Valkungadöme och andra demokratiska församlingar hos indoeuropéerna

  Det säger sig nästan självt att gudomliga kungar ej väljes, åtminstone ej profant, utav människor, men i det bronsålderliga hettitiska materialet har man hittat något som skapat viss debatt genom åren. I det rika materialet åtfinnes en politisk institution som går under benämningen pankuš, vissa menar att prominenta medlemmar i samhället skapade denna institution och att denna fungerade som en domstol som kungen kunde ställas inför; det är dock viktigt att påpeka att det ej finnes belagt att detta skett någon endaste gång genom historien. Ävenledes är påståendet om att kungen behöver dess justifikation för att föra krig obelagt, påståendet jämför pankušen med den tidiga romerska senaten såsom den framhållits utav Livius. Den stora tidiga debatten ginge ehuru ut på att vissa menat att detta var en gammal indoeuropeisk institution som fungerat som ett valkonungadöme - att termen är indoeuropeisk står klart, men om någon sådan institution fanns, kan man icke se det i den hettitiska formen av pankuš i alla fall. Angående den demokratiska tesen, så gör tesen gällande att det var demokratiskt i protoindoeuropeisk tid med ett valkungadöme och att vi skulle se resterna av detta i det hettitiska fallet. En alternativ demokratisk syn har framförts av en italiensk forskare som gör gällande att kungens plats i princip endast berör religiösa spörsmål, såsom sakral denne hvar, hvilket gör att den verkliga politiken, eller beslutsfattandet, sker i demokratiska, eller quasidemokratiska, institutioner baserade på klannivå, kvarlevor han nämner av dessa är den romerska senaten, gerousía i Hellas, daran oa hos messapierna samt naturligtvis þinga hos germanerna.

  Etymologin för pankuš är intressant samt dessutom välattesterad betydandes ‘total, förenad; allmänn, generell; varje’ og även substantiviserat som ‘totalitet’ och enligt vissa kanske även ‘nobilitet’, detta sätter man dock vanligtvis ett frågetecken efter. Polomé som undersökt förhållandet emellan numeralen ‘fem’ och panku- ‘alla’ i förhållande till en strukturanalys av de indoeuropeiska numeralerna med ett quinariskt räknesystem, menar att protoindoeuropeiskans *penk^we först indikerade det totala antalet fingrar av handen, sedan ‘fem’. Den svenska termen ‘fingrar’ är förövrigt rekonstruerat från protogermanskans *fingwraz, i sin tur från protoindoeuropeiskans *penkwe-ros, d.v.s. ‘en av fem’ - man kan av förståelseskäl även tänka på den engelska termen ‘fist’. I de italo-iguvinska tavlorna finnes den umbriska anteckningen att de ‘tolv bröderna’ agerades in puntis och Polomé menar att dessa umbriska termer puntis / puntes betyder ‘alla’ eller ‘hela gruppen’, men ofta översätts som ‘grupp av fem’. Släktskapet emellan umbriskans puntis och latinets quīnque samt de övriga indoeuropeiska termerna för ‘fem’ kan ej ifrågasättas - exempelvis helleniskans πέντε, persiskans panj, polskans piec, rysskans pyat, litauiskans penkti, albanskans pesë, a-tokhariskans pän, vidare även armeniskans hing, kymriskans pump, iriskans cuig, holländskans viif, fornhögtyskans finf og funf, fornsaxiskans fif, og så vidare ~ ej att förglömma sanskritens extremt lika pañca, ordet hvilket vi fått termen ‘punch’ ifrån. Han menar då att umbriskan bibehållit den gamla betydelsen utav *penk^we i likhet med pankuš. Om man förlitar sig på den ŗgvediska informationen, med dess páñca jánās ‘fem nātiōr / folk’ så kan man även påtala att de som var inbefattades av denna term innehavde nŗmņám, hvilket i indoeuropeiska termer betyder ‘vitalitet’, ‘gudomlig potens’, hvilket kan ge teorier kring klansamhälle samt broderskap sammanhållna genom speciella krafter. Någon demokrati ser man ehuru ej skymten utaf.

  Om vi återgår till den hettitiska pankušen så är det ett faktum att enda gången vi kan läsa att den fungerar som en domstol, så blir domslutet ogiltigförklarat av den sittande kungen. Detta antyder ju klart att kungen har högre makt än vad den sammanslutningen haver. I en medelhettitisk successionstext (KUB XXXVI 109:5-7) står att finna att subjektets bröder, hans syster samt församlingen skall erkänna den nyutvalda kungen, det är ehuru märkvärt att nämna att detta skall ske efter det att prinsen utnämnts som ny kung, och att församlingen nämnes efter, den nyutvalda, kungens syskon - församlingen är tydligen inte den som väljer successören. Under den senare delen så vet vi genom Telipinušediktet att om en kung eller prins tänkte mörda någon av sina kungliga släktingar så skulle frågan behandlas i pankuš-en. Det finns även klara bevis att när lagarna föranleder den högsta domstolen att döma i fallet så är det kungen som är domaren. Det finns dock bevis på att någon kung uppmanas konsultera med pankušen, men att han sedan är fri att besluta själv. Vid studering av det hettitiska materialet så kan man se att den enda possibla referensen för väljandet av en kung, eller av en församling, är passagen ‘[t]uliaš pidi DINGIR^MEŠ-aš LUGAL-uizzanani[ ‘i församlingen plats, för gudsligt kungadöme’, men man böre då även framföra att tolkningen utav fragmentet är oklart och då den dessutom tillhör en kaukasisk-hurritisk icke-indoeuropeisk myt, så kan man ju inte ta detta som en viktig komponent i det bronsålderstida hettitiska samhället, om än det protoindoeuropeiska.

  Det är osså nämnvärt att nämna att en sådan här församling även fanns hos hettiterna kring gudomarna, tuliyas-, en Gudarnas församling, och som inte är helt olikt den ovan diskuterade pankusjen. Gudarnas församling som består av en systematisk organiserad lista av gudomar, kosmiska makter samt själva platsen för församlingen förekommer i en mängd texter - myter, ritualer, instruktioner, böner och givetvis i fördrag där den fungerar som en vidimerare och garantör för innehållet. Det är även så att vissa texter tydligen behöver en religiös sanktion och sätts till gudarna i deras tempel. Vissa har då istället menat att pankušen möts i tuliyan, men hur man kommer fram till detta får anses vara oklart. Tuliyas- kallas det när alla gudar, de tusen, samlas, totaliteten av gudarna, och det är denna gudstotalitet som befullmäktigande kan vidimera fördrag. Det är även nämnvärt att liknande sådana här gudsförsamlingar är relativt vanliga i andra näraösternreligioner, inkluderat biblisk teologi. Man höllo även fester og böner för totaliteten av alla gudar, ett fenomen som är förekommande i både nord- samt sydanatoliska traditioner, d.v.s. hettitisk, palaisk, luvisk, även senanatoliska, lykiska, men finns även i andra indoeuropeiska traditioner, till exempel så är ungefär 40 hymner i Ŗgvedan, av hvilka några räknas som de mest komplicerade hymnerna, riktade gentemot alla gudar. Ett fenomen som är lika i vediskans samt anatoliskans versioner är även hvilka som inbjuds, hvilket ej enbart är de vanliga gudarna utan även naturkrafter eller landskapselement såsom hav, berg eller floder. Språkliga likheter åtfinns även, detta även kanske i förzoroastrisk avestisk tid, men även i mykensk og homerisk hellasiska där även uttrycket ‘av alla gudar’ åtfinnes, i likhet med den hettitiska motsvarigheten, i fördrag.

~

Ett mindre utdrag från boken Europas tungomål.

DN