Veneterna kallas även för situlaer, atestiner eller esteer, de tu sistnämnda på grund utav att deras största bosättning lågo vid antikens Ateste som idag benämns Este, det första efter namnet på de bronskärl som de äro kända för og som troligtvis användes till vin; dessa haver hittats ända borta i Österrike samt i Slovenien, hvilket kan tyda på veneternas utbredning eller åtminstone deras handelskontakter. Veneterna varde ett indoeuropeiskt folk, men ej ett italiskt enligt de flesta. Teorierna flödar om deras härkomst, bland annat så menar Illiaden att folket enetoi var veneternas mystiska förfäder. Veneterna inlemmades i romarnas rike, men till skillnad för gällandes etruskerna så skedde detta fredligt, enligt vissa med anledning utav venetiskans likheter med latinet - hur vägen till romanisering än gick, så gick vägen dit.
Veneterna härstammar som man vet från järnålderskulturen Este, som framträdde omkring 900 f.kr., man kan även ha haft någon knytning till liburnierna som fanns i norra Dalmatien och som där ägnade sig åt sjöröveri. Dessa pirater talade ett illyriskt tungomål, men vissa menar på att liburnierna ej var illyrier utan snarare veneter. Kanske veneterna är närstående illyrierna. Man pekar på att veneterna hade en liknande social organisering som dessa liburniska illyrier med ett styrelseskick av hövdingar, men å andra sidan, hur många folk fanns det inte som hade det vid denna tidpunkt? Det finns ju fortfarande folk som har hövdingar som primär maktställning och vissa, som svenskar, har formella hövdingar i form av kungar eller liknande. Det finns ehuru även toponymiska kopplingar emellan liburniernas områden samt veneternas, men toponymiska bevis kan ju även anspela på ett äldre befolkningsskickt än det som diskuteras häri. De flesta anser ej att venetiska kan anses vara ett illyriskt tungomål, men återigen så vetom vi alldeles för lite om illyrska tungor för att med säkerhet utdöma tesen. Veneterna verkade inta en viktig position i dåtidens värld då de fungerade som en länk emellan kulturer norr om Alperna samt kulturer söder om dessa berg, bland annat den etruskiska kulturen, precis som senare tiders veneter haft en intermediär ställning emellan Orienten og Europa.
Språket finnes bevarat i omkring trehundra inskrifter med ett eget alfabet utarbetat från en nordetruskisk förebild; vissa anser att det hör hemma hos italiskan och att det är likt latinet enär andra istället anger en germansk hemort emedans de flesta framförhåller att venetiskan äro utan nära släktingar ehuru tillhörandes den indoeuropeiska språkfamiljen - og därmed så måhända vi ärom begörandes med ytterligare en subgrupp till indoeuropeiskan. Vissa fonetiska drag göre ändock att man lockas till att tro på en italisk ingruppering, om inte annat så kunno de olika protospråken, d.v.s. protovenetiska samt protoitaliska, havandes legat nära varandra och därmed haft liknande utvecklingar som hava påverkat varandra. Inom morfologin finnes tankeväckande förekomster, hvilket kan illustreras med hjälp utav ändelsen *-bhos som ofta använts som illustration för nära släktskap emellan venetiska samt italiska, men om man tittar på den inomdistribuerade distributionen av ändelsen så märker man att inom venetiskan så åtfinnes ändelsen enbart i former från paradigmet av indoeuropeiskans -ŏ-stammar, hvilket är precis ett paradigm där *-bhos ej existerar i italiskan, messapiskan haver dock -bas i ā-stammar; latin har även analogiska element. Ord som är lätt igenkännbara i andra indoeuropeiska språk äro exempelvis meχo samt eik som båda betyder ‘mig’ emedans eχo betyder ‘ego, jag’ hvilket ju till exempel liknar svenskans ord eller gotiskan mik, ik eller hettitiskans uk samt amuk ‘jag’ respektive ‘mig’. De flesta verkar nu vara överensstämmande kring propåen att venetiska icke är ett illyriskt tungomål, det kan snarare vara så att många av de stammar som av vana benämns som illyriska egentligen är venetiska.
