Yngre nysvenska – en fransk etatistisk period

Språkperioden Yngre nysvenska karaktäriseras av lingvistisk institutionalism men anses börja 1732 när von Dahlin påbörjar utgivningen av Then swänska Argus och den fortsätter sedan fram till början utav 1900-talet då modern nusvenskan tar vid.

Det talade standardspråket spred sig i Stockholm samt därifrån ut i landet, den Svenska Akademien inrättades anno 1786 varest den finge som uppgift att se till att det svenska språket hade ‘renhet, styrka och höghet’, det var för övrigt ingen ny tankegång utan redan 1739 när Vetenskapsakademien instiftades angav akademiens förste sekreterare Anders Johan von Höpken att ett av dess syften var at ränsa wåra fäders språk, ifrån alla främmande tilsatser och återkalla det til sin första renhet. Föregångaren till denna, Kungliga Vetenskaps-Societeten i Uppsala, grundad 1710, skrev för tiden alla sina akter på latin samt fortsatte att göra så framtills 1863.

Oavsett hvad akademiens förste sekreterare Höpken tyckte så var det även under 1700-talet som en hel del utländska ord gjorde sin gälla gång intill språkets svensktaliga fång, bland annat då både hov samt adel till största delen var tvåspråkiga, men då ej i förhållande till nutidens engelska utan dåtidens galanta språk, franskan, hvilken även spelade stor roll för högspråket i Svenska Akademiens vältalighetsövningar. Redan sedan tidiga 1600-talet hade franskan börjat sippra in, då främst militärtermer, såsom batalj, retirera, avancera, batteri samt mina, och från runt 1660-talet skall hela det svenska hovet havandets varit franskmåligt, förutom när de ickefranskkunnige kungarna Karl XI og Karl XII hovhöll. Franskinspireringen sipprade sedan ner till de lägre klasserna, främst borgerligheten, och det fanns både en fransk skådespelartrupp i Stockholm i sju år runt sekelskiftet 1700 som gjorde sina uppträdanden på franska för både högklassig såsom borgerlig publik, i mitten av samma århundrade gavs det även ut en franskspråkig borgerlig tidning i Stockholm under sexton år.

Franska ord som billet, bureau, feuilleton, point gjorde sig gällande fram till att Svenska Akademien bidrog till en försvenskning, hvilket ju resulterade i ‘biljett’, ‘byrå’, ‘följetång’ samt ‘poäng’ redan 1801 då man ville försvenska de franska inlånen - alla försvann ehuruväl ej, exempelvis gentil, bagage, just berikar vår tunga än idag. En lång rad suffix har svenskan tillikt erhuldit från franskan, alternativt från tidigare latinet, såsom –era, -i, -ion, -ism, -ist, -ant, -ent, -ör, -är, -ans, -ens, -age, -is, -yr, -ik.

Men även mer talspråksnära texter gjorde sig betjänta, bland annat genom att tidningar samt tidskrifter började spridas. Akademierna spelade dogh en stor roll i skriftspråkets unitarism, bland annat så initierade Vetenskapsakademien en normerande ordbok og grammatik som haft stort inflytande på utvecklingen mot enhetligare stavning, ordformer samt böjning och ytterligare andra böcker ville reglera hur de inlånade orden skulle stavas. Från 1874 så haver även Svenska Akademiens ordlista stadigvarande utkommit och den har erfått rollen som pluralismens dödbrännare i språkfrågor genom den normerande roll som den ansets hava. I nutida utgåvor så haver man ehuruväl något frångått den centralistiska normerande synen med påpekandet att ordboken är en samling rekommendationer som icke i sin helhet tagit i beaktande de ord som existerar ute i provinserna och man har bland annat tagit in över 350 ord av finlandssvensk börd i kompendiet, redan den första utgåvan från 1874 hade en rådgivande ställning allena, men i sjätte upplagan från 1889 så kom den kungliga propåen om att de utvalda skrivsätten skulle ligga till grund för skolans utövning och därmed barnens indoktrinering. Den dagen svensklärarna får visdom i att Svenska Akademiens ordlista endast är ett urval rekommendationer så har kompetensen nått nya djup.

Redan 1807 så bleve svenskan ett erkänt ämne med fasta kurser i skolan og den obligatoriska skolan såge till att alla kunde sin svenska, även om det var franska, även i skriven form, framtills 1982 så var ‘uttalshygien’ ett uttalat mål i läroplanen, annat okväde skulle rensas bort.

På dylikt vis lyckades man ryka ut de allra flesta genuina språken i bygderna runtomkring.

~