Inom Finland
finnes som bekant en relativt stortalig befolkning utav talare utav svenskt
mål, det vill säga ett icke-finskugriskt tal utan istället ett indoeuropeisk-germansk-nordgermansk-östnordiskt
språk benämnt finlandssvenska som talas av 6,5 % av finländarna.
Siffran är på
nedåtgående og vid det förförra sekelskiftet var siffran uppe i 12 %, vid
1700-talet kanske så mycket som 20 %. Men man får heller ej förglömma de som
talar åländska, hvilka dock äro en, från övrig finlandssvensk
befolkning, separat, isolat og distinkt population. Här nedan beröres endast
finlandssvenskarna.
Finlandssvenskarna
Den
fastlandsankomna finlandsvenskan talas i två separata områden i Finland om vi
bortseom från Åland, det är i Åbolands södra skärgård från Nyland till öster om
Lovisa och på vägen korsar man Helsingfors, samt i norr så är det längs
Österbottens kust emellan Karleby samt Kristinestad, kommunen Korsnäs har över
98 % svenskspråkiga, fast där bor även bara strax över 2000 människor.
Finlandssvenskarna
på fastlandet äro ättlingar till de som var komna för att kristna ock underkuva
landet, alltså under 1100-1200-talen och sedan dess så havandes fler og fler
sipprat in i princip fram till Rysslands maktövertagande, någon teori säger
dock att de fastlandsfinska svenskarna kommo ungefär samtidigt som åländarna.
Men att det ej rör sig om samma befolkningselement vid den eventuella
invandringen visar dock olikheterna i ortsnamnen på, då de österbottniska
ortsnamnen avskiljer kraftigt från de åländska.
Det råder
motstridiga uppgifter om ehuru de svenskspråkiga områdena var bebodda eller ej,
och hvilka det i så fall var som då bodde där. Det finns ortsnamn som ibland
anknytes till en finsk, eller rättare sagt en tavestisk befolkning, men
som också kan knytas till estniskan - cirka 25 % av de äldsta ortnamnen i östra
Nyland, området emellan
Helsingfors ock Kotka, anses
vara av icke-svenskt ursprung. Många dialektala förekomster i östnyländskan
havandes likväl sin härstamning i estniskan, hvilket givetvis styrker teorin
att det var ester ock icke finsktalande som bebodde det aktuella området när
svensktalande anlände, samt skeendet att estländskan absorberades in i det
svenska målet. Alternativt att det åtminstone var ester från främst Ösel og
Västestland som nyttjade området i fiskehänsyn, men det är ehuru troligt att
vissa ester stannade i området för ett mer långvarigt nyttjande i form av
bosättning. Det finns även likheter emellan finlandssvenskan samt
estlandssvenskan som äro lite svårare att förklara.
Under
1800-talsyran då fennomanerna ivrade för finskheten, så skapades en
motrörelse utav finlandssvenska nationalister som då kallades svekomaner,
speciellt under 1880-talet. Svenskan fick nationell status i og med 1919 års
regeringsform. 6 % av Finlands befolkning tillhör denna språkgrupp och hälften
utav dessa talar genuina varianter. Dock har vissa spörsmål förekommit i landet
emellan svensk- og finskspråkiga, speciellt före 1930-talet, men efter att
dessa har avslutats så har det varit relativt vanligt förekommande att
finlandssvenskar har röstat med fötterna, d.v.s. emigrerat, och flyttat till
landet i väster. Finland är nu välkänt världen över för sin påkallat liberala
språklagstiftning - varje individ får föra sig på sitt eget språk inför
kontakterna med myndigheterna, ehuruledes med en stor illiberal inskränkning då
detta enbart gäller svenska ock finska, det är alltså inget liberalt med den.
Stora finsknationalistiska rörelser är ehuru i gångning för att ändra på den
svenskvänliga synen.
En annan
relativt bra finurlighet är att en kommun icke får kalla sig enspråkig om det
finns en minoritet av smärst 8 % eller färstligare än 3000 individer av en viss
minoritet. Dessa två minoritetsskydd hava dock visat sig vara svåra att upprätthålla
rent administrativt, då det är svårt att få tag på kompetent folk på båda
språken istället för att enbart behöva få det på det ena - hvilket givetvis är
lätt att lösa. Det som torde ha betydelse är att individerna får tala sitt eget
mål och om de som är i behov av att kommunicera med varandra, exempelvis åtalad
og domare eller kommunaltjänsteman samt medborgare behöver ju icke tala samma
språk, det enda som är av betydelse är att de har rätt att föra sig på sitt
eget språk och om dessa icke överensstämmer så får man ju ta in extern hjälp i
form av tolkar samt översättare - huvudsaken är att båda parternas
språkrättigheter tillgodoses och att man inte tummar på kompetens ock kvalitet.
Det är bättre att ha en bra finsk domare än en sämre svensk - det är ju så det
går till om man särbehandlar människor utifrån etnicitet, språk eller kön.
Kompetensen blir förvisso icke direkt lidande utav särbehandling, men risken är
stor att effekten blir denna på grund utav att valunderlaget för arbetsgivaren
och konkurrensen emellan arbetstagarna blir mindre.
Finlandssvenskan
Finlandssvenskan
som talas i Finland är ej så olik standardsvenskan, förutom att den skiljer sig
åt i uttal samt att den ibland behar en frekvent avvikelse då det gäller visst
ordförråd og grammatik, man brukar arbeta aktivt för att svenskifiera språket.
Man brukar
dela in avvikelserna i två olika sorter, finlandismer som har uppkommit
i finlandssvenskan eller som på annat sätt är säregna, og fennicismer
som mer direkt beror på ett finskt inflytande på finlandssvenskan.
Finlandismerna kan vara arkaiska, alltså vara en ålderdomligare form som har
försvunnit från övrig svenska men det behöver ehuru ej betyda att det är äldre
svenska som presenteras, utan det kan lika gärna vara utländska lånord som har
eller nästan har spelat ut sin roll i svenskan såsom barberare, hvilket
är ett vanligt ord i finlandssvenskan. Andra intressanta ord är kännspak
‘karaktäristisk’ samt semla som här betyder ‘matbröd’.
Det finnes
även finlandssvenska varianter som skiljer sig från standardvarianten av
finlandssvenska. Dessa geolekter har en ansenlig historia och härstammar från
de svenska korsfararna ock kolonisterna som på 1100-talet og framåt kommo från
Mellansverige. Målen kan karaktäriseras som gammalmodiga och förändringarna
sker saktgående, men Åland fungerar ofta som en länk emellan Mellansverige och
Finland, geolektiska kontakter förekommer dock också med norrländskan via
Kvarken. Ord som exempel på ålderdomlighet kan vara viko ‘vecka’ ock stein
‘sten’, i det sistnämnda exemplet finns ju diftongen kvar i likhet med
gutniskan. Hälften av de kvarvarande 300 000 finlandssvenskarna talar de olika
inofficiella varianterna, hvilket betyder att utvecklingen emot ett homogent
standardmål har gått betydligt långsammare här än i Sverige, bäst bevarade är
tungomålen i Österbotten, östra Nyland og i vissa delar av den sydvästra
skärgården emedan målen i Åland samt västra Nyland utjämnats i homogeniserande
anda. I Österbottens kustområde finns omkring 100 000 finlandssvenskar och här
håller de distinkta geovarianterna ut i god vigör, innehållandes många
arkaismer, uddheter, eller andra karaktäristika väl värda att vidareföra.
Statens
Forskningscentral för de inhemska språken kan ehuru ej hålla fingrarna i styr,
utan de griper aktivt in och ett av deras viktigaste mål är just att försöka
hindra den fria utvecklingen av finlandssvenskan - den får inte utvecklas till
ett eget språk enligt deras stringenta klassificeringar ~ de har givetvis ingen
förståelse för att alla språk, d.v.s. alla talade varianter, är lika värda, og
destruerar därledes själva essensen ock ethosen för finlandssvenskan per se.
Förutsättningarna
för detta minoritetsspråk är dock mycket positiva om man jämför med de flesta
andra i Europa och världen. Tack o lov har inte finnarna låtit svenskarnas
inhemska politik gentemot finsktalande i Sverige gå ut över svensktalande i
Finland, även om detta ofta påtalas rätteligen.
Det finnes
dock ingen större anledning att tvinga finnarna, särledes de i öster, att lära
sig svenska.
~
