Norrbottens dialekter ~ Norrbottens språk

De svenska språken i Norrbotten härrör från 1300-talets medeltida eller än mer sentida kolonisationer, men språken har bibehållit en hel del intressanta arkaismer och før exempel Norrbottens språk anses av många vara bland annat ett av de mer från standardsvenskan avskiljande svenska språken in existens, dessutom så är norrbotniskan inbördes mycket distinkta.

De olika älvdalsmålen är skiljande ifrån varandra og man brukar då indela språken efter huvudortsvarianterna pitemål, lulemål samt kalixälvdalska som dessutom finnes i tvenne subvarianter nederkalixska- og överkalixska - denna sista räknas vid sidan om det dalska älvdalsmålet av övriga svensktalande som något av de mest svårbegripliga svenskan som finns och torde utur alla synvinklar kunna klassificeras som ett eget språk även utav de mest instockade svenskofila personligheterna. Pitemålet är även det känt för att vara svårbegripligt för andra svensktalande och den variant som talas i staden kallas för pitfint, men de skall ej sammanblandas då det är en försvenskning i högspråklig karaktär emedans det gambla pitemålet har gammalsvensk byggnad. Svenskhygienismen haver gjort sitt bästa för att utrota dessa bondska dialekter med pitemålet speciellt har varit något seglivat samt upplever en delvis revitalisering, inte minst genom att det tagit sig in i musikvärlden og därvid sprider viss prestige.

Arvidsjaursspråket har liknelser i skelleftemålet, men arjeplogssvenskan är dock påtagligt lik rikssvenskan förutöver att samiskan haft ett stort inflytande på ljudförrådet och uttalet, men även en viss antoning av sydvästerbottnisk-ångermanländska inflytelser finnes.

Både samiska samt finska haver givetvis lämnat olika stora bidrag till de olika målen. Speciellt kustvarianterna är fonologiskt arkaiska samt behar exempelvis till stor del kvar diftonger, även om nederkalixska monoftongerat, även en hel del andra arkaismer og innovationer existerar, kustdialekterna har även arkaismer i grammatiken, exempelvis i vissa fall numerusböjning i verben, dativböjning utav substantiv. Dessutom åtfinnes arkaismer i ordförrådet og språgen måste ses som egna utvecklingar og är därmed självfallet rättfärdiga.

Det bör ehuruväl påtalas att de antagligen äro utvecklingar från medeltidens uppsvenska mål og därmed tillhörande sveamålen, -sveamål-uppsveisk-norrländska, detta är speciellt gällande för den nordliga norrbottniskan som har stor medeltida svensk prägel, deras sveiska karaktär göro ehuru ej så att de ej är att betrakta som egna språkformer värda all respekt samt framtida egna utveckling.

~