Valkungadöme och andra demokratiska församlingar hos indoeuropéerna

  Det säger sig nästan självt att gudomliga kungar ej väljes, åtminstone ej profant, utav människor, men i det bronsålderliga hettitiska materialet har man hittat något som skapat viss debatt genom åren. I det rika materialet åtfinnes en politisk institution som går under benämningen pankuš, vissa menar att prominenta medlemmar i samhället skapade denna institution och att denna fungerade som en domstol som kungen kunde ställas inför; det är dock viktigt att påpeka att det ej finnes belagt att detta skett någon endaste gång genom historien. Ävenledes är påståendet om att kungen behöver dess justifikation för att föra krig obelagt, påståendet jämför pankušen med den tidiga romerska senaten såsom den framhållits utav Livius. Den stora tidiga debatten ginge ehuru ut på att vissa menat att detta var en gammal indoeuropeisk institution som fungerat som ett valkonungadöme - att termen är indoeuropeisk står klart, men om någon sådan institution fanns, kan man icke se det i den hettitiska formen av pankuš i alla fall. Angående den demokratiska tesen, så gör tesen gällande att det var demokratiskt i protoindoeuropeisk tid med ett valkungadöme och att vi skulle se resterna av detta i det hettitiska fallet. En alternativ demokratisk syn har framförts av en italiensk forskare som gör gällande att kungens plats i princip endast berör religiösa spörsmål, såsom sakral denne hvar, hvilket gör att den verkliga politiken, eller beslutsfattandet, sker i demokratiska, eller quasidemokratiska, institutioner baserade på klannivå, kvarlevor han nämner av dessa är den romerska senaten, gerousía i Hellas, daran oa hos messapierna samt naturligtvis þinga hos germanerna.

  Etymologin för pankuš är intressant samt dessutom välattesterad betydandes ‘total, förenad; allmänn, generell; varje’ og även substantiviserat som ‘totalitet’ och enligt vissa kanske även ‘nobilitet’, detta sätter man dock vanligtvis ett frågetecken efter. Polomé som undersökt förhållandet emellan numeralen ‘fem’ och panku- ‘alla’ i förhållande till en strukturanalys av de indoeuropeiska numeralerna med ett quinariskt räknesystem, menar att protoindoeuropeiskans *penk^we först indikerade det totala antalet fingrar av handen, sedan ‘fem’. Den svenska termen ‘fingrar’ är förövrigt rekonstruerat från protogermanskans *fingwraz, i sin tur från protoindoeuropeiskans *penkwe-ros, d.v.s. ‘en av fem’ - man kan av förståelseskäl även tänka på den engelska termen ‘fist’. I de italo-iguvinska tavlorna finnes den umbriska anteckningen att de ‘tolv bröderna’ agerades in puntis och Polomé menar att dessa umbriska termer puntis / puntes betyder ‘alla’ eller ‘hela gruppen’, men ofta översätts som ‘grupp av fem’. Släktskapet emellan umbriskans puntis och latinets quīnque samt de övriga indoeuropeiska termerna för ‘fem’ kan ej ifrågasättas - exempelvis helleniskans πέντε, persiskans panj, polskans piec, rysskans pyat, litauiskans penkti, albanskans pesë, a-tokhariskans pän, vidare även armeniskans hing, kymriskans pump, iriskans cuig, holländskans viif, fornhögtyskans finf og funf, fornsaxiskans fif, og så vidare ~ ej att förglömma sanskritens extremt lika pañca, ordet hvilket vi fått termen ‘punch’ ifrån. Han menar då att umbriskan bibehållit den gamla betydelsen utav *penk^we i likhet med pankuš. Om man förlitar sig på den ŗgvediska informationen, med dess páñca jánās ‘fem nātiōr / folk’ så kan man även påtala att de som var inbefattades av denna term innehavde nŗmņám, hvilket i indoeuropeiska termer betyder ‘vitalitet’, ‘gudomlig potens’, hvilket kan ge teorier kring klansamhälle samt broderskap sammanhållna genom speciella krafter. Någon demokrati ser man ehuru ej skymten utaf.

  Om vi återgår till den hettitiska pankušen så är det ett faktum att enda gången vi kan läsa att den fungerar som en domstol, så blir domslutet ogiltigförklarat av den sittande kungen. Detta antyder ju klart att kungen har högre makt än vad den sammanslutningen haver. I en medelhettitisk successionstext (KUB XXXVI 109:5-7) står att finna att subjektets bröder, hans syster samt församlingen skall erkänna den nyutvalda kungen, det är ehuru märkvärt att nämna att detta skall ske efter det att prinsen utnämnts som ny kung, och att församlingen nämnes efter, den nyutvalda, kungens syskon - församlingen är tydligen inte den som väljer successören. Under den senare delen så vet vi genom Telipinušediktet att om en kung eller prins tänkte mörda någon av sina kungliga släktingar så skulle frågan behandlas i pankuš-en. Det finns även klara bevis att när lagarna föranleder den högsta domstolen att döma i fallet så är det kungen som är domaren. Det finns dock bevis på att någon kung uppmanas konsultera med pankušen, men att han sedan är fri att besluta själv. Vid studering av det hettitiska materialet så kan man se att den enda possibla referensen för väljandet av en kung, eller av en församling, är passagen ‘[t]uliaš pidi DINGIR^MEŠ-aš LUGAL-uizzanani[ ‘i församlingen plats, för gudsligt kungadöme’, men man böre då även framföra att tolkningen utav fragmentet är oklart och då den dessutom tillhör en kaukasisk-hurritisk icke-indoeuropeisk myt, så kan man ju inte ta detta som en viktig komponent i det bronsålderstida hettitiska samhället, om än det protoindoeuropeiska.

  Det är osså nämnvärt att nämna att en sådan här församling även fanns hos hettiterna kring gudomarna, tuliyas-, en Gudarnas församling, och som inte är helt olikt den ovan diskuterade pankusjen. Gudarnas församling som består av en systematisk organiserad lista av gudomar, kosmiska makter samt själva platsen för församlingen förekommer i en mängd texter - myter, ritualer, instruktioner, böner och givetvis i fördrag där den fungerar som en vidimerare och garantör för innehållet. Det är även så att vissa texter tydligen behöver en religiös sanktion och sätts till gudarna i deras tempel. Vissa har då istället menat att pankušen möts i tuliyan, men hur man kommer fram till detta får anses vara oklart. Tuliyas- kallas det när alla gudar, de tusen, samlas, totaliteten av gudarna, och det är denna gudstotalitet som befullmäktigande kan vidimera fördrag. Det är även nämnvärt att liknande sådana här gudsförsamlingar är relativt vanliga i andra näraösternreligioner, inkluderat biblisk teologi. Man höllo även fester og böner för totaliteten av alla gudar, ett fenomen som är förekommande i både nord- samt sydanatoliska traditioner, d.v.s. hettitisk, palaisk, luvisk, även senanatoliska, lykiska, men finns även i andra indoeuropeiska traditioner, till exempel så är ungefär 40 hymner i Ŗgvedan, av hvilka några räknas som de mest komplicerade hymnerna, riktade gentemot alla gudar. Ett fenomen som är lika i vediskans samt anatoliskans versioner är även hvilka som inbjuds, hvilket ej enbart är de vanliga gudarna utan även naturkrafter eller landskapselement såsom hav, berg eller floder. Språkliga likheter åtfinns även, detta även kanske i förzoroastrisk avestisk tid, men även i mykensk og homerisk hellasiska där även uttrycket ‘av alla gudar’ åtfinnes, i likhet med den hettitiska motsvarigheten, i fördrag.

~

Ett mindre utdrag från boken Europas tungomål.

DN

Gudinnedrottningen hos indoeuropéerna

Att kungen har en klar divin koppling sågom vi ovan, men det är viktigt att poängtera drottningens roll i det indoeuropeiska samhället, inte minst för att denna roll ibland kraftigt nonchalerats hvilket gjort så att en del dessutom fått för sig att det indoeuropeiska samhället var helt patrikalt, samt istället troendes att en del folk som man underkuvat eller på annat sett dominerat varit matrikala. Det finns en hel del bevis som tyder på att hennes roll varit minst lika sakral som kungens - drottningen var antagligen en högsteprästinna. Gudinnor finnes det mycket gott om. Detta syns klarast hos hettiterna, hennes makt i den mänskliga världen är ehuru ytterst oklar, av våran ovetskap. Viss makt bör hon ha haft, hvilket kan skönjas i materialet, men hvilken utformning detta haft debatteras livligt. Vissa påtalar fort de stöter på mäktiga, antingen inom religionen eller inom den politiska världen, kvinnor hos bland annat hettiterna, irerna, eller andra folk, att det måste röra sig om substratiska influenser från någon autokton befolkning som de annalkande indoeuropéerna fått stora influenser ifrån. Men man kan verkligen fråga sig om detta är stämmande då man stöter på liknande fenomen inom mycket stora delar utav det indoeuropeiska spektrat, hava alla infått exakt samma substrat?

  Angående den hettitiska drottningen, Tawanannaš, så menar många på att det verkar som om hon ej innehade sin ställning enbart med anledning utav att hon var kungens maka, bland annat så behöll hon titlen efter det att änkepositionen inföll och var även till viss del involverad i styret av staten, detta finnes flera dokumenterade exempel på. Vissa menar att detta inte är en relik från en ursprunglig anatolisk matriarki utan istället ett primärt resultat av hennes religiösa ställning, men också att det härrör från ett autoktont system av bror-systeräktenskap inom den rojala familjen - några klara bevis för detta sista är svårt att hitta, men kan antydas i visst material. Andra hava istället menat att den person som gått under benämningen Tawananna egentligen var dotter till kungen och kunde fungera som en successionslänk om ingen direkt nedstigande manlig tronarvinge fanns att tillgå. En tidig kung i hettiternas historia relaterar sitt anfäderskap till en tawananna; man bör dock påtala att det heller ej är ett ovanligt fenomen att mödrars systrar, eller brödrer, fostrade sin nevö eller niece i exempelvis det iriska samhällets högre strata. De hettitiska drottningarna hade i vissa fall en hel del att säga till om även utanför den religiösa sfären och verkar ibland ha kunnat verka ganska självständigt gentemot den hettitiska kungen, boð hvar suveräner - det finns även bevis under den tidigare assyriska tiden, innan Hettiterriket vann makt, att olika anatoliska prinsessor på sina håll varit i styrande politisk funktion, åtminstone att de hade viss beslutsmakt, samt ekonomisk makt. Förutom vissa bevarelser så tyder ehuru det mesta på att drottningarnas makt förhöll sig enbart till den religiösa sfären, hvilket är lika intressant det - hon var sannolikt en överprästinna, og helig som sådan. Några enstaka drottningar kallar sig även ^SALAM.DINGIR ‘moder av gud’. ^SALAM.DINGIR verkar dock icke vara en speciellt hög titel då alla tempel för det första verkar haft en sådan, som på hettitiska heter šiuanzanna, och för det andra då titlen alltid nämns efter andra präster, hvilket kan indikera att den åtminstone icke var högst, tillika att i vissa ritualer nämnes flera sådana samtidigt hvilket inte låter resonant för en hettitisk drottning. Själva idén kring en moder till gud ger henne ehuru en distinkt position. Det finns även en prästinna som har en högre position än alla ^SALAM.DINGIR. NIN.DINGIR, ‘dam av gud’, som har en unik position då hon som enda levande annan ickerojala person erhållit en Zithariya, en sorts skyddsgud, men inte nog med detta, i en text så kommer hon i en vagn med en spirbärare springande framför sig, detta skedde eljest vanligtvis endast för konungen, le carrrosse royal.

  De flesta menar då att Tawanannaš position är en prehettitisk, preindoeuropeisk, institution. Det böre även nämnas att det ej skulle vara helt omöjligt att både Tawanannaš såsom Labarnaš, hvilket är den kungliga motsvarigheten, från början haft prästeliga funktioner och att de först senare blivit politiserade. Bin-Nun menar vidare att hettiterna anammade och förde vidare en gammal icke-indoeuropeisk hattisk tradition, hvilken gick ut på att Tawanannaš var kungens syster och dotter. Bin-Nun menar således att man hade ett system av syskonäktenskap i preanatoliska Anatolien och när de indoeuropeiska invandrarna kom så införlivade de detta system, men att de samtidigt eller senare insett att detta var moraliskt fel enligt deras egen kultur och att de sedemera förbjudit sådana äktenskap - fast döttrarna skall då enligt Bin-Nuns overifierade tes ha velat fortsätta detta system. Incestförhållande är dock icke speciellt främmande för indoeuropeisk tradition även om den aktuella forskaren ibland säger att så är fallet, bland myterna så är det även kvinnan som varit initiativtagare till incesten.

  En hettitisk drottning kunde vidare, som ovan nämndes, stanna kvar i position efter partnerns död, och detta kunde även vara starten på en konflikt med tillträdandes kung, hvilket ibland slutade som ett rättsfall med avgörelse i domstol hvilken den bronsålderstidiga rättsstat det nu var. Att frågan kan avgöras i en domstol visar klart att kungen faktiskt inte var allsmäktig och i en väldigt dåligt bevarad text får Bin-Nun uppfattningen om att kungen faktiskt förlorar, detta hvar ehuru eljest, så vitt man vet, ej den vanliga utgången.

  Hur det nu än förelåg så är det ett bredare faktum att kvinnor med starka positioner åtfannes i många indoeuropeiska kulturer, inte bara de anatoliska, hvilket givetvis lett till en del teser, som ävenledes har nyttjats politiskt i nutid, starka kvinnopositioner finnes mycket klart belagt hos iranska folk, kelter, hettiter, og så vidare. I det traditionella Indien har ju som bekant kvinnan ingen högre position, hvilket även var fallet i äldre tider, men inom den indiska gudavärlden så är bilden en helt annan. En speciell teori som vi kunnom kalla den tokharisk-iranska-hettitiska konhattskopplingen kommer vi att återkommom till sedan men kan även nämnas i sammanhanget om kvinnlig status. Amazonerna som ibland i populär skrift framställs som myter hava enligt många faktiskt existerat. De omnämns livligt i de hellasiska berättelserna och har därför ibland ansetts vara just sagor utan verklighetsförankring, men nutida arkeologiska utgrävningar i Centralasien visar att det kan ha funnits befogenhet för myterna. Oavsett om det är de riktiga amazonerna, som återfinns i de grekiska berättelserna, eller andra lämningar, och då förblir givetvis amazonerna oriktiga i nutidens begreppsvärld, har egentligen ingen betydelse för resonemanget, ty de arkeologiska lämningarna som finnes på slätterna visar på krigiska kvinnor i hvilket fall som helst, antagligen av iransk börd. Ordet samt etymologin till ordet, amazon, tillhör en av de mer beständiga folketymologierna, man har trott att amazon skulle ha kommit från hellasiskans a-mazon, ‘utan-bröst’, men Pokorny har visat att denna amazonska myt kring enbröstiga kvinnokrigare inte haver mycket med verkligheten att beskaffa. De arkeologiska bevarelserna hos kvinnokrigarna har heller inget som tyder på någon sådan stympning, utan ordet kommer med stor probabilitet från ett forniranskt stamord, hvilket även passar bra med den nya arkeologiska kunskapen, som skulle kunnat vara *ha-maz-an hvilket i så fall betyder ‘krigaren’ där ‘ha’ är den bestämda artikeln och det andra ledet i ordet härrör från protoindoeuropeiskans *magh- ‘att slåss’ - d.v.s. samma ord, fast en annan derivering av det, som vi fått ordet makt ifrån.

  Huru det ligger till med amazonerna låtom vi ehuru vara osagt men att kvinnor haft en hög ställning hos iranska folk är mycket väl känt, men extra intressant är det att det var både kvinnor såsom män som var präster og prästinnor samt krigare ock kriginnor. De keltiska kvinnorna kan även de innehaft en hög position och Boudicca är ett känt exempel, men det finns flera, och hennes döttrar ärvde, efter hennes man, hövdingastatusen och enligt de romerska skrifterna så krigade ju de keltiska kvinnorna ävenledes och hade jämlik status ifråga om makt, hvilket även antyds av gravar från Hallstatt samt La Téne, hvilka båda anses vara keltiska. Kvinnornas status hvar antagligen även långt högre i det germanska Norden innan området kristnades, både myterna såsom senare tids forskning visar på det. Det är heller inte helt osannolikt att kvinnliga druider, eller druidlika som kallades dryas, fanns, men åtminstone fanns det ‘visa kvinnor / gummor’ i likhet som hos de germanska eller anatoliska folken. Éire är ofta på tapeten i sådana här sammanhang, i deras högsta gudavärldar åtfinnes gudinnan för suveränitet, Flaith ock i epiken drottning Medb. Det finnes även krigsgudinnor såsom Morrígan samt Badb og härmed är Dumézils välkända tripartiska schema uppfyllt ifråga om första och andra funktion, vi seom även på flera ställen att sexuellrituella, och sexuella, fenomen spelar roll. I Táin Bó Cúailnge figurerar kung Conchobor som var en stor krigare, men ävenledes om han så var, så var det inte han som lärde sin nevö krigskonsten utan det fick krigsgudinnan Scáthach göra. Kvinnornas starka ställning hos irerna beskylls ofta även vara ett preindoeuropeiskt fenomen som fått inflytande över de indoeuropeiska inflyttarna. Drottning Medb, som också heter ‘rödsidan’ eller ‘halvröd’ som efternamn, hvars namn knyter an till någonslags honungsdryck som dricks i rituellt syfte, cf mjöd, som kan jämföras med indiskans Aśvamedha, med feminint a-suffix. Honung och bin har även en central plats i indoeuropeiska kulturer. Flaiths namn betyder ‘suverän, härskare’, men flaith har även en annan konnotation då det även betyder ‘ale’, och det är välkänt att en dryck gjord av mjöd varit en rituell beståndsdel i de indoeuropeiska traditionerna. Medb/Flaith kan vara komparabla med indiskans Aśvamedha (ett keltiskt personnamn har exakt samma ord, Epomeduos), romarnas October Equus, og så vidare. I Aśvamedharitualen är drottningen symboliskt gift med den tidigare offrade hästen, drottningen lägger sig sedan ned jämte kadavret samt täckes över av en filt, och enligt den herodotiska versionen om skyterna så ströps en av ledarnas konkubiner samtidigt som en häst offrades. I kurganbegravningsplatser har man hittat en kvinna begravd tillsammans med en häst, detsamma har arkeologiskt hittats efter en germansk stam, hvilket även finns historiskt berättat av Ibn Fadlan. Iriskans Medb kopulerar med Fergus mac Roich, ‘krigarhjälten, son av stor häst’, som hade en fallos secht n-artim na luirg  - ‘seven fist-lenghts’, och då skall ‘fisten’ dessutom ha tummen utsträckt, denna välhängdhet, eller snarare välståndlighet, blir alltså något som han ärvt från sin fader, viktigt då som nu. Medb var i Book of Leinster även dotter av Conan av Cuala och det säges i samma skrift att “En man kommer ej att bli kung över Irland om alen av Cuala ej är kommen till honom”, hvilket visar på hennes centrala funktion. En indisk parallell framkommer i indiskans Śrī Lakşmī i hennes speciella roll som rāja-lakşmī, ‘kungslig framgång’. Om hon överger härskaren så förlorar han även kungadömet. Hon var gift med Vişņu, även Mādhavī spelade en roll i kungadömet, men bara indirekt då hennes söner förevigade kungadömet. I Hellas finns liknande ultimatum där Oidipus vann Thebeskungadömet samt drottningen och han kunde ej vara kung om han inte var gift med drottningen, hvilken var hans mamma. Man måste vara rejält förblindad av indoeuropeisk manlighetshysteri för att konkludera att alla dessa, plus många många fler, förekomster skulle substratiskt komma in i de indeourpeiska tankevärldarna på snart sagt likstående vis.

  Angående de innan nämnda konade hattarna så finns en klippavbild i turkiska Fraktın som representerar den hettitiska kungen Hattušili III samt drottningen Puduhepa när de offrar, både kungen såsom drottningen bär här en konad hatt som är en divin symbol, dessutom så bär de samma skrud som de gudar de libaterar till bäro, gudomarna äro Stormguden respektive Solgudinnan af Arinna. Men de höga konaktiga hattarna äro även intressanta utur andra aspekter, ty det är just sådana hattar som är specifika element för exempelvis de iranska folken och dess magiker, bland annat kallades skyterna i persiska historier för ‘Saka, de som bär spetsiga hattar’. Liknande hattar har även återfunnits hos de antagliga prototokhariska mumierna i Uighurien och det är även här intressant att påpeka i relation till den höga religiösa ställning både drottningen såsom andra höga prästinnor har i det hettitiska samhället att det i det proto/pre-tokhariska fallet så är det en kvinnlig mumie som hittats med den karaktäristiska koniska hatten. Konade, samt toppade hattar åtfinnes ofta på krigare, men även bland annat tempel har en sådan utformning. Ur sinologisk synvinkel är det extra intressant då både termen ‘magi’ och den religion, d.v.s. astrologi, teckentydning, sieri, böner samt helande med medicin, som de utförde och som även finns belagt i kinesiska källor, tagit sig in i det fornkinesiska samhället och innehavde en hög position i detta samhälle. Även det fornkinesiska tecknet som nyttjades, «, för det lånade ordet, som till exempel åtfinnes på kinesiska skulpturer, ansikterna ser dock föga kinesiska ut, och där inskärda i hatten som här till synes bäres av män, är identiskt med tecknet som senare tiders magiker i Europa nyttjat. Drastiskt skulle hattbefintligheten hos båda könen kunna antyda kring båda könens religiösa ställning, precis som i det hettitiska fallet, i det pre-/proto-tokhariska samhället. Kina anses även av vissa ha fått sin divina rojalism från den iranska kulturen. Väl bekant är även de centralasiatiska stäppiraniernas bruk av hatten, och att den domesticerade hästen antagligen kom till Kina via dem. Kina ligger utanför hästens naturliga områden och ur genetisk synvinkel så är det ej Przewalsky-hästen som levde i vildhet i Xinjiang, återförvildade exemplar finnes nu i Mongoliet, som är stamfadern till den tämjda varianten, utan det är snarare tarpanen som levde i stäpperna emellan Donau och Kazakstan. Ord som kommit in i kinesiskan förutöver det ovan skrivna är det som Polivanov 1916 redan menade är ordet för ‘honung’, från protoindoeuropeiskans *med^hu > Ptokh. *m’ət > tok. B. mit > kinesiska mì. Andra ord som kan vara värda att nämna i sammanhanget som indoeuroepiska influenser är de kinesiska orden för lejon, fyrspann, hjulnav, med mera, speciellt inom vagn-/hjulområdet plus stad-/mursfären verkar ett lexikalt inflytande ha skett.

~

Ett mindre utdrag från boken Europas tungomål.

DN