Visar inlägg med etikett Svenska / Suèdìq. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Svenska / Suèdìq. Visa alla inlägg

2017-05-20

Eurasiens språkfamiljer - En fordomlig historia






ISBN-13: 978-1544758145
ISBN-10: 1544758146 

ISBN-13: 978-1544758459 
ISBN-10: 1544758456 

ISBN-13: 978-1544758657 
ISBN-10: 1544758650 
















~

2015-05-29

Gammelsvenskarna i Ukraina


I Ukraina finns det spillror kvar av den gamla östsvenska befolkningen som talar estlandssvenska som då härstammar från de östsvenska dialekterna, men som nu har gått sin egen väg utan någon större påverkan från det svenska standardmålet.

Denna estlandssvenska, eller egentligen dagösvenska, talas normalt i Estland av några få individer, men har genom historiska komplikationer kommit till Ukraïna. De svenska ukrainarna härstammar från ön Dagö som hyste en stor svensk befolkning fram till 1781 där de kanske utgjorde en tioprocentig minoritet på 2000 människor, men vid det nämnda årtalet tvångsförflyttades de flesta till Ukraïna och kvar blev endast några få som vid 1900-talets början uppgick till kanske 50 personer och nu endast är ännu färre. Det var en rättslig tvist med den svenske godsägaren Stenbock som föranledde förflyttningen till det av Ryssland nyerövrade området, från turkarna, i södra Ukraïna. Hälften av de påtvingade emigranterna dog dock på vägen, men den 1 maj 1782 så kunde man besitta området som kommit att kallas Svenskbyn som ligger vid floden Dnjepr omkring 8 mil norr om staden Cherson.

I början av 1800-talet flyttade en massa tyskar in och grundade byar runt omkring Svenskbyn och tog då i beslag 75 % av svenskarnas mark, härefter kallas även byn istället för Gammelsvenskby. Byn hade 1904 ett invånarantal om 704 personer, men man hade då genomlevt både missväxt och en strukturell knapphet på jord vilket föranlett emigration till bl.a. Sibirien. Under 1920-talet så led svenskarna av hungersnöd i likhet med andra ukrainare och 1929 kunde 885 dagösvenskar genom Röda korsets beskydd utvandra till Sverige som deras förfäder kanske 800 år tidigare lämnat.

Gammelsvenskarna hade ju kommit från en sammanhållen by, men splittrades i Sverige upp, i sann svensk förtryckande assimileringsanda, och utplacerades på gårdar för att ‘lära’ sig det svenska jordbruket, d.v.s. de fick som oftast bli statare och liknande. Drygt 240 av dem valde en tid senare att återvända då tillvaron i Sverige inte var till förnöjs. Många gammelsvenskar såg den tyska erövringen av Ukraïna som positiv och förvisades därför 1945 iväg till läger i Vorkuta nära Norra ishavet. De överlevande härifrån lyckades så småningom flytta tillbaka till sina hemområden och bildade tillsammans med de omgivande tidigare tyska byarna området som kom att kallas Zmejovka som vart stängt för utlänningar fram till 1980-talet. 1994 bodde det i detta område 116 registrerade svenskar och precis utanför så kan man hitta ytterligare 169 personer - hur många av dessa som talar den ukrainska formen av dagösvenska är svårt att förtälja, men det rör sig troligtvis om endast några få, kanske ett tjog.


Rikssvenskan däremot som troligen inte heller har fler talare utlärs under vissa få timmar i veckan till byns barn trots att det var över åttahundra år sedan som de ukrainska dagösvenskarnas tal bröt med det som kom att bli standardsvenska, ett språk som då naturligtvis ej ännu var skapat. Ett språk som aldrig varit deras.
















~

2015-04-12

Det pöbel har svårt att förstå


cit:


det finns inga tillfredsställande regler för indelningen av substantiv i dessa två kategorier, n-genus (en kvinna, kvinnan; en tjej, tjejen) och t-genus (ett syskon, syskonet; ett rike, riket).

Detta grammatiska genus brukas kallas en nedärvd, inneboende egenskap hos substantiven.

Inget i substantivens grundform säger att till exempel bi, fall, hus, sto, kök och tal är t-ord, eller att by, vall, mus, bro, lök och dal ska vara n-ord. Dessutom finns det en del substantiv som kan vara både n- och t-ord, med eller utan betydelseskillnad.


jag återupprepar så:
det finns inga helt gällande regler

det är korrekt att bryta


















~

Bergman, Bo, “Att förse och förgrysa sig över knäckebrödsbältet”, i Sydsvenskan, 6 januari 2008 s. B18.

2015-02-18

Åland og Åländskan




Inom Finland finnes som bekant en relativt stortalig befolkning utav talare utav svenskt mål, det vill säga ett icke-finskugriskt tal utan istället ett indoeuropeisk-germansk-nordgermansk-östnordiskt språk benämnt finlandssvenska som talas utav 6,5 % av finländarna.

Åländskan är dock en, från övrig finlandssvensk befolkning, separat, isolat og distinkt population.


Åland

Åland befolkades antagligen av den svealändsktalande germanska befolkningen redan under 500-talet og de varo senare med på väringatågen i österled. Efter detta så skall enligt en högst omdiskuterad samt osannolik teori ålänningarna hava flyttat en masse emens en ny befolkning ej skulu havandes intagit öriket förrän några decennier in på 1100-talet.

Åland består av 6500 öar ock skär, men enbart 66 av dessa är bebodda utav de omkring 25 000 befintliga öborna - 94 % av dessa havandes svenska som modersmål. Åland har som sagt en autonom status i det finska dömet, det även på språklig basis og önationen är monolinguell i officiella sammanhang. Även alla handlingar som sändes till Åland från den finska staten måste vara på svenska. Till skillnad från språksituationen i de finska skolorna på fastlandet där finsktalande är tvungna att lära sig svenska som första andrahandsspråk emedans svensktalande måst lära sig finska, så är det obligatoriska andrahandsspråket i de åländska skolorna engelska, enär finska enbart är ett tillvalsspråk.

För att bli åländsk medborgare, hvilket bland annat innebär att man erfår rösträtt, måste man, om man ej behar det sedan födslen, hava adekvata kunskaper i svenska. Ett krav som mötte internationell, samt svensk, avsky när det föreslogs i Estland rörande ryssarna, men som senare togos upp av svenska ‘liberala’ og socialdemokratiska politiker som en del av invandringspolitiken i Sverige även om det måste anses vara ett kraftigt åsidosättande utav de mänskliga rättigheterna.

Före 1920-talet önskade många ålänningar ingå i Sverige men på grund utav de historiska förvecklingarna, som vi ej behövom gå in på i denna korta alstring, kom ölandet att bliva en autonom del av Finland og nu finnes det så vitt jag vet ingen politiker som driver frågan om svensk anslutning, emellertid finnes relativt stora, samt växande, rörelser för skapandet utav en självständig Åländsk stat. Gotland borde ta efter.

Midt stöd har dem.


Åländskan

De åländska målen äro gränsmål emellan de övriga västfinlandsvenska samt uppsvenska målen, de åländska geolekterna havo i alla fall fått ta emot stora influenser från väster og speciellt väståländska mål hava stora likheter med uppländska og man kunno specificera ned det till eckerömålet som haver många likheter med Roslagens mål, emedans man på motsvarande östra sida kan anföra likheter med de södra österbottniska målen og åboländskan; i östra delarna utav Åland åtfinnes även några rena finska ortsnamn - åländskan har därför av vissa kallats en uppländsk dialekt.

De åländska målen brukar simonstäders delas in på tu olika vis, enligt tvenne olika teorier. Den ena säge att det finnes trenne olika målgrupperingar, en östlig emot Kökar, Kumlinge samt Brändö, en västlig med Fasta, Åland ock Eckerö såväl som en tredje intagandes en mellanposition med Vårdö, Föglö, Sottunga, Lemland og sidst Lumparland; och den andra uppdelningen utgår enbart från ett östligt samt ett västligt dialektalområde.


I ett isolat område såsom Åland så åfinnes givetvis en hel del avvikande ord eller nyttjningssätt, exempelvis säger man aktionär istället för ‘aktieägare’, uppbevara för ‘förvara’, lägga pengar i blöt ‘investera’, d.v.s. förhoppningsvis raka motsatsen från att slänga pengarna i sjön, rat för ‘delbetalning’, krusa för ‘smeka’, helst för ‘åtminstone’, saltig ‘salt’ og så vidare - det finska inflytandet gör så att en hel del utav det avvikande språkbruket havandets sin grund i direktöversättningar från finskan.















~