Ett ord som man med relativ säkerhet haver kunnat uttala sig om är just ett ord om en ledare. Man har ehuru dragit slutsatsen att ordet enbart illustrerar ett välutvecklat familjesystem i paritet med ett klansystem och inte en högre politisk organisation såsom en furste eller annan mer övergripande hövdingamakt, en klanledare är ehuruväl en hövding och den tidens kung - någon slags kung över ett stort geografiskt område är praktiskt omöjligt i dessa tider och dessa samhällen. Anledningen till denna teori är latinets verb regere ‘leda’ som omvandlat till härskare eller ‘kung’ bliver rēx på latin, rī på iriska, -rīx på galliska, möjligtvis Rhêsos på thrakiska samt rājā på sanskrit. Detta skulle i rekonstruerad form på protoindoeuropeiska ge *rēğ-s som också kan deriveras till ‘rak’ och ‘rätt’, hvilket givetvis tyder på ett diktatoriskt samhälle där yttrandefrihet inte är rådande utan det härskaren säger är den rätta och riktiga vägen och det är härskaren själv som bestämmer vad som är rätt. Till detta skall även läggas att kungen, og inte sällan även drottningen, har någon slags sakral position i väldigt många utav de indoeuropeiska traditionerna; detta ses bland annat tydligt hos anatolierna, romarna samt grekerna, men även hos kelter, germaner, iranier, og så vidare. De ovanstående orden har synbara likheter, men med flera undantag, exempelvis cyning på anglosaxiska, svenskans konung och helleniskans basileús - detta gör att teorin om ett sammansatt urhem med en ledare faller och det blir mer troligt att flera stammar baserade på klaner existerade. Också en revidering av sanskritordet rājā har gjorts i de äldsta vediska skrifterna, hvilket gör att hela konceptet med kungar i detta tidiga samhälle faller och man höllo sig antagligen med klanledare, hvilket i sak är ungefär som kung fast i mindre skala, även om klaner kan vara ganska omfattandes ändå. Ett eller flera samhällen baserade på klaner skulle även kunna stödja en successiv språksplittring till de undergrupper som vi klassificerar in målen i, men det bästa är nog att inte betänka det allt för mycket med grund i enstaka ord som så. Det hellenska ordet har man icke kunnat etymologisera och det kan mycket gärna vara så att de ursprungliga protoindoeuropéerna hade någon slags institution liknandes en kung, men att när den helleniska folkgruppen flyttade iväg miste den institutionen och sedan när de återupptog den så lånade de helt enkelt in termen från en annan folkgrupp, kanske från pelasgierna (se Hellas) och därför så överensstämmer inte orden - de hellasiska kungatraditionerna stämmer dock så vitt man kan se väl överens med andra indoeuropeiska traditioner, det är nästan bara namnet som skiljer. Om inga klara bevis eller högst probabla teorier finnes, så är det väldigt svårt att förklara undantag. Andra sådana här titlar som man kan rekonstruera är drottning, herre, dam, og så vidare.
De första i historien framkomna indoeuropéer, de anatoliska folken, nyttjade ett sumerogram för att skriva ordet kung, LUGAL-uš. Sumerogramet är alltså bara ett kuneiskt skriftinlån i den anatolisk-hettitiska bronsåldersskriften, hvilket betyder att när ovannämnda stod, alltså LUGAL-uš, så uttalades ehuru ordet antagligen som haššu-uš, drottning lästes haššušara-, man lade till hettitiska ändelser på sumerogrammen. Ett sumerogram är alltså ett ideogram som nyttjats med grund i den sumeriska kilskriften men där detta står så läser man ordet på ens inhemska språk. Det hettitiska ordet för kung är format från ordet haš(š)- ‘avla, alstra, frambringa, föda, födas av’, och till exempel haššant betyder antagligen exempelvis ‘son’, i luviskan finnes hamša ‘sonson’. Det hettitiska ordet är frambringat på samma sätt som det germanska protoordet för kung, *kunningaz, som kommer från den andra indoeuropeiska födslotermen som också givit oss, exempelvis ord för nation, genus, naiv, med flera. Men den indoeuropeiskt härkomstliga hettitiska termen har vidare anspelningar om man går till andra språkområden och i till exempel sanskriten finnes ásuh ‘andning av liv, liv, vitalitet’, ásurah ‘mäktig, ledare, trollkarl’, ásura- ‘ande, högre varelse’, i asvestiskan betyder aŋhu- ‘liv’, i avestiskan finns vidare ĵuyō aŋhuš, hvilket är precis samma som vediskans jīvó ásur ‘levande ande/väsen’. Avestiskan haver därutöver de religiösa termerna även maktpolitiska såsom ahū- ‘herre’ som osså är ett epitet på gudom, ahura- ‘herre, prins’, som utöver detta også har betydelsen ‘gud’. Fornpersiskan har vidare Auramazdā, hvilket är ett gudsnamn, och fornisländskan har det ord som fortlever i svenskans, och betyder detsamma, ‘äss’, d.v.s. áss, hvilket ävenleda betyder ‘gud’, runiska a[n]suR, gotiska ansēs ‘halvgud’ samt det ovan behandlade åtfinns även i germanskan rekonstruerat till *ansuz ‘suverän gud’, i hettitiskan åtfinns även hašawa som har någonslags prästinnefunktion.
Även om man inom de olika indoeuropeiska kulturerna nyttjat olika termer för sin härskare, så synes det klart att samma kulturella bakgrund kring rojal sakralism äro rådande. Även den andra vanligt förekommande termen *rēğ- som betyder ‘korrekt, rak’, og så vidare, som blivit ‘kung, drottning’ i flertalet språkgrupperingar, till exempel i italiska, ariska, keltiska, men även bibehållet sina legalistiska toningar i exempelvis sanskritens rājati- ‘korrekt, regler’, avestiskans razan ‘ordning’, anses ofta vara ett sakralt bevingat ord och kungen ses ofta som även en högstepräst, hvilket gör det direkt kulturellt jämförbart. Det finns väl bevarade dokumenterade riter i Indien samt i Italien, og druider samt konungar med dessa titlar, men själva termen verkar inte kunna knytas till religiositeter utan det är enbart sekundärheter som anbelanger riter, med mera, som kan knytas åt det hållet. Förutom detta framkommer snarare en mer legalistisk framtoning, även om det ej heller utesluter en sakralitet hvilket vi genom de historiska beläggen vetom hava förekommit bland de som nyttjat denna termenologi. Enligt flere så hvar ej ens den indoeuropeiska kungen direkt kopplad till militaria, utan han var positionerad någonstans mittemellan gudavärlden och dess mänskliga motsvarighet. Detta synes väl bland annat i den romerska kulturen i början av den republikanska eran när kungarna drevs ut och en ny prästfigur skapades, en rex sacrificulus, väl belagt är det även i irisk, hellasisk samt indisk tradition och åsyftningar åtfinnes på flertalet andra håll. Att kungen og drottningen är sakral i den meningen även när det gäller de tidiga hettiterna är uppenbart om man tar del av det materialet. Förutöver dessa indoeuropeiska termer så kan även andra liknande nämnas, mykenskans wa-na-ka, som finnes kvar i hellasiskans wánaks ‘kung’, men har ej oväntat även betydelsen ‘gud’ - detta ord har en korrespondent i tokhariskan A nätäk ‘herre’, men även här A ñkät samt B ñakte ‘gud’. Tokhariskans basala kungsterm är eljest A wäl, B walo, oblik singularis lānt, hvilket är samma term som svenskans välde. Överlag så var nog kungen sakral i det äldsta indoeuropeiska samhället, hvilket absolut är en intressant samt viktig aspekt att hålla i det historiokontextuella sinnet.
~
Förutöver att jag ändrat vissa tecken för att få texten gångbar i bloggverktyget så är det ett mindre utdrag från boken Europas tungomål, monarkism som ideologi diskuteras tillikt i min bok Postmodernisme premillénaire.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar