Fransmännens misstänksamhet vad gällde bretonsk protyskhet var direkt löjeväckande, exempelvis som när bretonsktalande barn misshandlades i skolorna för att de hade svarat ‘ja’ med det bretonska ordet ya, hvilket i fransmännens patetiskt infekterade öron lät alldeles för tyskt. En annan företeelse i skolorna, som ehuruväl ej hade någonting med nazisympatier att göra, var det som kallades symbole. Det var ett tungt föremål, företrädesevis en träkloss, som man fäste runt halsen på de barn som i skolan ertappades uttala ett ord på bretonska, detta barn fick sedan bära detta ting fram tills dess att hen ertappat ytterligare ett barn med samma försyndelse, och det barn som hade den tunga och högst reella symbolen vid skoldagens slut blev bestraffad ytterligare. Detta var i bruk från 1880-talet, användes regelbundet under mellankrigstiden och slutligen även sporadiskt på sina håll ända fram till 1960-talet. I de skottska högländerna og på Hebriderna nyttjades ett liknande system/verktyg, verktyget kallades här maide-chrochaidh, emot de gälisktalande barnen. Skillnaden är inte så stor över kanalen, förtrycket förenar.
Ovan är ett exempel
på nyttjande av pronomet ’hen’, taget från min bok Europas tungomål, s.
335. Könsneutralism i språkbruk diskuteras även i min bok Postmodernismepremillénaire.
~
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar