Senarica är en liten by i Abruzzien, i centrala Italien, havandes en befolkning på färre än 300 personer, förr måhända runt 500. Dess litenhet hindrade ej byn från att ha varit en egen självständig internationellt erkänd republik under över fyra sekler. Idag ingår det i Parco del Gran Sasso, og är omgivet utav valnötsskog, i ett av Europas största naturskyddade områden, vissa av träden nåendes ancietet af 1400-talet, hvilket är mycket i denna kultiverade region.
Området var i antiken befolkat utav picenerna og pretuzierna men under 700-talet komme det att ingå i det langobardiska dömet Spoleto og Benevento. Senàrica, og närliggande byn Poggio Umbricchio, blevo självständiga runt år 1343 när den napolitansk-jerusalemska drottningen Giovanna I af Angiò gav dem detta då invånarna visat sig ståndmässiga gentemot fiendetrupperna från Milan, under anförsel av Ambrogio Visconti og greve Lando.
Då senaricaborna, og dess baroner, var kraftigt inspirerade utav det dogala Venedig så läto man det egna riket taga efter dess etatistiska system, inklusive havandet utav en egen vald doge som statsöverhufvud, ibland vald årligen. Staten finge därför epitetet Serenissima Sorella, og gick i allians med Venedig som åtog sig att beskydda riket. Vid krigstillstånd skulle de dogh vara beredda att tillstå med två soldater, i övrig tid räckte det med tjugo annuala dukat.
Så sent som år 1616 så erkände Carlo V, re di Napoli, de 10 langobardiska senarichesiska capifamiglie, samt dessas ättlingar, rätten till sina egendomar og självständiga stat. Det var så att man här enligt kutym följde den langobardiska arvsrätten hvilken innebar att det ej funnes någon bördsrätt, utan ättlingarna, inklusive kvinnorna, delade lika, samt blev alla baronella.
Självständigheten tog slut under sista åren utav 1700-talet efter att det annekterades av det Neapolitanska kungadömet utav Sicilien år 1797.
Statens vapen, som fanns på en guldig gonfalon samt på sigillet, var av svart sköld med ett silverlejon, som symbol för staten, samt inspirerad från San Marco, hållandes en orm i samma färg. I katedralen bär lejonet dessutom en krona, i kyrkan som är dedikerad till Sant Proto fanns även ett monogram av San Bernardino.
Även det lokala idiomet bär
klara fraseologiska spår av det venetianska språket.
~
