Grunden för komparativ lingvistik, Uralistiken i dess bas – Europas tungomål

 

 

Men man bör nog ej heller förglömma andra historiska framsteg om påtalat släktskap emellan olika mål och därvid lagt grunden för komparativ språkgenetik, exempelvis Joannis, eller János, Sajnovics som anno 1770 i sin Demonstratio idioma Ungarorum et Lapponum idem esse tyckte sig kunna påvisa ett nära släktskap emellan ungerska samt samiska språk og detta stämmer givetvis då de tillhöro den finsk-ugriska delen utav den uraliska familjen. 1799 så kopplade Sámuel Gyarmathi ungerskan till finskan i Affinitas linguae Hungaricae cum linguis fennicae originis och lade således grunden för den finsk-ugriska språkgemenskapen och det bör ju påpekas att de synliga likheterna emellan ungerska och finska eller samiska är långt mycket färre än vad fallet är för sanskrit, latin samt hellasiska. Men redan tidigare än så, år 1576 så menade Martin Frobischer att de uraliska samt eskimåiska språken varo besläktade, detta var även före tanken om en uralisk familj framförts. Och redan 1583 så fann jesuiten Thomas Stevens att många av de indiska språken var liknande helleniskan och latinet i struktur samt uttal, 1585 så tyckte sig den italienska handelsmannen Fillipo Sasseti se likheter, speciellt i vissa numeraler, emellan sanskriten samt många av de europeiska språken - det fanns även andra som tyckte sig se likheter emellan olika språk på ett tidigt stadium. Någonslags indoeuropeisk tanketradition har såtillvida sin grund i renässansens 1500-tal.

 

~

= Europas tungomål

Hattierna - Europas tungomål

 

 

Hattiskan var alltså ett icke-indoeuropeiskt folk med inga kända släktingar förutom möjligtvis något av de kaukasiska målen. Man har föreslagit att likheter skulle finnas med de nordvästra kaukasiska målen, t.ex. abchaziska, eller med de kartveliska - dessa knytningar görs företrädesevis på grammatiska grunder. Men än så länge så får nog hattitiskan kallas ett isolat mål, då bevisen är ynka och således icke tillräckliga för att kunna påvisa ett reguljärt släktskap.

 

Som nedan religiösa, men också bilinguella, text visar så föreligger det nämnvärda skillnader emellan hattiska samt hettitiska. Hettitiskan och hattiskan är strukturellt sett väldigt åtskiljda språk, men som ses nedan så har exempelvis hettiterna lånat in termen Sulinkatti, hvilket är namnet på en gud i den hattiska religionen, och detta stämmer väl överens med faktumet att hettiterna i flera avseenden togo över vissa hattiska troselement. Hettiterna fingo en del religiösa influenser från hattierna, men icke lingvistiska, hvilket motsäger ett långvarigt geografiskt naboförhållande, alla hattiska texter som vi havom kännedom om rör just kultvärlden. Hattierna fortsatte antagligen att utgöra den absoluta majoriteten av befolkningen och det äro givetvis dessa som fått ge sitt namn till landet, K¤atti, - språket anses oftast ha dött ut runt 1500-talet f.kr.

 

Katti betyder på hattitiska ‘kung’ och i den hettitiska texten synes det icke-indoeuropeiska ordet för ‘kung’ LUGAL som härstammar ifrån sumeriskan, men det är bara ett sumerogram, hvilket innebär att man skrev med sumeriskt ideogram men läste det som hettitiska. Väldigt missvisande och väldigt inkorrekt har man förut kallat det hattitiska språket protohettitiska även om man vetat om att språken varit helt åtskilda.

 

Hattiska                Hettitiska                       Svenska

malhip = hu          n = asta assu                   Då godhet

te-ta-h-sul             anda tarneskiddu            skall han släppa in.

asah = pi               idalu = ma = kan             Men ondska

tas-tu-ta-sula        anda le tarnai                 skall han inte släppa in.

^DSulinkatti             ^DSulinkattis-san              (Guden) Sulinkatte,

katti                      LUGAL-us                    konungen,

a-ta-niua_as            anda eszi.                       sitter däri.

 

 

 

~

= Europas tungomål

 

La Republica de Senàrica – Världens minsta stat

 

 

 

Senarica är en liten by i Abruzzien, i centrala Italien, havandes en befolkning på färre än 300 personer, förr måhända runt 500. Dess litenhet hindrade ej byn från att ha varit en egen självständig internationellt erkänd republik under över fyra sekler. Idag ingår det i Parco del Gran Sasso, og är omgivet utav valnötsskog, i ett av Europas största naturskyddade områden, vissa av träden nåendes ancietet af 1400-talet, hvilket är mycket i denna kultiverade region.

 

Området var i antiken befolkat utav picenerna og pretuzierna men under 700-talet komme det att ingå i det langobardiska dömet Spoleto og Benevento. Senàrica, og närliggande byn Poggio Umbricchio, blevo självständiga runt år 1343 när den napolitansk-jerusalemska drottningen Giovanna I af Angiò gav dem detta då invånarna visat sig ståndmässiga gentemot fiendetrupperna från Milan, under anförsel av Ambrogio Visconti og greve Lando.

 

Då senaricaborna, og dess baroner, var kraftigt inspirerade utav det dogala Venedig så läto man det egna riket taga efter dess etatistiska system, inklusive havandet utav en egen vald doge som statsöverhufvud, ibland vald årligen. Staten finge därför epitetet Serenissima Sorella, og gick i allians med Venedig som åtog sig att beskydda riket. Vid krigstillstånd skulle de dogh vara beredda att tillstå med två soldater, i övrig tid räckte det med tjugo annuala dukat.

 

Så sent som år 1616 så erkände Carlo V, re di Napoli, de 10 langobardiska senarichesiska capifamiglie, samt dessas ättlingar, rätten till sina egendomar og självständiga stat. Det var så att man här enligt kutym följde den langobardiska arvsrätten hvilken innebar att det ej funnes någon bördsrätt, utan ättlingarna, inklusive kvinnorna, delade lika, samt blev alla baronella.

 

Självständigheten tog slut under sista åren utav 1700-talet efter att det annekterades av det Neapolitanska kungadömet utav Sicilien år 1797.

 

 

 

Statens vapen, som fanns på en guldig gonfalon samt på sigillet, var av svart sköld med ett silverlejon, som symbol för staten, samt inspirerad från San Marco, hållandes en orm i samma färg. I katedralen bär lejonet dessutom en krona, i kyrkan som är dedikerad till Sant Proto fanns även ett monogram av San Bernardino.

 

Även det lokala idiomet bär klara fraseologiska spår av det venetianska språket.














~

iVENETI: xe in movimento!

 

~