Tawantinsuyu (Harawi) – Poesia Quechua

~

Språk i Schweiz, i Europas tungomål - Info

Schweiz är själva mötesplatsen av flera olika språkgrupperingar sedan de ursprungliga helvetiska gallerna og etruskiska räterna förtvinats, sedan har de sedanlevande romanerna bortgangat men finns exempelvis kvar i dagens rätoromanska. Landets språkliga, etniska, samt statsliga historia förtäljs kontextuellt i boken Europas tungomål.

De officiellt erkända språken är parisfranskan, högtyskan, toskanskitalienskan samt rätoromanskan, övriga aktuella språk är schweizertyska, uppdelat på en mängd varianter inom klustrerna låg-, hög- og högstalemanniska, såsom baseltyska, högbaseltyska, östhögalemanniska, centralalemanniska, zürichtyska, stadszürischkan, sjözürischkan, västhögalemanniska, bärniska, patricierbärnesiska, urbanbärnesiskan, inflyttsbärnesiska, mattenänglisch, walsertyska, schweizisk västjiddisch, hästhandlarjiddisch, arpitan / franco-provençaliska, franc-comtois, vaudois, genevois, fribourgeois, neuchätelois, valaisan, ticinesiska, sursilvanska, sutsilvanska, surmiran, puter, vallader, rumantsch grischun, jauer, churwälschiskan, sinte samt jenische.

~

Hora

svenskar tycker ofta att detta är ett fult tilltal på tjejer, speciellt när killar säger, eller skriker ut det, men de har nog smått missförstått ordet ganska rejält

ejn horra, betyder just ‘en dräng’

på bornholmska

så det de egentligen smått tafatt romantiskt säger är,

jag vill bli din dräng

~

Språk i Sverige, i Europas tungomål - Info

Sverige är ej så enhetligt i språksammanhang som många tycks tro, åtminstone ej om man ser till de naturliga ancienna tungomålen, hvilket vi göro här.

För Sverige genomgås, i boken Europas tungomål, svenska, som finnes i sina accentuerade geografiska varianter, samt sveamålens uppsvenska, mellansvenska, södra hälsinglandsmålen, gästriklännskan, upplänska, tiundaländska, attundalännska, fjädrundalännska som i sak är svenska, stockholmska, rinkebysvenska, söderslangen, rosengårdska, närkingska, örebroska, östergötamålet, norrländska språken, norrbottens språk, pitemål, lulemål, kalixälvdalska, nederkalixska, överkalixska, arvidsjaursspråket, arjeplogssvenskan, kirunesiska, västerbottniska kustmålen, lappska nybyggarmålen, skelleftemål, sydlappska målen, malåmål, vilhelminamål, åselemål, ångermanlännska målen, nordmalingska, bjurholmska, medelpadsmålen, jamska, opplänningsmålet, framlänningsmålet, sydjämtska, nordjämtska, östjämtska, offerdalsmålet, dalabergslagsmålen, dalmålen, ovansiljansmål, nedansiljansmål, övrevästerdalska, nedrevästerdalska, älvdalska, moramål, orsamål, västerdalsmål, rättsvikska, oremål, leksandtal, sollerömål, venjansmål, våmhusmål, gamla gagnefmålet, siljanäsmål, ålmål, bjursmål, bodamål, malungsmål, äppelbomål, järnamål, mockfjärdsmål, flodamål, nåsmål, hansjömål, värmländska, jössehärsmål, fryksdalska, kölamål, ekshärska, bergslagsmål, hammarömål, dalbymål, götska, dalbomål, dalsländska, västgötamål, göteborgska, gutniska, laumål, fårömål, skåneländska, skånska, sydhalländska, morepanska, blekingska, karlskronitiska, listerländska, lidmål, västra härjedalska, särna-idremålen, bohuslännska, nørrehallännska, sydbohusländska, jiddisch, svensk romani, kalderesj, lovari, romani chib, tjurari, finsk romani, arli, sinto, bugurji, gurbet, månsing, rotvälska, samiska, sydsamiska, centralsamiska, östsamiska, jämtlannsamiska, västerbottensamiska, vilhelminasamiska, umesamiska, arjeplogsamiska, pitesamiska, lulesamiska, nordsamiska, nord-, syd-, og skogslulesamiska, nord-, central-, og sydpitesamiska, tornedalsfinska, gällivarefinska, torneälvdalsmål, jukkasjärvimål, finska, västfinska, savolaxiska, tavastafinska, värmlandsfinska, nordfinska, östfinska, sverigefinska, estniska, valonska, armeniska, ryska samt assyriska.

~

Uppsvenskan med sin fjädrundaländska

De södra hälsinglandsmålen är de norraste varianterna av uppsvenskan og här heter exempelvis ‘han läser’ han läser emedan det i norrare, norrländskinfluerade, delen istället heter han läs. Även gästriklännskan är klart uppsvensk även om vissa norrländska influenser kan skönjas også här, de norrländska språken är ändå en utväxning utav sveiskan. I övrigt är de målen som talas i Gästrikland relativt enhetliga samt uppvisandes få avvikande drag från uppländskan förutöver vissa fonologiska arkaismer.

Västmanland hamnade som Vestmannaland till Svíþjóð i Snorre Sturalssons berättelser och språkligt sett så höre även målen som talas här till sveiskan havandes stora likheter med det standardiserade riksspråket, men haver erhuldit influenser, alternativt delar areala fenomen, med värmländska, bergslagsdalmål, närkingska samt det till öster liggandes svearnas kärnland Uppland.

I detta kärnland talas givetvis uppländska som varit något av normbildande, jämte stockholmskan, i utformningen av svenskan. Uppländskan är ehuru internt relativt splittrat samt havandes givetvisa gemensamma nämnare med omkringliggande mål. De upplännska målen indelas ofta i trenne som på när sammanfaller med de tre vikingatida och medeltida folklanden. I det nordligaste området, Tiundaland, talas således tiundaländska. Av karaktäristika för dessa mål är att man diftongerat gammalt långt e, hvilket gör att ‘sten’ heter steän, detta är även gällande för nästkommane målområde - tiundalännskan delar även en del fenomen med norrländskan. Attundalännskan som talas i Attundaland har bevarat en hel del arkaiska drag, exempelvis kasusböjning av både substantiv som adjektiv.

Målet som talas i Fjädrundaland är dock så likt standardspråket att det nästan i sin helhet kan kallas svenska. Men enbart här ock ingen annanstans, för ty allena i Fjädrundaland kan man föra sig på målet fjädrundalännska.

~

Ölands språkkultur

Öland står i brytpunkten emellan de danska og de sveiska kultursfärerna, där östdanskans skåneländska gjort intåg i sydvästra delarna av ön, emedans norra samt östra delarna på andra sidan Alvaret har östgötisk-sydsveisk börd, med gutniska influenser.

~

Stockholmae

på äldre stockholmska heter ‘stockholmare’ egentligen stockholmae

i mina öron låter det som någon som har talsvårigheter

~

Svenska dialekter

När man pratar om ‘svenska dialekter’ så får man skilja emellan de varianter som finnes utav standardspråket samt de andra svenska språken som åfinnes, ibland benämnda bygdemål, de sistnämnda kallas ofta även ibland ‘genuina dialekter’ i litteraturen.

Genuina dialekter äro samma sak som genuina språk, dessa äro olika former utav varianter utav ett språkspektra med historisk börd i sig självt, havandes likväl nyare geospråkliga varianter, men esomoftast utan geogrundad anciennitet.

När det gäller svenskan så menar man att de såkallade genuina dialekterna är genuina samt egna utvecklingslinjer direkt från fornsvenskan, emedans svenska dialekter är mer geofärgad accentuering samt substratpåverkad reguljär standardsvenska.

Man måste även definiera vad man avser med termen ‘svensk’, om det menas tillhörig till Sverige, varhän även samiska varianter inom riket inberäknas, eller tillhörig till något mer diffust som svenskt, svealändskt, varhän exempelvis skånska eller gutiska må exkluderas.

~

Fitta - bara en snar upplysning till de mindre vetande

är ett väldigt vackert ord, ja det är faktiskt det

dess ursprung är inte helt säkerställt men antagligen kommer det från ordet fitja ‘våt ängsmark, strandäng’ eller ja, ‘sumpmark’

det är tragiskt att högmoralister samt kvinnoförnedrande killar gör ordet till dess sista betydelse, men klart, de är ju av samma intellektuella börd

reclaim the words

~

Farmaren Levi

jag vet ej om jeansen hade spritt sig så mycket om de fått gå efter sin ursprungliga svenska term:

farmarkalsonger

~

Å

Bokstaven å började användas i Sverige på 1400-talet genom att man satte ett litet o ovanför bokstaven a. Man tänkte inte då på att upplysningstidens webb inte till en början skulle klara av detta medeltida tecken. I Norge och Danmark skrev man aa innan å infördes 1917 respektive 1948.

De var lite efter, men inte lika efterblivet som Internet, fast nu går det där med, lite drygt sex hundra år efter.

~

Romani i svenskan, Gerd Carling - Bokrecension

Gerd Carling har år 2005 kommit ut med den lättsmälta välbehövda boken om Romani i svenskan via Carlssons förlag, boken går kort og välfattat igenom vad romani är för slags språk, vart det kommer ifrån, samt hur det fördelats ut över Europa, samt då till Sverige.

Ett särdela kapitel går igenom sociolingvistisk kontext där förståelsen om språkets struktur och förhållande till den samhälleliga kontexten berörs aktivt, hur språken formas och kilar in sig, detta är en välbehövd intellektuell spridning likt väl.

Speciellt huru det funkar med slang, jargong, argoter, genomgås då problematiken för boken är att få fram just romaniorden i svenska språket, samt forskningsproblemen med att få fram dessa, inte själva romanispråket i sig självt således, og boken fungerar som en kort sammanfattning om förståelsen kring dessa fenomen.

Boken kommer senare in på sin huvuddel som även är den mest intressanta för den som redan har en allmän fungerande bild kring sociolingvistiska fenomen, d.v.s. en förteckning eller ordlista samt etymologiska förklaringar, spridningar, förekomster samt infallsvinklar, kring ord nyttjade i det svenska allmänna språket med härkomst från olika former av romani.

Många av orden bär en uppenbar slangkaraktär med specifik spridning, hvilket gör boken intressant som en ordskatt för alla av ordintresse, samt så framkommer en del ord som slingrat sig in i den allmäna svenskan som är ankomna från romani, ofta utan att man betänker detta särleda.

Mycket intressant, og förkovrande, infångat i en välskriven lättläst kortsam stil.

exempel på ord kan va:

ballo, ava scher, ball, bango, blatte, fubbick, gullig, haja, gänga, macka, palla, pia, pucko, svenne, tjabo, tuttar, o en mängd till.

~

Adlibris, Bokus

Finlandsvenskarna et Finlandssvenskan

Inom Finland finnes som bekant en relativt stortalig befolkning utav talare utav svenskt mål, det vill säga ett icke-finskugriskt tal utan istället ett indoeuropeisk-germansk-nordgermansk-östnordiskt språk benämnt finlandssvenska som talas av 6,5 % av finländarna.

Siffran är på nedåtgående og vid det förförra sekelskiftet var siffran uppe i 12 %, vid 1700-talet kanske så mycket som 20 %. Men man får heller ej förglömma de som talar åländska, hvilka dock äro en, från övrig finlandssvensk befolkning, separat, isolat og distinkt population. Här nedan beröres endast finlandssvenskarna.

Finlandssvenskarna

Den fastlandsankomna finlandsvenskan talas i två separata områden i Finland om vi bortseom från Åland, det är i Åbolands södra skärgård från Nyland till öster om Lovisa och på vägen korsar man Helsingfors, samt i norr så är det längs Österbottens kust emellan Karleby samt Kristinestad, kommunen Korsnäs har över 98 % svenskspråkiga, fast där bor även bara strax över 2000 människor.

Finlandssvenskarna på fastlandet äro ättlingar till de som var komna för att kristna ock underkuva landet, alltså under 1100-1200-talen och sedan dess så havandes fler og fler sipprat in i princip fram till Rysslands maktövertagande, någon teori säger dock att de fastlandsfinska svenskarna kommo ungefär samtidigt som åländarna. Men att det ej rör sig om samma befolkningselement vid den eventuella invandringen visar dock olikheterna i ortsnamnen på, då de österbottniska ortsnamnen avskiljer kraftigt från de åländska.

Det råder motstridiga uppgifter om ehuru de svenskspråkiga områdena var bebodda eller ej, och hvilka det i så fall var som då bodde där. Det finns ortsnamn som ibland anknytes till en finsk, eller rättare sagt en tavestisk befolkning, men som också kan knytas till estniskan - cirka 25 % av de äldsta ortnamnen i östra Nyland, området emellan Helsingfors ock Kotka, anses vara av icke-svenskt ursprung. Många dialektala förekomster i östnyländskan havandes likväl sin härstamning i estniskan, hvilket givetvis styrker teorin att det var ester ock icke finsktalande som bebodde det aktuella området när svensktalande anlände, samt skeendet att estländskan absorberades in i det svenska målet. Alternativt att det åtminstone var ester från främst Ösel og Västestland som nyttjade området i fiskehänsyn, men det är ehuru troligt att vissa ester stannade i området för ett mer långvarigt nyttjande i form av bosättning. Det finns även likheter emellan finlandssvenskan samt estlandssvenskan som äro lite svårare att förklara.

Under 1800-talsyran då fennomanerna ivrade för finskheten, så skapades en motrörelse utav finlandssvenska nationalister som då kallades svekomaner, speciellt under 1880-talet. Svenskan fick nationell status i og med 1919 års regeringsform. 6 % av Finlands befolkning tillhör denna språkgrupp och hälften utav dessa talar genuina varianter. Dock har vissa spörsmål förekommit i landet emellan svensk- og finskspråkiga, speciellt före 1930-talet, men efter att dessa har avslutats så har det varit relativt vanligt förekommande att finlandssvenskar har röstat med fötterna, d.v.s. emigrerat, och flyttat till landet i väster. Finland är nu välkänt världen över för sin påkallat liberala språklagstiftning - varje individ får föra sig på sitt eget språk inför kontakterna med myndigheterna, ehuruledes med en stor illiberal inskränkning då detta enbart gäller svenska ock finska, det är alltså inget liberalt med den. Stora finsknationalistiska rörelser är ehuru i gångning för att ändra på den svenskvänliga synen.

En annan relativt bra finurlighet är att en kommun icke får kalla sig enspråkig om det finns en minoritet av smärst 8 % eller färstligare än 3000 individer av en viss minoritet. Dessa två minoritetsskydd hava dock visat sig vara svåra att upprätthålla rent administrativt, då det är svårt att få tag på kompetent folk på båda språken istället för att enbart behöva få det på det ena - hvilket givetvis är lätt att lösa. Det som torde ha betydelse är att individerna får tala sitt eget mål och om de som är i behov av att kommunicera med varandra, exempelvis åtalad og domare eller kommunaltjänsteman samt medborgare behöver ju icke tala samma språk, det enda som är av betydelse är att de har rätt att föra sig på sitt eget språk och om dessa icke överensstämmer så får man ju ta in extern hjälp i form av tolkar samt översättare - huvudsaken är att båda parternas språkrättigheter tillgodoses och att man inte tummar på kompetens ock kvalitet. Det är bättre att ha en bra finsk domare än en sämre svensk - det är ju så det går till om man särbehandlar människor utifrån etnicitet, språk eller kön. Kompetensen blir förvisso icke direkt lidande utav särbehandling, men risken är stor att effekten blir denna på grund utav att valunderlaget för arbetsgivaren och konkurrensen emellan arbetstagarna blir mindre.

Finlandssvenskan

Finlandssvenskan som talas i Finland är ej så olik standardsvenskan, förutom att den skiljer sig åt i uttal samt att den ibland behar en frekvent avvikelse då det gäller visst ordförråd og grammatik, man brukar arbeta aktivt för att svenskifiera språket.

Man brukar dela in avvikelserna i två olika sorter, finlandismer som har uppkommit i finlandssvenskan eller som på annat sätt är säregna, og fennicismer som mer direkt beror på ett finskt inflytande på finlandssvenskan. Finlandismerna kan vara arkaiska, alltså vara en ålderdomligare form som har försvunnit från övrig svenska men det behöver ehuru ej betyda att det är äldre svenska som presenteras, utan det kan lika gärna vara utländska lånord som har eller nästan har spelat ut sin roll i svenskan såsom barberare, hvilket är ett vanligt ord i finlandssvenskan. Andra intressanta ord är kännspak ‘karaktäristisk’ samt semla som här betyder ‘matbröd’.

Det finnes även finlandssvenska varianter som skiljer sig från standardvarianten av finlandssvenska. Dessa geolekter har en ansenlig historia och härstammar från de svenska korsfararna ock kolonisterna som på 1100-talet og framåt kommo från Mellansverige. Målen kan karaktäriseras som gammalmodiga och förändringarna sker saktgående, men Åland fungerar ofta som en länk emellan Mellansverige och Finland, geolektiska kontakter förekommer dock också med norrländskan via Kvarken. Ord som exempel på ålderdomlighet kan vara viko ‘vecka’ ock stein ‘sten’, i det sistnämnda exemplet finns ju diftongen kvar i likhet med gutniskan. Hälften av de kvarvarande 300 000 finlandssvenskarna talar de olika inofficiella varianterna, hvilket betyder att utvecklingen emot ett homogent standardmål har gått betydligt långsammare här än i Sverige, bäst bevarade är tungomålen i Österbotten, östra Nyland og i vissa delar av den sydvästra skärgården emedan målen i Åland samt västra Nyland utjämnats i homogeniserande anda. I Österbottens kustområde finns omkring 100 000 finlandssvenskar och här håller de distinkta geovarianterna ut i god vigör, innehållandes många arkaismer, uddheter, eller andra karaktäristika väl värda att vidareföra.

Statens Forskningscentral för de inhemska språken kan ehuru ej hålla fingrarna i styr, utan de griper aktivt in och ett av deras viktigaste mål är just att försöka hindra den fria utvecklingen av finlandssvenskan - den får inte utvecklas till ett eget språk enligt deras stringenta klassificeringar ~ de har givetvis ingen förståelse för att alla språk, d.v.s. alla talade varianter, är lika värda, og destruerar därledes själva essensen ock ethosen för finlandssvenskan per se.

Förutsättningarna för detta minoritetsspråk är dock mycket positiva om man jämför med de flesta andra i Europa och världen. Tack o lov har inte finnarna låtit svenskarnas inhemska politik gentemot finsktalande i Sverige gå ut över svensktalande i Finland, även om detta ofta påtalas rätteligen.

Det finnes dock ingen större anledning att tvinga finnarna, särledes de i öster, att lära sig svenska.

~

Varberg

Varbergs autoktona namn

var, i berg slaget

Getakärr

det säger en del
vari namnet låg

~

Svenskar og bulgarer

För svenskarna räcker det med att tala modersmålet och engelska. Ingen annanstans i Europa, med undantag för i Bulgarien, är intresset för att lära sig ett andra främmande språk så lågt

svenska anglofiler

germanskförd simplism

inskränkt rektofili

~

Leif Svensson / TT, “Svenskarna nöjda med två språk”, i Sydsvenskan 22 feb 2006 s. A13

Svekomaner

finlandssvenska nationalister

~

Hen - le symbole

Fransmännens misstänksamhet vad gällde bretonsk protyskhet var direkt löjeväckande, exempelvis som när bretonsktalande barn misshandlades i skolorna för att de hade svarat ‘ja’ med det bretonska ordet ya, hvilket i fransmännens patetiskt infekterade öron lät alldeles för tyskt. En annan företeelse i skolorna, som ehuruväl ej hade någonting med nazisympatier att göra, var det som kallades symbole. Det var ett tungt föremål, företrädesevis en träkloss, som man fäste runt halsen på de barn som i skolan ertappades uttala ett ord på bretonska, detta barn fick sedan bära detta ting fram tills dess att hen ertappat ytterligare ett barn med samma försyndelse, och det barn som hade den tunga och högst reella symbolen vid skoldagens slut blev bestraffad ytterligare. Detta var i bruk från 1880-talet, användes regelbundet under mellankrigstiden och slutligen även sporadiskt på sina håll ända fram till 1960-talet. I de skottska högländerna og på Hebriderna nyttjades ett liknande system/verktyg, verktyget kallades här maide-chrochaidh, emot de gälisktalande barnen. Skillnaden är inte så stor över kanalen, förtrycket förenar.

Ovan är ett exempel på nyttjande av pronomet ’hen’, taget från min bok Europas tungomål, s. 335. Könsneutralism i språkbruk diskuteras även i min bok Postmodernismepremillénaire.

~

Hora

hora, isländskans hórr, älskare

hjärter-, klöver-, og spaderhora

damerna i kort, leken

hon besitter alltid esset

rotbesläktat med kär

i betydelsen åtrå

indoeuropeiskans *qar

latinets carus, iriskans cara

iranskans kama, sanskritens kama

i kärleksgudens namn, Kama

protogermanskans *khoraz, feminum *khoran

den som åtrår, horan

sutra:

en gudinna

värd dyrkan, åtrå, kärlek

oavsett hur hon är

~

Vaddå hen?

finskans är ju hän

även hallänskans hänä

måhända heene

~

Litterär neger

lejd skribent

~

Crêpsen

i Språktidningen, juni 2010, läser jag spörsmålet kring hur crêpe bäst bör skrivas i bestämd form pluralis, de skriver att det ofta står i s-plural i ordböckerna, crêpes, men att det är en olämplig pluralform eftersom den ej går att använda i bestämd form, de meno istället att man bör säga  flera crêper, de crêperna, själv skulle jag säg flera crêpes, de crêpsen, och ser inget olämpligt i detta.

~

Offerbögdogsam

i tänkeboksanteckningen från Stockholm för den 31 december 1482 läser jag:

tha skal han wara offuerbögdog

~

Västerbottniska samt lappska mål

Västerbotten är ej så distinkt ur språklig synvinkel, i jämförelse med sin omgivning, men havandes grava likheter med de norrbottniska språken samt med de nedanliggande ångermanländska målen, men en stor skillnad åtfinnes emellan de västerbottniska kustmålen visavi de lappska nybyggarmålen som då befinns i landskapet Lappland, men i länet Västerbotten.

Gränsen emellan pitemålet i Norrbotten samt skelleftemålet i norra Västerbotten är en skarp språkgräns, men överlag kan sägas att de västerbottniska språken äro klart tillhörandes de norrländska. Skelleftemålen har exempelvis ett fyrkasussystem, bland annat finnes ett nyttjande utav vokativen og dativ. De sörliggandes områdena äro ehuru ett gränsområde mot de ångermanländska målen, hvilke bland annat ses i ordet för ‘båt’, hvilket i norra delarna av Västerbotten har bibehållit det långa a:et bāt, emedan det i sydligare delar istället heter båt.

De sydlappska målen som finns inom Västerbottens län är så att säga nybyggarmål samt följsamt stereotypen ej särledes distinkta, de följer även språkligt de mål som finnes längre ner längs de olika vattendragen, till exempel så kan malåmålet karaktäriseras som ett nordvästbottniskt avläggarspråk, emedans lyckselemålet istället karaktäriseras som sydvästbottniska, vilhelminamålet är en avläggare till åselemålet som har likheter med junselemålet och det är ej så riksspråksfärgat som arjeplogssvenskan og härstammar måhända främst från målområden i västra Ångermanland.

Lappmålen har även större inlån från samiska samt norska og kan også sägas karaktäriseras av simplifierande språkformer, hvilket bland annat haver sin grund i att de äro nybyggarmål som har erfått inflyttningar från flera områden, en sorts pidginutveckling.

~

Blåhuvade svennar ser vitt

jag raljerade kring att det främst var niggrerna som skulle åtsättas när ordet nigger förbjöds i New York, då det främst är niggrerna själva som nyttjar kromonymen nigger

detta även om det som nämnt endast är en kromonym, likställd i ord samt färg med svarting, svart, eller, blåman, eller då, blåmänniska, en blåhen. Även ordet blatte kommer härav, ankommet från romani blāto / blawato ‘blå’, ett inlån från ett sydslaviskt språk. Även hos de sistnämnda nyttjas för övrigt kromonymer såsom vita serber, vita kroater, vita ruser, röda ruser, men även förståss svarta kroater, svarta ruser, svarta Ruthenien. Gulingar bor lite längre österut.

men man behöver absolut inte titta så långt som till det gamla stora slavhållande landet USA, the land of the unfree, utan även i Sverige angripes alla olika möjliga situationer där svarta, eller andra icke-vita, framställes på något endaste vis, i publika sammanhang, oavsett syfte

att vara färgad i Sverige, är att icke få synas, i midvintersnatten, ej ens när solen står på

till og med när svarta människor framställer svartheten, i ord eller färg, angripes detta på hårdaste vis, det gällo båð Marika Carlsson som Makode Linde, det är underligt att de själva fåens synas i bild, då visandes, illustrerandes i sin visuella befintliga symbolik, det som i tider förtrycks, samt så än ju ofta göres

svennen må förstå att den är en viting

en icke-färgad person

att hela dennes sinne är vitt

akromatiskt

som en tabula rasa

~

Götiskan og Göteborgskan

Det riktiga Götaland består allena av Väster- og Östergötland, Dalsland och delar av Småland samt måhänt Öland - men inte såsom man nu menar, hela södra Sverige inklusive Bohuslän, Gotland og Skåneland.

De götska målen har sitt centrum i Västergötland enligt traditionell tro, därtill räknas då sydvästra Östergötland, nordvästra Småland, Dalsland och även ibland något felaktigt de värmländska språken, hvilka ehuru egentligen är starkt avskiljande och därmed inte bör beblandas med de ovanstående språkområdena, influenserna sträcker sig även ända till Öland og Blekinge.

Dalbomålen, eller dalsländskan, har ofta karaktäriserats som ett västgötiskt språkområde även om stora delar av landskapets språkområden inte bör föras hit. I norr har värmländskan haft stort inflytande emedan man i sydöst istället har ett nordbohuslänskt inflytande, speciellt i Valbodalen - i övrigt så har språken i området tidigare varit relativt mycket norskinfluerade, hvilket ju även fås inkludera nordbohuslänskan och värmländskan, men det haver avtagit med tiden och är nu endast gällande i västra territoriet, man kan ehuru ana en ursprunglig västnordisk knytning, troligare är ändock att dalbomålen befinner sig i ett språkligt gränsområde emellan västnordiskt och östnordiskt.

Västgötiskan gör sig speciellt gällande, naturligtvis, i sydost. Västergötland var i princip självständigt långt in i medeltiden och hade en stark politisk makt även i rikspolitiken och tu av de tre tidigmedeltida konungaätterna kom ifrån västgötskt område. Mer om detta behöver vi ack ej nämna här.

Västgötamålen kommer således från det götiska kärnområdet, men man har givetvis erfått influenser från norskan, bohuslänskan, småländskan och sydsvenskan, främst halländska, mål.

Det danska folkvandringstida inflytandet har även i Västergötland sin nordgräns och det är bland annat här som danskt, norskt och götiskt(-svenskt) har sin historiska mötesplats.

Detta är även gällande för den västgötiska utposten vid Kattegatt, göteborgskan, som i sig är uppdelad där viss, eller kanske den mesta, göteborgskan främst är bohuslänsk i karaktär, där allena de östra varianterna är mer västgötsk.

Dessa skillnader i areal språkgeografi har tunnats ut alltmer, där bohuslänsk-göteborgskan utgår som vinnaren, samtidigt som göteborskan sprider sin språkdomän geografiskt utöver områden som är under stark influens av Göteborg, exempelvis Kungsbacka och övriga Nordhalland, norrut mot Bohuslän, men ej inåt Västgötaland.

~

Yngre nysvenska – en fransk etatistisk period

Språkperioden Yngre nysvenska karaktäriseras av lingvistisk institutionalism men anses börja 1732 när von Dahlin påbörjar utgivningen av Then swänska Argus och den fortsätter sedan fram till början utav 1900-talet då modern nusvenskan tar vid.

Det talade standardspråket spred sig i Stockholm samt därifrån ut i landet, den Svenska Akademien inrättades anno 1786 varest den finge som uppgift att se till att det svenska språket hade ‘renhet, styrka och höghet’, det var för övrigt ingen ny tankegång utan redan 1739 när Vetenskapsakademien instiftades angav akademiens förste sekreterare Anders Johan von Höpken att ett av dess syften var at ränsa wåra fäders språk, ifrån alla främmande tilsatser och återkalla det til sin första renhet. Föregångaren till denna, Kungliga Vetenskaps-Societeten i Uppsala, grundad 1710, skrev för tiden alla sina akter på latin samt fortsatte att göra så framtills 1863.

Oavsett hvad akademiens förste sekreterare Höpken tyckte så var det även under 1700-talet som en hel del utländska ord gjorde sin gälla gång intill språkets svensktaliga fång, bland annat då både hov samt adel till största delen var tvåspråkiga, men då ej i förhållande till nutidens engelska utan dåtidens galanta språk, franskan, hvilken även spelade stor roll för högspråket i Svenska Akademiens vältalighetsövningar. Redan sedan tidiga 1600-talet hade franskan börjat sippra in, då främst militärtermer, såsom batalj, retirera, avancera, batteri samt mina, och från runt 1660-talet skall hela det svenska hovet havandets varit franskmåligt, förutom när de ickefranskkunnige kungarna Karl XI og Karl XII hovhöll. Franskinspireringen sipprade sedan ner till de lägre klasserna, främst borgerligheten, och det fanns både en fransk skådespelartrupp i Stockholm i sju år runt sekelskiftet 1700 som gjorde sina uppträdanden på franska för både högklassig såsom borgerlig publik, i mitten av samma århundrade gavs det även ut en franskspråkig borgerlig tidning i Stockholm under sexton år.

Franska ord som billet, bureau, feuilleton, point gjorde sig gällande fram till att Svenska Akademien bidrog till en försvenskning, hvilket ju resulterade i ‘biljett’, ‘byrå’, ‘följetång’ samt ‘poäng’ redan 1801 då man ville försvenska de franska inlånen - alla försvann ehuruväl ej, exempelvis gentil, bagage, just berikar vår tunga än idag. En lång rad suffix har svenskan tillikt erhuldit från franskan, alternativt från tidigare latinet, såsom –era, -i, -ion, -ism, -ist, -ant, -ent, -ör, -är, -ans, -ens, -age, -is, -yr, -ik.

Men även mer talspråksnära texter gjorde sig betjänta, bland annat genom att tidningar samt tidskrifter började spridas. Akademierna spelade dogh en stor roll i skriftspråkets unitarism, bland annat så initierade Vetenskapsakademien en normerande ordbok og grammatik som haft stort inflytande på utvecklingen mot enhetligare stavning, ordformer samt böjning och ytterligare andra böcker ville reglera hur de inlånade orden skulle stavas. Från 1874 så haver även Svenska Akademiens ordlista stadigvarande utkommit och den har erfått rollen som pluralismens dödbrännare i språkfrågor genom den normerande roll som den ansets hava. I nutida utgåvor så haver man ehuruväl något frångått den centralistiska normerande synen med påpekandet att ordboken är en samling rekommendationer som icke i sin helhet tagit i beaktande de ord som existerar ute i provinserna och man har bland annat tagit in över 350 ord av finlandssvensk börd i kompendiet, redan den första utgåvan från 1874 hade en rådgivande ställning allena, men i sjätte upplagan från 1889 så kom den kungliga propåen om att de utvalda skrivsätten skulle ligga till grund för skolans utövning och därmed barnens indoktrinering. Den dagen svensklärarna får visdom i att Svenska Akademiens ordlista endast är ett urval rekommendationer så har kompetensen nått nya djup.

Redan 1807 så bleve svenskan ett erkänt ämne med fasta kurser i skolan og den obligatoriska skolan såge till att alla kunde sin svenska, även om det var franska, även i skriven form, framtills 1982 så var ‘uttalshygien’ ett uttalat mål i läroplanen, annat okväde skulle rensas bort.

På dylikt vis lyckades man ryka ut de allra flesta genuina språken i bygderna runtomkring.

~