Lejonet är ju djurrikets konung i vår nutida fabliska tankevärld, likväl som det så är fallet i de flesta av de områden där djuret lever, eller havandes levt. Det är här märkvärt att påpeka att de olika indoeuropéeiska folken bebott områden som bebotts av de asiatiska lejonen och inte av de afrikanska, hvilka hava en annan social samhörighet. Det asiatiska lejonet som enbart idag åtfinnes i indiska Girskogen i runt 300 exemplar levde under Aristoteles tid ända till Athens områden havandes en annan social struktur än det afrikanska, hvilket vi ju ärom vanare vid. Tidgare än så fanns Panthera leo persica, eller Panthera leo tartarica / Panthera leo europaea, ända bort till Italien där de dogo ut runt år 20 f.kr., galliska lejon kan havo funnits några deccenier till, och den grekisk-makedonska populationen bedömes hava dött ut under första seklet efter Kristus, runt år 100 i Armenien och så sent som under 900-talet i Kaukasus och södra Ryssland og Ukraina, men ännu senare i Anatolien där de funnits framtills slutet av 1800-talet, idag finnes de således bara kvar i en ytterst liten – men växande – spillra i Gujarat. Att lejon tidigare funnits inom detta vidsträckta område gör det förklarigt varför lejon uppkommer i mången mytologi og symbolik kulturerna runt. Socialiteten hos det asiatiska lejonet efterliknar ehuru mer tigerns där hannarna lever ensamma och alltså icke äro ledare för någon flock som hos de afrikanska - så lejonhanen bör ej till följd utav flockledaregenskaperna, som hos de afrikanska, hava setts som kungar över sina flockar, utan här rör det sig om frilevande härskardjur. Ordet för lejon skreves med sumerogram på hettitiska, men på hellasiska finnes exempelvis tve olika stammar, léōn, hvilket inlånades till latinets leōn, samt en poetisk form l‹s, hvilket antagningsvis härrör från en annan rot än föregående ord och är kanske till og med ett inlån från semitiskhebreiskans laīš, i mykensk hellasiska åtfinnes rewotejo som kommer utav samma rot som léōn, indiskans sanskrit haver erfått ordet från ytterligare en annan rot, si§ha- ‘lejon’ tillika armeniskans inj ‘leopard’, fornhögtyskans lewo anses ofta vara ett lånord från latinet, men vissa indoeuropenister föreslår på fonologiska grunder att det böre vara ursprungligt i germanskan och lejon fanns likväl inom altegermanska områden; den hettitiska läsningen av URMAĤ är walwa- och åtfinnes även genom luviskans walwa-, hvilket är en bruten reduplikation konfirmerandes den germansk-hellasiska termen som givo protoindoeuropeiskans *leu-.Rekonstruktionen leu är ehuruväl ej den bästa då den haver sin grund i hellasiska og anatoliska samt qvasiellt germanska og plausibelt slaviska samt albanska, men även kanske tokhariska som havandes i A lu ‘best, djur’, genitiv singularis lw-es, emedans exempelvis indoiranska hava en helt annan term. Just denna specifika term verkar alltså finns enbart i tre subgrupperingar, men de kulturella konnotationerna angående djurarten är långt mer spridda. I hettitisk tradition så är lejonet klart rojal, bland annat så framföres i en ritual att man skall göra örnögon samt lejontänder för kungen og redan i några av de äldsta texterna åtfinnes epitetet lejonkung för den mänskliga, men divina, kungen. I konsten hos hettiter samt luvier är lejonet ett basalt motiv som åtfinnes på flertalet ställen, nämnvärt så haver man en Lejonport i kapitalstaden Boğazköy, och symboliserar den kungliga makten, hvilket ytterligare tydliggöres i epitetet. Precis samma tradition reflekteras i mykensk tradition där lejoninnor finnes på båda sidor av tronen i Pylos och man haver lejon över portarna, det är även notervärt att i Indien där man ju haver gott om tigrar, så är det främst lejonet som klassificieras som kung, även leoparden haver erfått en sådan status i indisk tradition emedans tigern ej ens nämns i Ŗgvedan, men däremot senare i Atharvaveda, och börjar först senare inträda i den rojala sfären. Lejonets rytande jämförs även med åskgudens þorsljud och lejonet poträtteras som det högsta djuret. Sakraliteten hos lejonen såges som vi nämnde i mykensk tid, men bevarades in i homerisk tid och i den klassiska traditionen så slogs exempelvis Herkules emot ett lejon emedan han bar ett lejonskinn för att anspela på liknelsen med skinnbärandet som nämndes ovan; lejonportstraditionen fortgår även den. Hos Centralasiens iranier så bevingade man lejonen i konsten, artefakter av denna typ har hittats från södra Ural till dagens Uighurien. I en iransk prästinnegrav som hittats på stäpperna har även ett guldbleck i form av ett kattdjur hittats, antagligen en snöleopard som representerar solgudomen. I östgermanska områden så finnes sköldar med vildsvin samt lejon, eller lejon og lejoninna, avbildade ända från 300-talet (hvilket ju är tidigt utifrån dessa folks synvinkel), lejon som symbol för krigssköldar åtfinnes vidare från de isländska sagorna och på flaggorna från de anglosaxiska kungarna - lejonen var även ett sakralt djur hos de germanska stammarna, liknande, men senare, fenomen åtfinnes även hos kelter samt slaver. I vissa områden där djuret ej finnes haver den dock ersatts med lodjuret, exempelvis i östslaviska områden har lodjuret tagit över leopard/lejonets plats i kungliga begravningar, men hos till exempel irerna i Táin åtfinns flertalet icke-irländska djur såsom lejon, orm, drake och kanske björn eller kyckling. Det europeiska lejonet har funnits i södra delarna av Europa, även intecknandes södra Germania og östgermanska samt slaviska områden, symboliken i djuret har funnits i minnet hos de folk som flyttat ännu längre norrut, eller så har man genom vidare kontakter och berättelser hållit vetskapen om djuren i liv, ända till isländska sagor och iriska berättelser, det är ytterligt tragiskt att detta djur, nästerligen tillsammans med tigern, numera är förbehållet österlandet Indien.
~
Ett mindre utdrag från boken Europas tungomål.
