Norskan i Norge, landmål, nynorsk, bokmål, riksmål, dansknorska, samnorska, högnorska, et al – en kort genomgång

Norge haver över 73 000 öar samt 160 000 sjöar, fullt med fjordar og bergsområden med tillhörandes dalar i ett ganska litet, perifiert, avlångt samt glest befolkat land - allt detta är idylliska förhållanden för en splittringens språkutveckling, änskönt landet endast har runt 4,4 miljoner invånare.

Språksituationen i Norge är lite komplex ock denna komplexivitet haver uppkommit genom landets danska historia - där kolonialspråket övertagits i stor grad. Man brukar tala om tvenne olika norska språk, men det är egentligen enbart det ena som är historiskt hemmahörande i Norge emedan det andra målet ‘enbart’ är norskifierad danska - båda målen är dock, och bör så ock förbli, likställda inför lagen. Båda språken är nationella.

Det i Norge hemmahörande språket är det indoeuropeisk-germansk-nordgermansk-västnordiska språket norska som har fornnorskan som förfader og som även kallas landmål eller nynorsk eftersom det utifrån statlig synvinkel blev nytt efter den danska epoken, en halv miljon kan uppskattas tala denna språkform. Det kreoliserade samt importerade tungomålet är det -nordgermansk-östnordisk-dansk-norska språket bokmål, som også kallas riksmål eller dansknorska - det är alltså i grund og botten ett östnordiskt språk med hävd i danskan, men med stora influenser av den västnordiska norskan och därmed kan man kalla det ett hybridspråk - detta tungomål talas främst i städerna, samt är hegemont.

Nynorskan skapades som skriftspråk under mitten av adertonhundratalet utifrån talad norska och från fornnorska förebilder - förutöver denna skriftliga form så finns givetvis flertalet olika norska språk som håller sig på talad nivå og som härrör från Norge. Bokmålet som alltså har sin grund i östnordiskan är såtillvida lättjämförligare med östnordiskans danska samt svenska ifråga om uttal, syntax, ordböjning og ordförråd. Men man haver exempelvis bevarat fler diftonger i norskan om man jämför med svealändsksvenskan, nynorskan skiljer sig osså en del då den har flere omljud. Det bör även påtalas att de olika skrifttraditionerna har jämkats samman på vissa områden, bland annat så hade äldre bokmål endast två grammatiska genus men nu har man i anslutning med nynorskan infört ett tregenussystem - vissa har menat att språken så småningom ska jämkas samman till ett samnorskt mål, detta har dock icke ännu skett.

Norsk språkhistoria

Den äldsta germanskspråkiga historien i Norden hänfaller inom den tidslingvistiska epok som går under benämningen urnordiska men vi havom från vikingatiden funnit belägg för att en utveckling mot egna mål tagits vid och man kan även uppdela de olika nordiska språken i subindelningar såsom vi redan har sett, överlag så brukas språkförändringar ske stegvis ända från initial expansionsfas. Den autenciska norskan hör såtillvida till den västnordiska språkgrenen tillsammans med de språk som denna givit upphov till, d.v.s. isländska og färingska. Uppdelningen emellan väst- og östnordiska är baserat på några tidiga fonologiska skillnader språken emellan, i övrigt har den egentligen inte särledes mycket fog för sig, förutom bekvämligheten i att uppdela. Hursomhaver, alte motsättningar emellan väst- och östnordiskt språk är exempelvis danskans samt svenskans bo, ko gentemot norskans bu ock ku, västnordiskans ei, øy, au gentemot östnordiskans ē, ø - östnordiskan har såtillvida monoftongerats. Här bör givetvis även uppmärksammas att detta angående svenskan i högre grad angår mälarsvenskan än till exempel gutniskan, där de fortfarande finnes autoktont, så ock i den till danskan mer närstående skånskan, exempelvis så säges i Skåneland gärna jau istället för standardsvenskans ja - så att östnordiskan har monoftongerats är egentligen en sanning med stor modifikation, ty det är standardspråket och de varianter den bygger på som har monoftongerats, sydsvenskans diftongisering brukas ehuru benämnas sekundär, emedans gutniskan är allt primär. Norskan som ju höre till de västnordiska språken som bildat grund för de önordiska språken av färingska samt isländska, norskan i sig själv står faktiskt långt mycket närmare danskan samt svenskan än sina offspring i Atlanten, med främsta anledning utav gemensamma utvecklingar som skett på fastlandet genom tidens gång og det råder ett geospråkligt kontinuum utan klara avgränsningar, öst og väst är en inexistent uppdelning.

De äldsta norska skriftbevisen är givetvis runinskrifterna, men sedan även norska skaldedikter i de isländska handskrifterna. Efter kristendomens införande så har även ett norskt skriftspråk framalstrats under 1100-talet samt från tiden 1150-1200 så finnes juridiska, religiösa og historiska skrifter bevarade. Hvilket språk som varit det främsta i utvecklingen har skiftat genom tiderna, under 1100- och 1200-talen så var det Vestlandet og Trøndelag som var de mäktigaste delarna av landet, den kända staden Nidaros / Trondheim fick bilda ärkebiskopsdöme emedans kungen höll sig till både Nidaros og Bergen. Så det språk som fick hegemoni var ett arkaiskt västnorskt og trøndigskt mål med ett rikt böjningssystem.

Efter detta så fick områdena kring Oslofjorden större inflytande, bland annat så flyttade konungen ner dit omkring år 1300. Det var även vid denna tid som man avmärker att isländskan samt norskan avskiljts från varandra i likstämmighet. Under samma epok så bleve det en fri östnorsk skriftform som skapades, denna stod närmare det talade språket i området som under samma epok gick igenom stora förändringar. Den tidigare epokens skriftspråk ansågs mer og mer förlegat et föråldrat. Huvudpunkten i språket drogs alltså åt öster hvilket hjälpte svenskan på traven när unionen med Sverige kom till år 1319, hvilket finge som bieffekt att ett svenskt inflytande kunde inkomma, bland annat medels klosterverksamheten. Under samma epok kom även Nordens språk under saxiskt inflytande, dymedels Hansan og saxisk inflyttning. 1380 ingicks union med Danmark, hvilket fick som följd att politrukerna flyttade till Köpenhamn og en ny epok i norsk språkhistoria kan skönjas - det dansknorska språkets uppkomst samt herravälde som skulle pågå ända fram till 1814 och som dagens riksmål är ett resultat utav. Skriftspråket var danska, talspråket bland de danska ämbetsmännen var danska, talspråket bleve främst i städerna ett kreolspråk bestående av danska samt norska eller danska med norskt klang, och främst på landsbygden bibehölls de genuina norska språken i talad form. Men man vet att norskan fortlevde, för trots att alla officiella skrifter, biblar, psalmböcker med mera skrevos på danska så finnes det böcker skrivna av norrmän, på danska om det norska språket, ibland även om distinkta geospråkliga varianter, diktning skrevos även stundom på målen.

Sedan, 1814, när Norge gick i union med Sverige så skedde först inga större förändringar, utan den danska språkepoken kan sägas ha fortgått. Man fortsatte skriva på danska och om man råkade lägga in något norskt ord eller stavning på ett ord så ansågs detta vara felstavning, ungefär som det ibland anses med till exempel australismer i engelsk text fast skriven i Australien, eller om man i exempelvis Sverige lägger in vissa gutniska, skånska, eller jämtska ord i skriftspråket, så tyder ju detta enligt skralsinta på obildning og dålig svenska - det är dock fördömandet og förtryckandet som är de ointellektuella partena i målet, skriftspråk är en artificalia samt en sekundärkonstruktion som sådan så måste den tillåtas att vara flexibel, då olika individer kan finna intresse i, och har givetvis rätt att, konstruera konstruktionen på olika vis, människan är per se intellektuell om den tillåts så vara.

Under 1830-talet påbörjades dock en språkreflexiv epok och man menade att det var någonting fel i den norska språkpolicyn, en debatt igångkom vardär menades att man måste förnaturliga språket, d.v.s man skulle förnorska språket. Henrik Wegerland ansåg att man skulle förnorska skriftspråket og slängde in genuina norska ord samt begrepp samt följde norska språklinjer utan hänsyn till den danska, P. A. Munch menade istället att man skulle välja ut en, utav alla, varianter som skulle få utöva hegemoni över alla andra och på det sättet skapa ett norskt skriftspråk. Två nya norska förespråkare trädde fram ur gömmorna under mitten av seklet, Knud Knudsen och Ivar Aasen. Knudsen önskade ett skriftspråk som skulle bygga på de bildades talspråk, han ansåg att detta talspråk var någorlunda likt i hela landet. Hans program omfattade både ordförråd, ordböjningen som rättskrivning. De fleste reformprogrammen som senare har gjorts är byggda på Knudsens arbete og fortsättningar på detta, man har förvandlat danskan till dansknorska samt senare till bokmål – bland annat Ibsen följer denna tradition i sitt skrivande.

Aasen hade ehuru andra utgångspunkter, han menade att man skulo utarbeta en grammatik samt ordbok utifrån ett insamlade av ord og grammatiska finesser från de viktigaste områdena i Norge, nästan alla delar fick så småningom vara med, och med detta som grund skulle man skapa ett riksspråk som var helt byggt på olika norska varianter, men med absolut ingen hänsyn tagen till det danska skriftspråket, ett nynorskt språk. Emellan 1848 og 1873 utgav han flera viktiga verk som ännu är viktiga för studiet utav nynorskan. Han skrev även, bortsett från vetenskapliga verk, skönlitteratur - andra följde snart efter. I formandet av sitt regelverk så nyttjade han ett konservativt system där nymodernigheterna motarbetades, när de olika varianterna skiljde sig åt så försökte han få fram gemensamma nämnare, ofta med hjälp av medeltidsnorskan, sedan följandes dessa - ett mer toleransaktigt förfarande hade varit att tolerera alla utvecklingslinjer og låtit de fortbegå. Men genom Aasens förfarande så framgår även att ingen variant får gå före någon annan, förutom att alla varianter han uppbyggde skriftkonstruktionen på gick före de han inte använde i underbyggandet, och om konflikt rådde emellan varianterna så gick han bakåt till en gemensam nämnare i historien, d.v.s. ingen variant, förutom den skrivna, fick hegemoni og därmed så kunde språket tilltala många fler än en potentiell utvald språkgruppering.

Det hvar ehuru ej alltid som han följde de historiska tillgångarna för även historien kan bli en last, exempelvis ordet ‘vit’ som han hade att välja emellan hvit samt kvit, det historiskt korrekta får anses vara hv-uttalet og många uttalade även det så, förutöver förarna av kvitvarianten, som hvit, hvid, vit eller vid. Att ha ett ‘d’ istället för ‘t’ är typiskt danskt og kan även höras i Sydsverige så det alternativet var väl uteslutet från början, hvilked gav de tu första, varav det allra första är det historiskt riktiga, han valde ehuru kvit - ty hvit, eller ännu värre hvid, låter alltför likt både svenskan, före 1906 så var ju den officiella svenska stavningen ‘hvit’, samt danskan, varav ingendera ville efterhärmas. Han hade en pragmatisk syn, överlag så var det historien som skulle få genomslag i bildandet av det norska sprauged, men när danskan kom för nära så var man tvungen att låta nationalismen gå före för att inte förringa sina ambitioner, att skapa ett eget norskt språk var viktigare än att skapa ett norskt språk som byggde på genuina norska varianter med förankring i den norska språkhistorien.

Det behöver väl kanske inte påtalas att de olika språken i många fall fick gehör hos olika grupperingar i samhället, bönder blev förespråkare av landsmålet emedan stadsbefolkning och då främst ämbetsmannafolket bättre gillade bokmålet - detta hindrade ehuru ej utvecklingen mot acceptans emellan de båda, 1885 blevo båda likställda i lag, folkspråket bleve likställt högmålet. Detta innebar bland annat att varje kommun själv fick välja vilken variant man ville använda sig av, varje skoldistrikt fick välja undervisningsspråk - ehuru ej helt fritt tyvärr. Frihetens tidevarv motarbetades dock då flera av riksmålarna ansåg sin språkställning hotad menandes att språket höll på att genomgå en vulgarisering, det de kanske inte insåg var det ironiska att deras eget riksmål, eller dansknorska språk, självt är en vulgarisering av danska likt franskan är en vulgarisering av latinet, vulgärlatinet dessutom - saken är den att vulgarismer ej äro något fel, utan det kan istället kallas utveckling, språkutveckling - nynorskan var enligt denna syn en språkutveckling utav genuin norska. Likt danskan har utvecklats till dansknorskan så har norskan rätt att utveckla sig till skriftspråk, alla språk har rätt att skrivas och föras vidare om bärarna av språket så tycker, en rättighet som tillkommer talare av alla språkformer därmed även dansknorsktalarna - detta är inte vulgarism utan naturalism, inte obildning utan bildning, inte pöblens herravälde, utan individens befrielse.

Man skall ehuru ej förblinda sig utan man måste tillika inse att Aasen og hans förespråkare skapade ett nytt högspråk, fast ett som hade bredare bas. Riksmålets befarelser var dock obefogade, under tiden fram till andra världskrigets slut så vard landsmålsrörelsen väldigt framgångsrik og flertalet kommuner samt skolområden valde detta som primärt språk, 1944 hade 34 % av grundskoleeleverna nynorska som undervisningspråk, men till dags dato så haver siffran halverats. Undervisningen är ehuruväl obligatorisk numera på båda språken och sedan 1935 så måste skriftliga tentamina avläggas för att få examina. Det behövs törhända inte påtalas att det är i Vestlandet som nynorskan är populärast, emedans det förhåller sig tvärtom i Østlandet og då främst i Osloområdet.

Men ändringar har osså gjorts i det dansknorska språket, från den wergeländska förnorskningen av danskan fram till språkutvecklingen under 1800-talet så begovs främst förnorskningar inom ordförrådet, emedans man lämnat grammatik samt stavning ifred. Men under 1900-talet så haver man styrt utvecklingen åt norskt håll, man har rättstavelsereformerat trenne gånger, 1907, 1917, 1938, men man har inte avformerat, enbart reformerat, med dessa utvecklingstendenser hvilka gjort att den skrivna danskan i Danmark och den skrivna dansknorskan har gått ifrån varandra alltmer - man har gått åt landsmålets håll og därmed ‘vulgariserat’ språket. Landsmålet har ehuruväl även det förändrats, 1901 så ändrades imperfektformen från -ade till -a og flertalet mer eller mindre ovanliga ord fick ge vika för ord med större befolkningsunderlag - kollektivet, eller pöblen, fick hegemonin över individen. Varför ej låta den fria utvecklingen råda? Ord kan samexistera, eller konkurrera, under fredlig manéer utan fatal avknoppning, ödet vare dem ödeligt. Flertalet riktlinjer haver haft ambitionen att likrikta språken. Med 1938 års likriktningslinjer tyckte Riksmålsförbundet att man hade gått för långt i reglerandet och förnorskningen av riksmålet, som förövrigt kallas bokmålet efter 1929, og skapade därmed en egen ordlista, denna norm kallo de riksmål - vissa tidningar samt författare följer denna. Det finns alltså trenne normer, varav tu äro officiella: riksmål, bokmål og nynorska. Det bör även tilläggas att i norskan, d.v.s. i både nynorsk samt i bokmål, så har man inga uttalsnormer utan resonemanget rör sig hela tiden kring skriftformen, skolan får ej normera över barnen hur de skall eller icke skall uttala orden - det finns inget rätt eller fel när det gäller uttalet, detta insåg Stortinget redan 1878.

Av de talade varianterna så är det enbart en som aldrig gjort sig gällande i skriftsammanhang i någon nämnvärd grad, samt som brukligt äro så är det den variant som haver en mer geografisk periferisk ställning, d.v.s. nordnorskan. Förutom nordnorskan kan man även i sammanhanget nämna den såkallade kebabnorskan som är likvärdig rinkebysvenskan, men då från Oslo. Ibland så skulle man kunna säga att språkfrågan i Norge ej handlar om vad man skall tala utan om vad man skall skriva, varken skriftspråket nynorska eller bokmål är ett Sprache utan ett Schreibe. Norskan är annars rikt på variationer splittrade i fjordar, dalar, berg, samt regioner, dessa tungor är värda sina fagra fjordar. Den muntliga norska som läres ut till utlänningar är standardöstnorska som kan sägas vara en regional variant i sydöstra Norge, ehuru ej likvärdig med oslomålet. Utifrån macroindelningar brukas norskan uppdelas i de redan nämnda öst-, väst-, samt nordnorska, og trøndersk, geografiskt fördelat:

Ambitionen haver under hela 1900-talet varit att sammanföra åtminstone de tvenne officiellt reglerade formerna bokmål og nynorska till ett samnorskt språk, men detta har ej alltid tagits med positiv andakt hos språkbrukarna og man haver istället varit behöftiga att återinföra vissa fria stavningar, eller alternativsystem, i exempelvis bokmålet. Att det råder en friare atmosfär i Norge än i Sverige angående språkfrågor kan vem som helst som befinner sig i en boklåda se, olika författare skriver på olika sätt, vissa på bokmål, vissa på nynorska, vissa är strikta i formen emedan återigen andra är mer lösligare og naturligare - allt efter eget tycke; men samtidigt finnes denna preussianskt befängda inbillskhet kring detaljerad styrning. Samnorskpolitiken bleve dock hatad hvilket färgade av sig på attityderna till nynorskan och år 2000 slopades den helt varvid nynorskan även accepteras mer. Även den största tidningarna börjar ge efter efter bland annat underskriftskampanjer och Verdens Gang publicerade år 2005 för första gången på femtio år en nyhetsartikel på nynorska, överlag så står bokmålet för 92 % av alla publikationer i Noreg, emedans nynorsk står för 8 %. I opposition till samnorskpolicyn framväxte även en høgnorskrörelse som framförde mer konservativt nynorskt tal, särledes från bergsregionerna i centrala auk västra Norge.

Svensk perifier utveckling

Svenskan haver även den gjort stort intåg i norskan, speciellt i Østlandet där många slangord härstammar från Sveriges Vestland, att språk i närbelägna områden påverkar och får influenser ifrån varandra det andra är inget ovanligt och inget nytt - det finns inga nationalstater i världen som kan stoppa en sådan naturlig utveckling emellan naboerna. Norskan får även in en hel del från svenska tidningar och TV/radio, ett standardspråk till två andra.

~

Läs mer om detta i boken Europas tungomål.