Italiskan et Italokeltiskan

Som redan nämnts så menar vissa att kelterna samt italikerna tillhör samma undergrupp, italokeltiska, och dessa idéer grundas mest på morfologin där det finnes vissa likheter, men andra förslag som äro mer trovärdiga menar att dessa likheter härrör från sen protoindoeuropeiska och inte någon egen subgrupp. Bland annat suffixet -tū-t- har framförts som åtfinnes primärt i italiska, keltiska samt germanska, d.v.s. i de trenne västraste grupperingarna, men användningen av den haver distinkta utvecklingar, till exempel så är -tūt- maskulinum i keltiska emedan den är femininum i italiska. Man hävdar att latinet delar vissa särtecken med gäliskan emedan oscoumbriskan istället har likheter med de brittanska tungorna.
  Det finns ehuru ord som liknar varandra i keltiska samt italiska mål exempelvis oskiskans samt umbriskans ord för ‘närmast’, hvilket är nessimo-, med keltiskans nessamo-, med kymriskans nesaf, men dessa är enbart lika i atematiska adjektiv emedans de tematiska havandes olika former, superlativsuffixen äro heller ej desamma, den nämnda likheten kan lika gärna vara en arkaism. För övrigt så hava keltiskan enbart ett superlativsuffix, -samo-, emedan latinet haver flertalet, varav ett synes i maximus - sammanlänkningen utav italiskan og keltiskan ger dock *nesisamos för just detta ord.
  Man har även funnit vokabulära fenomen som är exklusiva för italiska, germanska samt keltiska, og ibland baltoslaviska, hvilket föranlett vissa att tala om en nordvästcivilisation - men italiskan kan inom andra vokabulära områden knytas till hellasiskan samt indoiranskan, hvilket visar att man skall vare försiktig med indelningarna.

~

Citerat från boken Europas tungomål.