Italikernas invandring till Italien

Om vi nu återgåom till den italiska gruppen när vi nu havom berört undantagen från denna, så finnes det ingen forskarsämja om när italikerna gjorde sitt inträdde i historien på den italiska halvön, men många av dagens forskare anser att det bör havandes skett cirka 1500 f.kr.
  Latinare samt falisker var de som troligen först kommo över Alperna enligt vissa, men det skall också påtalas att ej ens detta är säkert och det kan mycket väl vara så att de kommo över Adriatiska havet eller att båda transportsvägarna hava förekommit i olika omgångar samt av olika folk, att språgen divergerats på italisk mark. Det finns ingen consensus i frågan och vad som nedskrivs i en skrift som denna måste vid opartiskhet emellan teorierna laborera lite emellan dem och inte enbart hänfalla åt enbart en av dem - ambivalensen som verkligen finnes bör framställas istället för att enfaldigt framföra en teori utan att egentligen åberopa riktiga belägg för denne. I princip så vete man ej hvilka som kommo först eller när de komme, huru de kom samt exakt varifrån de kommit. Successivt läre det ha skett i hvilket fall.

= Europas tungomål

Faliskiskan et Faliskerna

Att faliskiskan var nära besläktat med latinet haver man kunnat uttyda av de omkring 100 inskrifter som finnes bevarade, hvilka antagligen har visat att faliskiskan potentiellt kan vara det språk som stod latinet närmast. Det verkar stå klart att faliskiskan är ett klart nabospråk till latinet, detta gör givetvis att de båda skiljer sig åt en del ock i vissa av de element som i faliskiskan är olika latinet, liknar, ibland identiskt, språket istället umbriskan, antagligen för att det var ett geografiskt nabospråk. Det finns ehuruväl vissa som menar att faliskiskan allena var en latinsk dialekt, att de äro olika tungomål synes dock bland annat genom att de har haft distinkta utvecklingslinjer utifrån ett protolatinofaliskiskt språk. Det är även så att vissa utvecklingslinjer som äro gemensamma för alla regionala latinska varianter saknas i faliskiskan emedans faliskiska fenomen ej äro förestående i de erkända regionala latinska varianterna, hvilket är en tämligen god måttstock för att utesluta faliskiskan från att bli kallad ett latinskt patois.
  Orden för ‘imorgon’ samt ‘idag’ blir på faliskiskan visavi latin följande, cra och cras, foied och hodie, relationen emellan f / h synes även exempelvis i ordet för ‘son’ som på faliskiska var hileo emedans latinet ju haver filius. Man har hittat soppformade dryckeshjon, kylikes, som är dekorerade på både in- såsom utsidan med röda figurer i en erotisk scen på svart bakgrund. Inskriptionen är med svart skrift på röd bakgrund och lyder foied·uino·pipafo·cra·carefo, hvilket betyder ‘Idag dricker jag vin, imorgon är jag utan’. Detta går i alkoholfrihetens språk, latinets libertatis ger på faliskiska loifirtato, hvilket givetvis är ett ord med samhällelig tyngd.
  Faliskerna bosatte sig senare strax norr om Rom samt fungerade som en förbindelselänk mellan etruskerna, som de varo kulturellt influerade av och därmed närstående med, och söderliggande område, de spelade alltjämt därmed en relativt viktig roll, men underkuvades av romarna i och med erövringen 293 f.kr.. Huvudorten Falerii / Veteres, nu Civita Castellana, förstördes 241 f.kr. och befolkningen flyttades till Falerii Noui, vars namn åtfinnes hos kyrkan S. Maria di Falleri som dessutom har väggar från 300-talet f.kr.. Här kan man ju påtala samma sak igen, faliskerna hade långtgående kulturella kontakter med etruskerna och deras kultur blev närstående, men skillnaden kvarstår - faliskerna var ett italiskt folk, tillhörandes den indoeuropeisk språkfamiljen, emedan etruskerna hamnar helt utanför dessa enteter. Det kan även vara så att vissa faliskiska lingvistiska egenheter är av etruskisk härkomst. Den latinska arkaiska varianten som var förhärskande i Praeneste var kanske ett övergångsspråk emellan faliskiskan samt latinet, och hade även den vissa fonetiska egenheter gemensamma med faliskiskan og törhända med etruskiskan, vars inflytande den stod under.

~

Citerat från boken Europas tungomål.