Uppsvenskan med sin fjädrundaländska

De södra hälsinglandsmålen är de norraste varianterna av uppsvenskan og här heter exempelvis ‘han läser’ han läser emedan det i norrare, norrländskinfluerade, delen istället heter han läs. Även gästriklännskan är klart uppsvensk även om vissa norrländska influenser kan skönjas også här, de norrländska språken är ändå en utväxning utav sveiskan. I övrigt är de målen som talas i Gästrikland relativt enhetliga samt uppvisandes få avvikande drag från uppländskan förutöver vissa fonologiska arkaismer.

Västmanland hamnade som Vestmannaland till Svíþjóð i Snorre Sturalssons berättelser och språkligt sett så höre även målen som talas här till sveiskan havandes stora likheter med det standardiserade riksspråket, men haver erhuldit influenser, alternativt delar areala fenomen, med värmländska, bergslagsdalmål, närkingska samt det till öster liggandes svearnas kärnland Uppland.

I detta kärnland talas givetvis uppländska som varit något av normbildande, jämte stockholmskan, i utformningen av svenskan. Uppländskan är ehuru internt relativt splittrat samt havandes givetvisa gemensamma nämnare med omkringliggande mål. De upplännska målen indelas ofta i trenne som på när sammanfaller med de tre vikingatida och medeltida folklanden. I det nordligaste området, Tiundaland, talas således tiundaländska. Av karaktäristika för dessa mål är att man diftongerat gammalt långt e, hvilket gör att ‘sten’ heter steän, detta är även gällande för nästkommane målområde - tiundalännskan delar även en del fenomen med norrländskan. Attundalännskan som talas i Attundaland har bevarat en hel del arkaiska drag, exempelvis kasusböjning av både substantiv som adjektiv.

Målet som talas i Fjädrundaland är dock så likt standardspråket att det nästan i sin helhet kan kallas svenska. Men enbart här ock ingen annanstans, för ty allena i Fjädrundaland kan man föra sig på målet fjädrundalännska.

~