Valkungadöme och andra demokratiska församlingar hos indoeuropéerna

  Det säger sig nästan självt att gudomliga kungar ej väljes, åtminstone ej profant, utav människor, men i det bronsålderliga hettitiska materialet har man hittat något som skapat viss debatt genom åren. I det rika materialet åtfinnes en politisk institution som går under benämningen pankuš, vissa menar att prominenta medlemmar i samhället skapade denna institution och att denna fungerade som en domstol som kungen kunde ställas inför; det är dock viktigt att påpeka att det ej finnes belagt att detta skett någon endaste gång genom historien. Ävenledes är påståendet om att kungen behöver dess justifikation för att föra krig obelagt, påståendet jämför pankušen med den tidiga romerska senaten såsom den framhållits utav Livius. Den stora tidiga debatten ginge ehuru ut på att vissa menat att detta var en gammal indoeuropeisk institution som fungerat som ett valkonungadöme - att termen är indoeuropeisk står klart, men om någon sådan institution fanns, kan man icke se det i den hettitiska formen av pankuš i alla fall. Angående den demokratiska tesen, så gör tesen gällande att det var demokratiskt i protoindoeuropeisk tid med ett valkungadöme och att vi skulle se resterna av detta i det hettitiska fallet. En alternativ demokratisk syn har framförts av en italiensk forskare som gör gällande att kungens plats i princip endast berör religiösa spörsmål, såsom sakral denne hvar, hvilket gör att den verkliga politiken, eller beslutsfattandet, sker i demokratiska, eller quasidemokratiska, institutioner baserade på klannivå, kvarlevor han nämner av dessa är den romerska senaten, gerousía i Hellas, daran oa hos messapierna samt naturligtvis þinga hos germanerna.

  Etymologin för pankuš är intressant samt dessutom välattesterad betydandes ‘total, förenad; allmänn, generell; varje’ og även substantiviserat som ‘totalitet’ och enligt vissa kanske även ‘nobilitet’, detta sätter man dock vanligtvis ett frågetecken efter. Polomé som undersökt förhållandet emellan numeralen ‘fem’ och panku- ‘alla’ i förhållande till en strukturanalys av de indoeuropeiska numeralerna med ett quinariskt räknesystem, menar att protoindoeuropeiskans *penk^we först indikerade det totala antalet fingrar av handen, sedan ‘fem’. Den svenska termen ‘fingrar’ är förövrigt rekonstruerat från protogermanskans *fingwraz, i sin tur från protoindoeuropeiskans *penkwe-ros, d.v.s. ‘en av fem’ - man kan av förståelseskäl även tänka på den engelska termen ‘fist’. I de italo-iguvinska tavlorna finnes den umbriska anteckningen att de ‘tolv bröderna’ agerades in puntis och Polomé menar att dessa umbriska termer puntis / puntes betyder ‘alla’ eller ‘hela gruppen’, men ofta översätts som ‘grupp av fem’. Släktskapet emellan umbriskans puntis och latinets quīnque samt de övriga indoeuropeiska termerna för ‘fem’ kan ej ifrågasättas - exempelvis helleniskans πέντε, persiskans panj, polskans piec, rysskans pyat, litauiskans penkti, albanskans pesë, a-tokhariskans pän, vidare även armeniskans hing, kymriskans pump, iriskans cuig, holländskans viif, fornhögtyskans finf og funf, fornsaxiskans fif, og så vidare ~ ej att förglömma sanskritens extremt lika pañca, ordet hvilket vi fått termen ‘punch’ ifrån. Han menar då att umbriskan bibehållit den gamla betydelsen utav *penk^we i likhet med pankuš. Om man förlitar sig på den ŗgvediska informationen, med dess páñca jánās ‘fem nātiōr / folk’ så kan man även påtala att de som var inbefattades av denna term innehavde nŗmņám, hvilket i indoeuropeiska termer betyder ‘vitalitet’, ‘gudomlig potens’, hvilket kan ge teorier kring klansamhälle samt broderskap sammanhållna genom speciella krafter. Någon demokrati ser man ehuru ej skymten utaf.

  Om vi återgår till den hettitiska pankušen så är det ett faktum att enda gången vi kan läsa att den fungerar som en domstol, så blir domslutet ogiltigförklarat av den sittande kungen. Detta antyder ju klart att kungen har högre makt än vad den sammanslutningen haver. I en medelhettitisk successionstext (KUB XXXVI 109:5-7) står att finna att subjektets bröder, hans syster samt församlingen skall erkänna den nyutvalda kungen, det är ehuru märkvärt att nämna att detta skall ske efter det att prinsen utnämnts som ny kung, och att församlingen nämnes efter, den nyutvalda, kungens syskon - församlingen är tydligen inte den som väljer successören. Under den senare delen så vet vi genom Telipinušediktet att om en kung eller prins tänkte mörda någon av sina kungliga släktingar så skulle frågan behandlas i pankuš-en. Det finns även klara bevis att när lagarna föranleder den högsta domstolen att döma i fallet så är det kungen som är domaren. Det finns dock bevis på att någon kung uppmanas konsultera med pankušen, men att han sedan är fri att besluta själv. Vid studering av det hettitiska materialet så kan man se att den enda possibla referensen för väljandet av en kung, eller av en församling, är passagen ‘[t]uliaš pidi DINGIR^MEŠ-aš LUGAL-uizzanani[ ‘i församlingen plats, för gudsligt kungadöme’, men man böre då även framföra att tolkningen utav fragmentet är oklart och då den dessutom tillhör en kaukasisk-hurritisk icke-indoeuropeisk myt, så kan man ju inte ta detta som en viktig komponent i det bronsålderstida hettitiska samhället, om än det protoindoeuropeiska.

  Det är osså nämnvärt att nämna att en sådan här församling även fanns hos hettiterna kring gudomarna, tuliyas-, en Gudarnas församling, och som inte är helt olikt den ovan diskuterade pankusjen. Gudarnas församling som består av en systematisk organiserad lista av gudomar, kosmiska makter samt själva platsen för församlingen förekommer i en mängd texter - myter, ritualer, instruktioner, böner och givetvis i fördrag där den fungerar som en vidimerare och garantör för innehållet. Det är även så att vissa texter tydligen behöver en religiös sanktion och sätts till gudarna i deras tempel. Vissa har då istället menat att pankušen möts i tuliyan, men hur man kommer fram till detta får anses vara oklart. Tuliyas- kallas det när alla gudar, de tusen, samlas, totaliteten av gudarna, och det är denna gudstotalitet som befullmäktigande kan vidimera fördrag. Det är även nämnvärt att liknande sådana här gudsförsamlingar är relativt vanliga i andra näraösternreligioner, inkluderat biblisk teologi. Man höllo även fester og böner för totaliteten av alla gudar, ett fenomen som är förekommande i både nord- samt sydanatoliska traditioner, d.v.s. hettitisk, palaisk, luvisk, även senanatoliska, lykiska, men finns även i andra indoeuropeiska traditioner, till exempel så är ungefär 40 hymner i Ŗgvedan, av hvilka några räknas som de mest komplicerade hymnerna, riktade gentemot alla gudar. Ett fenomen som är lika i vediskans samt anatoliskans versioner är även hvilka som inbjuds, hvilket ej enbart är de vanliga gudarna utan även naturkrafter eller landskapselement såsom hav, berg eller floder. Språkliga likheter åtfinns även, detta även kanske i förzoroastrisk avestisk tid, men även i mykensk og homerisk hellasiska där även uttrycket ‘av alla gudar’ åtfinnes, i likhet med den hettitiska motsvarigheten, i fördrag.

~

Ett mindre utdrag från boken Europas tungomål.

DN

Gudinnedrottningen hos indoeuropéerna

Att kungen har en klar divin koppling sågom vi ovan, men det är viktigt att poängtera drottningens roll i det indoeuropeiska samhället, inte minst för att denna roll ibland kraftigt nonchalerats hvilket gjort så att en del dessutom fått för sig att det indoeuropeiska samhället var helt patrikalt, samt istället troendes att en del folk som man underkuvat eller på annat sett dominerat varit matrikala. Det finns en hel del bevis som tyder på att hennes roll varit minst lika sakral som kungens - drottningen var antagligen en högsteprästinna. Gudinnor finnes det mycket gott om. Detta syns klarast hos hettiterna, hennes makt i den mänskliga världen är ehuru ytterst oklar, av våran ovetskap. Viss makt bör hon ha haft, hvilket kan skönjas i materialet, men hvilken utformning detta haft debatteras livligt. Vissa påtalar fort de stöter på mäktiga, antingen inom religionen eller inom den politiska världen, kvinnor hos bland annat hettiterna, irerna, eller andra folk, att det måste röra sig om substratiska influenser från någon autokton befolkning som de annalkande indoeuropéerna fått stora influenser ifrån. Men man kan verkligen fråga sig om detta är stämmande då man stöter på liknande fenomen inom mycket stora delar utav det indoeuropeiska spektrat, hava alla infått exakt samma substrat?

  Angående den hettitiska drottningen, Tawanannaš, så menar många på att det verkar som om hon ej innehade sin ställning enbart med anledning utav att hon var kungens maka, bland annat så behöll hon titlen efter det att änkepositionen inföll och var även till viss del involverad i styret av staten, detta finnes flera dokumenterade exempel på. Vissa menar att detta inte är en relik från en ursprunglig anatolisk matriarki utan istället ett primärt resultat av hennes religiösa ställning, men också att det härrör från ett autoktont system av bror-systeräktenskap inom den rojala familjen - några klara bevis för detta sista är svårt att hitta, men kan antydas i visst material. Andra hava istället menat att den person som gått under benämningen Tawananna egentligen var dotter till kungen och kunde fungera som en successionslänk om ingen direkt nedstigande manlig tronarvinge fanns att tillgå. En tidig kung i hettiternas historia relaterar sitt anfäderskap till en tawananna; man bör dock påtala att det heller ej är ett ovanligt fenomen att mödrars systrar, eller brödrer, fostrade sin nevö eller niece i exempelvis det iriska samhällets högre strata. De hettitiska drottningarna hade i vissa fall en hel del att säga till om även utanför den religiösa sfären och verkar ibland ha kunnat verka ganska självständigt gentemot den hettitiska kungen, boð hvar suveräner - det finns även bevis under den tidigare assyriska tiden, innan Hettiterriket vann makt, att olika anatoliska prinsessor på sina håll varit i styrande politisk funktion, åtminstone att de hade viss beslutsmakt, samt ekonomisk makt. Förutom vissa bevarelser så tyder ehuru det mesta på att drottningarnas makt förhöll sig enbart till den religiösa sfären, hvilket är lika intressant det - hon var sannolikt en överprästinna, og helig som sådan. Några enstaka drottningar kallar sig även ^SALAM.DINGIR ‘moder av gud’. ^SALAM.DINGIR verkar dock icke vara en speciellt hög titel då alla tempel för det första verkar haft en sådan, som på hettitiska heter šiuanzanna, och för det andra då titlen alltid nämns efter andra präster, hvilket kan indikera att den åtminstone icke var högst, tillika att i vissa ritualer nämnes flera sådana samtidigt hvilket inte låter resonant för en hettitisk drottning. Själva idén kring en moder till gud ger henne ehuru en distinkt position. Det finns även en prästinna som har en högre position än alla ^SALAM.DINGIR. NIN.DINGIR, ‘dam av gud’, som har en unik position då hon som enda levande annan ickerojala person erhållit en Zithariya, en sorts skyddsgud, men inte nog med detta, i en text så kommer hon i en vagn med en spirbärare springande framför sig, detta skedde eljest vanligtvis endast för konungen, le carrrosse royal.

  De flesta menar då att Tawanannaš position är en prehettitisk, preindoeuropeisk, institution. Det böre även nämnas att det ej skulle vara helt omöjligt att både Tawanannaš såsom Labarnaš, hvilket är den kungliga motsvarigheten, från början haft prästeliga funktioner och att de först senare blivit politiserade. Bin-Nun menar vidare att hettiterna anammade och förde vidare en gammal icke-indoeuropeisk hattisk tradition, hvilken gick ut på att Tawanannaš var kungens syster och dotter. Bin-Nun menar således att man hade ett system av syskonäktenskap i preanatoliska Anatolien och när de indoeuropeiska invandrarna kom så införlivade de detta system, men att de samtidigt eller senare insett att detta var moraliskt fel enligt deras egen kultur och att de sedemera förbjudit sådana äktenskap - fast döttrarna skall då enligt Bin-Nuns overifierade tes ha velat fortsätta detta system. Incestförhållande är dock icke speciellt främmande för indoeuropeisk tradition även om den aktuella forskaren ibland säger att så är fallet, bland myterna så är det även kvinnan som varit initiativtagare till incesten.

  En hettitisk drottning kunde vidare, som ovan nämndes, stanna kvar i position efter partnerns död, och detta kunde även vara starten på en konflikt med tillträdandes kung, hvilket ibland slutade som ett rättsfall med avgörelse i domstol hvilken den bronsålderstidiga rättsstat det nu var. Att frågan kan avgöras i en domstol visar klart att kungen faktiskt inte var allsmäktig och i en väldigt dåligt bevarad text får Bin-Nun uppfattningen om att kungen faktiskt förlorar, detta hvar ehuru eljest, så vitt man vet, ej den vanliga utgången.

  Hur det nu än förelåg så är det ett bredare faktum att kvinnor med starka positioner åtfannes i många indoeuropeiska kulturer, inte bara de anatoliska, hvilket givetvis lett till en del teser, som ävenledes har nyttjats politiskt i nutid, starka kvinnopositioner finnes mycket klart belagt hos iranska folk, kelter, hettiter, og så vidare. I det traditionella Indien har ju som bekant kvinnan ingen högre position, hvilket även var fallet i äldre tider, men inom den indiska gudavärlden så är bilden en helt annan. En speciell teori som vi kunnom kalla den tokharisk-iranska-hettitiska konhattskopplingen kommer vi att återkommom till sedan men kan även nämnas i sammanhanget om kvinnlig status. Amazonerna som ibland i populär skrift framställs som myter hava enligt många faktiskt existerat. De omnämns livligt i de hellasiska berättelserna och har därför ibland ansetts vara just sagor utan verklighetsförankring, men nutida arkeologiska utgrävningar i Centralasien visar att det kan ha funnits befogenhet för myterna. Oavsett om det är de riktiga amazonerna, som återfinns i de grekiska berättelserna, eller andra lämningar, och då förblir givetvis amazonerna oriktiga i nutidens begreppsvärld, har egentligen ingen betydelse för resonemanget, ty de arkeologiska lämningarna som finnes på slätterna visar på krigiska kvinnor i hvilket fall som helst, antagligen av iransk börd. Ordet samt etymologin till ordet, amazon, tillhör en av de mer beständiga folketymologierna, man har trott att amazon skulle ha kommit från hellasiskans a-mazon, ‘utan-bröst’, men Pokorny har visat att denna amazonska myt kring enbröstiga kvinnokrigare inte haver mycket med verkligheten att beskaffa. De arkeologiska bevarelserna hos kvinnokrigarna har heller inget som tyder på någon sådan stympning, utan ordet kommer med stor probabilitet från ett forniranskt stamord, hvilket även passar bra med den nya arkeologiska kunskapen, som skulle kunnat vara *ha-maz-an hvilket i så fall betyder ‘krigaren’ där ‘ha’ är den bestämda artikeln och det andra ledet i ordet härrör från protoindoeuropeiskans *magh- ‘att slåss’ - d.v.s. samma ord, fast en annan derivering av det, som vi fått ordet makt ifrån.

  Huru det ligger till med amazonerna låtom vi ehuru vara osagt men att kvinnor haft en hög ställning hos iranska folk är mycket väl känt, men extra intressant är det att det var både kvinnor såsom män som var präster og prästinnor samt krigare ock kriginnor. De keltiska kvinnorna kan även de innehaft en hög position och Boudicca är ett känt exempel, men det finns flera, och hennes döttrar ärvde, efter hennes man, hövdingastatusen och enligt de romerska skrifterna så krigade ju de keltiska kvinnorna ävenledes och hade jämlik status ifråga om makt, hvilket även antyds av gravar från Hallstatt samt La Téne, hvilka båda anses vara keltiska. Kvinnornas status hvar antagligen även långt högre i det germanska Norden innan området kristnades, både myterna såsom senare tids forskning visar på det. Det är heller inte helt osannolikt att kvinnliga druider, eller druidlika som kallades dryas, fanns, men åtminstone fanns det ‘visa kvinnor / gummor’ i likhet som hos de germanska eller anatoliska folken. Éire är ofta på tapeten i sådana här sammanhang, i deras högsta gudavärldar åtfinnes gudinnan för suveränitet, Flaith ock i epiken drottning Medb. Det finnes även krigsgudinnor såsom Morrígan samt Badb og härmed är Dumézils välkända tripartiska schema uppfyllt ifråga om första och andra funktion, vi seom även på flera ställen att sexuellrituella, och sexuella, fenomen spelar roll. I Táin Bó Cúailnge figurerar kung Conchobor som var en stor krigare, men ävenledes om han så var, så var det inte han som lärde sin nevö krigskonsten utan det fick krigsgudinnan Scáthach göra. Kvinnornas starka ställning hos irerna beskylls ofta även vara ett preindoeuropeiskt fenomen som fått inflytande över de indoeuropeiska inflyttarna. Drottning Medb, som också heter ‘rödsidan’ eller ‘halvröd’ som efternamn, hvars namn knyter an till någonslags honungsdryck som dricks i rituellt syfte, cf mjöd, som kan jämföras med indiskans Aśvamedha, med feminint a-suffix. Honung och bin har även en central plats i indoeuropeiska kulturer. Flaiths namn betyder ‘suverän, härskare’, men flaith har även en annan konnotation då det även betyder ‘ale’, och det är välkänt att en dryck gjord av mjöd varit en rituell beståndsdel i de indoeuropeiska traditionerna. Medb/Flaith kan vara komparabla med indiskans Aśvamedha (ett keltiskt personnamn har exakt samma ord, Epomeduos), romarnas October Equus, og så vidare. I Aśvamedharitualen är drottningen symboliskt gift med den tidigare offrade hästen, drottningen lägger sig sedan ned jämte kadavret samt täckes över av en filt, och enligt den herodotiska versionen om skyterna så ströps en av ledarnas konkubiner samtidigt som en häst offrades. I kurganbegravningsplatser har man hittat en kvinna begravd tillsammans med en häst, detsamma har arkeologiskt hittats efter en germansk stam, hvilket även finns historiskt berättat av Ibn Fadlan. Iriskans Medb kopulerar med Fergus mac Roich, ‘krigarhjälten, son av stor häst’, som hade en fallos secht n-artim na luirg  - ‘seven fist-lenghts’, och då skall ‘fisten’ dessutom ha tummen utsträckt, denna välhängdhet, eller snarare välståndlighet, blir alltså något som han ärvt från sin fader, viktigt då som nu. Medb var i Book of Leinster även dotter av Conan av Cuala och det säges i samma skrift att “En man kommer ej att bli kung över Irland om alen av Cuala ej är kommen till honom”, hvilket visar på hennes centrala funktion. En indisk parallell framkommer i indiskans Śrī Lakşmī i hennes speciella roll som rāja-lakşmī, ‘kungslig framgång’. Om hon överger härskaren så förlorar han även kungadömet. Hon var gift med Vişņu, även Mādhavī spelade en roll i kungadömet, men bara indirekt då hennes söner förevigade kungadömet. I Hellas finns liknande ultimatum där Oidipus vann Thebeskungadömet samt drottningen och han kunde ej vara kung om han inte var gift med drottningen, hvilken var hans mamma. Man måste vara rejält förblindad av indoeuropeisk manlighetshysteri för att konkludera att alla dessa, plus många många fler, förekomster skulle substratiskt komma in i de indeourpeiska tankevärldarna på snart sagt likstående vis.

  Angående de innan nämnda konade hattarna så finns en klippavbild i turkiska Fraktın som representerar den hettitiska kungen Hattušili III samt drottningen Puduhepa när de offrar, både kungen såsom drottningen bär här en konad hatt som är en divin symbol, dessutom så bär de samma skrud som de gudar de libaterar till bäro, gudomarna äro Stormguden respektive Solgudinnan af Arinna. Men de höga konaktiga hattarna äro även intressanta utur andra aspekter, ty det är just sådana hattar som är specifika element för exempelvis de iranska folken och dess magiker, bland annat kallades skyterna i persiska historier för ‘Saka, de som bär spetsiga hattar’. Liknande hattar har även återfunnits hos de antagliga prototokhariska mumierna i Uighurien och det är även här intressant att påpeka i relation till den höga religiösa ställning både drottningen såsom andra höga prästinnor har i det hettitiska samhället att det i det proto/pre-tokhariska fallet så är det en kvinnlig mumie som hittats med den karaktäristiska koniska hatten. Konade, samt toppade hattar åtfinnes ofta på krigare, men även bland annat tempel har en sådan utformning. Ur sinologisk synvinkel är det extra intressant då både termen ‘magi’ och den religion, d.v.s. astrologi, teckentydning, sieri, böner samt helande med medicin, som de utförde och som även finns belagt i kinesiska källor, tagit sig in i det fornkinesiska samhället och innehavde en hög position i detta samhälle. Även det fornkinesiska tecknet som nyttjades, «, för det lånade ordet, som till exempel åtfinnes på kinesiska skulpturer, ansikterna ser dock föga kinesiska ut, och där inskärda i hatten som här till synes bäres av män, är identiskt med tecknet som senare tiders magiker i Europa nyttjat. Drastiskt skulle hattbefintligheten hos båda könen kunna antyda kring båda könens religiösa ställning, precis som i det hettitiska fallet, i det pre-/proto-tokhariska samhället. Kina anses även av vissa ha fått sin divina rojalism från den iranska kulturen. Väl bekant är även de centralasiatiska stäppiraniernas bruk av hatten, och att den domesticerade hästen antagligen kom till Kina via dem. Kina ligger utanför hästens naturliga områden och ur genetisk synvinkel så är det ej Przewalsky-hästen som levde i vildhet i Xinjiang, återförvildade exemplar finnes nu i Mongoliet, som är stamfadern till den tämjda varianten, utan det är snarare tarpanen som levde i stäpperna emellan Donau och Kazakstan. Ord som kommit in i kinesiskan förutöver det ovan skrivna är det som Polivanov 1916 redan menade är ordet för ‘honung’, från protoindoeuropeiskans *med^hu > Ptokh. *m’ət > tok. B. mit > kinesiska mì. Andra ord som kan vara värda att nämna i sammanhanget som indoeuroepiska influenser är de kinesiska orden för lejon, fyrspann, hjulnav, med mera, speciellt inom vagn-/hjulområdet plus stad-/mursfären verkar ett lexikalt inflytande ha skett.

~

Ett mindre utdrag från boken Europas tungomål.

DN

Anden, Människa och Djur i indoeuropeisk tankevärld

Det som många gånger i indoeuropeisk kultur framföres som liknandes emellan övriga djuren og människan, samt övrigt virilt här på jorden, är förekomsten utav rörelserna i luften, det är vinden, stormen, och per definition, andningen. Diviniteten finnes i anden, i andningen, samt hos allt som andas. Detta finns ju även i många andra teologiska förklaringar utanför den indoeuropeiska kulturtraditionen. Växterna lämnas ehuru utanför.

Men vad är det som enligt traditionerna istället avskiljer människan från djuren, vi vill ju så gärna skilja oss från dem, sägs det.

Man brukar i nutida forskning använda sig av tvenne sätt för att avgöra när människan bleve människa, när vi distanserade oss från djurriket, det ena är biologiskt å det andra är intellektuellt. Den biologiska är den som oftast tas som måttstock på när människa blev människa, den mest traditionella, hvilket man räknar från att vi började gå upprätt på bena tu, bipedalism - även om man nu på senare tid sett att även apor i varierad grad klarar av att gå på två ben.

Den erekta gången

Denna skillnad emellan djur och människa är gammal kunskap, denna traditionella vetenskapliga måttstock är i ordets sanna bemärkelse ‘traditionell’. Latinets ord för ‘vild’ ferus höre ihop med grekiskans thēr ‘vildbest’, av dessa tvenne ord blivom vi ej mycket klokare, men om man tager med sanskritens ord hvŗī ‘att avvika från den räta linjen’, ‘vara krokig’ och ‘gå krokigt’ - att det äro vilddjur som går krokigt ser man i de avestiska texterna där bestarna går krokigt. Denna syn på bestarna var antagligen produktiv i avestiskan där bestarna aldrig går normalt utan alltid lytt på något sätt, så det var säkerligen inget bra tecken om en människa var lytt i det avestiska, socialdarwinistiska, samhället. Hur som helst så visste antagligen redan protoindoeuropéerna att det var det som skiljde människa från djur för det var djuren som gick krokigt till skillnad från oss människor, det ursprungliga ordet var *ĝhwer- ‘de som går krokigt’, hvilket senare i indoeuropeiskan blivit ‘vilddjur’.

Här framkommer ytterligare en uppdelning, d.v.s. den emellan vilda visavi tama djur, och det visar sig att de tama djuren faktiskt sammanförs med människan, bland annat i sakrala eller rituella listor hos indier, romare, kelter, slaver samt hettiter, för många för att vara slumpen. I flera språk kallas även de vilda djuren för gudarnas djur, till exempel i hettitiskans fras šiunaš ĥuitar, emedan de tama benämns som människans. Man kan exempelvis nämna lettiskan där man för ‘vilda djur’ kan säga dieva vērši ‘guds djur’, ‘varg’ heter dieva suns ‘guds hund’, d.v.s. till skillnad från människans hund, men för ‘varg’ kan man även säga meža vīrs, hvilket egentligen betyder ‘skogsman’, samt det mer förståeliga meža suns ‘varg’, ‘skogshund’. Angående skogsmansepitetet så kan det vara intressant att påpeka att i den hettitiska lagboken, §37, berättas att man kan bliva varg, hvilket nåväl liknar sanskritens vŗko hí şáħ ‘han är en varg’ refererandes till en juridisk status i äktenskapsritualen kring kidnappandet av bruden (varulvsmyten kan ha en genuin indoeuropeisk härkomst) - skillnaden emellan djur och människa är sublim.

Om man vill dra det ett stråk längre så kan man kanske jämföra en hettitisk kungaparskopuleringsritual med ledarvargsparets reproduceringsakt, ja, de är i alla fall snarlika, även bildmässigt, men det är antagligen en lite för drastisk koppling, även om det verkar ha funnits en del såkallade ‘vargmän’ i Hettiterland. Eurasienstepplandsankomna turkfolk og mongoler har även de en storslagen vargmytologisering i sina traditioner.

Uppdelningen emellan vild samt tam är ehuru ej allenarådande, utan även en uppdelning emellan två- och fyrben åtfinns, till exempel i Rigvedan förekommer dví-pád-, cátuş-pad- över 20 gånger in alles, i umbriska finns du-pursus, petur-pursus i Iguvinska tavlorna, båda betyder ‘två-fot’ och ‘fyr-fot’, samma sak finnes även i exempelvis grekiska og germanska. I grekiskan finnes även en mer explicit benämning ifråga om fångade soldater, hvilka benämns andrápodon, ‘människobenad’.

Det talande djuret

Det intellektuella avskiljningsmärket emellan djur samt människa, det vill säga den ofteliga åkallade språkförmågan, är inte heller det ny kunskap, eller nya perspektiv. Ty detta kan redan skönjas med hjälp av armeniskan, för de varde skarpsynta och lade tydligen märke till att det som ändock skiljde oss åt från andra djur äro just talets förmåga, ty ‘djur’ heter på armeniska anasum, d.v.s. ‘icke-talande’, hettiterna kallade ‘de som inte talar’ för kueš UL memiškanzi, det initiala sista ordet är givetvis samma som vårt minne samt sanskritens mánas-, grekiskans ménos o.s.v.. Det var således armenierna som lade den kunskapsläggande grunden för moderna teorier, som Habermas og Wittgenstein med flere, kring kommunikationens roll för skapandet, bevarandet samt utvecklandet utav det moderna mänskliga samhället - det dessa teoretiker missade, hvilket ehuru senare forskning utvecklat, är att även inom djurvärlden så kommuniceras det glatt - detta haver bland annat den franska indoeuropenistiska språkforskaren Benveniste påpekat, angående bina. Större djurarter, exempelvis våra apliga släktingar, har också utvecklade kommuniceringssätt, även om de inte är lika raffinerade som homo sapiens sätt, men de är absolut ej att förringa, utan är en viktig evolutionär del i våran egen förmåga.

Men redan før exempel romarna förstodo att även djuren, motsatt den armeniska tesen, hade en talförmåga, ty i De re rustica uppdelas tingesterna i trenne typer, 1) de talande, hvilka inkluderar slavar, 2) de halvtalande, hvilka inkluderar boskap, 3) och de stumma, hvilka inkluderar åkdon, d.v.s. döda ting - detta torde hvara djurlingvistikens fader. Skillnaden består ändock, då vi havom en välutvecklad språkförmåga emedan anasumerna, eller de halvtalande, är hänvisade till några få läten eller symboler - är det detta som gör den stora skillnaden emellan djur og människodjur, utvecklandet av ett fullbordat tänkande, eller ett ständigt försök därtill, genom språkförmågan och därmed öppnas även vägen för ett potentiellt förstånd samt därutur förnuft.

Djuren har enligt den sanningsenliga romerska tanken grunden lagd, hvilket har tatt ett antal århundraden för språkvetare i modern tid att förstå. Men en långt bättre utvecklad språkförmåga distinktserar oss ändock ej ifrån naturen, ty vi blir ingen artificiell materia för att vi kan föra oss på ett biolog-anatomiskt framsprunget tungomål, bara en smått avvikande massa, helt avvikande från en sten, men bara halvt från en apa, ur genetisk synvinkel ej ens det.

Det verkar dessutom som om det i den indoeuropeiska fållan enbart var latinarna, eller åtminstone en sådan, som förstod att även djuren hade en talförmåga och inte simpelt kan kallas ‘de icke-talande’, och det är väl tur att dagens vetenskap nu äntligen hunnit ikapp det latinska tänkandet ifrån att ha varit innestängd i det ramifierade binariska tänkandet till ‘antingen eller’ under allt för lång tid.

Psyket

Att mun og prat dessutom hör ihopa kan protoindoeuropéerna knappast ha missat, indierna visste det i alla fall och i deras skapelsemyt, som är av indoeuropeiskt ursprung, så frammenas det att Yama i sin kroppsliga delning, som Ymir här i nord, och universums samt kasternas skapelse, så bildades brahminerna från just Yamas mun - på detta sätt så har de erfått talets förmåga och utifrån det ett högre tänkande; med tanke på den ovannämnda andningstesen så är de ju härmed närmare gudavärlden, og därvid torde de även inneha förnuft. Den spirituella förståelsen ligger inte i något som kan anföras biologiskt, utan i självaste den immateriella existensen utav en ande, däri likväl förekommen i vindens natur, samt hos djurvärlden.

Människan är en del av naturen, att varje art, liksom vi, har unika drag, avskiljer oss ingalunda ifrån den.

Tal och förmågan att tänka ledde ehuruväl till förnuft samt själ, då själen har förmågan till tal. Hos hettiterna åtfinnes ištanzana- hvilket korresponderar till grekiskans psukh¸ hvilken var kapabel att tala med den person eller gudom som den innebodde i och som reflekterades genom ögona - munnen må vara andens öppning, men det är ögona som är själens spegel.

Det är kanske enbart i ögona man kan få en glimt av den immateriella gudomen? Särledes en gudinnas.

~

mer om detta, inklusive den animanistiska shamanistiska tankevärldens centrala andningssystematik, samt ovan om ögonas symbolik, åtfinnes naturligtvis i min bok Europas tungomål.

Kennedy

på gammal hederlig iriska

betyder ‘Kennedy’ fulskalle

~

DN

Årets boktips

Europas tungomål

väl värd att läsa

berika ert kunnande

~

Europas tungomål et Postmodernisme premillénaire, Tu est Divina ou Erotica

SvD, DN

Språken i Frankrike, i Europas tungomål - Info

I Frankrike talas absolut ej allenast franska, även om den franska staten så ofta tror, namnet är dessutom härkommet från det tidigare frankiska språket, utan för landet gällandes språk framförda i boken Europas tungomål åfinnes även normandiska, picardiska, champagnska, vallonska, lorränska, gallofranska, poitevinska, saintongeäiska, franco-provençalska, jurassiska, burgundiska, francitan, zarphatiska, judeonormandiska, lyonnäsiska, savoyardiska, franc-comtoi, dauphinois, liguriska i formen utav genovanska samt västliguriska, occitanska, provençalska, nissardiska, rodanenc, shuadit, provençal maritim, judeolatin, languedoc, gasconska, araneseiska, ariégeoiska, biarnesiska, landaiska, sydauvernhat, nordauvernhat, lemosinska, vivaroalpinska, nordkatalanska, italienska, korsikanska som består utav venaciska, sartenaiska, vico-ajaccioska, og nordlig korsikanska som i sin tur består utav bastianska og cape corsiska, caló, katalansk caló, kastiliansk caló, baskisk caló, hvilket dock ej är ett calómål, ladinska, alsaciska, västjiddisch, judeoalsaciska, östjiddisch, miseler-lëtzebuergesch, lothringenfrankiska, rhenfrankiska, frans-vlams, engelska, danska, bretonska, léonaisiska, tréguieriska, vanneesiska, cornouailleiska, cargèsiska, judeohelleniska, arlijaiska, dzambaziska, sintespråket, kalderesj, lovariska, armeniska, kineser, kambodjaner, japaner, koreanska, vietnamesiska, judeoarabiska, haketia, fransk ladino, judeoportugisiska, de baskiska navarro-labourdinska, souletinska, lågnavarriska og labourdinska.

Frankrike är, och har alltid varit, härligt mångkulturellt.

~

Läs om alla språk samt minoriteter i boken Europas tungomål

SvD

Boningar hos indoeuropéerna

Hur människorna bodde är en ganska intressant fråga utifrån hvilket sorts samhälle dessa levde i och vi kan här finna likheter med de slutsatser som drogs tidigare angående ett klansystem, man bör dock uppmärksamma att man ju inte haver en aning om gränsdragningarna emellan de olika samhällsfunktionerna som utvinnes från ord då ju flera ord i princip kan nyttjas simultant.

  Besläktade ord har man kunnat härleda från protoindoeuropeiskans *w(e)ik’- som har någonting med ‘hus’, ‘by’ eller ‘klan’ att skaffa, helleniskans (w)oikos, latinets vicus, gotiskans weihs samt indiskans ord för ‘klan’ vis-. Man kan alltså utifrån detta anta att man bodde i klungor av små byar där man var sammanlänkade familje- eller klanvis. Hus heter *dōm och finnes exempelvis i armeniskan tun, sanskritens dáma eller som ses i latinets domus och man hade antagligen dubbeldörrar, hvilket man kan konkludera kring att orden för dörr nästan alltid kommer i pluralis.

~

Ett mindre utdrag från boken Europas tungomål.

Pizza

noi napoletani ammë ‘nventatë ‘a pizza

‘e caratteristiche culinarie e sustanzionale suje

e cunzigliata d’‘e nutrizioniste,

‘e quale ‘a cunzideranne

na pparte d’‘a dieta

mediterranea

~

DN, DN

Polisen, pöblen, samt klanen hos indoeuropéerna

Något fredligt ‘ursamhälle’ var det ehuru ej, även om det även finnes vissa nutida romantiker som vill tro detta, det finns lingvistiska bevis för motsatsen och vi har sanskritens pur, helleniskans polis ock litauiskans pilis, alla anspelandes på någon slags fortifierad bosättning, ofta på hög höjd, hvilket ju är normalia. En militär organisation är någonting man måste hava för detta och det borde alltså finnas representerat, hvilket det även gör men först gör vi en återblick i klanen.

  En ledare för den sociala organisationen ansåg man vara nödvändig och ‘klanledare’ finner vi i ordet *weik-potis, hvilket har kunnat frambringats med hjälp av bland annat det avestiska vispaitis samt litauiskans viespats. En ledare för hushållet fanns även det i formen av en *dems-potis där *dom- är hushållet, familjen.

  Om denna klanledare osså stod för det militära ledarskapet är dock icke känt, men ord för den militära organisationen finns ock. Protoindoeuropeiskans *teutā- har givit persiskans toda ‘mobb, pöbel’ och har ändrat betydelse till det mer generella ‘folk’ i oskiskans tuoto, fornlettiskans tauta, forniriskans túath, gotiskans þiuda, fornhögtyskans diota varifrån deutsch som tysk kommer ifrån, samt möjligtvis hettiternas tuzzi-, hvilket betyder ‘här’, men även illyriskans Teutana ‘drottning’.

~

Ett mindre utdrag från boken Europas tungomål.

Kasternas färger hos indoeuropeiska folk

Det indoeuropeiska samhällets kastindelning kanske kan skönjas utifrån den indiska samhällsstratifieringen men man har även ansett att man kan knyta olika färger till de trenne olika klasserna. På dagen för de romerska festligheterna vid nyåret så hade man på Campus Martius vid Equirria ett race med stridsvagnar, ett spel som säges ha grundlagts av Romulus själv, inte helt olikt de indiska vājapeyaspelen. Enligt traditionen var deltagarna indelade i tre stammar og deras färger var röd, vit samt grön precis som den moderna staten Italiens färger, samt förövrigt även Frankrikes, Nederländernas, Norges, Íslands, Storbritanniens och USA’s om man tager hänsyn till den vanliga grön/blå-växlingen där vitt står för prästeklassen, rött för krigarkasten og grön/blå för de övriga. Även Éires samt Indiens flaggor kan här nämnas.

~

Ett mindre utdrag från boken Europas tungomål.

Yxan i den indoeuropeiska skyn

En bild av ett inte så fredligt samhälle framträder tydligare och tydligare, men med det vill jag inte säga att protoindoeuropéerna var speciellt krigiska av sig, hvilket är den vanliga antitesen, utan att det var nog när allt kommer omkring en ganska normal företeelse i denna tid att man skyddade sig för angrepp och använde yxor och dylikt till jakt och annat, samt vid känt behov, angrep andra. Vissa vill alltid framhäva att antingen var indoeuropéerna pacifistiska och demokratiskt styrda emedans andra ser anfallandes krigshärdar i alla väderstreck.

  Det är naturligtvis även ganska bra belagt att man hade pilar, bågar och yxor. Det finns ack lite olika teorier för ordet ‘yxa’, hettiternas ates-, anglosaxiskans adesa ock möjligtvis sanskritens -adhiti, en annan teori går ut på sanskritens parasu-, det icke-indoeuropeiska akkadiskans pillaq- samt helleniskans pelekeus, men man bör här givetvis påpeka att det akkadiska ordet ej betyder ‘yxa’. Strukturen i denna andra teoris ord visar på att urordet bör ha varit icke-indoeuropeiskt och då antagligen ett lånord. Det finns även ytterligare teorier, en av dessa går ut på *ak’mon som skall betyda både ‘hammare’ samt ‘himmel’, och det kanske finnes en tidigreligiös knytning här emellan, hvilket har gjort att ordet för skyn också har deriverats ned till ordet för ‘skarp’ *ak’ och därmed blivit ‘yxa’. I Norden åtfinns ju Thor att här gå tillbaka till som använde sin hammare, Mjöllnir, i skyn.

~

Ett mindre utdrag från boken Europas tungomål.

Änkor i indoeuropeiskan

Att man krigade fick vissa andra effekter som vi än idag kan seom i det lingvistiska materialet, äktenskap, make samt maka, *g^wena, hava man ej kunnat rekonstruera riktigt trovärdigt, men *widhewā är väl känt, och alla som kan engelska förstår innebörden i det ordet, alltså widow, latinets vidua, sanskritens vidhavā eller gotiskans widuwō, d.v.s. svenskan ‘änka’. Ett fenomen som ehuru självfallet kan uppkomma genom flere tillvägagångssätt, allsom med samma utgång.

 

~

Ett mindre utdrag från boken Europas tungomål.

Fria äktenskap

Även om själva ordet för äktenskap inte rekonstruerats så finnes ehuruväl andra ord som tyder på att den sociala institutionen existerade och att den var patrilinjär, par example *wedh- ‘att leda’ från kvinnans ledda synvinkel, hvilket då betyder att kvinnan fick ledas iväg för att leva ihop med mannen i dennes samt dennes familjs hus - en vanlig företeelse som man än idag kan se i vissa kulturer världen över. Ordet prī- betyder ‘att älska’, som i en förlängd form skrives *priyo- som i germanska blivit *frijaz betydandes ‘förälskad, hörande till de älskande’, d.v.s. svenskans derivering ‘fria’. Men det betyder inte bara dessa äktenskapliga termer utan *frijaz betydde även ‘inte i träldom’ och ‘fri’, man gifte sig inte av tvång kanske, utan kanske rent utav av kärlek, och kanske byggde äktenskap på sådant. Det finns dock andra termer som pekar åt annat håll, men exempelvis Indien som ofta anses vara en av de mer kvinnoförtryckande samhällena, särledes inom äktenskapsmarknaden, har även friheten att välja partner som ideal i sina narrationer, som ses i bland annat ȬëÊÞÐSÏÞÈ΍ [nalopākhyānam], hvilken är mycket känd samt spridd berättelse från Mahābhārata - kşatriyaskastens fria giftermål, utan en tredje part, var även de legala. ‘Att älska’ verkar således ej vara några nya fenomen även om det ibland i nutiden framställs som sådan i quasiakademiska sammanhang. Fornengelskas frēo hvilket även bleve ‘free’, samma sak för holländskans vrif, sanskritens härledning av *prī hamnar delvis hos priya- ‘värdefull, kär’, men inte nog med dessa ord så havom vi givetvis fortsättningen där protoindoeuropeiskans suffixparticipform *priyont- ‘kärleksfull, älskande’ som i protogermanska blivit *frijand- som dels betyder ‘älskare’ samt ‘friend’. 1960-talets sexuella frigörelse låge således långt efter sin tid - men detta visste vi redan då både romare, greker med många fler utövade långtgående sexuella friheter, alla i prekristen tid, även senare försegicks hedoniskt sköna osedligheter i den romerska staden under den såkallade Pornokratin, ehuru ej, för denna alstring. Om man breddar sig lite från det indoeuropeiska samhället så kan man poängtera att varken sådana ting som dildo, dubbeldildo, manlig och kvinnlig masturbering, p-piller och även dagen-efter-piller är några nya pånyttfyndigheter, faktiskt direkt i bland annat det första skriftsamhället i historien, Meso­potamien, informeras vi kring både masturbation, homosexualitet, manlig och kvinnlig trans­sexualism samt transvestism og myge mer - att just hava preventivmedel i formen av ett piller, d.v.s. p-piller, är ingen modern uppfinnelse som också ofta framställs, ty det var kineserna som införde detta för ett bra tag sedan, emedans spiralliknande ting redan användes i antikens Egypten.

  Av det ovan behandlade ordet så finnes en reducerad suffixform *pri-tu- som i protogermanskan ger *frithuz ‘fred’ som vi även seom i fornhögtyskans fridu - protoindoeuropéerna hoppades antagligen att fred samt frid skulle råda emellan fränderna, bland annat så skulle man fria i frihet, men det man älskade mest var frihet, då det är detta som är grunden för de andra orden, och grunden för det ordet är ‘att älska’, d.v.s. de torde vara tätt sammanknutna - de var alltjämt frihetsälskande. Måhänt var det så att man frillerade med frillorna kanske, frilloförhållanden var ju mycket riktigt esomoftast frivilliga sammanslutningar. Det abstrakta ordet ‘frihet’ fanns også givetvis, hvilket engelskans free-dom samt indiskans priyám dháma kanske visar då de är etymologiskt exakt samma. Men för att vara realistisk och inte hänfalla åt någon slags nostalgisk romantism för forntidens folk så kan man även se att det måhända finnes en koppling emellan termer för frihet och termer för farmare, den hettitiska termen arawa- som betyder ‘fri’, ock lykiskans likaordsliga arawa som betyder det trevliga ‘fri från skatt’ är etymologiskt samma ord som litauiskans arvas ‘fri’, men inte nog med detta så är det inte omöjligt att termen är besläktad med latinets aruum ‘fält’ eller medeliriskans arbor ‘sädeskorn’, grekiskans ároura ‘brukbar mark’ och detsamma för armeniskans haravunk‘ - samma kopplingar går antagligen att göra via latinets līber som ytterst antagligen har med växande att beskaffa.

  Att hylla friheten som högt mål är ej att vara antitraditionell, utan det är en tradition som återfinnes i protoindoeuropéernas idévärld. Man skall självklart inte vara nostalgisk romantiker, hvilket inte alls heller illustreras då vi även vetom exempel på raka motsatsen då det indoéuropeiska samhället både såg individer, men också kollektiv i raser, klaner, og så vidare. Att det antagligen var ett patrilinjärt samhälle kan man kanske uttyda från att inga rekonstruerbara namn finnes på släktingar som äro relaterade till kvinnan emedans det finns en uppsjö för dem som finnes på mannens sida, den starka fokuseringen på drottningen, prästinnor og gudinnor mottynger ehuru denna syn något.

~

Ett mindre utdrag från boken Europas tungomål.

Blue Jamaican

Us-ain’ bol’

yuh roach killa dem

a seh one out deh

~

+ Jamaican bolt

DN, SvD, Aft

Solgudinnan, Tor og Fader Gud

Gudomen Þor här ovanför förom oss på sin vagn vidare till religionens värld. ‘Jag tror’ brukar man inleda den religiösa diskussionen med, hvilket på latin blir det välkända ordet credo, utlånat till engelskans creed, finnes i forniriskans cretim, hettitiskans karatan dai, ariskans srad-dha samt avestiskans zrazda- og med lide fantasi så kan man få detta på protoindoeuropeiska till *k’erd-dhe hvilket är *k’erd för ‘hjärta’ och *dhe för ‘sätta’ - alltså var man sätta sitt hjärta. Enligt en teori så heter ju ‘skyn’ *ak’mon, men en mer trolig utveckling går att uttyda från *dyeus som på sanskrit blir dyaus, hettitiska ^DSius, helleniska zeu, illyriska Dei, latin ju, umbriska luve och av detta kan vi även se hur ‘gudar’ har utvecklats i de olika språken, sanskritens devas, latinets deus, litauiskans dievas, forniriskans dia samt fornnordiskans tivar. Så om man härleder ordet ‘gud’ och om det hade den nutida benämningen ‘fader gud’ alias pater familias från latinet så blir det enligt mönstret sanskrit pita, helleniska pater, illyriska patyros, latin piter och för att knyta an till ordet ovan så blir det ju ju-piter och umbriska patre - detta blir då på protoindoeuropeiska *pəter och alltså *dyeus pəter som en möjlig högsta gud. Detta är dock diskutabelt och många tvivlar numera och menar att detta gudssystem mest förknippas med Medelhavsreligionerna och att det i de asiatiska trossystemen inte spelar samma viktiga och framträdande roll - och eftersom det inte är allenarådande i både den västra eller den östra grenen av de indoeuropeiska grenarna, så är possibiliteten stor att det är frågan om en senare skapelse i väst och alltså inte ett arv från protoindoeuropéerna.

  En solgudinna, ömsom solgud, har man däremot med större sannolikhet kunnat rekonstruera i sanskritens Surya, galliskans Sulis, litauiskans Saule, germanskans Sola samt slaviskans Tsar Solnitse och en solgudomlighet går ju naturligtvis att knyta till en gudom i skyn. Om vi återgangom till germanskans Thor så seom vi att även här kunnom vi med viss svårighet finnom släktskapsband och nordens asatro skulle, om de långtgående teorierna stämmer, vara äldre än vad vi anat. Thors mor som hette Fjörgyn har likheter med slaviskans Perun', litauiskans Perkunas och den indiska regnguden Parjanyas. Det finnes många fler liknelser emellan de olika, eller man kanske skall säga de lika, religionerna som alla verkar hava samma ursprung. Ytterligare andra menar att detta protoindoeuropeiska religionsurhem icke existerar, utan menar istället att protoindoeuropéerna fick sin religion från Mesopotamien då vissa likheter finnes att se, att här gå igenom mytologierna skulle ehuru få denna skrift att växa uppmot skyn i omfång.

~

Ett mindre utdrag från boken Europas tungomål.

Det jordbrukande indoeuropeiska folket

Hvilken sorts näring som dessa första indoeuropéer hade kan man få en aning om när man ser att man kan rekonstruera ordet för ‘får’ på grundbas av likheterna i de olika språken, sanskritens avis, luviskans hawi-, hellenskans o(w)is, latinets ovis, litauiskans avis, forniriskans oi och engelskans ewe och på dessa grunder så har man rekonstruerat protoindoeuropeiskans *owis. Man hade således får i denna tidiga kultur och säkerligen så hade man ull samt vävning då även dessa ord kan rekonstrueras och till exempel ordet för ‘karda’ är *pek’-, hvilket enligt vissa kan knytas till *pek’u, som skall betyda ‘boskap’ och/eller ‘ägodelar’, dessa ord kan hittas i indoariskan, iranskan, italiskan samt i germanskan, hvilket visar mycket klart att detta sysslade man med i det protoindoeuropeiska samhället hvilket givetvis betyder att man icke var, i generella termer, ett jägar- och samlarfolk.

  Att boskap spelade en stor roll i samhället ser man bland annat genom att ordet för pengar kommer från denna rot, exempelvis synes detta klart i latinets pecūnia. Däremot så är ej ‘get’ lika bra belagt, utan finnes enbart i några få språk, før exempel latinets haedus, gotiskans gaits hvilket bliver *ghaido, men det är svårt att tänka sig en boskapskultur som bara håller sig med får. Det kan istället vara så att getterna inte intogo en sådan central ställning i kulturen och samtidigt inte var så viktiga för levebrödet, hvilket har lett till att ordet inte finns rekonstruerbart bevarat. Protoindoeuropéerna höll sig även med kor, fornengelskans cū, tokhariska A:s ko og B:s kau, forniriskans bō, latinets bōs, bovis, hellasiskans boũs, lettiskans guovs och sanskritens gaús, og detta ger *g^wōws. Att kon spelat en viktig roll kan man fortfarande se i den hinduiska religionen og traditionen där termen aghnya går tillbaka på det prodoindoeuropeiska ordet *ņ-^uhn-o-, ‘ej att döda’, d.v.s. mjölkko.

  Även om man har forskat mycket kring ordkomparering samt hittat ganska många lika ord så är det ändock ovanligt att ett ord är någorlunda lika och därmed släkt med varandra i alla eller ens de flesta av de indoeuropeiska tungomål som finnes utspridda över en stor del av världen. Man har ehuruväl funnit tillräckliga bevis för att man i urhemmet måste ha haft djuruppfödning, som med får, samt visst jordbruk. Även i en strikt komparering så haver man åtminstone funnit kossa, oxe samt stut och det finnes även påvisat om skapade produkter såsom smör samt kanske ost. Om man bara ser till exemplet ovan med fåret, så kan detta mycket väl vara en nomadiserande herdekultur, men man har också tillförlitligt kunnat framföra grisen som boskap. Och med den förefallda domesticerade grisen förhåller det sig ju på ett annat sätt och man nomadiserar inte vanligtvis med denna djurart, utan det måste i så fall ha varit ett jordbrukssamhälle alternativt ett jägar- og samlarsamhälle med grisar som inneboende, men sådana samhällen brukar å andra sidan ej hålla sig med får, sådana existerar bland annat i sen tid på Nya Guinea - men för mycket emotsäger att de tidiga indoeuropéerna skulle ha varit ett samhälle baserat på jägeri; de låg nog mer åt herde- och jordbrukarhållet. Men detta betyder ju givetvis icke att de aldrig jagade, döda djur dymedels jakt gör ju vissa människor än under informationsteknologins tidevarv.

  Grisar är inte vanligt förekommande bland herdesamhällen, orden är som följer, svenska svin, sugga engelska swine, latin sus, indiska su-, hettitiskans suwana som tillsammans skall ge det protoindoeuropeiska *sū-. Men även det andra ordet som kommer från protindoeuropeiskans *porko- är belagt, genom till exempel latinets porcus, umbriskans porca, irländskans orc, litauiskansk paršas. Vissa har kommit att tro att *sū- designerar vildsvinet emedans *porko- istället är den domesticerade formen, men betydelseskillnaden kan även ligga i det åsyftade djurets ålder.

  Att hästen var domesticerad i denna tidiga kultur anses bevisat då det är ett av de bäst belagda orden, luviskans asuwa, Mitannispråkets aassuussaanni ‘hästtränare’, sanskritens asva, avestiskans aspa-, A-tokhariskans yuk, B-tokhariskan yakwe, mykenskans i-qo, hellenskans hippos, latinets equus, venetiskans eku-, anglosaxiskans eoh, galliskans epo-, forniriskans ech, samt litauiskans ord för ‘sto’ asva; protoindoeuropeiskan blir då *ek’wos. Hästanknytningar finnes även med i personnamn samt gudomligheter, hellenskans Phil-ippos och Hipp-arkhos, galliskans Epo-pennus, och angående gudomligheter så havom vi galliskans Epona, med flera - detta antyder huru central hästen var i detta tidiga samhälle. Det är även märkvärt att exempelvis det högkulturella Mesopotamien med dess sumeriska fattades ett primärt ord för häst och benämnde den istället som en ‘bergsåsna’, anšu kurra, hvilket likväl antyder att hästen inte var autokton till detta samhälle, samt eventuellt från varifrån de såg den kommandes.

  Ordet för ‘hund’ är även det väldokumenterat och det finnes nog ingen tvivel om att hunden var ett av de första, om inte det första, djuret som medvilligt domesticerades av människan långt före den protoindoeuropeiska tiden, katten har ju aldrig riktigt blivit domesticerad utan kom att ingå i det mänskliga samhället först i Egypten och Levanten då den antagligen såg fördelar med ett liv i stan. Förslag finns att det protoindoeuropeiska ordet för ‘hund’ skulle vara *pk’uon - alltså *pek’-k’uon ‘får-hund’ eller då ‘boskapshund’. Andra ord som tyder på ett agrarsamhälle är ‘sädeskorn’ eller ‘säd’ *semn, ‘att så’, ‘fält’ *agros, ‘plog’, ‘skära’ och kanske en ‘kvarnsten’. Protoindoeuropeiskans *aĝros ‘åker, hage’ åtfinnes exempelvis i gotiskans akrs, hellasiskans ¦grÒs, latinets ager samt sanskritens ajras. I Sverige kunde man dessutom ärja åkern.

  Man förtärde ej allena föda, utan man drack likväl. En dryck som visar på att man var ett agrart folk är den för dåtiden antagligen rituala *medhu som senare utvecklas till sanskritens madhu-, hellenskans μέθυ, fornkyrkoslaviskans medŭ, litauiskans medus, forniriskans mid, B-tokhariskans mit og det svenska ordet äre ju mjöd, ursprungsbetydelsen är både ‘mjöd’ som ‘honung’; denna mjöd, har det visat sig, var en sakral dryck, som ovan redan benämndes. Denna drack man givetvis, *pī- ‘dricka’ hittat i hellasiskans p…no p‹qi, sanskritens pīta ‘druckit’ eller i det passande fornkyrkoslaviskans pivo ‘öl’. Drack man för mycket kan man dessutom ha blivit *plē- ‘full’, hvilket syns i hellasiskans πλήρης, latinets plēnus samt sanskritens prātas.

  Alla dessa jordbruksprodukter hade även andra konsekvenser av det mer kuriosa slaget. Man har på lingvistisk väg lyckats visa att protoindoeuropéerna var av samma anatomiska struktur som nutida människor och orden för ‘fisa, prutta’ blir på sanskrit pardate, helleniska perdo, litauiska perdzu, ryska perdet’, albanska pjerdh som dock betyder att fisa högt till skillnad från protoindoeuropeiskans *pezd-, hvilket betyder att göra det mjukt, en såkallad smygare - för att dra det riktigt långt så kanske detta betyder att de drack og åt mycket mjöd samt bröd, och det är således en konsekvens av det agrara livet.

  Alla dessa jordbruksrelaterade ord kan man hitta i protoindoeuropeiskan, hvilket visar att det antagligen rörde sig om ett i alla fall delvis agrart samhälle - det kan inte ha varit ett enbart jägar- samt samlarfolk eller nomadiserande folk för då hade de ej behaft dessa ord, däremot så behöver de inte havandets varit enbart agrara, det finns ju fortfarande människor som försörjer sig genom jakt og fiske i den postindustrialiserade världen, utan de kan ju lika gärna ha varit både ett jordbrukar-, herde-, jägar-, fiskefolk - det kanske till og med fanns en uppdelning, en tidig form av specialisering. Forskare eller andra brukar vara allt för snabba att klassificera olika samhällstyper in i enbart en kategori, i agrarsamhället så fanns det givetvis människor som försörjde sig som jägare, fiskare eller genom hantverk, ofta så får man bilden av att ett samhälle först jagar og samlar för att sedan helt plötsligt helt och hållet övergå till jordbruk och nu i senare tid så är det ju industri- samt informationssamhället som spökar. Även i nutidens ‘informationssamhälle’ så finns ju företrädare för alla tidigare förekomna samhällstyper kvar i existens. Att se jordens samhällsutveckling som en sådan rak evolutionist-materialistisk linje är att kraftigt förblinda ögonen.

~

Förutöver vissas teckens blogganpassning så är ovan ett mindre utdrag från boken Europas tungomål.