Det som många
gånger i indoeuropeisk kultur framföres som liknandes emellan övriga djuren og
människan, samt övrigt virilt här på jorden, är förekomsten utav rörelserna i
luften, det är vinden, stormen, och per definition, andningen. Diviniteten
finnes i anden, i andningen, samt hos allt som andas. Detta finns ju även i
många andra teologiska förklaringar utanför den indoeuropeiska
kulturtraditionen. Växterna lämnas ehuru utanför.
Men vad är det som
enligt traditionerna istället avskiljer människan från djuren, vi vill ju så
gärna skilja oss från dem, sägs det.
Man brukar i
nutida forskning använda sig av tvenne sätt för att avgöra när människan bleve
människa, när vi distanserade oss från djurriket, det ena är biologiskt å det
andra är intellektuellt. Den biologiska är den som oftast tas som måttstock på
när människa blev människa, den mest traditionella, hvilket man räknar från att
vi började gå upprätt på bena tu, bipedalism - även om man nu på senare tid sett att även apor i varierad grad klarar
av att gå på två ben.
Den erekta gången
Denna skillnad
emellan djur och människa är gammal kunskap, denna traditionella vetenskapliga
måttstock är i ordets sanna bemärkelse ‘traditionell’. Latinets ord för ‘vild’ ferus
höre ihop med grekiskans thēr ‘vildbest’, av dessa tvenne ord blivom vi ej
mycket klokare, men om man tager med sanskritens ord hvŗī ‘att avvika från den räta linjen’, ‘vara krokig’ och ‘gå krokigt’ -
att det äro vilddjur som går krokigt ser man i de avestiska texterna där
bestarna går krokigt. Denna syn på bestarna var antagligen produktiv i
avestiskan där bestarna aldrig går normalt utan alltid lytt på något sätt, så
det var säkerligen inget bra tecken om en människa var lytt i det avestiska,
socialdarwinistiska, samhället. Hur som helst så visste antagligen redan
protoindoeuropéerna att det var det som skiljde människa från djur för det var
djuren som gick krokigt till skillnad från oss människor, det ursprungliga
ordet var *ĝhwer- ‘de som går krokigt’, hvilket senare i indoeuropeiskan blivit
‘vilddjur’.
Här framkommer
ytterligare en uppdelning, d.v.s. den emellan vilda visavi tama djur, och det
visar sig att de tama djuren faktiskt sammanförs med människan, bland annat i
sakrala eller rituella listor hos indier, romare, kelter, slaver samt hettiter,
för många för att vara slumpen. I flera språk kallas även de vilda djuren för
gudarnas djur, till exempel i hettitiskans fras šiunaš ĥuitar, emedan de
tama benämns som människans. Man kan exempelvis nämna lettiskan där man för
‘vilda djur’ kan säga dieva vērši ‘guds djur’, ‘varg’ heter dieva suns
‘guds hund’, d.v.s. till skillnad från människans hund, men för ‘varg’ kan man
även säga meža vīrs, hvilket egentligen betyder ‘skogsman’, samt
det mer förståeliga meža suns ‘varg’, ‘skogshund’. Angående skogsmansepitetet så kan det vara
intressant att påpeka att i den hettitiska lagboken, §37, berättas att man kan
bliva varg, hvilket nåväl liknar sanskritens vŗko hí şáħ ‘han är en varg’
refererandes till en juridisk status i äktenskapsritualen kring kidnappandet av
bruden (varulvsmyten kan ha en
genuin indoeuropeisk härkomst) -
skillnaden emellan djur och människa är sublim.
Om man vill dra
det ett stråk längre så kan man kanske jämföra en hettitisk
kungaparskopuleringsritual med ledarvargsparets reproduceringsakt, ja, de är i
alla fall snarlika, även bildmässigt, men det är antagligen en lite för
drastisk koppling, även om det verkar ha funnits en del såkallade ‘vargmän’ i
Hettiterland. Eurasienstepplandsankomna turkfolk og mongoler har även de en
storslagen vargmytologisering i sina traditioner.
Uppdelningen
emellan vild samt tam är ehuru ej allenarådande, utan även en uppdelning
emellan två- och fyrben åtfinns, till exempel i Rigvedan förekommer dví-pád-,
cátuş-pad- över 20 gånger in alles, i umbriska finns du-pursus, petur-pursus
i Iguvinska tavlorna, båda betyder ‘två-fot’ och ‘fyr-fot’, samma sak finnes
även i exempelvis grekiska og germanska. I grekiskan finnes även en mer
explicit benämning ifråga om fångade soldater, hvilka benämns andrápodon,
‘människobenad’.
Det talande djuret
Det
intellektuella avskiljningsmärket emellan djur samt människa, det vill säga den
ofteliga åkallade språkförmågan, är inte heller det ny kunskap, eller nya
perspektiv. Ty detta kan redan skönjas med hjälp av armeniskan, för de varde
skarpsynta och lade tydligen märke till att det som ändock skiljde oss åt från
andra djur äro just talets förmåga, ty ‘djur’ heter på armeniska anasum,
d.v.s. ‘icke-talande’, hettiterna kallade ‘de som inte talar’ för kueš UL
memiškanzi, det initiala sista ordet är givetvis samma som vårt minne
samt sanskritens mánas-, grekiskans ménos o.s.v.. Det var således
armenierna som lade den kunskapsläggande grunden för moderna teorier, som
Habermas og Wittgenstein med flere, kring kommunikationens roll för skapandet,
bevarandet samt utvecklandet utav det moderna mänskliga samhället - det dessa
teoretiker missade, hvilket ehuru senare forskning utvecklat, är att även inom
djurvärlden så kommuniceras det glatt - detta haver bland annat den franska
indoeuropenistiska språkforskaren Benveniste påpekat, angående bina. Större
djurarter, exempelvis våra apliga släktingar, har också utvecklade
kommuniceringssätt, även om de inte är lika raffinerade som homo sapiens sätt,
men de är absolut ej att förringa, utan är en viktig evolutionär del i våran
egen förmåga.
Men redan før
exempel romarna förstodo att även djuren, motsatt den armeniska tesen, hade en
talförmåga, ty i De re rustica uppdelas tingesterna i trenne typer, 1)
de talande, hvilka inkluderar slavar, 2) de halvtalande, hvilka inkluderar
boskap, 3) och de stumma, hvilka inkluderar åkdon, d.v.s. döda ting - detta
torde hvara djurlingvistikens fader. Skillnaden består ändock, då vi havom en
välutvecklad språkförmåga emedan anasumerna, eller de halvtalande, är
hänvisade till några få läten eller symboler - är det detta som gör den stora
skillnaden emellan djur og människodjur, utvecklandet av ett fullbordat
tänkande, eller ett ständigt försök därtill, genom språkförmågan och därmed
öppnas även vägen för ett potentiellt förstånd samt därutur förnuft.
Djuren har
enligt den sanningsenliga romerska tanken grunden lagd, hvilket har tatt ett
antal århundraden för språkvetare i modern tid att förstå. Men en långt bättre
utvecklad språkförmåga distinktserar oss ändock ej ifrån naturen, ty vi blir
ingen artificiell materia för att vi kan föra oss på ett biolog-anatomiskt
framsprunget tungomål, bara en smått avvikande massa, helt avvikande från en
sten, men bara halvt från en apa, ur genetisk synvinkel ej ens det.
Det verkar
dessutom som om det i den indoeuropeiska fållan enbart var latinarna, eller åtminstone en sådan, som förstod att även djuren hade en
talförmåga och inte simpelt kan kallas ‘de icke-talande’, och det är väl tur
att dagens vetenskap nu äntligen hunnit ikapp det latinska tänkandet ifrån att
ha varit innestängd i det ramifierade binariska tänkandet till ‘antingen eller’
under allt för lång tid.
Psyket
Att mun og
prat dessutom hör ihopa kan protoindoeuropéerna knappast ha missat, indierna
visste det i alla fall och i deras skapelsemyt, som är av indoeuropeiskt
ursprung, så frammenas det att Yama i sin kroppsliga delning, som Ymir här i
nord, och universums samt kasternas skapelse, så bildades brahminerna från just
Yamas mun - på detta sätt så har de erfått talets förmåga och utifrån det ett
högre tänkande; med tanke på den ovannämnda andningstesen så är de ju härmed
närmare gudavärlden, og därvid torde de även inneha förnuft. Den spirituella
förståelsen ligger inte i något som kan anföras biologiskt, utan i självaste
den immateriella existensen utav en ande, däri likväl förekommen i vindens
natur, samt hos djurvärlden.
Människan är
en del av naturen, att varje art, liksom vi, har unika drag, avskiljer oss ingalunda
ifrån den.
Tal och
förmågan att tänka ledde ehuruväl till förnuft samt själ, då själen har
förmågan till tal. Hos hettiterna åtfinnes ištanzana- hvilket
korresponderar till grekiskans psukh¸ hvilken var kapabel att tala med den person eller gudom som den
innebodde i och som reflekterades genom ögona - munnen må vara andens öppning,
men det är ögona som är själens spegel.
Det är kanske
enbart i ögona man kan få en glimt av den immateriella gudomen? Särledes en
gudinnas.
~
mer om detta, inklusive den
animanistiska shamanistiska tankevärldens centrala andningssystematik, samt
ovan om ögonas symbolik, åtfinnes naturligtvis i min bok Europas tungomål.
