Tabu - av Steve Lando

tabu, ord, moralism, paternalism, sexism, feminism, manlighetsism, rasism och politisk korrektism

ISBN-13: 978-1986678483

ISBN-10: 1986678482

Amazon eller exempelvis Bokus

~

 

Hora

hora, isländskans hórr, älskare

hjärter-, klöver-, og spaderhora

damerna i kort, leken

hon besitter alltid esset

rotbesläktat med kär

i betydelsen åtrå

indoeuropeiskans *qar

latinets carus, iriskans cara

iranskans kama, sanskritens kama

i kärleksgudens namn, Kama

protogermanskans *khoraz, feminum *khoran

den som åtrår, horan

sutra:

en gudinna

värd dyrkan, åtrå, kärlek

oavsett hur hon är

~

Yngre nysvenska – en fransk etatistisk period

Språkperioden Yngre nysvenska karaktäriseras av lingvistisk institutionalism men anses börja 1732 när von Dahlin påbörjar utgivningen av Then swänska Argus och den fortsätter sedan fram till början utav 1900-talet då modern nusvenskan tar vid.

Det talade standardspråket spred sig i Stockholm samt därifrån ut i landet, den Svenska Akademien inrättades anno 1786 varest den finge som uppgift att se till att det svenska språket hade ‘renhet, styrka och höghet’, det var för övrigt ingen ny tankegång utan redan 1739 när Vetenskapsakademien instiftades angav akademiens förste sekreterare Anders Johan von Höpken att ett av dess syften var at ränsa wåra fäders språk, ifrån alla främmande tilsatser och återkalla det til sin första renhet. Föregångaren till denna, Kungliga Vetenskaps-Societeten i Uppsala, grundad 1710, skrev för tiden alla sina akter på latin samt fortsatte att göra så framtills 1863.

Oavsett hvad akademiens förste sekreterare Höpken tyckte så var det även under 1700-talet som en hel del utländska ord gjorde sin gälla gång intill språkets svensktaliga fång, bland annat då både hov samt adel till största delen var tvåspråkiga, men då ej i förhållande till nutidens engelska utan dåtidens galanta språk, franskan, hvilken även spelade stor roll för högspråket i Svenska Akademiens vältalighetsövningar. Redan sedan tidiga 1600-talet hade franskan börjat sippra in, då främst militärtermer, såsom batalj, retirera, avancera, batteri samt mina, och från runt 1660-talet skall hela det svenska hovet havandets varit franskmåligt, förutom när de ickefranskkunnige kungarna Karl XI og Karl XII hovhöll. Franskinspireringen sipprade sedan ner till de lägre klasserna, främst borgerligheten, och det fanns både en fransk skådespelartrupp i Stockholm i sju år runt sekelskiftet 1700 som gjorde sina uppträdanden på franska för både högklassig såsom borgerlig publik, i mitten av samma århundrade gavs det även ut en franskspråkig borgerlig tidning i Stockholm under sexton år.

Franska ord som billet, bureau, feuilleton, point gjorde sig gällande fram till att Svenska Akademien bidrog till en försvenskning, hvilket ju resulterade i ‘biljett’, ‘byrå’, ‘följetång’ samt ‘poäng’ redan 1801 då man ville försvenska de franska inlånen - alla försvann ehuruväl ej, exempelvis gentil, bagage, just berikar vår tunga än idag. En lång rad suffix har svenskan tillikt erhuldit från franskan, alternativt från tidigare latinet, såsom –era, -i, -ion, -ism, -ist, -ant, -ent, -ör, -är, -ans, -ens, -age, -is, -yr, -ik.

Men även mer talspråksnära texter gjorde sig betjänta, bland annat genom att tidningar samt tidskrifter började spridas. Akademierna spelade dogh en stor roll i skriftspråkets unitarism, bland annat så initierade Vetenskapsakademien en normerande ordbok og grammatik som haft stort inflytande på utvecklingen mot enhetligare stavning, ordformer samt böjning och ytterligare andra böcker ville reglera hur de inlånade orden skulle stavas. Från 1874 så haver även Svenska Akademiens ordlista stadigvarande utkommit och den har erfått rollen som pluralismens dödbrännare i språkfrågor genom den normerande roll som den ansets hava. I nutida utgåvor så haver man ehuruväl något frångått den centralistiska normerande synen med påpekandet att ordboken är en samling rekommendationer som icke i sin helhet tagit i beaktande de ord som existerar ute i provinserna och man har bland annat tagit in över 350 ord av finlandssvensk börd i kompendiet, redan den första utgåvan från 1874 hade en rådgivande ställning allena, men i sjätte upplagan från 1889 så kom den kungliga propåen om att de utvalda skrivsätten skulle ligga till grund för skolans utövning och därmed barnens indoktrinering. Den dagen svensklärarna får visdom i att Svenska Akademiens ordlista endast är ett urval rekommendationer så har kompetensen nått nya djup.

Redan 1807 så bleve svenskan ett erkänt ämne med fasta kurser i skolan og den obligatoriska skolan såge till att alla kunde sin svenska, även om det var franska, även i skriven form, framtills 1982 så var ‘uttalshygien’ ett uttalat mål i läroplanen, annat okväde skulle rensas bort.

På dylikt vis lyckades man ryka ut de allra flesta genuina språken i bygderna runtomkring.

~

Komparation utav indoeuropeiska ord

~

En ordkomparation som man brukar illustrera både de väldiga överensstämmelserna emellan verbens böjningsformer som ordformerna i sig är verbet ‘bära’, emedans jämförelsen emellan numeralerna givetvis är klassisk. Förkortningen PIE står för protoindoeuropeiska och tros vara det tungomål som senare alstrat de olika protosubgrupperingarna, som legat till grund för de diversata språken, asterixen indikerar att ordet är rekonstruerat och ej dokumenterat historiskt. Tokhariska A/B illustrerar tvenne olika tokhariska språk.

Svenska    Sanskrit... ...Doriska......Latin   .   Forn-        Fornslaviska

--------------------------------------..--....-..---.(hög)tyska

jag bär......bharami.....phero--.--.-..fero--..---biru------.--..bera

du bär-----. bharasi......phereis--..--..fers-..----biris------...--berasi

han bär----.bharati.......pherei---.-...fert----..-.birit----...-..-beretu

vi bärom--- bharamas--pheromes....ferimus...berames-...--beremu

i bären....-..bharata......pherete-.---..fertis--..--beret---...-.berete

de bäro......bharanti.....pheronti--.-..ferunt--..-berant--....-.beratu

PIE-----------Latin     .... Sanskrit.....Hellasiska  Gotiska  Galliska

*oinos---------ūnus------..ékas------heĩs-----..-ains        cintuxo(s)

*duwo-----.---duo-------..dvā(u)---.dúō---....--twai       al(l)os

*treyes--------trēs-------..tráyas----.treĩs---..--þreis      trito(s)

*kwetwores---quattuor--catváras--téssares-.-fidwor-- petuar(ios)

*penkwe------quīnque---.páñca--.--pénte---..-.fimf        pinpetos

*s(w)eks------sex-------...sás------.--héx---.....saihs      suexos

*séptm--------septem--...saptá---.--heptá---...-sibun     sextametos

*ók’tō------.--.octō----....astá(u)-..-oktώ----.....ahtau     oxtumeto(s)

*newn--------.novem--....náva------ennéa---..-.niun       namet(os)

*dek’mt------.decem--....dáśa----.--déka----...taihun    decametos

F.kyrk.sl.   Litauiska   Armeniska   Albanska  Tokhariska A/B

jedinъ        víenas-----.mi                   një                sas / se

dъva          dù----------.erku               dy                  wu / wi

trьje           trỹs------.--.erek‘            tre                  tre / trai

četyre        kenturì----.č‘ork‘             katër              stwar / stwer

pętь           penkì-----.--hing               pesë               päñ / pis

šestь          šešì-------..-vec‘               gjashtë          säk / skas

sedmь       septynì-----ewt‘n              shtatë             spät / sukt

osmь         aštuonì----.-ut‘                  tetë                okät / okt

devętь       devyni-----.inn                 nëntë              ñu

desętь       dēšimt------tasn               qind                säk / sak

~

Det gick ej att transferera uppställningen till bloggen så den blir lite skev här, samt så går icke alla tecken att replikera enkelt varhän även en del fonetik går förlorad, i övrigt är det taget från boken Europas tungomål.

Indoeuropeisk monarki

Ett ord som man med relativ säkerhet haver kunnat uttala sig om är just ett ord om en ledare. Man har ehuru dragit slutsatsen att ordet enbart illustrerar ett välutvecklat familjesystem i paritet med ett klansystem och inte en högre politisk organisation såsom en furste eller annan mer övergripande hövdingamakt, en klanledare är ehuruväl en hövding och den tidens kung - någon slags kung över ett stort geografiskt område är praktiskt omöjligt i dessa tider och dessa samhällen. Anledningen till denna teori är latinets verb regere ‘leda’ som omvandlat till härskare eller ‘kung’ bliver rēx på latin, rī på iriska, -rīx på galliska, möjligtvis Rhêsos på thrakiska samt rājā på sanskrit. Detta skulle i rekonstruerad form på protoindoeuropeiska ge *rēğ-s som också kan deriveras till ‘rak’ och ‘rätt’, hvilket givetvis tyder på ett diktatoriskt samhälle där yttrandefrihet inte är rådande utan det härskaren säger är den rätta och riktiga vägen och det är härskaren själv som bestämmer vad som är rätt. Till detta skall även läggas att kungen, og inte sällan även drottningen, har någon slags sakral position i väldigt många utav de indoeuropeiska traditionerna; detta ses bland annat tydligt hos anatolierna, romarna samt grekerna, men även hos kelter, germaner, iranier, og så vidare. De ovanstående orden har synbara likheter, men med flera undantag, exempelvis cyning på anglosaxiska, svenskans konung och helleniskans basileús - detta gör att teorin om ett sammansatt urhem med en ledare faller och det blir mer troligt att flera stammar baserade på klaner existerade. Också en revidering av sanskritordet rājā har gjorts i de äldsta vediska skrifterna, hvilket gör att hela konceptet med kungar i detta tidiga samhälle faller och man höllo sig antagligen med klanledare, hvilket i sak är ungefär som kung fast i mindre skala, även om klaner kan vara ganska omfattandes ändå. Ett eller flera samhällen baserade på klaner skulle även kunna stödja en successiv språksplittring till de undergrupper som vi klassificerar in målen i, men det bästa är nog att inte betänka det allt för mycket med grund i enstaka ord som så. Det hellenska ordet har man icke kunnat etymologisera och det kan mycket gärna vara så att de ursprungliga protoindoeuropéerna hade någon slags institution liknandes en kung, men att när den helleniska folkgruppen flyttade iväg miste den institutionen och sedan när de återupptog den så lånade de helt enkelt in termen från en annan folkgrupp, kanske från pelasgierna (se Hellas) och därför så överensstämmer inte orden - de hellasiska kungatraditionerna stämmer dock så vitt man kan se väl överens med andra indoeuropeiska traditioner, det är nästan bara namnet som skiljer. Om inga klara bevis eller högst probabla teorier finnes, så är det väldigt svårt att förklara undantag. Andra sådana här titlar som man kan rekonstruera är drottning, herre, dam, og så vidare.
  De första i historien framkomna indoeuropéer, de anatoliska folken, nyttjade ett sumerogram för att skriva ordet kung, LUGAL-uš. Sumerogramet är alltså bara ett kuneiskt skriftinlån i den anatolisk-hettitiska bronsåldersskriften, hvilket betyder att när ovannämnda stod, alltså LUGAL-uš, så uttalades ehuru ordet antagligen som haššu-uš, drottning lästes haššušara-, man lade till hettitiska ändelser på sumerogrammen. Ett sumerogram är alltså ett ideogram som nyttjats med grund i den sumeriska kilskriften men där detta står så läser man ordet på ens inhemska språk. Det hettitiska ordet för kung är format från ordet haš(š)- ‘avla, alstra, frambringa, föda, födas av’, och till exempel haššant betyder antagligen exempelvis ‘son’, i luviskan finnes hamša ‘sonson’. Det hettitiska ordet är frambringat på samma sätt som det germanska protoordet för kung, *kunningaz, som kommer från den andra indoeuropeiska födslotermen som också givit oss, exempelvis ord för nation, genus, naiv, med flera. Men den indoeuropeiskt härkomstliga hettitiska termen har vidare anspelningar om man går till andra språkområden och i till exempel sanskriten finnes ásuh ‘andning av liv, liv, vitalitet’, ásurah ‘mäktig, ledare, trollkarl’, ásura- ‘ande, högre varelse’, i asvestiskan betyder aŋhu- ‘liv’, i avestiskan finns vidare ĵuyō aŋhuš, hvilket är precis samma som vediskans jīvó ásur ‘levande ande/väsen’. Avestiskan haver därutöver de religiösa termerna även maktpolitiska såsom ahū- ‘herre’ som osså är ett epitet på gudom, ahura- ‘herre, prins’, som utöver detta også har betydelsen ‘gud’. Fornpersiskan har vidare Auramazdā, hvilket är ett gudsnamn, och fornisländskan har det ord som fortlever i svenskans, och betyder detsamma, ‘äss’, d.v.s. áss, hvilket ävenleda betyder ‘gud’, runiska a[n]suR, gotiska ansēs ‘halvgud’ samt det ovan behandlade åtfinns även i germanskan rekonstruerat till *ansuz ‘suverän gud’, i hettitiskan åtfinns även hašawa som har någonslags prästinnefunktion.
  Även om man inom de olika indoeuropeiska kulturerna nyttjat olika termer för sin härskare, så synes det klart att samma kulturella bakgrund kring rojal sakralism äro rådande. Även den andra vanligt förekommande termen *rēğ- som betyder ‘korrekt, rak’, og så vidare, som blivit ‘kung, drottning’ i flertalet språkgrupperingar, till exempel i italiska, ariska, keltiska, men även bibehållet sina legalistiska toningar i exempelvis sanskritens rājati- ‘korrekt, regler’, avestiskans razan ‘ordning’, anses ofta vara ett sakralt bevingat ord och kungen ses ofta som även en högstepräst, hvilket gör det direkt kulturellt jämförbart. Det finns väl bevarade dokumenterade riter i Indien samt i Italien, og druider samt konungar med dessa titlar, men själva termen verkar inte kunna knytas till religiositeter utan det är enbart sekundärheter som anbelanger riter, med mera, som kan knytas åt det hållet. Förutom detta framkommer snarare en mer legalistisk framtoning, även om det ej heller utesluter en sakralitet hvilket vi genom de historiska beläggen vetom hava förekommit bland de som nyttjat denna termenologi. Enligt flere så hvar ej ens den indoeuropeiska kungen direkt kopplad till militaria, utan han var positionerad någonstans mittemellan gudavärlden och dess mänskliga motsvarighet. Detta synes väl bland annat i den romerska kulturen i början av den republikanska eran när kungarna drevs ut och en ny prästfigur skapades, en rex sacrificulus, väl belagt är det även i irisk, hellasisk samt indisk tradition och åsyftningar åtfinnes på flertalet andra håll. Att kungen og drottningen är sakral i den meningen även när det gäller de tidiga hettiterna är uppenbart om man tar del av det materialet. Förutöver dessa indoeuropeiska termer så kan även andra liknande nämnas, mykenskans wa-na-ka, som finnes kvar i hellasiskans wánaks ‘kung’, men har ej oväntat även betydelsen ‘gud’ - detta ord har en korrespondent i tokhariskan A nätäk ‘herre’, men även här A ñkät samt B ñakte ‘gud’. Tokhariskans basala kungsterm är eljest A wäl, B walo, oblik singularis lānt, hvilket är samma term som svenskans välde. Överlag så var nog kungen sakral i det äldsta indoeuropeiska samhället, hvilket absolut är en intressant samt viktig aspekt att hålla i det historiokontextuella sinnet.

~

Förutöver att jag ändrat vissa tecken för att få texten gångbar i bloggverktyget så är det ett mindre utdrag från boken Europas tungomål, monarkism som ideologi diskuteras tillikt i min bok Postmodernisme premillénaire.

DN

Valkungadöme och andra demokratiska församlingar hos indoeuropéerna

  Det säger sig nästan självt att gudomliga kungar ej väljes, åtminstone ej profant, utav människor, men i det bronsålderliga hettitiska materialet har man hittat något som skapat viss debatt genom åren. I det rika materialet åtfinnes en politisk institution som går under benämningen pankuš, vissa menar att prominenta medlemmar i samhället skapade denna institution och att denna fungerade som en domstol som kungen kunde ställas inför; det är dock viktigt att påpeka att det ej finnes belagt att detta skett någon endaste gång genom historien. Ävenledes är påståendet om att kungen behöver dess justifikation för att föra krig obelagt, påståendet jämför pankušen med den tidiga romerska senaten såsom den framhållits utav Livius. Den stora tidiga debatten ginge ehuru ut på att vissa menat att detta var en gammal indoeuropeisk institution som fungerat som ett valkonungadöme - att termen är indoeuropeisk står klart, men om någon sådan institution fanns, kan man icke se det i den hettitiska formen av pankuš i alla fall. Angående den demokratiska tesen, så gör tesen gällande att det var demokratiskt i protoindoeuropeisk tid med ett valkungadöme och att vi skulle se resterna av detta i det hettitiska fallet. En alternativ demokratisk syn har framförts av en italiensk forskare som gör gällande att kungens plats i princip endast berör religiösa spörsmål, såsom sakral denne hvar, hvilket gör att den verkliga politiken, eller beslutsfattandet, sker i demokratiska, eller quasidemokratiska, institutioner baserade på klannivå, kvarlevor han nämner av dessa är den romerska senaten, gerousía i Hellas, daran oa hos messapierna samt naturligtvis þinga hos germanerna.

  Etymologin för pankuš är intressant samt dessutom välattesterad betydandes ‘total, förenad; allmänn, generell; varje’ og även substantiviserat som ‘totalitet’ och enligt vissa kanske även ‘nobilitet’, detta sätter man dock vanligtvis ett frågetecken efter. Polomé som undersökt förhållandet emellan numeralen ‘fem’ och panku- ‘alla’ i förhållande till en strukturanalys av de indoeuropeiska numeralerna med ett quinariskt räknesystem, menar att protoindoeuropeiskans *penk^we först indikerade det totala antalet fingrar av handen, sedan ‘fem’. Den svenska termen ‘fingrar’ är förövrigt rekonstruerat från protogermanskans *fingwraz, i sin tur från protoindoeuropeiskans *penkwe-ros, d.v.s. ‘en av fem’ - man kan av förståelseskäl även tänka på den engelska termen ‘fist’. I de italo-iguvinska tavlorna finnes den umbriska anteckningen att de ‘tolv bröderna’ agerades in puntis och Polomé menar att dessa umbriska termer puntis / puntes betyder ‘alla’ eller ‘hela gruppen’, men ofta översätts som ‘grupp av fem’. Släktskapet emellan umbriskans puntis och latinets quīnque samt de övriga indoeuropeiska termerna för ‘fem’ kan ej ifrågasättas - exempelvis helleniskans πέντε, persiskans panj, polskans piec, rysskans pyat, litauiskans penkti, albanskans pesë, a-tokhariskans pän, vidare även armeniskans hing, kymriskans pump, iriskans cuig, holländskans viif, fornhögtyskans finf og funf, fornsaxiskans fif, og så vidare ~ ej att förglömma sanskritens extremt lika pañca, ordet hvilket vi fått termen ‘punch’ ifrån. Han menar då att umbriskan bibehållit den gamla betydelsen utav *penk^we i likhet med pankuš. Om man förlitar sig på den ŗgvediska informationen, med dess páñca jánās ‘fem nātiōr / folk’ så kan man även påtala att de som var inbefattades av denna term innehavde nŗmņám, hvilket i indoeuropeiska termer betyder ‘vitalitet’, ‘gudomlig potens’, hvilket kan ge teorier kring klansamhälle samt broderskap sammanhållna genom speciella krafter. Någon demokrati ser man ehuru ej skymten utaf.

  Om vi återgår till den hettitiska pankušen så är det ett faktum att enda gången vi kan läsa att den fungerar som en domstol, så blir domslutet ogiltigförklarat av den sittande kungen. Detta antyder ju klart att kungen har högre makt än vad den sammanslutningen haver. I en medelhettitisk successionstext (KUB XXXVI 109:5-7) står att finna att subjektets bröder, hans syster samt församlingen skall erkänna den nyutvalda kungen, det är ehuru märkvärt att nämna att detta skall ske efter det att prinsen utnämnts som ny kung, och att församlingen nämnes efter, den nyutvalda, kungens syskon - församlingen är tydligen inte den som väljer successören. Under den senare delen så vet vi genom Telipinušediktet att om en kung eller prins tänkte mörda någon av sina kungliga släktingar så skulle frågan behandlas i pankuš-en. Det finns även klara bevis att när lagarna föranleder den högsta domstolen att döma i fallet så är det kungen som är domaren. Det finns dock bevis på att någon kung uppmanas konsultera med pankušen, men att han sedan är fri att besluta själv. Vid studering av det hettitiska materialet så kan man se att den enda possibla referensen för väljandet av en kung, eller av en församling, är passagen ‘[t]uliaš pidi DINGIR^MEŠ-aš LUGAL-uizzanani[ ‘i församlingen plats, för gudsligt kungadöme’, men man böre då även framföra att tolkningen utav fragmentet är oklart och då den dessutom tillhör en kaukasisk-hurritisk icke-indoeuropeisk myt, så kan man ju inte ta detta som en viktig komponent i det bronsålderstida hettitiska samhället, om än det protoindoeuropeiska.

  Det är osså nämnvärt att nämna att en sådan här församling även fanns hos hettiterna kring gudomarna, tuliyas-, en Gudarnas församling, och som inte är helt olikt den ovan diskuterade pankusjen. Gudarnas församling som består av en systematisk organiserad lista av gudomar, kosmiska makter samt själva platsen för församlingen förekommer i en mängd texter - myter, ritualer, instruktioner, böner och givetvis i fördrag där den fungerar som en vidimerare och garantör för innehållet. Det är även så att vissa texter tydligen behöver en religiös sanktion och sätts till gudarna i deras tempel. Vissa har då istället menat att pankušen möts i tuliyan, men hur man kommer fram till detta får anses vara oklart. Tuliyas- kallas det när alla gudar, de tusen, samlas, totaliteten av gudarna, och det är denna gudstotalitet som befullmäktigande kan vidimera fördrag. Det är även nämnvärt att liknande sådana här gudsförsamlingar är relativt vanliga i andra näraösternreligioner, inkluderat biblisk teologi. Man höllo även fester og böner för totaliteten av alla gudar, ett fenomen som är förekommande i både nord- samt sydanatoliska traditioner, d.v.s. hettitisk, palaisk, luvisk, även senanatoliska, lykiska, men finns även i andra indoeuropeiska traditioner, till exempel så är ungefär 40 hymner i Ŗgvedan, av hvilka några räknas som de mest komplicerade hymnerna, riktade gentemot alla gudar. Ett fenomen som är lika i vediskans samt anatoliskans versioner är även hvilka som inbjuds, hvilket ej enbart är de vanliga gudarna utan även naturkrafter eller landskapselement såsom hav, berg eller floder. Språkliga likheter åtfinns även, detta även kanske i förzoroastrisk avestisk tid, men även i mykensk og homerisk hellasiska där även uttrycket ‘av alla gudar’ åtfinnes, i likhet med den hettitiska motsvarigheten, i fördrag.

~

Ett mindre utdrag från boken Europas tungomål.

DN

Anden, Människa och Djur i indoeuropeisk tankevärld

Det som många gånger i indoeuropeisk kultur framföres som liknandes emellan övriga djuren og människan, samt övrigt virilt här på jorden, är förekomsten utav rörelserna i luften, det är vinden, stormen, och per definition, andningen. Diviniteten finnes i anden, i andningen, samt hos allt som andas. Detta finns ju även i många andra teologiska förklaringar utanför den indoeuropeiska kulturtraditionen. Växterna lämnas ehuru utanför.

Men vad är det som enligt traditionerna istället avskiljer människan från djuren, vi vill ju så gärna skilja oss från dem, sägs det.

Man brukar i nutida forskning använda sig av tvenne sätt för att avgöra när människan bleve människa, när vi distanserade oss från djurriket, det ena är biologiskt å det andra är intellektuellt. Den biologiska är den som oftast tas som måttstock på när människa blev människa, den mest traditionella, hvilket man räknar från att vi började gå upprätt på bena tu, bipedalism - även om man nu på senare tid sett att även apor i varierad grad klarar av att gå på två ben.

Den erekta gången

Denna skillnad emellan djur och människa är gammal kunskap, denna traditionella vetenskapliga måttstock är i ordets sanna bemärkelse ‘traditionell’. Latinets ord för ‘vild’ ferus höre ihop med grekiskans thēr ‘vildbest’, av dessa tvenne ord blivom vi ej mycket klokare, men om man tager med sanskritens ord hvŗī ‘att avvika från den räta linjen’, ‘vara krokig’ och ‘gå krokigt’ - att det äro vilddjur som går krokigt ser man i de avestiska texterna där bestarna går krokigt. Denna syn på bestarna var antagligen produktiv i avestiskan där bestarna aldrig går normalt utan alltid lytt på något sätt, så det var säkerligen inget bra tecken om en människa var lytt i det avestiska, socialdarwinistiska, samhället. Hur som helst så visste antagligen redan protoindoeuropéerna att det var det som skiljde människa från djur för det var djuren som gick krokigt till skillnad från oss människor, det ursprungliga ordet var *ĝhwer- ‘de som går krokigt’, hvilket senare i indoeuropeiskan blivit ‘vilddjur’.

Här framkommer ytterligare en uppdelning, d.v.s. den emellan vilda visavi tama djur, och det visar sig att de tama djuren faktiskt sammanförs med människan, bland annat i sakrala eller rituella listor hos indier, romare, kelter, slaver samt hettiter, för många för att vara slumpen. I flera språk kallas även de vilda djuren för gudarnas djur, till exempel i hettitiskans fras šiunaš ĥuitar, emedan de tama benämns som människans. Man kan exempelvis nämna lettiskan där man för ‘vilda djur’ kan säga dieva vērši ‘guds djur’, ‘varg’ heter dieva suns ‘guds hund’, d.v.s. till skillnad från människans hund, men för ‘varg’ kan man även säga meža vīrs, hvilket egentligen betyder ‘skogsman’, samt det mer förståeliga meža suns ‘varg’, ‘skogshund’. Angående skogsmansepitetet så kan det vara intressant att påpeka att i den hettitiska lagboken, §37, berättas att man kan bliva varg, hvilket nåväl liknar sanskritens vŗko hí şáħ ‘han är en varg’ refererandes till en juridisk status i äktenskapsritualen kring kidnappandet av bruden (varulvsmyten kan ha en genuin indoeuropeisk härkomst) - skillnaden emellan djur och människa är sublim.

Om man vill dra det ett stråk längre så kan man kanske jämföra en hettitisk kungaparskopuleringsritual med ledarvargsparets reproduceringsakt, ja, de är i alla fall snarlika, även bildmässigt, men det är antagligen en lite för drastisk koppling, även om det verkar ha funnits en del såkallade ‘vargmän’ i Hettiterland. Eurasienstepplandsankomna turkfolk og mongoler har även de en storslagen vargmytologisering i sina traditioner.

Uppdelningen emellan vild samt tam är ehuru ej allenarådande, utan även en uppdelning emellan två- och fyrben åtfinns, till exempel i Rigvedan förekommer dví-pád-, cátuş-pad- över 20 gånger in alles, i umbriska finns du-pursus, petur-pursus i Iguvinska tavlorna, båda betyder ‘två-fot’ och ‘fyr-fot’, samma sak finnes även i exempelvis grekiska og germanska. I grekiskan finnes även en mer explicit benämning ifråga om fångade soldater, hvilka benämns andrápodon, ‘människobenad’.

Det talande djuret

Det intellektuella avskiljningsmärket emellan djur samt människa, det vill säga den ofteliga åkallade språkförmågan, är inte heller det ny kunskap, eller nya perspektiv. Ty detta kan redan skönjas med hjälp av armeniskan, för de varde skarpsynta och lade tydligen märke till att det som ändock skiljde oss åt från andra djur äro just talets förmåga, ty ‘djur’ heter på armeniska anasum, d.v.s. ‘icke-talande’, hettiterna kallade ‘de som inte talar’ för kueš UL memiškanzi, det initiala sista ordet är givetvis samma som vårt minne samt sanskritens mánas-, grekiskans ménos o.s.v.. Det var således armenierna som lade den kunskapsläggande grunden för moderna teorier, som Habermas og Wittgenstein med flere, kring kommunikationens roll för skapandet, bevarandet samt utvecklandet utav det moderna mänskliga samhället - det dessa teoretiker missade, hvilket ehuru senare forskning utvecklat, är att även inom djurvärlden så kommuniceras det glatt - detta haver bland annat den franska indoeuropenistiska språkforskaren Benveniste påpekat, angående bina. Större djurarter, exempelvis våra apliga släktingar, har också utvecklade kommuniceringssätt, även om de inte är lika raffinerade som homo sapiens sätt, men de är absolut ej att förringa, utan är en viktig evolutionär del i våran egen förmåga.

Men redan før exempel romarna förstodo att även djuren, motsatt den armeniska tesen, hade en talförmåga, ty i De re rustica uppdelas tingesterna i trenne typer, 1) de talande, hvilka inkluderar slavar, 2) de halvtalande, hvilka inkluderar boskap, 3) och de stumma, hvilka inkluderar åkdon, d.v.s. döda ting - detta torde hvara djurlingvistikens fader. Skillnaden består ändock, då vi havom en välutvecklad språkförmåga emedan anasumerna, eller de halvtalande, är hänvisade till några få läten eller symboler - är det detta som gör den stora skillnaden emellan djur og människodjur, utvecklandet av ett fullbordat tänkande, eller ett ständigt försök därtill, genom språkförmågan och därmed öppnas även vägen för ett potentiellt förstånd samt därutur förnuft.

Djuren har enligt den sanningsenliga romerska tanken grunden lagd, hvilket har tatt ett antal århundraden för språkvetare i modern tid att förstå. Men en långt bättre utvecklad språkförmåga distinktserar oss ändock ej ifrån naturen, ty vi blir ingen artificiell materia för att vi kan föra oss på ett biolog-anatomiskt framsprunget tungomål, bara en smått avvikande massa, helt avvikande från en sten, men bara halvt från en apa, ur genetisk synvinkel ej ens det.

Det verkar dessutom som om det i den indoeuropeiska fållan enbart var latinarna, eller åtminstone en sådan, som förstod att även djuren hade en talförmåga och inte simpelt kan kallas ‘de icke-talande’, och det är väl tur att dagens vetenskap nu äntligen hunnit ikapp det latinska tänkandet ifrån att ha varit innestängd i det ramifierade binariska tänkandet till ‘antingen eller’ under allt för lång tid.

Psyket

Att mun og prat dessutom hör ihopa kan protoindoeuropéerna knappast ha missat, indierna visste det i alla fall och i deras skapelsemyt, som är av indoeuropeiskt ursprung, så frammenas det att Yama i sin kroppsliga delning, som Ymir här i nord, och universums samt kasternas skapelse, så bildades brahminerna från just Yamas mun - på detta sätt så har de erfått talets förmåga och utifrån det ett högre tänkande; med tanke på den ovannämnda andningstesen så är de ju härmed närmare gudavärlden, og därvid torde de även inneha förnuft. Den spirituella förståelsen ligger inte i något som kan anföras biologiskt, utan i självaste den immateriella existensen utav en ande, däri likväl förekommen i vindens natur, samt hos djurvärlden.

Människan är en del av naturen, att varje art, liksom vi, har unika drag, avskiljer oss ingalunda ifrån den.

Tal och förmågan att tänka ledde ehuruväl till förnuft samt själ, då själen har förmågan till tal. Hos hettiterna åtfinnes ištanzana- hvilket korresponderar till grekiskans psukh¸ hvilken var kapabel att tala med den person eller gudom som den innebodde i och som reflekterades genom ögona - munnen må vara andens öppning, men det är ögona som är själens spegel.

Det är kanske enbart i ögona man kan få en glimt av den immateriella gudomen? Särledes en gudinnas.

~

mer om detta, inklusive den animanistiska shamanistiska tankevärldens centrala andningssystematik, samt ovan om ögonas symbolik, åtfinnes naturligtvis i min bok Europas tungomål.

Kennedy

på gammal hederlig iriska

betyder ‘Kennedy’ fulskalle

~

DN

Boningar hos indoeuropéerna

Hur människorna bodde är en ganska intressant fråga utifrån hvilket sorts samhälle dessa levde i och vi kan här finna likheter med de slutsatser som drogs tidigare angående ett klansystem, man bör dock uppmärksamma att man ju inte haver en aning om gränsdragningarna emellan de olika samhällsfunktionerna som utvinnes från ord då ju flera ord i princip kan nyttjas simultant.

  Besläktade ord har man kunnat härleda från protoindoeuropeiskans *w(e)ik’- som har någonting med ‘hus’, ‘by’ eller ‘klan’ att skaffa, helleniskans (w)oikos, latinets vicus, gotiskans weihs samt indiskans ord för ‘klan’ vis-. Man kan alltså utifrån detta anta att man bodde i klungor av små byar där man var sammanlänkade familje- eller klanvis. Hus heter *dōm och finnes exempelvis i armeniskan tun, sanskritens dáma eller som ses i latinets domus och man hade antagligen dubbeldörrar, hvilket man kan konkludera kring att orden för dörr nästan alltid kommer i pluralis.

~

Ett mindre utdrag från boken Europas tungomål.