Ekologin i det indoeuropeiska urhemmet

Ofta grundar sig ursprungsteorierna på växt- samt djurord i det rekonstruerade protospråket – till exempel får man fram ett ord som betyder björk så bör folket ha bebott ett område där björk existerade. Flera olika djurarter havom vi likväl ovan redan nämnt. Av den kortfattade mer kulturinriktade kontextuella genomgången ovan så kunnom vi redan utesluta vissa områden, man ägnade sig åt jordbruk, man hade tillgång till farbart vatten, man hade hästar samt hjuldragna vagnar. Detta kanske icke verkar så märkvärdigt, men det utesluter faktiskt några teorier som har lagts fram genom tiderna; polarområdet, öknar och Himalaya verkar osannolikt då dessa ovanstående ting inte är möjliga, eller plausibla, i dessa områden, var för sig kan något vara möjligt, men alla tillsammans äro ej sannolikt. Men även andra, mer ur andra synvinklar probabibla, går att effektivt utesluta genom detta, till exempel framförda Anatolien och Hellas som inte hade hästen förrän sent i historien, omkring 4:e årtusendet i Anatolien och 3:e i Hellas, detta talar även emot Renfrews tes. Dessutom finns ingen rekonstruerbar term för åsna hvilket var det vanliga djuret i dessa söderliggande regioner. Men jag vill redan här påtala en skillnad som man måste se, och det är att enbart för att, i detta fallet Renfrews tes, teorin som helhet motarbetas så menas icke det att alla delar av teorin falsifieras. Renfrew påtalar att urhemmet låg i Anatolien och detta har vi redan sett och kommer att fortsätta att se som en osannolik teori utifrån flera synvinklar, men däremot så kan hans teori angående en fredlig och successiv folkspridning vara mer sanningsenlig än motsatsen, men med all sannolik så har det skett regionala varianter och blandningar av alla spridningssätt som var för tiden möjliga. Och på detta sätt kan man utesluta fler och fler områden, som vi snart skall se, och därmed kan man avgränsa sina arkeologiska undersökningar till mer troliga platser.

  Björken nämndes ovan som på tyska heter Birke, germanska birch, litauiska berzas, preussiska berse, lettiska berzs, fornslaviska breza, ryska berëza, iranskans ossetiska bärz och på sanskrit bhūrja-, eftersom ett snarlikt ‘björk’-ord finnes i både väster samt öster så torde detta trädslag hava befunnits i det såkallade urhemmet och där skall det ha hetat *bherg'o-; ordet haver dessutom ändrat mening i latinets fraxinus som betyder ‘ask’ och ordet finnes inte alls kvar i helleniskan. Att ordet i de två sistnämnda fallen har ändrat betydelse eller försvunnit har som orsak, enligt de flesta, att trädslaget inte är förekommande, eller bara förekommande i sparsam form, i de regionerna och därför har antingen ordet försvunnit eller applicerats på något annat. Ordet kan dessutom givetvis ha applicerats på ett helt annat trädslag i början för att sedan ha transfererats till just björken, varvid någon tyngre vikt ej kan läggas på ett sådant resonemang.

  I övrigt så hade protoindoeuropéerna kännedom om både berg såsom slättland, floder samt sjöar, de hade ord för både varmt som kallt väder, snö, *snig^wh-s eller *snouyg^who-, på sanskrit heter det hima som åtfinnes i Himālaya, samt is och man hade termer för vinter, sommar och vår, men däremot så har man ej funnit ett gemensamt ord för höst. Om detta stämmer så kan de alltså ha bebott ett område där årstidsövergången sker snabbt - så snabbt att övergångsfasen inte kräver ett eget ord, detta stödjs av faktumet att ordet för ‘vår’ kanske enbart kan rekonstrueras för en något senare epok än själva urhemsfolkets tungomål. Att ordet för höst än så länge fattas är av vikt då det enligt vissa bevisar att protoindoeuropéerna inte alls var jordbrukare då detta är en av de viktigaste årstiderna - skördetiden - detta är viktigt och det måste man ta i beaktande i teoriseringen.

  Men det mest intressanta och bevisbara, förutom rena skelett och hitintills ofunna skrifter, är ändock det botaniska. Att få fram ord som exempelvis ‘björk’ är elemäntärt för att kunna hitta hvart de bodde hän och det finns oftast väldigt bra bevarat i marken vad för slags växter, träd och djur som har levat i de olika områdena. Att man har vetskap om sol, båt, slätt och berg säger egentligen inte så mycket om var de hade sitt samhälle, alla har ju solen ovan sig och farbart vatten finnes det på väldigt många ställen, det finnes heller ej många platser i det tilltänkta Eurasien där inte berg i någon form ligger, i alla fall i närheten, speciellt om man har hästen att tillgå.

  De som går efter ett puritanskt synsätt, hvilket vi skall görom, säkerställer att orden skall kunnas rekonstrueras utifrån både europeiska såsom asiatiska språk, och inte enbart ett utav dem för då kan mycket väl ordet ha uppkommit efter splittringen - det är alltså ett ganska bra sätt att minimera riskerna med att dra förhastade slutsatser. Men bara för att man hittar orden på detta sätt så betyder ju inte det att orden är ursprungliga, utan det kan ju vara sentida lånord. Trädordet ‘björk’ som redan nämnts är det bäst belagda då man funnit detta i hela sex subgrupper, pil, alm och ask är också säkra protoindoeuropeiska ord. Även *doru- kan sättas in i sammanhanget, ordet betyder normalt ‘träd’, men även i vissa fall mer specifikt ‘ek’, däremot så är gran samt tall svårare att acceptera som tillförlitligt rekonstruerade även om vissa anser sig ha funnit belägg för dessa trädslag likväl.

  Efter denna snabba samt korta sammanställning häruti så kan man ytterligare utesluta Centralasien och området öster om Kaspiska havet, men däremot så får vi ett stort område där dessa träd är förekommande i ganska stor grad, hela det tempererade Europa, Kaukasus, Anatolien samt Sibirien. Men det kanske mest, ur detta problems synvinkel, intressanta trädslaget är inte med i det rekonstruerade materialet och detta faktum har debatterats fram och tillbaka av forskarna. Trädet ‘bok’ som har blivit rekonstruerat till *bhag'os och som finns i fornnordiskans bok, latinets fagus, dessa två betyder ‘bok’ emedan ryskans buzina betyder ‘fläder’, och liknande ord existerar även i albanskans bunge samt doriskans phagos som båð betydo ‘ek’. Som I seen så är detta bara i europeiska språk och därför så avslog man detta som ett ur- eller protoindoeuropeiskt ord och istället ansågos det vara en senare skapelse, men så hittade man ett ord i den iranska språkgruppens kurdiska buz som ehuru senare påkoms varande deriverat till *wygá, hvilket är ‘alm’. Det albanska ordet bunge är også suspekt då de använder ask-ordet ah för att benämna boken, ‘ask’ heter på rekonstruerad indoeuropeiska *okso. Trädet bok fanns ända bort till floden Don och en subart fanns i Kaukasus samt i norra Anatolien, hvilket alltså inte hjälper mycket om man vill avgränsa sökområdet.

  Frågan kan komma upp om det är frågan om ett stäppfolk eller ett skogsfolk och det är svårt att säga, men det måste ha funnits ett antal trädslag eljest hade man icke haft specifika benämningar på dessa. Att bokordet ej finnes i de asiatiska målen kan givetvis hava sin grund i att man tappat ordet när man flyttat ut ur ett bokområde och sedan inte fått tillbaka just det specifika ordet - att ett folk glömmer ord är ingenting ovanligt och även om de senare flyttar in i ett område med samma trädslag så betyder ju icke det att samma benämning uppkommer; de kan dessutom ta upp ett ord från en inhemsk befolkning, så man skall inte ta allt för hårt på dessa rekonstruerade ord, men de kan fungera som riktlinjer för sökningen av mer reella bevis såsom arkeologiskt material och kulturområden som man klart kan knyta an till protoindoeuropéer.

~

Utdrag från boken Europas tungomål

Djurnamn i indoeuropeiskan

Hvilka djur som levde i området är ju elementärt utifrån var protoindoeuropéerna levde, även om de levde på stäpp eller i skog då detta ofta är olika ekologiska nischer. Angående fåglar så uppstår ett annat problem som ibland göre dess namn obrukbara, exempelvis göken som på sanskrit heter kokila-, helleniska kokkyx, latin cuculus, litauiska kukuoti, ryska kukusa, medeliriska cuach, engelska cuckoo ock på rekonstruerat protoindoeuropeiska *kuku - alla dessa anspelar givetvis på lätet från fåglen och ett historiskt samband emellan orden behöver under inga omständigheter finnas och kan bara vara tillfälligheter grundat på lätena, även kråka är rekonstruerat på detta vis och även om det ligger ett historiskt samband bakom liknelserna så faller sannolikheten för detta med de specifika lätena som man ofta efterhärmar i tungomålsmässigt. Men däremot så kan man relativt tillförlitligt rekonstruera örnen, men också mer intressant ankan, gåsen samt tranan och alla dessa sista tre höre ju hemma vid vatten. ‘Gås’ hette sannolikt *ĝhans-, hvilket på fornhögtyska ännu hette gans, på hellasiska χαν, attiskan har ehuru χήν, latin anser, emedans sanskrit har hamsa- og där betyder ordet ‘svan, gås’.

  Bland däggdjuren som kan återskapas så kan man få en klarare bild om det rör sig om skog eller stäpp. Ulv, björn, älg, lodjur, bäver, utter, mus, kronhjort, hare samt igelkott är tillförlitligt rekonstruerade och varken bäver, utter, älg, björn eller kronhjort lever utanför skogen i någon nämnvärd grad och urhemsområdet kan alltså ej allena hava bestått utav öken, berg eller stäpp. Som vi ovan sågom så var det även Lejonland.

  Fiskar är givetvis osså av intresse och laxen har varit av speciellt intresse. *Lok’sos är namnet på ‘lax’, eller kanske enbart ‘fisk’, enligt protolexikonet, hvilket kan härledas bland annat tack vare B-tokhariskans ord för ‘fisk’ laks, ‘lax’ i fornhögtyska lahs, litauiska lašišà, lãšis, fornpreussiska lasasso, ryska losos', ossetiskan läsäg et cetera och detta är av intresse då man explicit tidigare proklamerat att detta betyder laxen salmo salar og denna finnes bara i Vita havet, Nordatlanten och Östersjön samt däruti mynnande floder, hvilket har gjort Baltikum speciellt intressant för vissa - om vi här med Baltikum menom alla omkringliggande områden till Mare Balticum, men med speciellt åberopande på den kontinentala delen och inte den skandinaviska halvön. De flesta meno dock nu att *lok’sos ej specifikt betyder salmo salar, utan måhända salmo trutta, laxöringen, och det ger en helt annan geografisk bild - men hela laxteorin kan vara felaktig då termen helt enkelt enbart kan betyda ‘fisk’. Även faktumet att man inte lyckats återskapa ordet för ‘bärnsten’ säger emot Baltikum som urhem då bärnsten var av väldig vikt i de baltiska samhällena. Även ålen åberopas ibland i syfte att utesluta områden vid Azovska sjön, men den är inte lika säkert rekonstruerat, även om man gör det så skall man hava i åtanke att detta djur finnes i floderna som upprinner till Azovska sjön, hvilket alltså inte utesluter detta område som man härigenom försökte utesluta. Protoordet för fisk finnes i tvenne varianter och det ena av dem har åberopats komma från laxöringen, *p(e)ik’-sk’, som skall betyda ‘den spräckliga’.

  Den sista djurgruppen av intresse består av reptiler samt amfibiedjur. Ormen haver rekonstruerats mycket trovärdigt, men det är ej av någon större nytta för detta ändamål då den finnes i praktiskt taget hela Eurasien, förutom i polarområdena, och man kan inte specificera ned det till specifika arter. Med hjälp av sköldpaddor har man kunnat utesluta Skandinavien och andra områden, men det är icke säkert att sköldpaddeordet går ända tillbaka till protoindoeuropeiskan ändå.

  Ordet *wobhsa har man lyckats återskapa från hela sju olika språkgrupper och det betyder ‘geting’; och indoeuropéerna kanske la grunden till den fobikänsla som finnes hos vissa människor idag för detta jobbiga djur. Honung- og bi-rekonstruktioner utesluter ytterligare en gång öknar, men också stäppregioner öster om Kaspiska havet och Aralsjön - då de inte finns där. Kontentan är att bilden inte klarnar speciellt mycket med hjälp av omkringliggande natur.

~

Axat från boken Europas tungomål.

Uraliskan i förhållande till Indoeuropeiskan

En annan mycket givande diskussion har pågått kring hvilka grannar som dessa tidiga indoeuropéer hade och om detta kan ses i det lingvistiska materialet. Och man kan utläsa ur språken att uraliska mål måste ha haft en tidig kontakt med indoeuropéer, exempelvis finns det finska porsas samt udmurtiskans pars som båda betyder ‘gris’ hvilket kan knytas till protoindoiranskans *parsa, men ack ej till protoindoeuropeiskans *pork’os och inte då heller till latinets porcus - detta visar klart att det på intet vis är protoindoeuropéerna som protouralerna haft kontakt med, utan med de protoindoiranska folken efter uppdelningen, men ändock på ett tidigt stadie. Detta var naturligtvis bara ett exempel därom, andra skrifter avhandlar det mer utförligt. Detta går også väldigt tydligt att se i finskans sata, hvilket är synbart jämförbart med avestiskans satəm samt indiskans satam, men återigen ej till protoindoeuropeiskans *kmtom eller latinets centum, som uttalas kentum. Detta kan betyda att de tidigaste indoiranska folken bebodde ett område emellan Volga og Ural då protouralerna troligtvis bodde just emellan Volga samt Ob. Enligt teorin skulle det ha varit under denna tid, hvilket skulle vara ungefär runt år 2000 f.kr., som protoindoiranierna lånade ut en hel del agrara och teknologiska ord till protouralerna, bland annat gris, get, hammare og guld. Vissa framhåller att Andronovokulturen kan ihopkopplas med en iransk befolkning samt att det ugriska samhället hade nära kontakter med dessa samt härigenom erhöll de agrara samt teknologiska termerna och man pekar exempelvis på de ungerska termerna téhen samt tej ‘ko’ och ‘mjölk’, nyereg ‘sadel’ og ló ‘häst’ som bär spår av iranska influenser i ugrisk tid, vissa menar att de iranska influenserna inte slutat med orden utan även berört den religiösa världen, till exempel begravningsriter och hästkulten.

  Men det verkar ehuru som om ett ännu äldre samband finnes emellan de olika tungomålen. Man har inte enbart funnit lånord utan även grammatiska likheter i både ändelserna hos verb som substantiv emellan protoindoeuropeiska och protouraliska, o detta menar några är en indikation på att vi havom att skaffa med ej enbart kontakt utan ett reguljärt släktskap där man kan härleda orden än längre bak än de olika prototungomålen av uralisk och indoeuropeisk art - alltså protoindouraliska. Ett genetiskt släktskap emellan indoeuropeiska och uraliska framlades teoretiskt redan 1869, men haver ännu ej övertygat de allra flesta uralisterna eller indoeuropeisterna. Hur det än är med detta så är det i alla fall många som menar att det måste ha förelegat nära kontakter emellan språkgrupperna under ett mycket tidigt stadium, mest troligt under denna urhemsepok. Och om teorin stämmer så befann sig protouralerna i de nordligare skogsområdena emedan protoindoiranierna eller, då enligt vissa, protoindoeuropéerna befann sig i blandregionen av stäpp och skog i Volga-Ural området. Bland de äldsta lånorden som går tillbaka till protoindoeuropeiska så kan sex bli rekonstruerade för protouraliska, tretton för protofinnougriska samt hela tjugoett för protofinnopermiska, några arkeologiska bevis kan dock ej uppvisas då man ju ej vet exakt var man skall leta, men en distinkt keramik från Samarakulturen i Mellan-Volga har keramikiskt influerat skogskulturer i norr. Att det finnes klara likheter emellan språkfamiljerna går även det emot Anatolientesen, då protouraliskan inte på ganska långa vägar talades i detta område och dessutom så finns det heller inga likheter emellan protoindoeuropéeiskan och de näraliggande geografisk-anatoliska målen, till exempel de forntida hattiska eller hurritiska som båda haver kaukasiska kopplingar.

~

Utdrag från boken Europas tungomål.

Violence contre les vieux

vie

vive • vigueur

viable • verdeur • vecu

vénérable • volte-face • vulgaire • voyou

voracité • violation • véhémence

vulnérable • vaincu

volatiliser

~
DN

Semitiskan i förhållande till indoeuropeiskan

Men för att ytterligare komplicera till det så skall man också ta i beaktande att de semitiska målen förefaller ha likheter med indoeuropeiskan - det är inte en lika accepterad teori, men likväl absolut betänkbar. De ord, av de 100-200 som påståtts hittats, som oftas åberopas som evidenta är ‘vildoxe’ som på protosemitiska skulla heta *tawru, hvilket har klara likheter med protoindoeuropeiskans *(s)tauro, eller som den enda numeral som har spårats, protoindoeuropeiskans *septm gentemot protosemitiskans *sab' och detta betyder då hörligen ‘sju’, till dessa så bör det sägas att det även här finnes en överrepresentation av de agrara termerna i komparatisternas ordlistor då ungefär 25 % av orden har sådana knytningar hvilket ju kan åsyfta att detta är ord som spritt sig utan att värdspråken följt med. Men när en kritisk ryss, Diakonov, gick igenom alla ord i ordlistorna med speciell inriktning på de agrara samt animala orden så renrensade han ordlistorna tills de bara bestod av ynka tre ord, get, viltdjur samt horn og alla av dessa skall ha kommit från ytterligare en tredje källa. Även om just de här tränne orden eller för den delen några andra av de hundratal som semitisk-indoeuropeiskentusiasterna har hittat är släktskapsbundna så betyder ju det bara att orden är släkt och inte hela språkfamiljerna. Det är ju en känd sanning att man kan låna ord från varandra och som vi sågom i det finnougriska fallet så är det en mycket mer frekvent låning bland både ord och grammatik när det gäller indoeuropeisk och uralisk språkkontakt än med semitiskan - att några ord slinker med i några språk är inget märkvärdigt, bland annat så haver ju en tidig kontakt funnits emellan Mindre Asien samt semitiska mål och därmed så kan ju ord ha vandrat igenom olika språkgrupper, men att en kontakt förekommit emellan protoindoeuropéer och protosemitiker anses vara osannolikt, dessutom så måste ju en sådan koppling inte endast inkludera semitiskan utan hela spektrat av afroasiatiska tungomål, något som tilltalar nostraiker. Andra kopplingar är ehuru ännu mer osannolika.

~

Ett mindre utdrag från boken Europas tungomål.