PIE *dhĝhóm – ‘jordvarelse’ - Människan ånyo av jordslig börd

Ett genusaktigt propåande som göres ibland kring termen ‘människa’ som på engelska förutom human også heter man hvilket förgrytligt nog även är termen för ‘man’.

Ur historisk synvinkel är ehuru detta ett propåande utan grund, ty termerna för “man” och “woman” är *wiro- og *g^wenā hvilket finnes kvar i exempelvis ‘viril’ respektive ‘gynekologi’, emedans termen för det mer generaliserande ‘person’ är *manu- hvilket då åfinnes i nutidens mansord, men osså för människa.

Det är således icke termen för ‘man’, i nutida svensk betydelse, som fått anspela för termen för ‘människa’ utan det är termen för ‘människa’ som fått anspela på den engelska termen för ‘man’ hvilken således bibe­hållit en av grundbetydelserna. Ordet har i dess svenska form ändrat sig mer, ‘människa’ fick sin form från protogerm­anskans *manniska.

Termen ‘person’ däremot är av ickeindoeuropeisk etruskiskt härkomst, φersu. I etruskiskan så var termen en maskförsedd teaterfigur (Bonfante, The Etruscan Language, 1983; jämför med sociologen Goffman, Jaget och maskerna, 1994) men redan Cicero hade den nutida betydelsen för ordet. Intressant är alltså att Cicero byggde ut termen till dess nutida betydelse ifrån den etruskiska samt att Goffman således var sent ute i sin, såtillvida etruskiska, teori.

Då de andra orden etymologiseras så kan här förtäljas att termen ‘human’ havandets fått sitt utse­ende genom att latinarna antagligen tyckte det vara svårt att uttala *d^hĝ då den protoindoeuropeiska termen var *d^hĝhóm hvilket kom från *d^heg^hom hvilket betydde ‘jorden’ hvilket göre att den föregående termen betydde ‘jordvarelse’ - d.v.s. redan de gamla protoindoeuropéerna hade den darwinistiska kunskapen att människan inte var av Gud komna, utan av jorden.

Det Darwin gjorde var att återföra människan till jorden, till Lucretius, efter att kristendomen hållit det mänskliga tänkandet i en vishetens medeltid.

~