Att språka

Själva talet bygger på ett intimt samspel emellan olika organ, bland dem struphuvudet som ses ovan i illustrationen, samt tunga och läppar. Den mänskliga språkförmågan är ehuru ej bunden till dessa talorgan, utan även dövfödda människor, som således aldrig hört det talade språket, kan utveckla och lära sig exempelvis teckenspråk eller skrivspråk - dessa är lika uttrycksfulla som förmågan att föra sig med munnens hjälp. Den mänskliga hjärnan klarar inte bara av att producera och få fram orden, utan givetvis också att föra dessa nervimpulser, skapade av hjärnan, till talapparaten, eller till händerna, samt ta emot och tolka tal som andra människor har producerat på dylikt sätt. Att det är just hjärnan som är centrum för denna förmåga står ju klart för alla som har erfarenhet av någon som har råkat ut för hjärnskador av olika slag som just kan vara förödande för denna förmåga - och det även om struphuvud och tunga är oskadda.

  Som säkert alla vet om så haver man genomfört en rad experiment med apor, speciellt schimpanser som står oss nära, av allehanda slag för att försöka få dem att tala, alternativt använda sig av teckenspråk då de har en väldigt välutvecklad kontroll av sina händer och dessas rörelser. Det första daterade forskningsförsöket genomfördes utav Furness 1916 som sökte lära en skogsmänniska, d.v.s. en orangutang, att tala. Schimpanserna har till över eller omkring 99 % likadan genuppsättning som människan, näst i linje är gorillorna, och vår gemensamma anfader levde för kanske 5 miljoner år sedan, men skillnaden har visat sig vara allt för stor för att bemästra för våra fränder, åtminstone om vi talar om en mer utvecklad språkförmåga som verkar stå oss ensamma att bära, vår språkförmåga är unik för vår art. Försöken att få apor att tala med munnen har visat sig vara lönlösa och praktiseras så vitt jag kan förstå icke längre efter det att försöken övergavs strax efter att de hade praktiserats i början av 1950-talet, men å andra sidan så har vissa lyckade försök genomförts med teckenspråk, även om vissa är skeptiska till även detta då metoderna i, och resultaten av, försöken går att ifrågasätta - precis som allt annat i denna värld.

  De ändå visade samt lyckade resultaten avseende teckenspråken tyder i sig på att det inte är intelligensen som är i avsaknad utan att det är enbart, eller nästan enbart, de anatomiska förutsättningarna i form av talapparaten som är olika och inte tillräckliga hos apor andra än hos människan för att kunna utveckla en rudimentär talapparat och en användning av denna på ett för oss språkdefinabelt vis. Man har ehuru även erhållit intressanta resultat angående andra apors talförmåga och distinktion av ljud, och det är snarare vår definiering av vad språk är som är hämmande för tänkandet på området - ty människor har en förmåga att använda sin egen arts språkliga kommunicering som definitionsmodell hvilket givetvis leder till en ställning som unicum, apor eller andra djur har utvecklat egna kommuniceringssätt som för dem är unika, onåbara för oss. Dessa, våra närmaste släktingar, har ändå lyckats lära sig en ganska stor mängd människouppfunna tecken relativt enkelt, och de har också lärt sig att sammankoppla dessa med olika ting, men däremot så har de inte lyckats så bra med grammatiken, alltså att bilda satser ock dylikt, hvilket gör att de inte kommer över en normal mänsklig tvåårings kapacitet när det gäller språkanvändningen ifråga om språkbyggnad. Här brister alltså förmågan og häri ligger den stora skillnaden emellan vuxen människa och schimpans ifråga om utvecklingen av språkförmågan - den släkting till oss som klarat sig bäst är antagningsvis schimpansen Kanzi. Däremot så verkar det som om de flesta studerade schimpanserna klarade av att skilja emellan egennamn samt artnamn, om apan lärde sig att en man hette Per så förknippade apan inte detta ord till hela det manliga könet utan enbart till denne person, en personifierad identitet knuten till ett namn således. Forskarna hade inte specifikt övat apan att distinktsera på det föreliggande viset, men däremot så är det troligt att apan inte hade distinktserat på detta vis om inte apan var van vid personerna ifråga och därmed ansåg att det förelåg en skillnad.

  En av de stora skillnaderna emellan schimpans og människa är att när schimpansen föds har den en hjärna som redan består utav 60 % av den slutliga vikten, emedan människobarnets hjärna enbart väger 25 % av slutvikten vid födslen. Under de två första levnadsåren hos människobarnet så ökar således hjärnvikten med 350 % för att sedan öka ännu mera till puberteten. Detta gör så att vår hjärna blir mycket mer anpassningsbar för miljöpåverkan havandes mycket större utvecklingsmöjlighet för den funktionsspecialisering som talet innebär. Ett nyfött barns anatomiska förhållanden när det gäller talapparaten liknar mycket mer apans än den vuxna människans, hvilket är ytterligare en förklaring till varför människan inte kan tala direkt vid födslen. Det är under de första åren av barnens levnad som de absolut bästa förutsättningarna finnes för att kunna lära sig att tala och för att kunna lära sig ett språk, och om föräldrar vill att ens barn skall lära sig flera tungomål så bör man utsätta barnen för dessa innan puberteten infaller, eftersom hjärnan härefter tragiskt nog avstannar i utvecklingen, även om det givetvis inte är omöjligt att förskansa sig ytterligare språk i senare ålder. Det prepubertiella barnet behöver icke lära sig det andra eller tredje tungomålet in extenso, utan bara så att grunden läggs och så att utrymme härmed skapas för dess funktionella ändamål i hjärnan - individen kan senare i livet återuppta språkstudierna med större lätthet än annorvardes. Det är ju icke så att vuxna individer inte kan lära sig andra språk förutom modersmålet, men det är lättare om förutsättningarna redan har lagts under den tid då hjärnan utvecklades. Ett språk som inlärs under utvecklingsfasen får, om vi skall utrycka det enkelt, ett eget litet utrymme i hjärnan emedan ett språk som inlärs efter utvecklingsfasen måste läggas i det redan befintliga utrymmet eller på något sätt inkorporeras i redan befintlig kunskap – detta sista är givetvis mer problematiskt än det prepubertiella alternativet, hvilket därmed är av stor vikt att framhålla i tänkandet kring barns skolning. Man bör alltså låta barnen i tidig ålder få lära sig fler språk än svenska och den numera obligatoriska engelskan, exempelvis då ett ickegermansk språk.

~

Ovan är ett utdrag från boken Europas tungomål.

DN, DN, SvD

Tags: Europas tungomål, språk, lingvistik, språkinlärning, neurolingvistik, apspråk, primatspråk, schimpanser, schimpansspråk, människospråk, teckenspråk, talförmåga, anatomi, språkförmåga, kommunicering, grammatik, Kanzi, hjärnan, int