Postpubertal språkinlärning

Som nämndes i inledningsfrasen så är förmågan att tala hos den moderna människan ärftlig, men det är bara förmågan att tala som är ärftlig, ej själva talandet i sig, eller säg, som jag helst ändå med skrift säga. Om vi bortser från människor med vissa handikapp eller sjukdomar som påverkar talförmågan, så kan man säga att hör man icke talande omkring sig så utvecklas heller aldrig den förutstående förmågan till färdighet. Det barn som utsätts för detta börjar i och för sig själv att utlösa ord och ljud i ett försök att tala, men om ej detta uppmuntras och om till exempel barnet får genomleva sina första år i en helt tyst tillvaro eller en tillvaro där ingen talar, så finnes det stora risker att barnets försök hämmas kraftigt och kanske aldrig återupptas igen.

  Det finns dessvärre horribla exempel på detta. En flicka som forskarna döpt till Genie stängdes in redan vid 18-månaders ålder av sin sinnessjuka fader i ett källarrum i familjens hus i ett slumkvarter i Los Angeles. Hon hade ingen kontakt med yttervärlden och ingen talade eller överhuvudtaget gav henne någon mänsklig kontakt förutöver att hon fick mat, ända tills detta upptäcktes 1970 då hon redan hunnit bli 13 ½ år gammal och neurologiskt gått förbi puberteten. Genie kunde givetvis icke tala och hon var självfallet även mentalt störd efter denna extrema behandling, varvid hon sattes på ett barnsjukhus för social, psykologisk samt medicinsk behandling, och till detta kan man lägga lingvistisk. Genie ansågs efter diagnostisering ej ha varit mentalt störd nativt utan att hon endast tagit psykisk skada genom det hon åsamkats. Man insåg kvickt att man var tvungen att gå varsamt fram och efterhand som behandlingen toges vid så lärde hon sig att tala, om än rudimentärt - det blev dock mer av ett pidginspråk, d.v.s. grammatiskt simpelt og rudimentärt framfört. Hon talar härefter inte gärna och det sker absolut inte naturligt som hos en normalt uppväxt människa, hon har svårigheter att bilda satser eller att klara grammatiken utan det blir oftast en uppradning av olika ord, och hon lyckas inte ta sig ur detta oavsett hur mycket övning hon gjort. Detta kan man jämföra med vuxna människor som försöker tillägna sig ytterligare ett mål, ordkunskapen kan man alltid lära sig emedans grammatiken är värre att ta till sig efter puberteten, men på grund utav att en normalt uppväxt vuxen människa, medvetet eller omedvetet, redan kan grammatik genom sitt modersmål, så är kunskapsinlärningen inte att mäta sig med vad Genie hade framför sig med ingen bakgrundskunskap alls. I hennes fall blev muren för hög.

  I Genies fall kan man givetvis förklara detta med de extrema uppväxtförhållandena, men i ett annat fall där barnet undkom före pubertetens infallande, så fick det däremot ett helt annat resultat. 6 ½-åriga Isabelle lyckades tillsammans med sin stumma og hjärnskadade mor rymma från sitt fängelse där de hölls fångna i tysthet hos Isabelles morfader. Redan ett og halft år senare kunde Isabelle emellan 1500-2000 ord, dessutom så kunde hon uttala och sammansätta komplexa grammatiska meningar, hvilket är en stor skillnad om vi jämför med Genies fall. Den kritiske kan då påpeka att eftersom Genie inte hade någon mänsklig kontakt så måste hon ha blivit mer psykiskt skadad än Isabelle som ändock hade sin mor närvarande och att detta kunde sitta så djupt hos Genie att en språkinlärning helt enkelt var ett för stort steg som inte ville eller kunde tas. Detta skulle dock inte läkarna på platsen överensstämma med som nämndes, då de diagnosticerade Genie som icke varaktigt mentalt störd. Denna kritikerpunkt hade man kanske lagt viss vikt vid om det inte hade funnits ett kontrahent fall, även om det inte motbevisar att Genie kanske hade blivit för skadad för att kunna lära sig, emotstridigt läkarnas mening, så bör man hålla vägen öppen för alternativa tolkningar. Men man får givetvis inte förglömma att det är individer med egna individuella, medvetna eller omedvetna, psykologiska lösningar på problemet - vissa löser ju sina problem genom inneslutning och ovilja till förändringar och därmed i Genies fall inlärning.

  En tjej som av forskarna blivit benämnd Chelesa föddes döv, i en både teknologiskt, mentalt som avståndsmässigt avlägsen småstad i norra Kalifornien, och blev av läkarna diagnostiserad som psykiskt utvecklingsstörd eller känslomässigt rubbad - ett öde som många döva eller stumma barn i det förgångna har fått genomleva. Familjen trodde ehuru inte på påståendet och uppfostrade henne istället såsom de föreställde sig på ett normalt vis och resultatet blev också en normal kvinna utan några som helst känslomässiga eller neurologiska fel, förutom att hon blev lite blyg, beroende samt bibehållet språklös. Men vid en ålder av 31 år så besökte hon en neurolog som blev förstummad av hennes situation och ditplacerade hörhjälpmedel som gjorde att hon nästan fick en normal hörsel. Hon har därefter lärt sig omkring 2000 ord, gått hos en terapeut för att bli av med blygheten och genom detta även beroendet utav familjen. Hon har härefter erhållit ett jobb och fungerar även normalt i sociala sammanställningar – så länge hon avstår från att öppna munnen och talar, då hon efter flera års övning till trots inte har lyckats att få ihop det grammatiskt, ock kommer antagligen aldrig få.

  Postpubertiell språkinlärning, särledes de grammatiska mönstrena, verkar hopplös men studiet kring detta är beroende av tillgången på misäraktiga förhållanden, så vi får hoppas att vår kunskap kring detta tar få steg framåt.

~

Ovan är ett utdrag från boken Europas tungomål.

Tags: Europas tungomål, språk, språkinlärning, språkförmåga, lingvistik, neurolingvistik, puberteten, int