Blue Jamaican

Us-ain’ bol’

yuh roach killa dem

a seh one out deh

~

+ Jamaican bolt

DN, SvD, Aft

Solgudinnan, Tor og Fader Gud

Gudomen Þor här ovanför förom oss på sin vagn vidare till religionens värld. ‘Jag tror’ brukar man inleda den religiösa diskussionen med, hvilket på latin blir det välkända ordet credo, utlånat till engelskans creed, finnes i forniriskans cretim, hettitiskans karatan dai, ariskans srad-dha samt avestiskans zrazda- og med lide fantasi så kan man få detta på protoindoeuropeiska till *k’erd-dhe hvilket är *k’erd för ‘hjärta’ och *dhe för ‘sätta’ - alltså var man sätta sitt hjärta. Enligt en teori så heter ju ‘skyn’ *ak’mon, men en mer trolig utveckling går att uttyda från *dyeus som på sanskrit blir dyaus, hettitiska ^DSius, helleniska zeu, illyriska Dei, latin ju, umbriska luve och av detta kan vi även se hur ‘gudar’ har utvecklats i de olika språken, sanskritens devas, latinets deus, litauiskans dievas, forniriskans dia samt fornnordiskans tivar. Så om man härleder ordet ‘gud’ och om det hade den nutida benämningen ‘fader gud’ alias pater familias från latinet så blir det enligt mönstret sanskrit pita, helleniska pater, illyriska patyros, latin piter och för att knyta an till ordet ovan så blir det ju ju-piter och umbriska patre - detta blir då på protoindoeuropeiska *pəter och alltså *dyeus pəter som en möjlig högsta gud. Detta är dock diskutabelt och många tvivlar numera och menar att detta gudssystem mest förknippas med Medelhavsreligionerna och att det i de asiatiska trossystemen inte spelar samma viktiga och framträdande roll - och eftersom det inte är allenarådande i både den västra eller den östra grenen av de indoeuropeiska grenarna, så är possibiliteten stor att det är frågan om en senare skapelse i väst och alltså inte ett arv från protoindoeuropéerna.

  En solgudinna, ömsom solgud, har man däremot med större sannolikhet kunnat rekonstruera i sanskritens Surya, galliskans Sulis, litauiskans Saule, germanskans Sola samt slaviskans Tsar Solnitse och en solgudomlighet går ju naturligtvis att knyta till en gudom i skyn. Om vi återgangom till germanskans Thor så seom vi att även här kunnom vi med viss svårighet finnom släktskapsband och nordens asatro skulle, om de långtgående teorierna stämmer, vara äldre än vad vi anat. Thors mor som hette Fjörgyn har likheter med slaviskans Perun', litauiskans Perkunas och den indiska regnguden Parjanyas. Det finnes många fler liknelser emellan de olika, eller man kanske skall säga de lika, religionerna som alla verkar hava samma ursprung. Ytterligare andra menar att detta protoindoeuropeiska religionsurhem icke existerar, utan menar istället att protoindoeuropéerna fick sin religion från Mesopotamien då vissa likheter finnes att se, att här gå igenom mytologierna skulle ehuru få denna skrift att växa uppmot skyn i omfång.

~

Ett mindre utdrag från boken Europas tungomål.

Det jordbrukande indoeuropeiska folket

Hvilken sorts näring som dessa första indoeuropéer hade kan man få en aning om när man ser att man kan rekonstruera ordet för ‘får’ på grundbas av likheterna i de olika språken, sanskritens avis, luviskans hawi-, hellenskans o(w)is, latinets ovis, litauiskans avis, forniriskans oi och engelskans ewe och på dessa grunder så har man rekonstruerat protoindoeuropeiskans *owis. Man hade således får i denna tidiga kultur och säkerligen så hade man ull samt vävning då även dessa ord kan rekonstrueras och till exempel ordet för ‘karda’ är *pek’-, hvilket enligt vissa kan knytas till *pek’u, som skall betyda ‘boskap’ och/eller ‘ägodelar’, dessa ord kan hittas i indoariskan, iranskan, italiskan samt i germanskan, hvilket visar mycket klart att detta sysslade man med i det protoindoeuropeiska samhället hvilket givetvis betyder att man icke var, i generella termer, ett jägar- och samlarfolk.

  Att boskap spelade en stor roll i samhället ser man bland annat genom att ordet för pengar kommer från denna rot, exempelvis synes detta klart i latinets pecūnia. Däremot så är ej ‘get’ lika bra belagt, utan finnes enbart i några få språk, før exempel latinets haedus, gotiskans gaits hvilket bliver *ghaido, men det är svårt att tänka sig en boskapskultur som bara håller sig med får. Det kan istället vara så att getterna inte intogo en sådan central ställning i kulturen och samtidigt inte var så viktiga för levebrödet, hvilket har lett till att ordet inte finns rekonstruerbart bevarat. Protoindoeuropéerna höll sig även med kor, fornengelskans cū, tokhariska A:s ko og B:s kau, forniriskans bō, latinets bōs, bovis, hellasiskans boũs, lettiskans guovs och sanskritens gaús, og detta ger *g^wōws. Att kon spelat en viktig roll kan man fortfarande se i den hinduiska religionen og traditionen där termen aghnya går tillbaka på det prodoindoeuropeiska ordet *ņ-^uhn-o-, ‘ej att döda’, d.v.s. mjölkko.

  Även om man har forskat mycket kring ordkomparering samt hittat ganska många lika ord så är det ändock ovanligt att ett ord är någorlunda lika och därmed släkt med varandra i alla eller ens de flesta av de indoeuropeiska tungomål som finnes utspridda över en stor del av världen. Man har ehuruväl funnit tillräckliga bevis för att man i urhemmet måste ha haft djuruppfödning, som med får, samt visst jordbruk. Även i en strikt komparering så haver man åtminstone funnit kossa, oxe samt stut och det finnes även påvisat om skapade produkter såsom smör samt kanske ost. Om man bara ser till exemplet ovan med fåret, så kan detta mycket väl vara en nomadiserande herdekultur, men man har också tillförlitligt kunnat framföra grisen som boskap. Och med den förefallda domesticerade grisen förhåller det sig ju på ett annat sätt och man nomadiserar inte vanligtvis med denna djurart, utan det måste i så fall ha varit ett jordbrukssamhälle alternativt ett jägar- og samlarsamhälle med grisar som inneboende, men sådana samhällen brukar å andra sidan ej hålla sig med får, sådana existerar bland annat i sen tid på Nya Guinea - men för mycket emotsäger att de tidiga indoeuropéerna skulle ha varit ett samhälle baserat på jägeri; de låg nog mer åt herde- och jordbrukarhållet. Men detta betyder ju givetvis icke att de aldrig jagade, döda djur dymedels jakt gör ju vissa människor än under informationsteknologins tidevarv.

  Grisar är inte vanligt förekommande bland herdesamhällen, orden är som följer, svenska svin, sugga engelska swine, latin sus, indiska su-, hettitiskans suwana som tillsammans skall ge det protoindoeuropeiska *sū-. Men även det andra ordet som kommer från protindoeuropeiskans *porko- är belagt, genom till exempel latinets porcus, umbriskans porca, irländskans orc, litauiskansk paršas. Vissa har kommit att tro att *sū- designerar vildsvinet emedans *porko- istället är den domesticerade formen, men betydelseskillnaden kan även ligga i det åsyftade djurets ålder.

  Att hästen var domesticerad i denna tidiga kultur anses bevisat då det är ett av de bäst belagda orden, luviskans asuwa, Mitannispråkets aassuussaanni ‘hästtränare’, sanskritens asva, avestiskans aspa-, A-tokhariskans yuk, B-tokhariskan yakwe, mykenskans i-qo, hellenskans hippos, latinets equus, venetiskans eku-, anglosaxiskans eoh, galliskans epo-, forniriskans ech, samt litauiskans ord för ‘sto’ asva; protoindoeuropeiskan blir då *ek’wos. Hästanknytningar finnes även med i personnamn samt gudomligheter, hellenskans Phil-ippos och Hipp-arkhos, galliskans Epo-pennus, och angående gudomligheter så havom vi galliskans Epona, med flera - detta antyder huru central hästen var i detta tidiga samhälle. Det är även märkvärt att exempelvis det högkulturella Mesopotamien med dess sumeriska fattades ett primärt ord för häst och benämnde den istället som en ‘bergsåsna’, anšu kurra, hvilket likväl antyder att hästen inte var autokton till detta samhälle, samt eventuellt från varifrån de såg den kommandes.

  Ordet för ‘hund’ är även det väldokumenterat och det finnes nog ingen tvivel om att hunden var ett av de första, om inte det första, djuret som medvilligt domesticerades av människan långt före den protoindoeuropeiska tiden, katten har ju aldrig riktigt blivit domesticerad utan kom att ingå i det mänskliga samhället först i Egypten och Levanten då den antagligen såg fördelar med ett liv i stan. Förslag finns att det protoindoeuropeiska ordet för ‘hund’ skulle vara *pk’uon - alltså *pek’-k’uon ‘får-hund’ eller då ‘boskapshund’. Andra ord som tyder på ett agrarsamhälle är ‘sädeskorn’ eller ‘säd’ *semn, ‘att så’, ‘fält’ *agros, ‘plog’, ‘skära’ och kanske en ‘kvarnsten’. Protoindoeuropeiskans *aĝros ‘åker, hage’ åtfinnes exempelvis i gotiskans akrs, hellasiskans ¦grÒs, latinets ager samt sanskritens ajras. I Sverige kunde man dessutom ärja åkern.

  Man förtärde ej allena föda, utan man drack likväl. En dryck som visar på att man var ett agrart folk är den för dåtiden antagligen rituala *medhu som senare utvecklas till sanskritens madhu-, hellenskans μέθυ, fornkyrkoslaviskans medŭ, litauiskans medus, forniriskans mid, B-tokhariskans mit og det svenska ordet äre ju mjöd, ursprungsbetydelsen är både ‘mjöd’ som ‘honung’; denna mjöd, har det visat sig, var en sakral dryck, som ovan redan benämndes. Denna drack man givetvis, *pī- ‘dricka’ hittat i hellasiskans p…no p‹qi, sanskritens pīta ‘druckit’ eller i det passande fornkyrkoslaviskans pivo ‘öl’. Drack man för mycket kan man dessutom ha blivit *plē- ‘full’, hvilket syns i hellasiskans πλήρης, latinets plēnus samt sanskritens prātas.

  Alla dessa jordbruksprodukter hade även andra konsekvenser av det mer kuriosa slaget. Man har på lingvistisk väg lyckats visa att protoindoeuropéerna var av samma anatomiska struktur som nutida människor och orden för ‘fisa, prutta’ blir på sanskrit pardate, helleniska perdo, litauiska perdzu, ryska perdet’, albanska pjerdh som dock betyder att fisa högt till skillnad från protoindoeuropeiskans *pezd-, hvilket betyder att göra det mjukt, en såkallad smygare - för att dra det riktigt långt så kanske detta betyder att de drack og åt mycket mjöd samt bröd, och det är således en konsekvens av det agrara livet.

  Alla dessa jordbruksrelaterade ord kan man hitta i protoindoeuropeiskan, hvilket visar att det antagligen rörde sig om ett i alla fall delvis agrart samhälle - det kan inte ha varit ett enbart jägar- samt samlarfolk eller nomadiserande folk för då hade de ej behaft dessa ord, däremot så behöver de inte havandets varit enbart agrara, det finns ju fortfarande människor som försörjer sig genom jakt og fiske i den postindustrialiserade världen, utan de kan ju lika gärna ha varit både ett jordbrukar-, herde-, jägar-, fiskefolk - det kanske till og med fanns en uppdelning, en tidig form av specialisering. Forskare eller andra brukar vara allt för snabba att klassificera olika samhällstyper in i enbart en kategori, i agrarsamhället så fanns det givetvis människor som försörjde sig som jägare, fiskare eller genom hantverk, ofta så får man bilden av att ett samhälle först jagar og samlar för att sedan helt plötsligt helt och hållet övergå till jordbruk och nu i senare tid så är det ju industri- samt informationssamhället som spökar. Även i nutidens ‘informationssamhälle’ så finns ju företrädare för alla tidigare förekomna samhällstyper kvar i existens. Att se jordens samhällsutveckling som en sådan rak evolutionist-materialistisk linje är att kraftigt förblinda ögonen.

~

Förutöver vissas teckens blogganpassning så är ovan ett mindre utdrag från boken Europas tungomål.