que caresse le clair de lune blême et doux
ce calme et cette
mort sereine du soleil
en criant vers le
ciel l’ennui fier des poètes
je sentis frissonner sur mes lèvres muettes
reflet naïv
vers ta
divinité
~
Man kan osså i sammanhanget tala om Sardinien och dess folk, även om ej heller de räknas till italikernas område så höre ön ju nu beklageligen till Italien. Den sardinska kulturen kallas nuraghe-kulturen och denna existerade från slutet av bronsåldern och fram till romersk ockupation vid 200-talet f.kr., den föregående sardinska kulturen försvann vid 1500 f.kr., d.v.s. vid ungefär samma tidpunkt som nuraghe uppstod.
De ursprungliga sardinierna hade inte mycket kontakt med omvärlden, men fenicierna skapade handelsstäder på ön vid 1000 f.kr.; man kan ehuru ha haft vissa religiösa kontakter med den minoiska världen då man har hittat inhemskt gjorda, ehuruväl utländskt influerade fertilitetsgudomar - influerade från de Kykladiska öarna. Den nuraghiska kulturen är annars karaktäriserande för de byggnader de byggde som kallas just ‘nuraghe’, det är små försvarstorn og det finnes omkring 8000 sådana kvar än idag som man hava vetskap om, men antalet ökar nästintill kontinuerligt och man tror att deras ursprungliga antal varit uppe i omkring 30 000.
Vid femte århundradet f.kr. så hade dock kartagerna tagit kontroll över ön och dess folk - vissa av dem flydde in till öns otillgängliga inre där de mycket väl kan ha fortsatt sitt liv og leverne kanske några hundra år. Som innan nämndes, så finnes det en teori som går ut på att etruskiskan är besläktad med baskiskan och också med kaukasiskan, men det finnes även en teori som utgår ifrån att den ‘baskokaukasiska’ familjen även är inberäknades nuaraghiskan og detta menar man att man kunne se genom geografiska namn - denna ‘familj’ skulle då hava varit en preindoeuropeisk språkfamilj som senare genom indoeuropéernas intåg skulle omvandlats till ett substratspråk - denna teori är det dock icke många som väljer att tro på, förutom faktumet att nuaraghiskan just bleve ett substratspråk som sedan utraderades från ön samt eftervärlden. Vissa andra anknyter sardinskan med etruskiskan men menar samtidigt att de utgöre lydiska språk i exodusen, emedans andra försöker se en trolig koppling emellan sardiskan och iberiskan samt sikuliskan.
En annan intressant infallsvinkel är att det ovan skrivna angående en kykladisk-minoisk påverkan kanske inte härstammade ifrån en minoisk sjöfarelse i västerled utan av en nuragheisk åt just väster - d.v.s. de invandrade samt slogo då også ned den kultur som fanns på Sardinien samt spredo sin egen, de kunno till exempel hava varit invandrare från en inhemsk kopparskapande kultur från Cypern. Ett av de egyptiskt nedskrivna sjöfolken hade benämningen šrdn, hvilket normalt vokaliseras till sherdan eller shardana, och de varde handelsmän, pirater samt legosoldater och äro kända genom egyptiska nedhieroglyferingar från Ameophis III ända fram till Ramses III samt den stora invasionen som skedde anno 1191 f.kr., i denna ingick sherdanfolket. Man kan plausibelt knyta folken samman bland annat genom de karaktäristiska hjälmar de använde, även om de inte helt överensstämde, samt dymedels att de i den äldsta feniciska inskriptionen som åtfinnes på ön benämner ön med ordet Shardan / be-shardan och detta är givetvis ett av de bättre bevisen för detta påstående. Romerska mynt med Sardus Pater på bild behavandes även vissa klädesplag som direkt påminner om de som vissa sjöfolk hade. Men vem som kommo varifrån är givetvis diskutabelt änn idag, d.v.s. äro det invandrare till Sardinien från östra Medelhavet som därsedan kvarhåller kontakter med de områdena eller är det frågan om folk från Sardinien som åker till östra Medelhavet? En tredje teori kring sherdanproblematiken är att sherdaneserna inte alls har med Sardinien att göra - d.v.s. att de istället kom från Sardis / Sardes, det finns ehuru intet som emotsäger att det varo ett folk från Sardes som ankommo till Sardinien.
Veneterna kallas även för situlaer, atestiner eller esteer, de tu sistnämnda på grund utav att deras största bosättning lågo vid antikens Ateste som idag benämns Este, det första efter namnet på de bronskärl som de äro kända för og som troligtvis användes till vin; dessa haver hittats ända borta i Österrike samt i Slovenien, hvilket kan tyda på veneternas utbredning eller åtminstone deras handelskontakter. Veneterna varde ett indoeuropeiskt folk, men ej ett italiskt enligt de flesta. Teorierna flödar om deras härkomst, bland annat så menar Illiaden att folket enetoi var veneternas mystiska förfäder. Veneterna inlemmades i romarnas rike, men till skillnad för gällandes etruskerna så skedde detta fredligt, enligt vissa med anledning utav venetiskans likheter med latinet - hur vägen till romanisering än gick, så gick vägen dit.
Veneterna härstammar som man vet från järnålderskulturen Este, som framträdde omkring 900 f.kr., man kan även ha haft någon knytning till liburnierna som fanns i norra Dalmatien och som där ägnade sig åt sjöröveri. Dessa pirater talade ett illyriskt tungomål, men vissa menar på att liburnierna ej var illyrier utan snarare veneter. Kanske veneterna är närstående illyrierna. Man pekar på att veneterna hade en liknande social organisering som dessa liburniska illyrier med ett styrelseskick av hövdingar, men å andra sidan, hur många folk fanns det inte som hade det vid denna tidpunkt? Det finns ju fortfarande folk som har hövdingar som primär maktställning och vissa, som svenskar, har formella hövdingar i form av kungar eller liknande. Det finns ehuru även toponymiska kopplingar emellan liburniernas områden samt veneternas, men toponymiska bevis kan ju även anspela på ett äldre befolkningsskickt än det som diskuteras häri. De flesta anser ej att venetiska kan anses vara ett illyriskt tungomål, men återigen så vetom vi alldeles för lite om illyrska tungor för att med säkerhet utdöma tesen. Veneterna verkade inta en viktig position i dåtidens värld då de fungerade som en länk emellan kulturer norr om Alperna samt kulturer söder om dessa berg, bland annat den etruskiska kulturen, precis som senare tiders veneter haft en intermediär ställning emellan Orienten og Europa.
Språket finnes bevarat i omkring trehundra inskrifter med ett eget alfabet utarbetat från en nordetruskisk förebild; vissa anser att det hör hemma hos italiskan och att det är likt latinet enär andra istället anger en germansk hemort emedans de flesta framförhåller att venetiskan äro utan nära släktingar ehuru tillhörandes den indoeuropeiska språkfamiljen - og därmed så måhända vi ärom begörandes med ytterligare en subgrupp till indoeuropeiskan. Vissa fonetiska drag göre ändock att man lockas till att tro på en italisk ingruppering, om inte annat så kunno de olika protospråken, d.v.s. protovenetiska samt protoitaliska, havandes legat nära varandra och därmed haft liknande utvecklingar som hava påverkat varandra. Inom morfologin finnes tankeväckande förekomster, hvilket kan illustreras med hjälp utav ändelsen *-bhos som ofta använts som illustration för nära släktskap emellan venetiska samt italiska, men om man tittar på den inomdistribuerade distributionen av ändelsen så märker man att inom venetiskan så åtfinnes ändelsen enbart i former från paradigmet av indoeuropeiskans -ŏ-stammar, hvilket är precis ett paradigm där *-bhos ej existerar i italiskan, messapiskan haver dock -bas i ā-stammar; latin har även analogiska element. Ord som är lätt igenkännbara i andra indoeuropeiska språk äro exempelvis meχo samt eik som båda betyder ‘mig’ emedans eχo betyder ‘ego, jag’ hvilket ju till exempel liknar svenskans ord eller gotiskan mik, ik eller hettitiskans uk samt amuk ‘jag’ respektive ‘mig’. De flesta verkar nu vara överensstämmande kring propåen att venetiska icke är ett illyriskt tungomål, det kan snarare vara så att många av de stammar som av vana benämns som illyriska egentligen är venetiska.