Vargen - ett heligt djur

‘Gudarnas djur’, eller šiunaš huitar, hos de äldre hettiterna var samlingsnamnet på vissa djur som vi ovan sågom, eller rättare sagt de vilda djuren som var gudarnas djur, emedan de domesticerande sammanfördes med människovärlden. Bland de vilda djuren inkluderades bland annat leoparden, paršanaš = UG.TUR., vargen, ulippanaš = UR.BAR.RA, lejonet, UR.MAK¤, björnen, hartaggaš = AZ, vildsvinet, ŠAK¤.GIŠ.GI, samt vildfåret, ŠEG₉.BAR. Första gången sådana här, eller liknande, djur uppträder är redan i den äldsta förekomna indoeuropeiska texten som är från kung Anittaš. Dessa gudarnas djur avbildades i figurationer gjorda av dyrbara metaller. Som vi sågom tidigare så åtfinnes dessa ‘gudarnas djur’ även till exempel i baltiska samt slaviska traditioner, exempelvis i lettiska folksånger så säger man för ‘vilda djur’ dieva vērši ‘guds djur’. Sammankopplingen emellan människa och domesticerade djur visavi de vilda djuren, d.v.s. guds djur, kan kanske även eklärera hvarför det allena verkar vara människor samt djur inom människans hägn som kan utsättas för rituella offergärningar inom flera indoeuropeiska traditioner. Möjligheten, som även är karaktäristisk inom flera olika indoeuropeiska traditioner, finnes för människor att genom rituell metamorfism omvandla sig till ‘guds djur’ och således nåkas gudarna; det är kanske härifrån den germanska varulvsmyten härrör. Som nämndes åtfinnes detta även i den hettitiska kulturen och det finnes exempelvis mystiska vargfolk och man kunne som människa även bliva varg, ävenledes existerar det olika danser som människor genomför iklädda de olika skinnen för varg, björn eller leopard. Angående varg så finnes en legalistisk anknytning genom den hettitiska juridiska termen hurkil. Begreppet existerar främst inom lagens ram, men kan hava med hjulet, som ovan genomgicks, att beskaffa, det verkar som om hurkil är det värsta brottet som kan begås havandes även en religiös antoning samt anspelar såtillvida kanske på ‘moraliskt vederkastligt’, det är dock icke alltid som dödsstraff föreligger. Man tror att fenomenet denoterar grava sexuella förbrytelser såsom bestialitet samt incest, ordet betyder antagligen ‘hängande ting’ samt hör ihop med fornnordiskans vargr og virgill, varav det första således betyder ‘varg’ men även ‘illmän, rövare; fredlös man’ emedans det andra har betydelsen ‘rep till att hänga upp folk i’. Man kan även föra ihop hurki- med fenomenet vargtré som refererar till en ‘rituell stolpe’ i nordgermanskan, direkt kriminella antydningar åtfinnes exempelvis i fornengelskans waritrēo ‘vargkriminellt träd’ samt fornsaxiskans waragtreo ‘kriminellt träd’. Det etymologiskt riktigare nordiska ordet för ‘varg’ är ju ulv, d.v.s. fornnordiskans ūlfr, hvilket likväl finnes i hettitiskans ulip[pa]na-, albanskan har ulk. Ytterligare ord som fanns i fornnordiskan var vitnir ‘varelse’ som i eddisk poesi refererar till ulven Fenrir, ordet hrōðvitnir som bland annat betyder ‘varg’, dessa sista ord är samma som hettitiskans huedar ‘vilt djur, vildliv, varelser, bestar’, men även hettitiskans wetna- åtfinnes - det ursprungliga protoindoeuropeiska ordet för djuret betydde ‘djur som drar isär (sitt offer)’. I den hettitiska lagbokens paragraf 37 står även det intressanta zik-wa UR.BAR.RA-aš kištat ‘och du blir en varg’. Vargen haver uppenbarligen en viktig position i hettitisk, ock indoeuropeisk, mytologi. En av de tidigaste hettitiska kungarna, K¤attušiliš I, uppmanar sina krigare att förena sig ‘som en varggrupp’, att klä sig i vargskin ger bärarna magiska krafter og även germanska krigare berättas ha vargskinn på sig. §37 som ovan nämndes har en liknelse i sanskritens vrko hí sáh ‘han är en varg’ och refererar även den till en juridisk status. Platon nämner att en person kan bliva en varg, lúkōi genésthai, i kombination med en speciell form av rituellt dödande och i en fornisländsk berättelse skall en mördare bli kallad en varg, skal svá víða vargr heita. Namn med ordet ulf i sig äro heller intet ovanligt och kanske hade just dessa vargshár, namnen är även ofta ihopsatta med orden för ‘björn’, i hettitiska ritualer så dansar vargfolket till och med ihop med just björnfolket. Björnar hava såleda även de en plats i mytologin hos hettiter samt indoeuropéer, dock ej lika stor, åtminstone inte hos hettiterna, men sättes exempelvis i Anittaštexten i samma rangordning som lejonet likt leoparden.

~

Ett mindre utdrag från boken Europas tungomål.

DN, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD

Hästen i den indoeuropiska kulturen

Hästen intar en stark position i det indoeuropeiska tänkandet, att häst samt åsna särbehandlas hos hettiterna synes klart och tydeligt i den bevarade lagboken. I A§vamedha-ritualen i den sanskrita traditionen så är efter hästoffrets genomförande dronningen symboliskt gift med det offrade djuret, drottningen lägger sig sedan ned jämte kadavret och täckes av en filt. Herodotos rapporterar angående skytierna att en av ledarnas konkubiner ströpes samtidigt som en häst offrades, och i hittade kurganbegravningsplatser hava man funnit en kvinna begravd tillsammans med en häst, detsamma haver arkeologiskt hittats efter en germansk stam, hvilket även finnes historiskt berättat av Ibn Fadlan. En keltisk kröningsrit liknandes den indiska åtfinnes i den iriska traditionen där den blivande kungen skall ha bestialisk sex med en märr, för att visa att även han är en best, hvilken sedan skall dräpas, styckas samt kokas i vatten. Före man under 1900-talet såg liknelserna med den indiska riten så trodde de flesta att det var ett antiiriskt kristet påhitt som skrevs ned under senare delen av 1100-talet, det är fortfarande oklart huruvida författaren verkligen sett riten eller om han bara hörde den berättas av den iriska allmogen. I den indiska traditionen om födelsen av de gudomliga tvillingarna, som vi nedan nämnom, så gestaltar sig solgudomen som en hingst. Detta tyder på en ursprunglig kultur där hästen spelar en mycket stor roll i samhällslivet, detta gör den på de centralasiatiska och västasiatiska stäpperna varvar även platsen för hästens domesticering, havandes sedermera spelat en stor roll för alla folk som där bebott ock så nu även göre. Ordet tämja är förresten även av intresse, ordet finnes till exempel i vediskans damitá ‘en som pacificerar, tämjer’, ossetiskan domyn ‘tämja’, hellasiskans dámnēmi ‘tämja, tvinga’, latinets domō ‘tämja’, og så vidare, samt ordsrelaterat till detta hettitiskans damaš- ‘krossa, våldta’, speciellt kvinnor, homerisk hellasiska dámnēmi ‘gifta sig, våldta’, adm¸s ‘otämjd, ogift tjej’ - att ordet både betyder tämja såsom våldta kan tyda på en symbolisk koppling emellan tämjningen utav djur och en kopulationsritual, en ritual som fanns hos hettiterna emellan kung og drottning med beskådare. Ordet ‘kopulera’ hette förövrigt på hettitiska arki-, ett ord som i de flesta andra indoeuropeiska ord kommit att betyda ‘testikel’. Det sumeriska ideogrammet för ‘häst’ är ANŠU.KUR.RA, hvilket ordagrant blir ‘bergslandsåsna’ hvilket klart indikerar att djuret inte kom därifrån, måhänt man åsyftade Kaukasus eller Armenien, inom den indoeurpeiska språkgruppen så är ehuru ordet välbelagt med sanskritens a§va, avestiskans aspa, tokhariskans B yakwe, venetiska ekvon, latinets equos, galliska epo, fornsaxiska ehu, fornlitauiska ešva, mykeniska iqo, og så vidare, emedans det i de anatoliska språken finnes belagt genom hieroglyfluviskans ašu-, aššu-, samt lykiskans esb-. Man haver tidigare tvivlat på ‘aššu’ och menat att det även kunnat vara ett lånord från mitanniariskan og därmed icke ett ärvord, men man har ofta nu givit företräde för arvshypotesen.

~

Mindre utdrag från boken Europas tungomål.

SvD, SvD, SvD, SvD, SvD

Det Indoeuropeiska Urhemmet

Var själva ursamhället låg har debatteras fram og tillbaka under de senaste 150 åren och en omkullkastande teori som för en tid sedan framlades av bland annat Renfrew går ut på att urindoeuropéerna levde samt verkade i Anatolien innan de med hjälp av jordbruket förökade sig i olika riktningar. På europeisk mark så skulle de enligt teorin då kommit till Hellas omkring 6500 f.kr. och därifrån, mestadels fredligt, spritt sig genom världsdelen - en sorts fredlig marknadsekonomi blir kontentan av denna teori som dock ses som lingvistiskt omöjlig av de flesta indoeuropeiska språkforskarna. Både arkeologiska och genetiska faktum talar för denna teori enligt förespråkarna - men det betyder ehuru inte att teorin är sanningsenlig. Andra teorier kring ursprung är allt från sydryska slätten, Kaukasus, Tyskland-Polen-området, med mera - ja, de flesta områden i Eurasien emellan himmel och jord har faktiskt, i alla fall någon gång, föreslagits som posibla Urheimat. Men man kan ganska lugnt luta sig tillbaka i fåtöljen med antagandet att der Urheimat redan är funnet. Nordpolen, Nordafrika, Atlanten, eller västra Stillahavskusten har alla föreslagits i vetenskapens namn och någonstans här emellan lär i alla fall folket ha bott och levat. Just Nordpolen kanske är en överdrift, men flertalet forskare för en längre tid sedan föreslogo att protoindoeuropéerna bebodde ett område som låg norrom polcirkeln och det skulle då ha varit ett arktiskt folk. Upprinnelsen för teorin hade sin grund i studerandet av de indoeuropeiska myterna som i vissa fall påtalar ett hem i nord, där natt och dag varar sex månader vardera och där Polstjärnan står i zenit, med mera, men nyligen så har en ny analys skett utifrån myter och slutsatsen för denna är nordvästra kaspiska havsområdet i vid mening. Ett område som antagligen nog ligger närmast den historiska sanningen.

~

Mindre utdrag från boken Europas tungomål.