ord og grammatiska finesser frÄn de viktigaste omrÄdena i Norge, nÀstan alla delar fick sÄ smÄningom vara med, och med detta som grund skulle man skapa ett rikssprÄk som var helt byggt pÄ olika norska varianter, men med absolut ingen hÀnsyn tagen till det danska skriftsprÄket, ett nynorskt sprÄk. Emellan 1848 og 1873 utgav han flera viktiga verk som Ànnu Àr viktiga för studiet utav nynorskan. Han skrev Àven, bortsett frÄn vetenskapliga verk, skönlitteratur - andra följde snart efter. I formandet av sitt regelverk sÄ nyttjade han ett konservativt system dÀr nymodernigheterna motarbetades, nÀr de olika varianterna skiljde sig Ät sÄ försökte han fÄ fram gemensamma nÀmnare, ofta med hjÀlp av medeltidsnorskan, sedan följandes dessa - ett mer toleransaktigt förfarande hade varit att tolerera alla utvecklingslinjer og lÄtit de fortbegÄ. Men genom Aasens förfarande sÄ framgÄr Àven att ingen variant fÄr gÄ före nÄgon annan, förutom att alla varianter han uppbyggde skriftkonstruktionen pÄ gick före de han inte anvÀnde i underbyggandet, och om konflikt rÄdde emellan varianterna sÄ gick han bakÄt till en gemensam nÀmnare i historien, d.v.s. ingen variant, förutom den skrivna, fick hegemoni og dÀrmed sÄ kunde sprÄket tilltala mÄnga fler Àn en potentiell utvald sprÄkgruppering.

Det hvar ehuru ej alltid som han följde de historiska tillgĂ„ngarna för Ă€ven historien kan bli en last, exempelvis ordet ‘vit’ som han hade att vĂ€lja emellan hvit samt kvit, det historiskt korrekta fĂ„r anses vara hv-uttalet og mĂ„nga uttalade Ă€ven det sĂ„, förutöver förarna av kvitvarianten, som hvit, hvid, vit eller vid. Att ha ett ‘d’ istĂ€llet för ‘t’ Ă€r typiskt danskt og kan Ă€ven höras i Sydsverige sĂ„ det alternativet var vĂ€l uteslutet frĂ„n början, hvilked gav de tu första, varav det allra första Ă€r det historiskt riktiga, han valde ehuru kvit - ty hvit, eller Ă€nnu vĂ€rre hvid, lĂ„ter alltför likt bĂ„de svenskan, före 1906 sĂ„ var ju den officiella svenska stavningen ‘hvit’, samt danskan, varav ingendera ville efterhĂ€rmas. Han hade en pragmatisk syn, överlag sĂ„ var det historien som skulle fĂ„ genomslag i bildandet av det norska sprauged, men nĂ€r danskan kom för nĂ€ra sĂ„ var man tvungen att lĂ„ta nationalismen gĂ„ före för att inte förringa sina ambitioner, att skapa ett eget norskt sprĂ„k var viktigare Ă€n att skapa ett norskt sprĂ„k som byggde pĂ„ genuina norska varianter med förankring i den norska sprĂ„khistorien.

Det behöver vÀl kanske inte pÄtalas att de olika sprÄken i mÄnga fall fick gehör hos olika grupperingar i samhÀllet, bönder blev föresprÄkare av landsmÄlet emedan stadsbefolkning och dÄ frÀmst Àmbetsmannafolket bÀttre gillade bokmÄlet - detta hindrade ehuru ej utvecklingen mot acceptans emellan de bÄda, 1885 blevo bÄda likstÀllda i lag, folksprÄket bleve likstÀllt högmÄlet. Detta innebar bland annat att varje kommun sjÀlv fick vÀlja vilken variant man ville anvÀnda sig av, varje skoldistrikt fick vÀlja undervisningssprÄk - ehuru ej helt fritt tyvÀrr. Frihetens tidevarv motarbetades dock dÄ flera av riksmÄlarna ansÄg sin sprÄkstÀllning hotad menandes att sprÄket höll pÄ att genomgÄ en vulgarisering, det de kanske inte insÄg var det ironiska att deras eget riksmÄl, eller dansknorska sprÄk, sjÀlvt Àr en vulgarisering av danska likt franskan Àr en vulgarisering av latinet, vulgÀrlatinet dessutom - saken Àr den att vulgarismer ej Àro nÄgot fel, utan det kan istÀllet kallas utveckling, sprÄkutveckling - nynorskan var enligt denna syn en sprÄkutveckling utav genuin norska. Likt danskan har utvecklats till dansknorskan sÄ har norskan rÀtt att utveckla sig till skriftsprÄk, alla sprÄk har rÀtt att skrivas och föras vidare om bÀrarna av sprÄket sÄ tycker, en rÀttighet som tillkommer talare av alla sprÄkformer dÀrmed Àven dansknorsktalarna - detta Àr inte vulgarism utan naturalism, inte obildning utan bildning, inte pöblens herravÀlde, utan individens befrielse.

Man skall ehuru ej förblinda sig utan man mÄste tillika inse att Aasen og hans föresprÄkare skapade ett nytt högsprÄk, fast ett som hade bredare bas. RiksmÄlets befarelser var dock obefogade, under tiden fram till andra vÀrldskrigets slut sÄ vard landsmÄlsrörelsen vÀldigt framgÄngsrik og flertalet kommuner samt skolomrÄden valde detta som primÀrt sprÄk, 1944 hade 34 % av grundskoleeleverna nynorska som undervisningsprÄk, men till dags dato sÄ haver siffran halverats. Undervisningen Àr ehuruvÀl obligatorisk numera pÄ bÄda sprÄken och sedan 1935 sÄ mÄste skriftliga tentamina avlÀggas för att fÄ examina. Det behövs törhÀnda inte pÄtalas att det Àr i Vestlandet som nynorskan Àr populÀrast, emedans det förhÄller sig tvÀrtom i Østlandet og dÄ frÀmst i OsloomrÄdet.

Men Ă€ndringar har ossĂ„ gjorts i det dansknorska sprĂ„ket, frĂ„n den wergelĂ€ndska förnorskningen av danskan fram till sprĂ„kutvecklingen under 1800-talet sĂ„ begovs frĂ€mst förnorskningar inom ordförrĂ„det, emedans man lĂ€mnat grammatik samt stavning ifred. Men under 1900-talet sĂ„ haver man styrt utvecklingen Ă„t norskt hĂ„ll, man har rĂ€ttstavelsereformerat trenne gĂ„nger, 1907, 1917, 1938, men man har inte avformerat, enbart reformerat, med dessa utvecklingstendenser hvilka gjort att den skrivna danskan i Danmark och den skrivna dansknorskan har gĂ„tt ifrĂ„n varandra alltmer - man har gĂ„tt Ă„t landsmĂ„lets hĂ„ll og dĂ€rmed ‘vulgariserat’ sprĂ„ket. LandsmĂ„let har ehuruvĂ€l Ă€ven det förĂ€ndrats, 1901 sĂ„ Ă€ndrades imperfektformen frĂ„n -ade till -a og flertalet mer eller mindre ovanliga ord fick ge vika för ord med större befolkningsunderlag - kollektivet, eller pöblen, fick hegemonin över individen. Varför ej lĂ„ta den fria utvecklingen rĂ„da? Ord kan samexistera, eller konkurrera, under fredlig manĂ©er utan fatal avknoppning, ödet vare dem ödeligt. Flertalet riktlinjer haver haft ambitionen att likrikta sprĂ„ken. Med 1938 Ă„rs likriktningslinjer tyckte RiksmĂ„lsförbundet att man hade gĂ„tt för lĂ„ngt i reglerandet och förnorskningen av riksmĂ„let, som förövrigt kallas bokmĂ„let efter 1929, og skapade dĂ€rmed en egen ordlista, denna norm kallo de riksmĂ„l - vissa tidningar samt författare följer denna. Det finns alltsĂ„ trenne normer, varav tu Ă€ro officiella: riksmĂ„l, bokmĂ„l og nynorska. Det bör Ă€ven tillĂ€ggas att i norskan, d.v.s. i bĂ„de nynorsk samt i bokmĂ„l, sĂ„ har man inga uttalsnormer utan resonemanget rör sig hela tiden kring skriftformen, skolan fĂ„r ej normera över barnen hur de skall eller icke skall uttala orden - det finns inget rĂ€tt eller fel nĂ€r det gĂ€ller uttalet, detta insĂ„g Stortinget redan 1878.

Av de talade varianterna sÄ Àr det enbart en som aldrig gjort sig gÀllande i skriftsammanhang i nÄgon nÀmnvÀrd grad, samt som brukligt Àro sÄ Àr det den variant som haver en mer geografisk periferisk stÀllning, d.v.s. nordnorskan. Förutom nordnorskan kan man Àven i sammanhanget nÀmna den sÄkallade kebabnorskan som Àr likvÀrdig rinkebysvenskan, men dÄ frÄn Oslo. Ibland sÄ skulle man kunna sÀga att sprÄkfrÄgan i Norge ej handlar om vad man skall tala utan om vad man skall skriva, varken skriftsprÄket nynorska eller bokmÄl Àr ett Sprache utan ett Schreibe. Norskan Àr annars rikt pÄ variationer splittrade i fjordar, dalar, berg, samt regioner, dessa tungor Àr vÀrda sina fagra fjordar. Den muntliga norska som lÀres ut till utlÀnningar Àr standardöstnorska som kan sÀgas vara en regional variant i sydöstra Norge, ehuru ej likvÀrdig med oslomÄlet. UtifrÄn macroindelningar brukas norskan uppdelas i de redan nÀmnda öst-, vÀst-, samt nordnorska, og trÞndersk, geografiskt fördelat:




Ambitionen haver under hela 1900-talet varit att sammanföra Ă„tminstone de tvenne officiellt reglerade formerna bokmĂ„l og nynorska till ett samnorskt sprĂ„k, men detta har ej alltid tagits med positiv andakt hos sprĂ„kbrukarna og man haver istĂ€llet varit behöftiga att Ă„terinföra vissa fria stavningar, eller alternativsystem, i exempelvis bokmĂ„let. Att det rĂ„der en friare atmosfĂ€r i Norge Ă€n i Sverige angĂ„ende sprĂ„kfrĂ„gor kan vem som helst som befinner sig i en boklĂ„da se, olika författare skriver pĂ„ olika sĂ€tt, vissa pĂ„ bokmĂ„l, vissa pĂ„ nynorska, vissa Ă€r strikta i formen emedan Ă„terigen andra Ă€r mer lösligare og naturligare - allt efter eget tycke; men samtidigt finnes denna preussianskt befĂ€ngda inbillskhet kring detaljerad styrning. Samnorskpolitiken bleve dock hatad hvilket fĂ€rgade av sig pĂ„ attityderna till nynorskan och Ă„r 2000 slopades den helt varvid nynorskan Ă€ven accepteras mer. Även den största tidningarna börjar ge efter efter bland annat underskriftskampanjer och Verdens Gang publicerade Ă„r 2005 för första gĂ„ngen pĂ„ femtio Ă„r en nyhetsartikel pĂ„ nynorska, överlag sĂ„ stĂ„r bokmĂ„let för 92 % av alla publikationer i Noreg, emedans nynorsk stĂ„r för 8 %. I opposition till samnorskpolicyn framvĂ€xte Ă€ven en hĂžgnorskrörelse som framförde mer konservativt nynorskt tal, sĂ€rledes frĂ„n bergsregionerna i centrala auk vĂ€stra Norge.


Svensk perifier utveckling


Svenskan haver Àven den gjort stort intÄg i norskan, speciellt i Østlandet dÀr mÄnga slangord hÀrstammar frÄn Sveriges Vestland, att sprÄk i nÀrbelÀgna omrÄden pÄverkar och fÄr influenser ifrÄn varandra det andra Àr inget ovanligt och inget nytt - det finns inga nationalstater i vÀrlden som kan stoppa en sÄdan naturlig utveckling emellan naboerna. Norskan fÄr Àven in en hel del frÄn svenska tidningar och TV/radio, ett standardsprÄk till tvÄ andra.


















~

LÀs mer om detta i boken Europas tungomÄl.