Indoeuropéer är en samlingsbeteckning på de folk som i historisk tid hava talat något av de indoeuropeiska tungomålen. Här i detta avsnitt skall en uppräkning av de olika folken samt de olika undergrupperna till indoeuropeiskan tas till nämning samt sedan genomgås i det kortaste. De undergrupper till indoeuropeiskan som kommer att genomgås här og som finnes, eller har funnits, i Europa är den utdöda anatoliskan, den tillikt utdöda thrakodakiskan, den utdöda illyriskan, den ännu levande italiskan, som latinet samt därigenom de romanska målen härstammar ifrån, de ävenledes fullt levandes germanskan, slaviskan, keltiskan, baltiskan samt indoariskan, företrädelsevis romernas språk - annars så finnes denna gruppering främst i Asien, och några andra grupperingar som har en osäker ställning. Förutöver dessa så finnes även i Europa undergrupperingarna helleniska, armeniska og albanska, denna sidsta ibland inräknat under illyriskan, i Europa, men som nämnts så stoppas dessa in under de aktuella länderna. I Asien, samt i en vid mening i Europa, samt tidigare även i Europa hvilket många verkar ha förglömt, så finnes iranska. Iranska samt indoariska sammanfattas ofteliga som en egen grupp eftersom de äro nära besläktade benämnda som indoiranska – detta göres även här då otvivelsam befogenhet finnes till en sådan sammanförning. Ett annan utdöd subgrupp är tokhariska som talades borta i dagens Uigurien, denna skrives likväl med här, främst av intresse.
Det är ganska vanligt att man indelar de olika tungomålen i ovannämnda olika grenar då det ofta finnes stora likheter både grammatiskt samt lexikaliskt emellan målen ifråga, men det föreligger däremot svårigheter att påvisa säkra bevis för i hvilken grad de sinsemellan äro släkt med varandra samt när de kan ha uppdelats och hur. Ett exempel som det däremot råder ganska stor sämja om äro att det är nära släktskapsförbindelser emellan indoariska et iranska, andra påstått nära släktskapsband som det dock inte råder consensus om är baltiska ock slaviska, men en än mer kontroversiell sammankoppling utgör italo-keltiskan, och dessa indelningar finnes överhuvudtaget inte i denna skrift förutom i vissa fall då de nämnes vid namn, detta med anledning utav osäkerheten i dess propsande samt då denna skrift ej djupför tungomålens varande. Det finnes givetvis ytterligare en mängd föreslagna indelningar som det finnes mer eller mindre, eller inga, bevis för. Angående italo-keltiskan så haver de flesta numera övergivit den teorin emedans teorin om baltoslaviskan växer till sig, främst ehuru bland slavisterna.
Det råder, som skrevs, mycket stor oenighet om hur man dialektalt skall indela de indoeuropeiska tungomålen, men en inte allt för kontroversiell sådan skulle kunna vara följande, även om man givetvis måste sätta vissa frågetecken speciellt kring tokhariskan samt albanskan, en nordindoeuropeisk förgrening med germanska, baltoslaviska samt albanska, en västindoeuropeisk förgrening med keltiska, italiska ock tokhariska, en sydindoeuropeisk förgrening med frygiska, hellasiska og armeniska samt en östindoeuropeisk förgrening innehållandes indoiranskan. Stor ovisshet råder ehuru och både areala samt andra fenomen kan ligga bakom indelningarna, exempelvis så ses det ju att i västindoeuropeiskan så ingår endast språk som talats i de yttersta utmarkerna av de indoeuropeiska språkens geografiska utbredning där i bokstavlig mening en hel kontinent slutligen legat emellan dem, med tokhariskan i Östturkestan og keltiskan på Irland, hvilket ju kan föranleda att det är arkaiska drag som bibehållits i de olika språkgrupperingarna, till exempel att innovationer som skett i mitten eller någon annanstans i det geografiska utbredningsområdet inte spridit sig till utmarkerna, hvilket gör så att språken ser ut att vara tillhörande samma förgrening men kanske inte gör det historiskt sätt. Även detta är ett ytterst vanligt lingvistiskt förfarandefenomen.
~
Ett mindre utdrag från boken Europas tungomål.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar