Ekologin i det indoeuropeiska urhemmet

Ofta grundar sig ursprungsteorierna på växt- samt djurord i det rekonstruerade protospråket – till exempel får man fram ett ord som betyder björk så bör folket ha bebott ett område där björk existerade. Flera olika djurarter havom vi likväl ovan redan nämnt. Av den kortfattade mer kulturinriktade kontextuella genomgången ovan så kunnom vi redan utesluta vissa områden, man ägnade sig åt jordbruk, man hade tillgång till farbart vatten, man hade hästar samt hjuldragna vagnar. Detta kanske icke verkar så märkvärdigt, men det utesluter faktiskt några teorier som har lagts fram genom tiderna; polarområdet, öknar och Himalaya verkar osannolikt då dessa ovanstående ting inte är möjliga, eller plausibla, i dessa områden, var för sig kan något vara möjligt, men alla tillsammans äro ej sannolikt. Men även andra, mer ur andra synvinklar probabibla, går att effektivt utesluta genom detta, till exempel framförda Anatolien och Hellas som inte hade hästen förrän sent i historien, omkring 4:e årtusendet i Anatolien och 3:e i Hellas, detta talar även emot Renfrews tes. Dessutom finns ingen rekonstruerbar term för åsna hvilket var det vanliga djuret i dessa söderliggande regioner. Men jag vill redan här påtala en skillnad som man måste se, och det är att enbart för att, i detta fallet Renfrews tes, teorin som helhet motarbetas så menas icke det att alla delar av teorin falsifieras. Renfrew påtalar att urhemmet låg i Anatolien och detta har vi redan sett och kommer att fortsätta att se som en osannolik teori utifrån flera synvinklar, men däremot så kan hans teori angående en fredlig och successiv folkspridning vara mer sanningsenlig än motsatsen, men med all sannolik så har det skett regionala varianter och blandningar av alla spridningssätt som var för tiden möjliga. Och på detta sätt kan man utesluta fler och fler områden, som vi snart skall se, och därmed kan man avgränsa sina arkeologiska undersökningar till mer troliga platser.

  Björken nämndes ovan som på tyska heter Birke, germanska birch, litauiska berzas, preussiska berse, lettiska berzs, fornslaviska breza, ryska berëza, iranskans ossetiska bärz och på sanskrit bhūrja-, eftersom ett snarlikt ‘björk’-ord finnes i både väster samt öster så torde detta trädslag hava befunnits i det såkallade urhemmet och där skall det ha hetat *bherg'o-; ordet haver dessutom ändrat mening i latinets fraxinus som betyder ‘ask’ och ordet finnes inte alls kvar i helleniskan. Att ordet i de två sistnämnda fallen har ändrat betydelse eller försvunnit har som orsak, enligt de flesta, att trädslaget inte är förekommande, eller bara förekommande i sparsam form, i de regionerna och därför har antingen ordet försvunnit eller applicerats på något annat. Ordet kan dessutom givetvis ha applicerats på ett helt annat trädslag i början för att sedan ha transfererats till just björken, varvid någon tyngre vikt ej kan läggas på ett sådant resonemang.

  I övrigt så hade protoindoeuropéerna kännedom om både berg såsom slättland, floder samt sjöar, de hade ord för både varmt som kallt väder, snö, *snig^wh-s eller *snouyg^who-, på sanskrit heter det hima som åtfinnes i Himālaya, samt is och man hade termer för vinter, sommar och vår, men däremot så har man ej funnit ett gemensamt ord för höst. Om detta stämmer så kan de alltså ha bebott ett område där årstidsövergången sker snabbt - så snabbt att övergångsfasen inte kräver ett eget ord, detta stödjs av faktumet att ordet för ‘vår’ kanske enbart kan rekonstrueras för en något senare epok än själva urhemsfolkets tungomål. Att ordet för höst än så länge fattas är av vikt då det enligt vissa bevisar att protoindoeuropéerna inte alls var jordbrukare då detta är en av de viktigaste årstiderna - skördetiden - detta är viktigt och det måste man ta i beaktande i teoriseringen.

  Men det mest intressanta och bevisbara, förutom rena skelett och hitintills ofunna skrifter, är ändock det botaniska. Att få fram ord som exempelvis ‘björk’ är elemäntärt för att kunna hitta hvart de bodde hän och det finns oftast väldigt bra bevarat i marken vad för slags växter, träd och djur som har levat i de olika områdena. Att man har vetskap om sol, båt, slätt och berg säger egentligen inte så mycket om var de hade sitt samhälle, alla har ju solen ovan sig och farbart vatten finnes det på väldigt många ställen, det finnes heller ej många platser i det tilltänkta Eurasien där inte berg i någon form ligger, i alla fall i närheten, speciellt om man har hästen att tillgå.

  De som går efter ett puritanskt synsätt, hvilket vi skall görom, säkerställer att orden skall kunnas rekonstrueras utifrån både europeiska såsom asiatiska språk, och inte enbart ett utav dem för då kan mycket väl ordet ha uppkommit efter splittringen - det är alltså ett ganska bra sätt att minimera riskerna med att dra förhastade slutsatser. Men bara för att man hittar orden på detta sätt så betyder ju inte det att orden är ursprungliga, utan det kan ju vara sentida lånord. Trädordet ‘björk’ som redan nämnts är det bäst belagda då man funnit detta i hela sex subgrupper, pil, alm och ask är också säkra protoindoeuropeiska ord. Även *doru- kan sättas in i sammanhanget, ordet betyder normalt ‘träd’, men även i vissa fall mer specifikt ‘ek’, däremot så är gran samt tall svårare att acceptera som tillförlitligt rekonstruerade även om vissa anser sig ha funnit belägg för dessa trädslag likväl.

  Efter denna snabba samt korta sammanställning häruti så kan man ytterligare utesluta Centralasien och området öster om Kaspiska havet, men däremot så får vi ett stort område där dessa träd är förekommande i ganska stor grad, hela det tempererade Europa, Kaukasus, Anatolien samt Sibirien. Men det kanske mest, ur detta problems synvinkel, intressanta trädslaget är inte med i det rekonstruerade materialet och detta faktum har debatterats fram och tillbaka av forskarna. Trädet ‘bok’ som har blivit rekonstruerat till *bhag'os och som finns i fornnordiskans bok, latinets fagus, dessa två betyder ‘bok’ emedan ryskans buzina betyder ‘fläder’, och liknande ord existerar även i albanskans bunge samt doriskans phagos som båð betydo ‘ek’. Som I seen så är detta bara i europeiska språk och därför så avslog man detta som ett ur- eller protoindoeuropeiskt ord och istället ansågos det vara en senare skapelse, men så hittade man ett ord i den iranska språkgruppens kurdiska buz som ehuru senare påkoms varande deriverat till *wygá, hvilket är ‘alm’. Det albanska ordet bunge är også suspekt då de använder ask-ordet ah för att benämna boken, ‘ask’ heter på rekonstruerad indoeuropeiska *okso. Trädet bok fanns ända bort till floden Don och en subart fanns i Kaukasus samt i norra Anatolien, hvilket alltså inte hjälper mycket om man vill avgränsa sökområdet.

  Frågan kan komma upp om det är frågan om ett stäppfolk eller ett skogsfolk och det är svårt att säga, men det måste ha funnits ett antal trädslag eljest hade man icke haft specifika benämningar på dessa. Att bokordet ej finnes i de asiatiska målen kan givetvis hava sin grund i att man tappat ordet när man flyttat ut ur ett bokområde och sedan inte fått tillbaka just det specifika ordet - att ett folk glömmer ord är ingenting ovanligt och även om de senare flyttar in i ett område med samma trädslag så betyder ju icke det att samma benämning uppkommer; de kan dessutom ta upp ett ord från en inhemsk befolkning, så man skall inte ta allt för hårt på dessa rekonstruerade ord, men de kan fungera som riktlinjer för sökningen av mer reella bevis såsom arkeologiskt material och kulturområden som man klart kan knyta an till protoindoeuropéer.

~

Utdrag från boken Europas tungomål