De semitiska
språkens sydvästra undergruppering brukas indelas i tvenne olika grupperingar,
där den ena är allmänt og vida känd, nord- og sydarabiska, där
dagens arabiska härrör från nordarabiskan. Sydarabiskan däremot
ihopklassificeras ofteliga med etiopiskan men detta är en någorlunda
osäker ihopsättning, till exempel så kunno flera ting inom fornsydarabiskan
hava mer gemensamt med fornnordarabiska än med fornetiopiska, ibland nyttjas
istället geografiska indelningar i en arabisk samt en etiopisk indelning.
Den epigrafiskt
bevarade fornsydarabiskan går även under beteckningen sayhadiska. Şayhad
är namnet som medeltida geografer nyttjade för den öken som nu benämnes Ramlat
al-Sab‘atayn, i norra Jemen samt i saudiska Najranprovinsen, och det var vid
ökenkanten till denna öken som de äldsta kvarblivelserna har hittats.
Fornsydarabiskans
språg kan antagligen indelas efter var de främst talades, d.v.s. sabaeiska,
som var Sabarikets huvudsakliga språk och som finnes bevarat i omkring 10 000 inskrifter, minaeiska
eller hellre benämnt madhabiska, då språket ej allena nyttjades av
minaéerna utan även utav andra folk som bebodde Wadi Madhab, qatabaniska,
ĥađramīska samt awsaniska
og finnes från 800-talet f.kr. - vissa texter som hittats i Ĥađramawt
har arkeologiskt tidsbestämts till 1200-talet f.kr. Man haver även hittat cirka
1000 högintressanta små skrifter som äro av vardaglig karaktär och som måhända
förtäljer mer om livet än vad de officiella dokumenten göre, tyvärr så äro de
dels väldigt svårförståeliga och dels så är det bara ett tjog sabaeiska texter
som blivit publicerade sedan upptäckten 1973.
Vissa menar att
sydarabiska tungomål, med obruten kontinuitet, ännu talas i de södra delarna av
den Arabiska halvön, andra menar att det är dialektala former av den mer
spridda nordarabiskan, klart står att vad det än är som talas där av cirka 50
000-200 000 personer så äro det en distinkt form av, og lingvistiskt långt
ifrån, övrig arabiska. Nämnbara tungomål äro soqoţrī samt meĥrī, og de till mehritiskan närstående baţĥari og ĥarsūsi samt flera därtill.
Meĥrīskan
är det mest spridda språket som talas av Mahrastammen plus några andra stammar
och individer samt haver, enligt uppgift, ungefär 100 000 talare, de
jemenitiska mehritalarna delar själva upp språkvarianterna i tvenne olika
kluster. Baţĥari talas av baţāĥirerna som äro en
population på omkring 300 individer vid Omans södra kust, i Jāzirområdet.
Ĥarsūsi talas av ĥarāsīerna
og ‘ifārierna i Jiddat al-Ĥarāsīs,
hvilka äro några fler, kanske uppåt tusen stycken. Ytterligare ett språk som av
forskare upptäcktes 1985 och går under benämningen hobyōtiska är nära
relaterat till meĥrīskan, talarna till detta språk lever emellan
Oman samt Jemen og är ej fler än kanske 100 individer, tugomålet haver erhuldit
stora influenser av jibbāliskan. Jibbāliskan har haft
många namn i litteraturen, bland annat šĥauriska, eĥkiliska, qarāwiska samt šĥeriska, men det är
jibbāliska som talarna själva föredrar då det inte
är ett pejorativt namn. Språket är uppdelat på några varianter och haver
sammanlagt kanske ett antal talare som ligger ungefär vid 5000 individer,
främst vid bergen i Dhofar. Soqoţrīerna har egentligen inget namn på sitt språk,
utan uppkallar det efter ön i Jemen med samma namn där det huvudsakligen talas,
plus de näraliggande öarna. På Soqoţra / Socotra beräknas cirka 50 000 bo, på
‘Abd-al-Kūri åtfinnes kanske 250, emedans de på Samĥa
inte överstiger stortiondet.
Nästan alla av
dessa ovanstående språk har stora variationer inom sig, de flesta variationerna
är geografiskt betonade, men även en skillnad åtfinns emellan beduintal samt
urbant snack. Det bör givetvis påtalas att kommunicering emellan de olika
sydarabiska språken inte är möjligt og vid sådan så talas ofta arabiska
istället och tyvärr så är det även allena detta språk som Oman et Jemen
använder i officiella sammanhang.
~
