Indoeuropäistikens historia

Det är den engelska domaren Sir William Jones som år 1786 var stationerad i Indien som haver fått krediten till att ha ‘upptäckt’ en gemensam indoeuropeisk rot och detta gjorde han genom att upptäcka att sanskrit var besläktat med latin samt fornhelleniska därledes menades att det måste finnas en gemensam rot. Han var i och för sig inte den första att se att det fanns klara likheter emellan latin och sanskrit, men han var den första att dra slutsatsen om släktskap samt ett gemensamt ursprung - eller nästan, James Parson hann före.

  James Parson jämförde numeralerna i en hel del tungomål över hela Eurasien; dessa var iriska, kymriska / walesiska, helleniska, latin, italienska, kastilianska, franska, tyska, nederländska, danska, svenska, anglosaxiska / fornengelska, ‘modern’ engelska, polska, ryska, bengali samt persiska, konkluderandes att de hade ett gemensamt ursprung - han hade även jämfört med malayiska, kinesiska, turkiska samt hebreiska ock kom fram till att de inte hade ett gemensamt ursprung med de övriga men inte heller med varandra och detta står sig ännu - resultaten publicerades 1767, hvilket således var några år före Jones. Men det skall jämväl tilläggas hvarför denna person inte haver erfått krediten för sin upptäckt; han menade att de alla hade sitt ursprung från Noas tredje son Jafet med hans avkomma och han fyllde studien med bibliska referenser. För den strängt kristne så ter det sig ju självklart att alla världens språk är besläktade enligt den prototellusiska teorin, ty det är bara den babelska språkförbistringen som nu råkar råda - hebreiska var ju självfallet urspråket. Urheimat-problematiken ‘löstes’ också i denna tidiga studie av Parson då det var solklart att de hade utvandrat från Armenien - berget Ararat med arken var ju beläget där, men det riktigt ironiska är att nu efter över 200 år så har några framstående forskare just föreslagit Armenien som urspungshem för indoeuropéerna, tack å lov ehur ej på religiös grund.

  Även den franska prästen Cœurdoux konkluderade 1767 att sanskrit, grekiska og latin var besläktade, med babelskt ursprung, men han fick inte sina resultat publicerade förrän 1808 då den akademiker som han skickat undersökningen till inte insåg dess värde. Ett vanligt öde när andra skall till att bedöma.

  Sir William Jones var mer av en akademiker som genomförde en ordentlig undersökning och det är denna som sedan har legat till grund för den komparativa språkforskningen, men man bör inte påstå att han var någon nytänkare på området, då gör man som enkelt visats regelrätt fel. Efter Jones studie så myntade engelsmannen Thomas Young år 1813 begreppet indoeuropeisk för dessa besläktade tungomål - Giles försökte senare få sitt eget förslag accepterat, utan framgång, hans förslag löd wiroi som på rekonstruerad wiroiska betyder ‘männen’. Den tyska termen Indogermanisch är inte alstrad på grund av någon germansk självcentrering, utan härrör från svunna tider när man inte riktigt klargjort om keltiskan var tillhörigt indoeuropeiskan, man satte ihop namnen för språken längst i öster og längst i väster och det torde således egentligen numera heta indokeltiska eller tokharokeltiska om vi bortser från sentida migrationer - om vi däremot tagom hänsyn till sentida migrationer och dagens språk så är ju den arkaiska tyska termen fullt legitim. Efter att man sett att flertalet språk är besläktade så har man givetvis kommit upp med idén om att det någon gång har funnits ett urspråk kallat protoindoeuropeiska - och vissa har då sedan dess försökt att rekonstruera detta. Indoeuropeiska språk är alltså vida spridda över jorden, även om man icke räknar med sentida koloniala spridningar, och huru detta har gått till, när och varför och ifrån var är väldigt omdiskuterat bland forskarna och en djup genomgång av detta hade fått omfånget av denna skrift att öka ofantligt. För övrigt kan det vara kuriost att nämna att det pågås inte bara regelrätt vetenskapligt arbete med att utröna det protoindoeuropeiska språket utan det finns vissa grupperingar som tagit det ett steg längre och faktiskt skapat ett modernt grammatiskt samt lexikaliskt system som man meno kunno bliva ett officiellt tungomål inom den Europeiska Unionen. Baskiskan, maltesiskan, framtida turkiskan, ej att förglömma.

~

Ovan är ett utdrag från boken Europas tungomål.