Om vi återgår till mer kulturella aspekter istället för materiella så kanske man kan göra ett försök till en inblick i deras tankevärld - i deras självförståelse. Att utläsa hvilken religion eller hvilka gudar protoindoeuropéerna hade ger oss en viss fördjupad kulturell kunskap om dem. Vi har innan kort tittat på några få gudeväsen för att få en liten inblick i deras gudavärld, men det som skall intressera oss här är istället vad de tänkte om sig själva och om sin omgivning. Som det forntida folk som de var, så är det plausibelt att de hade något som vi kan kalla en naturreligion, en schamantisk sådan. En såg gudaväsen i alla ting runt omkring sig, ty detta är väldeligen vanligt i alla världens regioner så ock på den eurasiatiska kontinenten. Men om det nu är så att man hade en tocken ‘ekologistisk’ föreställning, så kan man fråga sig hur de såge på sig själva i motsats till den övriga levande världen, speciellt i åtanke på de djur som omger människan. Under de senaste decennierna så har tanken kring ekologism vuxit sig allt starkare i politikens samt livets värld. Mången ekologiska spörsmål samt tänkesätt har blivit en naturlig del av medvetandet hos likaledes många människor som levnadsvanor, många menar att detta är nya tankar som skulle ha haft sin grogrund i industrialismens destruktiva tidevarv och vissa benämner även den ekologiska rörelsen som postmodern för att distinktsera mot det som innan varit. Man skall förvisso inte romantisera över naturfolks beteende gentemot den övriga naturen då de inte på något sätt är bättre än andra människor i sin resursanvändning och det ekologiska fotavtryck de kan lämna efter sig. Ett mycket stort antal djurarter och hela ekologiska områden har blivit fördärvat genom tiderna genom människors nyttjning av de resurser de lyckats bemästra. Hela faunor i exempelvis Europa, Australien, Nordamerika har blivit fördärvade i mycket tidig tid av såkallade naturfolk; i Australien fick det antagligen värst konsekvenser då de första människorna där troligen ändrade hela kontinentens klimat genom den omfattande avskogning som skedde i samklang med människors kolonisering av kontinentön som härefter fått genomleva ett långt mycket torrare klimat än vad som var fallet tidigare, även växthuseffekten har således sina föregångare.Det jag här istället vill peka på är hvilken syn protoindoeuropéerna hade på sig själva samt den övriga naturen - det är således viktigt att påpeka att denna eventuella syn ej överhuvudtaget behöver ha lett till att dessa människor haft ett på något sätt bättre förhållningssätt till den övriga naturen, eller till sina medmänniskor. Ty som innan påpekades så var den förgångna tiden minst lika krigisk ock våldsam som alla övriga tider i mänsklighetens historia. Men att ‘ekologiska’ tankar skulle vara ett relativt nytt fenomen är för mig främmande då flertalet olika religionsformer kan sägas röra sig inom detta spektra, inte minst nämnbara är exempelvis buddhismens og jainismens hyllande av allt liv, de naturalistiska religionernas respekt för, samt tankar om, djur inklusive natur, schamanismens närhet till djurvärlden, og så vidare. Vad är det egentligen som skiljer oss från detta som kan kallas natur – tillhöre ej människan også naturen eller ärom vi totalt alienerade från den, likt aliens nedkomna på jorden någon annanstans ifrån? Mycket intellektuellt samt religiöst tänkande menar ju att vi ej riktigt tillhör den resterande naturvärlden, vi ärom speciella, enbart vi ägom en själ, og så vidare. Att vi skulle ha en själ skulle givetvis inte biologiskt gå ihop om ingen extern kraft hade sett till så att det bleve så och i den meningen, och i den tron, så måste vi betraktom oss som aliens. När det gäller religioner eller tänkesätt som sätter likhetstecken emellan människa och andra arter, till exempel att allt levande, och inte sällan även gällande döda ting, innehåller en själ, så behöver vi inte betrakta oss som utomjordingar.Även om människosläktet numera omfattar sisådär 6 miljarder individer, så ärom vi en ytterst liten minoritet på jorden, homo sapiens upptar 0,01 % av jordens biomassa, hela 97,3 % hör till icke-animalisk biomassa emedans djurriket omfattar 2,7 %, varav insekterna står för över hälften - man kan alltså uttrycka det som om den ekologiska fundamentalismen kämpar mot minoriteternas minoritet och förespråkar därmed majoritetens diktatur, pöblen tager över - eller är det kanske istället en demokratisering av jordförhållandena som förespråkas? Detta är ehuruväl inget vi skall raljera om här, ty detta har föga med protoindoeuropéernas idévärld att beskaffa.För att ta reda på huru man i olika kultursfärer och under olika tider har sett på djur- samt naturriket så kan man gå tillväga på flertalet olika sätt, till exempel så kan man titta på hur olika lagsamlingar varit utformade angående djurhållning, jakt, og så vidare. Detta alternativ kan vara bra för sentida samhällen, om vi med sentida menom från omkring 3000 f.kr. og framåt, för riken som ligger inom den historiska epoken. Man kan även titta i gamla texter, företrädesevis filosofiska sådana, och här vaska fram ett å annat, bland annat så kan man se att Darwin låg långt efter sin tid när han påpekade att även människan var ett djur - och av djuren komna - ty detta visste redan Aristoteles, som kallade människan det rationella djuret. Med denna information tillhandahållen så kan man teorisera kring att han alltså menade att vi människor var förståndigare än andra djur, men ack ett djur, hvilket gör att människan inom dessa tanketraditioner tillhör naturriket även om vi kanske framställs som en specifik gren utav det. Man kan även titta på besläktade traditioner, som kanske blivit nedskrivna, för att utröna huru det varit i ett protosamhälle. Det finnes ehuruväl även ett annat tillvägagångssätt som denna bearbetning närt så smått tänkte befara sig med, nämligen tungomålet, dess innehåll samt bemålning. Vad är likt och var är olikt ifråga om människa och djur i protoindoeuropéernas tankevärld?Språket kan som sagt lämna tydliga antydningar om hvilka förhållanden som har rått eller som åtminstone funnits i tanken, ord är ofta ej skapade hux flux, utan något har föregått dem - ty tanken föregår ordet. Att man kan tänka äro ett klart bevis på att man existerar - men hvilka äro det då som finnes? Detta kunde ej Descarte påtala förutöver att han själv fanns - protoindoeuropéerna visste ehuruväl visare, de visste att flere funnos, detta kom de fram till genom sitt tänkande.Om vi väljer att gå till källan för de indoeuropeiska språken så kan man med hjälp av befintliga protolexikon försöka få en inblick i indoeuropéernas tankevärld kring detta spörsmål. Under uppslag som exempelvis *bheu- finner vi den (pre-)descartiska problematiken då detta anses betyda ‘att vara, existera, växa’ - allt levande växer och förändras tills det dör, det som lever existerar, i den descartiska andliga, filosofiska meningen. Existerar inte stenar? Om vi går vidare in på denna lilla inblicks ethos under ordförekomster såsom *ane- så finnom vi att detta anses betyda ‘att andas’ på protoindoeuropeiska. Detta ord haver i sin latinska form blivit animus hvilket bland annat betyder ‘förstånd’, ‘förnuft’, ‘sinne’, ‘själ’, ‘ande’, ‘liv’ samt ‘anda’, i samma spirituella språk åtfinnes även anima hvilket bland annat betyder ‘vind’ og ‘ande’ - härifrån har vi fått termen ‘animal’, ‘levande varelse’, ‘djur’ som kommit igenom animalis som dessutom betyder ‘luft’, ‘besjälad’ samt ‘levande’. Att djuren äro levande vetom vi, men det menas såtillvida att även djuren varde besjälade levande varelser, ungefär som människan - alltså ej som vissa nutida religioner gör gällande när de meno att det enbart är människan som är besjälad samt därvid väldigt speciell og väldigt avskiljd från den övriga naturen. I grekiskan så blev *ane- anemos hvilket også betyder ‘vind’ - det till den afroasiatiska familjen tillhöriga semitiskan i formen hebräiska har även samma ord för hvind samt ande, hvilket kan vara af intresse för den bibliskt intresserade. Om vi återgår till det protoindoeuropeiska grundordet *ane- så haver vi en suffixerad form *anətyo- i keltiska som i medelwalesiska blive enett hvilket betyder ‘själ’ - de olika orden är alltså nära besläktade. Alla som kan sin Homeros vet osså att i Odysséen finnes bevis för att grekerna trodde att djur var besjälade. Men vad är det som gör att man trott att själen beter sig som vinden, hvad finnes det för liknelse emellan själ samt vind? Utan en förförståelse kring själen så kan ju intet vetas om i hvilken form denna ‘existerar’, eller huru den yttrar sig. Själva ordet för ‘liv’ är även det rekonstruerbart utifrån allehanda ord såsom, sanskritens jīvá-, grekiskans bíos, litauiskans gývas, gotiskans qius, og så vidare. Allt som andas genom en av kroppens öppningar till det inre lever ock haver en själ, men även förnuft samt sinne - detta kan enligt ordhistorien inkludera både djur som vind, men osså människa då vi ärom levande varelser som i likhet med djuren så andom vi och därmed så måste vi i likhet med djuren även varom havandes en själ. Det har väl heller ej förbigått någon att i svenskan åtfinnes både ande såsom att andas, på fornisländska betydde också andi både ‘andning’ som ‘ande’, huru det föreligger med förnuftet återkommom vi till senare. Om de trodde att allt som andas hava en själ, där vinden i så fall får antas vara jordens, eller gudarnas, andning, så börjom vi kraftigt närma oss en bioegalitär tanketradition, åtminstone för djurvärlden, samt vinden, som lämnat tydliga spår i språken. För att ta ett kontradiktärt exempel så kan man kort nämna att i sumeriskan, hvilket är ett icke-indoeuropeiskt språk och även så vitt vi vetom obesläktat med andra, kommer en annan situation upp i dager. Sumeriskan var förvisso genusneutralt, däremot så var det intet på något nämnt vis bioegalitärt då de särskiljde emellan personer och ickepersoner, i den sistnämnde inkluderas både djur som ting - djuren var i den sumeriska språktankevärden en sak, ett dött ting, detta även om de givetvis visste att de levde. Ett annat välkänt exempel är det malajiska ordet orangutang som betyder ‘skogsmänniska’ och att orangutangerna haver en relativt väl utvecklad tankeförmåga är något som emotsäges alltmer sällan numera, detta även inom konservativa vetenskapskretsar, fastän detta pågår fullskalig dräpning utav dem. I Malaysia menar vissa till och med att orangutangen är så intelligent att den spelar dum för att slippa bli satt i arbete, de nyligen gjorda fynden som visat att vilda orangutanger använder verktyg, i likhet med schimpansen, lär spä på denna teori. Franskan har förövrigt även tagit upp en till malajiskan näraliggande ordbetydelse i homme sauvage, ibland med klarläggandet des bois. Liknande, fast mer morbida, kulturyttringar finnes i vissa kulturer i Afrika där man anser att om man äter en gorilla så får du också dennes styrka, eller om man förtär en schimpans så får man inte dess styrka utan istället dennes listighet og intelligens, tyvärr så får dessa, ur genetisk synvinkel, quasikannibaler inte någon moral på detta vis – detta även om vissa primatologer tycker sig se moraliska färdigheter hos våra släktingar.Ytterligare ett intressant ord kan åtfinnas i tokhariskan, B-tokhariskans onolme som både betyder ‘person’ samt dels den engelska glosan ‘creature’ (on- kommer från PIE *an-). För det första är det intressant att både person som varelse hava samma ord, hvilket är någorlunda egalitärt enbart det där man jämställer djur som människa, hvilket vi tidigare sågom motexempel på; varelse är ju ett mycket bredare ord än person samt inkluderar djurriket. För det andra så havom vi specifikt termen ‘creature’, ty detta engelska ord betyder dels, ‘varelse’ som ovan nämndes, ‘människa’, ‘djur’, även givetvis ‘kreatur’, samt ‘skapelse’ - allt detta torde vara kopplingsbart samt sammansatt av den första betydelsen d.v.s. ‘varelse’ och detta vidare till protoindoeuropeiskans andning. Att både tokhariska og engelska haver sådana uppenbara kognitiva kopplingar, att orden til syvende og sidst är varelseegalitära, hvilket de givetvis icke behövde hvara, torde tyda på någonting. Ord speglar ofta kulturella yttringar när orden skapades, de kan dock senare leva kvar i mycket lång tid som fossiliserade kulturelement, även om kulturen förändrats många gånger om sedan ordets begynnelse. De gamla indoeuropéerna torde hava insett att både djur og människa andas och de menade antagligen samtidigt att vinden var jordens eller gudens andning, stormgudens, dessutom så kan man påpeka att den indoeuropeiskt härkomstliga latinska termen för människa, som också finnes i svenskans ‘human’, egentligen betyder ‘jordvarelse’ - detta är ehuru en annan jordsligare historia. I vedisk, grekisk ock slavisk tradition finns tankeyttringar kring vinden som gudarnas andning, därmed så torde både djur som människa haft en själ enligt den relativt vanliga religiösa tro att själens öppning är just munnen; och gudarna äro ju i sig själva själsvarelser eller innefattandes själar i likhet med människan som vi senare skall seom, d.v.s. dessa ord är antagligen en spegling av en förfluten animalisk tro som klart rörde sig åt det bioegalitaristiska hållet med inkludering av både människa, djur og vind - vi hvarom dessutom af jorden komna ~ ett naturalistiskt tankestrå kan skönjas. Fullt naturligt likväl.Många samhällsdebattörer eller teoretiker kopplar också den moderna idéen kring bioegalitarismen till en naturreligiös dimension - en modern replika av något mycket gammalt. I hettitiskan finnes dessutom en gemensam fras för alla levande djur, inklusive människa samt fisk, ĥuman ĥuišwan. Såvida denna bioegalitarism även lett till ‘förnuft’ samt ‘förstånd’ i egalitaristisk mening i deras tankevärld kunnom vi kanske ej fabulera om kring enligt ordetymologin, men huru som helst så är detta en intressant inblick i någon slags egalitarism som grundar sig på livet, som man får samt upprätthåller genom andning tills anden flyger sin kos - förnuftet kommer på annat sätt som vi nedan skall seom. Det centrala i resonemanget är ändock själva anden som uppenbarligen har med luften att beskaffa, det är luften som vinden för runt, det är luft som vi och andra djur andas, det är det heliga och livsviktiga som vi ej kunnom se, d.v.s. det mystiska immateriella, motsatt den synliga materiella världen, men både i fallet andning som i fallet vind så kan man få en uppfattning om dess befintlighet, samt dess ofattliga styrka og vitalitet, inte minst på stäpperna.Dagens framväxt av ekologiska och bioegalitaristiska rörelser och tankar anses ofta även hava sin grund i framväxten av ett världsriskmedvetande kring stora katastrofer, förödelser eller sakta växande miljökatastrofer som då skulle skapas av denna biomassa av 0,01 %, kallad människa. Andra rörelser och tänkesätt som anser att liv äro värda att skapa samt bevara, vare sig människa, djur eller också växt, finnes även det, bland annat så är jainismens, genom Gandhis försorg, ahimsa-princip välkänd hvida omkring, principen som betyder ‘avsaknad av önskan att döda’ har ehuru hos oss blivit känt som ‘icke-våld’. Denna specifika religion som haver mer än 2500 år på nacken visar klart och tydligt med säkra bevis att respekten för livet är långt mycket äldre än det västerländska nutida fenomenet, förövrigt så är jainismen en hinduisk utpost och hinduismen har som äldsta samt heliga skrifter de vediska texterna, hvilka i sin tur är bland de äldsta indoeuropeiska texterna som finnes og speglar då, fast med tusenåriga utvecklingar, ett indoeuropeiskt tankestråk, fast utvecklat och påverkat genom årtusenden. Varken jainisterna eller de potentiella protoindoeuropéerna behövde vara medvetna om några stora miljökatastrofer för att hänfalla åt sådana tänkesätt - med andra ord, de var inte egoistiskt rädda för katastroferna och dess potentiella inverkan, utan istället genuint teoretiskt egalitära av sig själva utan yttre maktfaktoriska hot, d.v.s. en sann naturalistisk religion.Protoindoeuropéerna fingo måhänt detta potentiella tänkande genom ett hybridtänkande emellan sin religiösa tro kombinerat med vardagsfakta och vardagsleverne, vilket illustrerar vetskapen om att man lever så länge man andas. Detta gör man enligt deras potentiella tro tills anden lämnar kroppen genom andningsorganet, så för människa ock så för djur - därmed så borde dessa ha menat att både djur som människa hvar fullbordade varelser med ett själsliv. Och eftersom vi levande varelser levom genom att vi kunnom andas denna luft som vi förom fram samt tillbaka så torde livsfunktionen sitta i luften, när luftinsläppet stoppats og den sidste luften gått oss utur så hvarde man også livlös, denna luft rör sig ibland eller ofta i en andning, i en vind, och där livet är befintligt finns også gudomligheten. Detta är givetvis inget omöjligt, ty det finnes flertalet folk eller religioner som har tanken kring att allt har en själ, vissa religioner, par example buddhismen, tror ju även att alla själar tillsammans är en själ, kallad Alltet, det är således inget kontroversiellt förslag, utan snarare tvärtom. I den israeliska andra skapelseberättelsen i Genesis 2 så blåser även guden in luft i människan genom andningsorganet hvilket gav liv, och det hvarde liv, och guden uppfattas således som livsanden, livets andedräkt, även den senare islam menar på att både djur och människa haver livsande. Många inom ekologismen menar att de många stormarna och orkanerna som vi inom en kort period fått bese är ett tecken på ett ekologiskt sammanbrott, de verkar tro att jorden hyperventilerar - i själva verket är det ju ett tecken på att planeten Tellus är fylld av liv. Ett liv som ehuru är mycket större och mäktigare än oss, hvilket ekologisterna i sin tur skall vara glada för, för annars hade antagligen jorden varit fördärvad för länge sen.En annan essentiell tolkning av det ovannämnda är belysningen kring det sakrala i våran andes tal, orden som över våra läppar utgå i luften, från våra sinnens inre mening, alstrade i syfte av att utgå, intill den yttre världen. Ett tungotal, i ett tungomål, ordet samt medlet är heligt. Härav är tanke- og yttrandefriheten sakral, likväl medlet för dess tal.
~
Ett mindre utdrag från boken Europas tungomål.
