Svenska språket i Finland

Inom Finland finnes som bekant en relativt stortalig befolkning utav talare utav svenskt mål, det vill säga ett icke-finskugriskt tal utan istället ett indoeuropeisk-germansk-nordgermansk-östnordiskt språk benämnt finlandssvenska som talas av 6,5 % av finländarna.

Siffran är på nedåtgående og vid det förförra sekelskiftet var siffran uppe i 12 %, vid 1700-talet kanske så mycket som 20 %. Men man får heller ej förglömma de som talar åländska, hvilka är en, från övrig finlandssvensk befolkning, separat, isolat og distinkt population.

Åland

Åland befolkades antagligen av den svealändsktalande germanska befolkningen redan under 500-talet og de varo senare med på väringatågen i österled. Efter detta så skall enligt en högst omdiskuterad samt osannolik teori ålänningarna hava flyttat en masse emens en ny befolkning ej skulu havandes intagit öriket förrän några decennier in på 1100-talet.

Åland består av 6500 öar ock skär, men enbart 66 av dessa är bebodda utav de omkring 25 000 befintliga öborna - 94 % av dessa havandes svenska som modersmål. Åland har som sagt en autonom status i det finska dömet, det även på språklig basis og önationen är monolinguell i officiella sammanhang. Även alla handlingar som sändes till Åland från den finska staten måste vara på svenska. Till skillnad från språksituationen i de finska skolorna på fastlandet där finsktalande är tvungna att lära sig svenska som första andrahandsspråk emedans svensktalande måst lära sig finska, så är det obligatoriska andrahandsspråket i de åländska skolorna engelska, enär finska enbart är ett tillvalsspråk. För att bli åländsk medborgare, hvilket bland annat innebär att man erfår rösträtt, måste man, om man ej behar det sedan födslen, hava adekvata kunskaper i svenska. Ett krav som mötte internationell, samt svensk, avsky när det föreslogs i Estland rörande ryssarna, men som senare togos upp av svenska ‘liberala’ og socialdemokratiska politiker som en del av invandringspolitiken i Sverige även om det måste anses vara ett kraftigt åsidosättande utav de mänskliga rättigheterna.

Före 1920-talet önskade många ålänningar ingå i Sverige men på grund utav de historiska förvecklingarna, som vi ej behövom gå in på i denna skrift, kom ölandet att bliva en autonom del av Finland og nu finnes det så vitt jag vet ingen politiker som driver frågan om svensk anslutning, emellertid finnes relativt stora, samt växande, rörelser för skapandet utav en självständig Åländsk stat. Gotland borde ta efter.

Midt stöd har dem.

Åländskan

De åländska målen äro gränsmål emellan de övriga västfinlandsvenska samt uppsvenska målen, de åländska geolekterna havo i alla fall fått ta emot stora influenser från väster og speciellt väståländska mål hava stora likheter med uppländska og man kunno specificera ned det till eckerömålet som haver många likheter med Roslagens mål, emedans man på motsvarande östra sida kan anföra likheter med de södra österbottniska målen og åboländskan; i östra delarna utav Åland åtfinnes även några rena finska ortsnamn - åländskan har därför av vissa kallats en uppländsk dialekt.

De åländska målen brukar simonstäders delas in på tu olika vis, enligt tvenne olika teorier. Den ena säge att det finnes trenne olika målgrupperingar, en östlig emot Kökar, Kumlinge samt Brändö, en västlig med Fasta, Åland ock Eckerö såväl som en tredje intagandes en mellanposition med Vårdö, Föglö, Sottunga, Lemland og sidst Lumparland; och den andra uppdelningen utgår enbart från ett östligt samt ett västligt dialektalområde. I ett isolat område som Åland så finnes givetvis en hel del avvikande ord eller nyttjningssätt, exempelvis säger man aktionär istället för ‘aktieägare’, uppbevara för ‘förvara’, lägga pengar i blöt ‘investera’, d.v.s. förhoppningsvis raka motsatsen från att slänga pengarna i sjön, rat för ‘delbetalning’, krusa för ‘smeka’, helst för ‘åtminstone’, saltig ‘salt’ og så vidare - det finska inflytandet göre så att en hel del utav det avvikande språkbruket havandets sin grund i direktöversättningar från finskan.

Finlandssvenskarna

Den fastlandsankomna finlandsvenskan talas i två separata områden i Finland om vi bortseom från Åland, det är i Åbolands södra skärgård från Nyland till öster om Lovisa och på vägen korsar man Helsingfors, samt i norr så är det längs Österbottens kust emellan Karleby samt Kristinestad, kommunen Korsnäs har över 98 % svenskspråkiga, fast där bor även bara strax över 2000 människor.

Finlandssvenskarna på fastlandet äro ättlingar till de som var komna för att kristna ock underkuva landet, alltså under 1100-1200-talen och sedan dess så havandes fler og fler sipprat in i princip fram till Rysslands maktövertagande, någon teori säger dock att de fastlandsfinska svenskarna kommo ungefär samtidigt som åländarna. Men att det ej rör sig om samma befolkningselement vid den eventuella invandringen visar dock olikheterna i ortsnamnen på, då de österbottniska ortsnamnen avskiljer kraftigt från de åländska.

Det råder motstridiga uppgifter om ehuru de svenskspråkiga områdena var bebodda eller ej, och hvilka det i så fall var som då bodde där. Det finns ortsnamn som ibland anknytes till en finsk, eller rättare sagt en tavestisk befolkning, men som också kan knytas till estniskan - cirka 25 % av de äldsta ortnamnen i östra Nyland, området emellan Helsingfors ock Kotka, anses vara av icke-svenskt ursprung. Många dialektala förekomster i östnyländskan havandes likväl sin härstamning i estniskan, hvilket givetvis styrker teorin att det var ester ock icke finsktalande som bebodde det aktuella området när svensktalande anlände, samt skeendet att estländskan absorberades in i det svenska målet. Alternativt att det åtminstone var ester från främst Ösel og Västestland som nyttjade området i fiskehänsyn, men det är ehuru troligt att vissa ester stannade i området för ett mer långvarigt nyttjande i form av bosättning. Det finns även likheter emellan finlandssvenskan samt estlandssvenskan som ehuru är lite svårare att förklara.

Under 1800-talsyran då fennomanerna ivrade för finskheten, så skapades en motrörelse utav finlandssvenska nationalister som då kallades svekomaner, speciellt under 1880-talet. Svenskan fick nationell status i og med 1919 års regeringsform. 6 % av Finlands befolkning tillhör denna språkgrupp och hälften utav dessa talar genuina varianter. Dock har vissa spörsmål förekommit i landet emellan svensk- og finskspråkiga, speciellt före 1930-talet, men efter att dessa har avslutats så har det varit relativt vanligt förekommande att finlandssvenskar har röstat med fötterna, d.v.s. emigrerat, och flyttat till landet i väster. Finland är nu välkänt världen över för sin påkallat liberala språklagstiftning - varje individ får föra sig på sitt eget språk inför kontakterna med myndigheterna, ehuruledes med en stor illiberal inskränkning då detta enbart gäller svenska ock finska, det är alltså inget liberalt med den. Stora finsknationalistiska rörelser är ehuru i gångning för att ändra på den svenskvänliga synen.

En annan ehuru relativt bra finurlighet är att en kommun icke får kalla sig enspråkig om det finns en minoritet av smärst 8 % eller färstligare än 3000 individer av en viss minoritet. Dessa två minoritetsskydd hava dock visat sig vara svåra att upprätthålla rent administrativt, då det kan vara svårt att få tag på kompetent folk på båda språken istället för att enbart behöva få det på det ena - hvilket givetvis är lätt att lösa. Det som torde ha betydelse är att individerna får tala sitt eget mål och om de som är i behov av att kommunicera med varandra, exempelvis åtalad og domare eller kommunaltjänsteman samt medborgare behöver ju icke tala samma språk, det enda som är av betydelse är att de har rätt att föra sig på sitt eget språk och om dessa icke överensstämmer så får man ju ta in extern hjälp i form av tolkar samt översättare - huvudsaken är att båda parternas språkrättigheter tillgodoses och att man inte tummar på kompetens ock kvalitet. Det är bättre att ha en bra finsk domare än en sämre svensk - det är ju det indirekta samt direkta resultatet utav särbehandling av människor utifrån etnicitet, språk eller kön, en kompetensinstängning inom förutstakade inflexibla variabler. Kompetensen blir förvisso icke direkt lidande utav särbehandling, men risken är stor att effekten blir denna på grund utav att valunderlaget för arbetsgivaren och konkurrensen emellan arbetstagarna blir mindre.

Finlandssvenskan

Finlandssvenskan som talas i Finland är ej så olik standardsvenskan, förutom att den skiljer sig åt i uttal samt att den ibland behar en frekvent avvikelse då det gäller visst ordförråd og grammatik, man brukar dessvärre arbeta aktivt för att svenskifiera språket. Man brukar dela in avvikelserna i två olika sorter, finlandismer som har uppkommit i finlandssvenskan eller som på annat sätt är säregna, og fennicismer som mer direkt beror på ett finskt inflytande på finlandssvenskan. Finlandismerna kan vara arkaiska, alltså vara en ålderdomligare form som har försvunnit från övrig svenska men det behöver ehuru ej betyda att det är äldre svenska som presenteras, utan det kan lika gärna vara utländska lånord som har eller nästan har spelat ut sin roll i svenskan såsom barberare, hvilket är ett vanligt ord i finlandssvenskan. Andra intressanta ord är kännspak ‘karaktäristisk’ samt semla som här betyder ‘matbröd’.

Det finnes även finlandssvenska varianter som skiljer sig från standardvarianten av finlandssvenska. Dessa geolekter har en ansenlig historia och härstammar från de svenska korsfararna ock kolonisterna som på 1100-talet og framåt kommo från Mellansverige. Målen kan karaktäriseras som gammalmodiga och förändringarna sker saktgående, men Åland fungerar ofta som en länk emellan Mellansverige och Finland, geolektiska kontakter förekommer dock också med norrländskan via Kvarken. Ord som exempel på ålderdomlighet kan vara viko ‘vecka’ ock stein ‘sten’, i det sistnämnda exemplet finns ju diftongen kvar i likhet med gutniskan. Hälften av de kvarvarande 300 000 finlandssvenskarna talar de olika inofficiella varianterna, hvilket betyder att utvecklingen emot ett homogent standardmål har gått betydligt långsammare här än i Sverige, bäst bevarade är tungomålen i Österbotten, östra Nyland og i vissa delar av den sydvästra skärgården emedan målen i Åland samt västra Nyland utjämnats i homogeniserande anda. I Österbottens kustområde finns omkring 100 000 finlandssvenskar och här håller de distinkta geovarianterna ut i god vigör, innehållandes många arkaismer, uddheter, eller andra karaktäristika väl värda att vidareföra.

Statens Forskningscentral för de inhemska språken kan ehuru ej hålla fingrarna i styr, utan de griper aktivt in och ett av deras viktigaste mål är just att försöka hindra den fria utvecklingen av finlandssvenskan - den får inte utvecklas till ett eget språk enligt deras stringenta klassificeringar ~ de har givetvis ingen förståelse för att alla språk, d.v.s. alla talade varianter, är lika värda, og destruerar därledes själva essensen ock ethosen för finlandssvenskan per se.

Förutsättningarna för både åländskan som finlandssvenskan äro dock mycket positiva om man jämför med de flesta andra minoritetsspråk i Europa och världen. Tack o lov hava ej finnarna låtit svenskarnas inhemska politik gentemot finsktalande i Sverige gå ut över svensktalande i Finland, även om detta ofta påtalas rätteligen.

~