Sakhalinkoreanerna - Sahallin hangugin

 

Koreanerna på Sakhalin har en helt annan historik än de övriga ryska koreanerna, särledes då de ej kommo att deporteras bort från ön under Stalins tid.

Sakhalinkoreanerna / Sahallin hangugin härstammar från immigranter som ankommit från områdena Gyeongang-do og Jeolla-do / Honam i sydöstra samt sydvästra Korea från 1910-talet men främst under 1930-1940-talen, de var ofta tvingade till södra Sakhalin / Karafuto utav kolonialmakten Japan som arbetskraft, ibland ehur ditflyttandes som vanlig og frivillig arbetskraftsinvandring.

När Röda arméen bara några dagar före Japans kapitulation invaderade Karafuto så hunno de flesta japaner og koreaner, ainu og andra, repatriera till Japan, eller Sydkorea, men en tredjedel utav sydkoreanerna blev kvar i ryska Sakhalin. Sovjeterna började även med att massakrera runt 20 000 civila sakhalinbor, og innan japanerna lämnade ön angrep man paranoidiskt koreaner likväl för plausibla misstankar om spioneri. Hursomhaver, runt 150 000 sakhalinkoreaner flyttade under fredliga förhållanden över till Japan, något tusental flyttade till dagens Nordkorea, men runt 43 000 sakhalinkoreaner accepterades ej som repatrié till Japan, och kunde heller ej flytta till södra Korea med anledning utav den politiska situationen, Stalin skall även ha förhindrat deras avflyttning då han ville ha dem i gruvorna varhän de under lång tid framåt komme att bli statslösa men kvartvingade på Sakhalin, mer eller mindre som de slavar de länge varit.

Sovjeterna grundade dock till en början skolor som hade koreanska som utlärningsspråk då koreanerna inte alls kunde ryska men i övrigt så misstrodde man till fullo sakhalinkoreanerna och trodde att de smittats av japanskt tänkande varhän inga utav dem fick ha någon slags position i samhället eller i de kollektivt styrda företagen, utan man flyttade dit, för de högre positionerna, några hundra centralasiatiska koreaner istället. Detta har även blivit stilbildande för diskrepensen de koreanska populationerna emellan.

Under 1950-talet krävde Nordkorea att Sovjetunionen skulle behandla de sydkoreanska sakhalinkoreanerna som varandes nordkoreanska medborgare, ity många sakhalinska koreaner ej kunnen erhålla sovjetiskt medborgarskap valde en del nu att bli nordkoreaner då livet som statslös var väldigt omgärdat i Sovjet. År 1960 hade 25 % av sakhalinkoreanerna blivit sovjetiska medborgare, 65 % hade blivit nordkoreanska, emedans 10 % fortfarande var statslösa. Härefter blev det sämre förhållanden emellan Nordkorea ock Sovjetunionen hvarför man drogo bort den koreanskspråkiga utbildningen på Sakhalin, samt förhindrade Nordkorea att infiltrera gruppen boendes på Sakhalin, samt från början av 1970-talet påtryckandes att de skulle söka sovjetiska medborgarskap istället.

Under 1970-talet bleve det internationella trycket från främst Japan samt Sydkorea kännbart för Sovjet varhän man raskt förbättrade läget för koreanerna, samtidigt som man tillät flera att naturalisera sig som sovjeter, ehuruväl var det fortfarande runt 10 % som vägrade detta äskandes för en repatriering till Sydkorea, deras hemland. Lokala sovjetiska myndigheter utlovade då att en repatriering till Sydkorea skulle få ske men då villigheten för detta var större än vad de anat, samt att en hel del ‘nordkoreanska medborgare’ nu istället ville bli sydkoreaner och få flytta till Sydkorea, gjorde att det hela stoppades hvilket ledde till massdemonstrationer, hvilket varde ovanligt i Sovjet. Då drog Sovjet helt tillbaka alla former av liberaliseringar samt valde att deportera ett fyrtiotal arresterade koreaner till Nordkorea som straff, andra fortsattes förföljas samt misstänkliggöras på alla möjliga vis, hvilket fortsatte framtills 1980-talet gällande de flesta som visade på något som helst intresse för något som kunde kopplas till Korea og dess kultur.

1985 erbjöd sig Japan att hjälpa den första generationen utav diasporan hem till Sydkorea men bara omkring 1500 koreaner nappade på detta erbjudande under de närmaste två decennierna, den stora majoriteten valde att stanna på Sakhalin, antagligen med anledning utav familjebanden. Japan haver även betalt semesterresor för tiotusentals sakhalinkoreaner till Sydkorea, samt ett boende för åldringar vid Seoul. Idag är sakhalinkoreanerna runt 43 000 individer på Sakhalin samt runt 10 000 i övriga delar av Ryssland, en del utav dessa identifierar sig med de andra sovjetkoreanerna, koryo-saram, änskönt de hava både annat språk samt annan historik, plus att de är komna från helt olika delar utav Korea. Dessutom är fallet så att många av de centralasiatiska fjärran östernkoreanerna, ursprungligen från Hamgyŏng, ser på sakhalinkoreanerna, från Sydkorea, i nedsättande ton.

Med anledning utav Japans stora roll och handel med Sakhalin efter Sovjetunionens upplösning, långt över Sydkoreas involvering, så haver dessutom många utav den yngre generationen blivit alltmer og mer japaniserade, till vissas äldres förtret. En del av de yngre som valt att flytta till Sydkorea har funnit sig i en osäker och främmande värld, med svårighet att accepteras eller integreras, samtidigt sker en invandring från Sydkorea till Sakhalin, främst då rörandes internationella studenter samt affärsmän. Efter Sovjetunionens slutgiltiga upplösning så har även etniska ryssar avflyttat från Sakhalin en masse hvilket gjort att sakhalinkoreanerna ökat sin proportionella andel utav befolkningen hvilket i sin tur gett ryska farhågor kring att koreaner så småningom blir en majoritetsbefolkning på ön och begär självständighet, eller åtminstone autonomi, idag utgör de högst 10 % av befolkningen på ön, förvisso en ekonomisk starkare grupp än annoretniska grupper. Runt 10 000 av sakhalinkoreanerna har ännu ej tagit något ryskt medborgarskap.

Koreanskan på Sakhalin

Eftersom många inom kommuniteten av sakhalinkoreanerna alltid levt i andan av att hava levt en séjour så har man i högre grad än gällande koryo-saram bibehållit sitt koreanska tal, samt annan kultur, samt idag har olika former av kulturella kontakter öppnats samt understötts varhän det koreanska språket får en godare grund att stå i, än hos de centralasiatiska koreanerna eller deras utspridda enklaver. Sedan 1949 finnes även den koreansktaliga veckotidningen Saegoryeo Shinmun og sedan 1956 finns även talad media, koreanska TV-program sänds ofta lokalt, med rysk undertextning.

Med anledning utav Sovjets tidigare kontakter med Nordkorea så har det blivit så att skriven media, och skrivna former överlag, ofta följer nordkoreansk standard, emedans talad media oftast följer seoulmålets sydkoreanska standard, men skillnaderna emellan dessa tu är egentligen inte särledes stora.

Sakhalinkoreanerna själva talar ehuru ingen utav endera utan talar ursprungligt de mer avskillda kulturspråken jeollamål / 全羅道方言 og gyeongsangvarianter / 東南方言, Koreahalvön som sådan är geospråkligt högeligen splittrat hvilket är vanligt i områden med kullig og bergig terräng. De tvenne basvarianterna har på Sakhalin beblandats, och avskiljer i sig självt morfologiskt, grammatiskt samt delvis vokabulärt från standardkoreanska, just det tonala gyeongsangmålet bedöms ofta av koreanska lingvister härröra från det ärovärdiga sillaspråket som talades i kungadömet Silla som fanns från 57 f.kr. till 935 e.kr. och talas idag utav runt 10 miljoner koreaner.

Gyeongsangmål är ett annat språk än seoulmålets standardkoreanska och med anledning utav språkets ancestralitet, dess stora omfång, samt då en del presidenter och andra prominenta talat språket, så bytar många av dess talare ej sitt talade språk till standardspråket genom livet, änskönt den simplistiska stereotypiska kollektivisitiska enhetligsivrande pressen är hård i både media og samhälle i Sydkorea, precis som i många andra samhällen, nu även påverkandes sakhalinkoreanerna.

~

Läs mer om det i boken Europas tungomål.