Ukrainska og ryska i Ukraina

 

I Ukraïna talas främst tvenne östslaviska språk där det indoeuropeisk-slavisk-östslavisk-sydliga språket ukrainska är hemmahörande i området sedan gångna tider och har strax över 70 % av landets invånare som talare.

Det ukrainska skriftspråket utvecklades under 1600-talet, det förbjöds några hundra år senare men har nu återfått sin fullborna status, 1818 kom den första grammatiken på språket, men även författaren av denna såg ukrainskan endast som en rysk dialekt. Det ukrainska ordförrådet är mindre arkaiskt än ryskans och har även undergått mycket större inflytelser från polskan.

Efter att språket nu erkänts så tvistas det istället om när ryskan och ukrainskan gick skilda vägar, de flesta menar att detta skedde under den kievska perioden emedan några menar att detta tidigast kan ha skett under 1200-1300-talen och kvar finns inga seriösa som menar att ukrainskan endast är en rysk dialekt, ty ukrainskan och ryskan skiljer sig åt mer än danskan och svenskan även om detta givetvis inte heller rör sig om någon överväldigande diversion. Sådana lingvister som under 1920-talet såg ukrainskan som ett eget språk riskerade t.o.m. likvidering, något som uppåt femtio personer fick erfara.

Den ukrainska språknationalistiska rörelsen tog form under 1840-talet där förespråkarna för en egen ukrainsk nation genom sina skrifter ville visa att ukrainskan visst var ett eget språk, avskiljt från ryskan, en av denna rörelses förgrundsgestalter, Ševčenko, språkanvänding kom att bli normbildande för ukrainskan. Ševčenko baserade sin litterära stil på varianter som talades i Kiev-Poltavaområdet, vilket har gjort så att det är dessa som är basen för det ukrainska skriftspråket, men det har senare med stort motstånd även berikats med ord från Västukraina, men nämnvärt är att man i detta stadie inte försökte anknyta till tidigare historia och även arkaismer och ord från kyrkoslaviskan undveks aktivt. De ukrainska språken var fulla av polonismer och man ville på detta sätt rensa ut dem samtidigt som man inte ville ha kyrkoslaviska element i språket då det anspelade på en rysk knytning, detta även om den kyrkoslaviska som från början kom till Ukraïna kom i bulgarisk tappning.

Spridningen av skriftspråket gick dock något trögt men ett sällskap, Hromada, bildades som främjade undervisning och publikationer på det ukrainska språket, man utgav t.ex. tidskriften Osnova, men 1876 så beslutade Tsar Alexander II genom Emsukasen att tryckning av ukrainska böcker skulle förbjudas och den ukrainska kulturella rörelsen stämplades som en farlig separatistisk rörelse - detta ledde naturligtvis till rörelsens radikalisering, så som brukligt äro (vilket förtryckande lagstiftare ävenledes brukar ha svårt att förstå).

Cirka tio år tidigare (1864) så förbjöds skolorna att undervisa i något annat språk än ryska. Denna radikalisering tog sig bl.a. uttryck i att en på grund utav förföljelse till Schweiz utvandrad ukrainare påbörjade utgivelsen av den första ukrainska politiska tidskriften, Hromada. Senare tillkom även ukrainska underjordiska partier i Ryssland som ville se ett fritt Ukraina. Samma person knöt sedemera även kontakter med Västukraina som ju låg i Habsburgium, en ‘slutgiltig’ knytning har dock senare skett.

Att språket setts som viktigt i nationbildningsprocessen kan man bl.a. se på att när tsardömet föll och ukrainarna fick sin första nationella ledning, det ‘centrala rådet’, så begärde man i den allra första appellen till befolkningen och den provisoriska regeringen i Ryssland inte Ukraïnas självständighet, utan istället rätten att introducera ukrainskan i administration och skolor i Ukraïna - det var först tre dagar senare, 25 juli 1917, som centrala rådet utfärdade appellen angående krav på autonomi inom Ryssland, självständigheten utropades inte förrän i januari 1918 efter att bolsjevikerna tagit över i Moskva.

Från 1923 pågick inte endast en kraftig sovjetisering utan även en ukrainisering då den till Sovjetunionen tillhöriga delen av Ukraïna nu fick bestämda gränser (även om detta kom att ändras senare) och den nationella ukrainska medvetenheten kunde spridas ut i folklagren, bl.a. fick hela 76 % av skolbarnen 1929 sin undervisning utförd på ukrainska och över 90 % fick undervisning i språket emedan 30 % av högskolorna undervisade enbart på språket, 50 % av bokutgivningen skedde 1927 på ukrainska och samma år sköttes 65-70 % av administrationen på samma språk. För Sovjet var detta ett sätt att etablera sin makt i området.

Under 1920-talet fick även språkvårdare i princip fria händer i handläggandet av språkutformningen och en rad lingvistiska institutioner skapades som sysslade med sådana ting, vilket bl.a. fick som följd att de professionella lingvisterna inte ville ha en ukrainska full med polska och ryska influenser, man föredrog istället vid inlåningstvungenhet att inbringa tyska eller klassiska exempel, men i de flesta fall skapades neologismer istället. Man rensade ut polska och ryska influenser inte enbart inom ordförråd utan även inom morfologi och ordböjning, man såg dessutom negativt på termer som hade sin hemmabördiget i Galizien även om man senare accepterade en hel del ord därifrån. Man genomförde även en ortografireform 1928 som osså antogs i Västukraïna. Men nu blev det nog för Sovjetmakten som inte såg positivt på att man försökte distinktsera bort sig från de ryska elementen i ukrainskan och av 85 professionella lingvister likviderades 62 för sådan separatistisk verksamhet, dessutom avskaffades 1933 den genomförda ortografireformen.

Vissa historiker menar även att den av Stalins politik frambringade hungersnöden med kanske 10 miljoner offer var ett sätt att knäcka den ukrainska nationalismens bas. Bönderna kuvades hursomhelst genom skeendet och den intelligentia som här ställde sig på böndernas sida likviderades likaledes. När dessa element försvunnit från dagmarschen påbörjades en kraftig russifiering, detta även om ukrainskan formellt sett hade en relativt starkt ställning och då långt mycket starkare än många av dagens minoritetsspråk runtomkring i Europa eller i språknationalistiska Sverige, ryskan blev dominerande i skolan och blev helt basal om man ville trampa uppåt på den sociala kommunistiska, och akademiska, stegen. Det ukrainska språkets utveckling under 1920-talet ogiltigförklarades och galiziska och polska element i språket skulle nu bort helt till fördel för en kraftig russifiering av språket som man menade behövde berikas med de artificiella ryska influenserna, standardukrainska skulle dessutom få en änn mer östlig karaktär. Arkaismer skulle bort, neologismer skulle ha ryska motsvarigheter, internationella termer som av ukrainskan anammades skulle göras så i samma form som ryskan så gjorde.

Under andra Europakriget när Sovjetarmén varit tvungen att retirera skedde en avsovjetisering av samhället som dock enkom lite berör oss här, men man bör nämna att en lokal ukrainsk administration igångsattes, skolor ukrainiserades, tidningar och böcker publicerades på ukrainska, vetenskapliga och kulturella institutioner grundlades, man återgick till ortografireformen från 1920-talet och både ryska såsom polska influenser hölls tillbaka o.s.v. De flesta av dessa ukrainska verksamheter kvävdes av tyskarna, bl.a. så avskaffades den ukrainska administrationen och självständighetsivrande politiker avrättades m.m. När ryssarna återkom 1944 så reformerades givetvis ortografireformen tillbaka, men i Västukrainas Volhynien kämpade den Ukrainska upprorsarmén mot allehanda externa krafter, polacker, tyskar och Röda armén, fram till 1950-talet.

Efter kriget startar återigen en kraftig russifiering av Ukraina och kanske hela 500 000 västukrainare deporteras till Sibirien och den språkliga förryskningen tog fart igen där det ryska språkets överhöghet premierades såsom hade gjorts före kriget. Russifieringen av dels språket och dels av kulturen och regionen pågick sedan ända till Gorbačovs era och sedemera till Sovjetunionens slutliga fall. Denna russifiering mötte ehuru mycket större motstånd i Västukraina än i Östukraina som i princip lade sig platt för förryskningen och deras nutida ukrainska identitet baseras främst på historio-kulturella och geopolitiska grunder, bl.a. fick presidenten, Kučma, som 1994 tillträdde sin post därefter bedriva studium i ukrainska.

Under 1960-talet så uppvaknade åter en viss nationalistisk rörelse, ledd av Ukrainas högsta elit, som i viss grad förespråkade autonomi i en tid då russifieringen accelererats, detta ledde till att Šelest avtronifierades och att en ny Brežnev-vänlig politiker insattes. Nästa nationalistiska våg kom efter Černobylkatastrofen och den sovjetiska behandlingen av denna, vilket inte sågs med blida ögon av ukrainarna eftersom denna skedde under Gorbačovs era av glasnostpolitik så fick protesterna komma till allmänt tal, vilket bl.a. ledde till att ukrainska ekologiska organisationer krävde miljövård och miljöskydd. Härefter dök dock liknande krav upp propåandes att den ukrainska kulturen och språket skulle skyddas och en diskussion igångsattes om den proryska hållningen i allt möjligt från politik, historia och språk och den ukrainska självständighetsutvecklingen var i full gång, vilket ehuru ej behöver förtäljas om här.

Språket har spridit sig snabbt både i skolan och i samhället efter frigivningen, även om man i Östukraina fortfarande till mycket stora delar givetvis talar ryska då området till stora delar är befolkat av ryssar. De olika delarna har mycket olik historik och kulturell tillhörighet och en federation torde principiellt vara den bästa lösningen för landet, och deras identifikatorer.

I speciellt östra Ukraïna, som förståtts, har ryskan således en stark ställning sedan det ryska förtryckets tider med innehållande inflytt, cirka 15 miljoner talar ryska här men inte alla är ett resultat av inflytt eller russifiering och det är inte så lätt för lingvisterna att avgöra var språkgränserna går, bl.a. för att man i gränsområdet talar ett blandat språk med både ukrainska såsom ryska element. Var ‘språkgränsen’ går har intet mycket med lingvistik att göra, utan uppfattningar och identifikationer, inte alltid av talarna själva.

Detta stora antal talare gör så att de ukrainska ryssarna utgör den största ryska diasporagruppen utanför staten Ryssland. Men förutom omkring 11 miljoner ryssar så talas ryskan vardagligt av kanske 4-4,6 miljoner ukrainare, men man kan väl anta att språket här kommer att avta, till detta skall läggas en halv miljon judar och andra minoriteter som främst valt detta språk för konversation. Ryskan är förhärskande i stora delar av Östukraïna, inklusive det före detta krimtatariska området Krim.

Ryskans siffror döljer antagligen även de cirka 440 000 vitryska element som finns i Ukraïna. Ett ur ryskan utvecklat språk är judeoryskan som speciellt i sin odessiska variant dessutom har ukrainska substratumelement.

Men det finns även andra stora samt mindre språk och etniciteter att betänka, följande delar kommer behandla dessa, Ukraina är inte en enhetlig stat och bör ej betänkas som det, när man gör så förringar man dess komplexivitet vilket lär leda till separation.

~

Läs mer om detta i boken Europas tungomål.