Norrbottens dialekter ~ Norrbottens språk

De svenska språken i Norrbotten härrör från 1300-talets medeltida eller än mer sentida kolonisationer, men språken har bibehållit en hel del intressanta arkaismer och før exempel Norrbottens språk anses av många vara bland annat ett av de mer från standardsvenskan avskiljande svenska språken in existens, dessutom så är norrbotniskan inbördes mycket distinkta.

De olika älvdalsmålen är skiljande ifrån varandra og man brukar då indela språken efter huvudortsvarianterna pitemål, lulemål samt kalixälvdalska som dessutom finnes i tvenne subvarianter nederkalixska- og överkalixska - denna sista räknas vid sidan om det dalska älvdalsmålet av övriga svensktalande som något av de mest svårbegripliga svenskan som finns och torde utur alla synvinklar kunna klassificeras som ett eget språk även utav de mest instockade svenskofila personligheterna. Pitemålet är även det känt för att vara svårbegripligt för andra svensktalande och den variant som talas i staden kallas för pitfint, men de skall ej sammanblandas då det är en försvenskning i högspråklig karaktär emedans det gambla pitemålet har gammalsvensk byggnad. Svenskhygienismen haver gjort sitt bästa för att utrota dessa bondska dialekter med pitemålet speciellt har varit något seglivat samt upplever en delvis revitalisering, inte minst genom att det tagit sig in i musikvärlden og därvid sprider viss prestige.

Arvidsjaursspråket har liknelser i skelleftemålet, men arjeplogssvenskan är dock påtagligt lik rikssvenskan förutöver att samiskan haft ett stort inflytande på ljudförrådet och uttalet, men även en viss antoning av sydvästerbottnisk-ångermanländska inflytelser finnes.

Både samiska samt finska haver givetvis lämnat olika stora bidrag till de olika målen. Speciellt kustvarianterna är fonologiskt arkaiska samt behar exempelvis till stor del kvar diftonger, även om nederkalixska monoftongerat, även en hel del andra arkaismer og innovationer existerar, kustdialekterna har även arkaismer i grammatiken, exempelvis i vissa fall numerusböjning i verben, dativböjning utav substantiv. Dessutom åtfinnes arkaismer i ordförrådet og språgen måste ses som egna utvecklingar og är därmed självfallet rättfärdiga.

Det bör ehuruväl påtalas att de antagligen äro utvecklingar från medeltidens uppsvenska mål og därmed tillhörande sveamålen, -sveamål-uppsveisk-norrländska, detta är speciellt gällande för den nordliga norrbottniskan som har stor medeltida svensk prägel, deras sveiska karaktär göro ehuru ej så att de ej är att betrakta som egna språkformer värda all respekt samt framtida egna utveckling.

~

PIE *dhĝhóm – ‘jordvarelse’ - Människan ånyo av jordslig börd

Ett genusaktigt propåande som göres ibland kring termen ‘människa’ som på engelska förutom human også heter man hvilket förgrytligt nog även är termen för ‘man’.

Ur historisk synvinkel är ehuru detta ett propåande utan grund, ty termerna för “man” och “woman” är *wiro- og *g^wenā hvilket finnes kvar i exempelvis ‘viril’ respektive ‘gynekologi’, emedans termen för det mer generaliserande ‘person’ är *manu- hvilket då åfinnes i nutidens mansord, men osså för människa.

Det är således icke termen för ‘man’, i nutida svensk betydelse, som fått anspela för termen för ‘människa’ utan det är termen för ‘människa’ som fått anspela på den engelska termen för ‘man’ hvilken således bibe­hållit en av grundbetydelserna. Ordet har i dess svenska form ändrat sig mer, ‘människa’ fick sin form från protogerm­anskans *manniska.

Termen ‘person’ däremot är av ickeindoeuropeisk etruskiskt härkomst, φersu. I etruskiskan så var termen en maskförsedd teaterfigur (Bonfante, The Etruscan Language, 1983; jämför med sociologen Goffman, Jaget och maskerna, 1994) men redan Cicero hade den nutida betydelsen för ordet. Intressant är alltså att Cicero byggde ut termen till dess nutida betydelse ifrån den etruskiska samt att Goffman således var sent ute i sin, såtillvida etruskiska, teori.

Då de andra orden etymologiseras så kan här förtäljas att termen ‘human’ havandets fått sitt utse­ende genom att latinarna antagligen tyckte det vara svårt att uttala *d^hĝ då den protoindoeuropeiska termen var *d^hĝhóm hvilket kom från *d^heg^hom hvilket betydde ‘jorden’ hvilket göre att den föregående termen betydde ‘jordvarelse’ - d.v.s. redan de gamla protoindoeuropéerna hade den darwinistiska kunskapen att människan inte var av Gud komna, utan av jorden.

Det Darwin gjorde var att återföra människan till jorden, till Lucretius, efter att kristendomen hållit det mänskliga tänkandet i en vishetens medeltid.

~

Karta av indoeuropeiskans utbredning

~

= Europas tungomål

Indoeuropeiskans språkliga underfamiljer

Indoeuropéer är en samlingsbeteckning på de folk som i historisk tid hava talat något av de indoeuropeiska tungomålen. Här i detta avsnitt skall en uppräkning av de olika folken samt de olika undergrupperna till indoeuropeiskan tas till nämning samt sedan genomgås i det kortaste. De undergrupper till indoeuropeiskan som kommer att genomgås här og som finnes, eller har funnits, i Europa är den utdöda anatoliskan, den tillikt utdöda thrakodakiskan, den utdöda illyriskan, den ännu levande italiskan, som latinet samt därigenom de romanska målen härstammar ifrån, de ävenledes fullt levandes germanskan, slaviskan, keltiskan, baltiskan samt indoariskan, företrädelsevis romernas språk - annars så finnes denna gruppering främst i Asien, och några andra grupperingar som har en osäker ställning. Förutöver dessa så finnes även i Europa undergrupperingarna helleniska, armeniska og albanska, denna sidsta ibland inräknat under illyriskan, i Europa, men som nämnts så stoppas dessa in under de aktuella länderna. I Asien, samt i en vid mening i Europa, samt tidigare även i Europa hvilket många verkar ha förglömt, så finnes iranska. Iranska samt indoariska sammanfattas ofteliga som en egen grupp eftersom de äro nära besläktade benämnda som indoiranska – detta göres även här då otvivelsam befogenhet finnes till en sådan sammanförning. Ett annan utdöd subgrupp är tokhariska som talades borta i dagens Uigurien, denna skrives likväl med här, främst av intresse.
  Det är ganska vanligt att man indelar de olika tungomålen i ovannämnda olika grenar då det ofta finnes stora likheter både grammatiskt samt lexikaliskt emellan målen ifråga, men det föreligger däremot svårigheter att påvisa säkra bevis för i hvilken grad de sinsemellan äro släkt med varandra samt när de kan ha uppdelats och hur. Ett exempel som det däremot råder ganska stor sämja om äro att det är nära släktskapsförbindelser emellan indoariska et iranska, andra påstått nära släktskapsband som det dock inte råder consensus om är baltiska ock slaviska, men en än mer kontroversiell sammankoppling utgör italo-keltiskan, och dessa indelningar finnes överhuvudtaget inte i denna skrift förutom i vissa fall då de nämnes vid namn, detta med anledning utav osäkerheten i dess propsande samt då denna skrift ej djupför tungomålens varande. Det finnes givetvis ytterligare en mängd föreslagna indelningar som det finnes mer eller mindre, eller inga, bevis för. Angående italo-keltiskan så haver de flesta numera övergivit den teorin emedans teorin om baltoslaviskan växer till sig, främst ehuru bland slavisterna.
  Det råder, som skrevs, mycket stor oenighet om hur man dialektalt skall indela de indoeuropeiska tungomålen, men en inte allt för kontroversiell sådan skulle kunna vara följande, även om man givetvis måste sätta vissa frågetecken speciellt kring tokhariskan samt albanskan, en nordindoeuropeisk förgrening med germanska, baltoslaviska samt albanska, en västindoeuropeisk förgrening med keltiska, italiska ock tokhariska, en sydindoeuropeisk förgrening med frygiska, hellasiska og armeniska samt en östindoeuropeisk förgrening innehållandes indoiranskan. Stor ovisshet råder ehuru och både areala samt andra fenomen kan ligga bakom indelningarna, exempelvis så ses det ju att i västindoeuropeiskan så ingår endast språk som talats i de yttersta utmarkerna av de indoeuropeiska språkens geografiska utbredning där i bokstavlig mening en hel kontinent slutligen legat emellan dem, med tokhariskan i Östturkestan og keltiskan på Irland, hvilket ju kan föranleda att det är arkaiska drag som bibehållits i de olika språkgrupperingarna, till exempel att innovationer som skett i mitten eller någon annanstans i det geografiska utbredningsområdet inte spridit sig till utmarkerna, hvilket gör så att språken ser ut att vara tillhörande samma förgrening men kanske inte gör det historiskt sätt. Även detta är ett ytterst vanligt lingvistiskt förfarandefenomen.

~

Ett mindre utdrag från boken Europas tungomål.