Yxan i den indoeuropeiska skyn

En bild av ett inte så fredligt samhälle framträder tydligare och tydligare, men med det vill jag inte säga att protoindoeuropéerna var speciellt krigiska av sig, hvilket är den vanliga antitesen, utan att det var nog när allt kommer omkring en ganska normal företeelse i denna tid att man skyddade sig för angrepp och använde yxor och dylikt till jakt och annat, samt vid känt behov, angrep andra. Vissa vill alltid framhäva att antingen var indoeuropéerna pacifistiska och demokratiskt styrda emedans andra ser anfallandes krigshärdar i alla väderstreck.

  Det är naturligtvis även ganska bra belagt att man hade pilar, bågar och yxor. Det finns ack lite olika teorier för ordet ‘yxa’, hettiternas ates-, anglosaxiskans adesa ock möjligtvis sanskritens -adhiti, en annan teori går ut på sanskritens parasu-, det icke-indoeuropeiska akkadiskans pillaq- samt helleniskans pelekeus, men man bör här givetvis påpeka att det akkadiska ordet ej betyder ‘yxa’. Strukturen i denna andra teoris ord visar på att urordet bör ha varit icke-indoeuropeiskt och då antagligen ett lånord. Det finns även ytterligare teorier, en av dessa går ut på *ak’mon som skall betyda både ‘hammare’ samt ‘himmel’, och det kanske finnes en tidigreligiös knytning här emellan, hvilket har gjort att ordet för skyn också har deriverats ned till ordet för ‘skarp’ *ak’ och därmed blivit ‘yxa’. I Norden åtfinns ju Thor att här gå tillbaka till som använde sin hammare, Mjöllnir, i skyn.

~

Ett mindre utdrag från boken Europas tungomål.

Änkor i indoeuropeiskan

Att man krigade fick vissa andra effekter som vi än idag kan seom i det lingvistiska materialet, äktenskap, make samt maka, *g^wena, hava man ej kunnat rekonstruera riktigt trovärdigt, men *widhewā är väl känt, och alla som kan engelska förstår innebörden i det ordet, alltså widow, latinets vidua, sanskritens vidhavā eller gotiskans widuwō, d.v.s. svenskan ‘änka’. Ett fenomen som ehuru självfallet kan uppkomma genom flere tillvägagångssätt, allsom med samma utgång.

 

~

Ett mindre utdrag från boken Europas tungomål.

Fria äktenskap

Även om själva ordet för äktenskap inte rekonstruerats så finnes ehuruväl andra ord som tyder på att den sociala institutionen existerade och att den var patrilinjär, par example *wedh- ‘att leda’ från kvinnans ledda synvinkel, hvilket då betyder att kvinnan fick ledas iväg för att leva ihop med mannen i dennes samt dennes familjs hus - en vanlig företeelse som man än idag kan se i vissa kulturer världen över. Ordet prī- betyder ‘att älska’, som i en förlängd form skrives *priyo- som i germanska blivit *frijaz betydandes ‘förälskad, hörande till de älskande’, d.v.s. svenskans derivering ‘fria’. Men det betyder inte bara dessa äktenskapliga termer utan *frijaz betydde även ‘inte i träldom’ och ‘fri’, man gifte sig inte av tvång kanske, utan kanske rent utav av kärlek, och kanske byggde äktenskap på sådant. Det finns dock andra termer som pekar åt annat håll, men exempelvis Indien som ofta anses vara en av de mer kvinnoförtryckande samhällena, särledes inom äktenskapsmarknaden, har även friheten att välja partner som ideal i sina narrationer, som ses i bland annat ȬëÊÞÐSÏÞÈ΍ [nalopākhyānam], hvilken är mycket känd samt spridd berättelse från Mahābhārata - kşatriyaskastens fria giftermål, utan en tredje part, var även de legala. ‘Att älska’ verkar således ej vara några nya fenomen även om det ibland i nutiden framställs som sådan i quasiakademiska sammanhang. Fornengelskas frēo hvilket även bleve ‘free’, samma sak för holländskans vrif, sanskritens härledning av *prī hamnar delvis hos priya- ‘värdefull, kär’, men inte nog med dessa ord så havom vi givetvis fortsättningen där protoindoeuropeiskans suffixparticipform *priyont- ‘kärleksfull, älskande’ som i protogermanska blivit *frijand- som dels betyder ‘älskare’ samt ‘friend’. 1960-talets sexuella frigörelse låge således långt efter sin tid - men detta visste vi redan då både romare, greker med många fler utövade långtgående sexuella friheter, alla i prekristen tid, även senare försegicks hedoniskt sköna osedligheter i den romerska staden under den såkallade Pornokratin, ehuru ej, för denna alstring. Om man breddar sig lite från det indoeuropeiska samhället så kan man poängtera att varken sådana ting som dildo, dubbeldildo, manlig och kvinnlig masturbering, p-piller och även dagen-efter-piller är några nya pånyttfyndigheter, faktiskt direkt i bland annat det första skriftsamhället i historien, Meso­potamien, informeras vi kring både masturbation, homosexualitet, manlig och kvinnlig trans­sexualism samt transvestism og myge mer - att just hava preventivmedel i formen av ett piller, d.v.s. p-piller, är ingen modern uppfinnelse som också ofta framställs, ty det var kineserna som införde detta för ett bra tag sedan, emedans spiralliknande ting redan användes i antikens Egypten.

  Av det ovan behandlade ordet så finnes en reducerad suffixform *pri-tu- som i protogermanskan ger *frithuz ‘fred’ som vi även seom i fornhögtyskans fridu - protoindoeuropéerna hoppades antagligen att fred samt frid skulle råda emellan fränderna, bland annat så skulle man fria i frihet, men det man älskade mest var frihet, då det är detta som är grunden för de andra orden, och grunden för det ordet är ‘att älska’, d.v.s. de torde vara tätt sammanknutna - de var alltjämt frihetsälskande. Måhänt var det så att man frillerade med frillorna kanske, frilloförhållanden var ju mycket riktigt esomoftast frivilliga sammanslutningar. Det abstrakta ordet ‘frihet’ fanns også givetvis, hvilket engelskans free-dom samt indiskans priyám dháma kanske visar då de är etymologiskt exakt samma. Men för att vara realistisk och inte hänfalla åt någon slags nostalgisk romantism för forntidens folk så kan man även se att det måhända finnes en koppling emellan termer för frihet och termer för farmare, den hettitiska termen arawa- som betyder ‘fri’, ock lykiskans likaordsliga arawa som betyder det trevliga ‘fri från skatt’ är etymologiskt samma ord som litauiskans arvas ‘fri’, men inte nog med detta så är det inte omöjligt att termen är besläktad med latinets aruum ‘fält’ eller medeliriskans arbor ‘sädeskorn’, grekiskans ároura ‘brukbar mark’ och detsamma för armeniskans haravunk‘ - samma kopplingar går antagligen att göra via latinets līber som ytterst antagligen har med växande att beskaffa.

  Att hylla friheten som högt mål är ej att vara antitraditionell, utan det är en tradition som återfinnes i protoindoeuropéernas idévärld. Man skall självklart inte vara nostalgisk romantiker, hvilket inte alls heller illustreras då vi även vetom exempel på raka motsatsen då det indoéuropeiska samhället både såg individer, men också kollektiv i raser, klaner, og så vidare. Att det antagligen var ett patrilinjärt samhälle kan man kanske uttyda från att inga rekonstruerbara namn finnes på släktingar som äro relaterade till kvinnan emedans det finns en uppsjö för dem som finnes på mannens sida, den starka fokuseringen på drottningen, prästinnor og gudinnor mottynger ehuru denna syn något.

~

Ett mindre utdrag från boken Europas tungomål.