För att ovan ha
tittat lite på livets likheter så kan man även kort konstatera olikheterna
emellan animal samt animalet homo sapiens; jämlikheten emellan djur og människa
verkar ju sitta i det fenomen som vi benämnom andningen, det är när vi tagom in
gudsluften som vi kunnom leva. Så än så länge verkar det vara en slående likhet
emellan människan visavi övrig animal, men då vi enbart tittat ur en gudslig,
immateriell, synvinkel så havom vi gjort ett fatalt misstag, kallat
enkelspårighet, eller då enkelandlighet. Man brukar i nutida forskning använda
sig av tvenne sätt för att avgöra när människan bleve människa, när vi
distanserade oss från djurriket, det ena är biologiskt å det andra är intellektuellt.
Den biologiska är den som oftast tas som måttstock på när människa blev
människa, den mest traditionella, hvilket man räknar från att vi började gå
upprätt på bena tu, bipedalism - även
om man nu på senare tid sett att även apor i varierad grad klarar av att gå på
två ben. Denna skillnad emellan
djur och människa är gammal kunskap, denna traditionella vetenskapliga
måttstock är i ordets sanna bemärkelse ‘traditionell’. Latinets ord för ‘vild’ ferus
höre ihop med grekiskans thēr ‘vildbest’, av dessa tvenne ord blivom vi ej
mycket klokare, men om man tager med sanskritens ord hvŗī ‘att avvika från den räta linjen’, ‘vara krokig’ och ‘gå krokigt’ -
att det äro vilddjur som går krokigt ser man i de avestiska texterna där
bestarna går krokigt. Denna syn på bestarna var antagligen produktiv i
avestiskan där bestarna aldrig går normalt utan alltid lytt på något sätt, så
det var säkerligen inget bra tecken om en människa var lytt i det avestiska,
socialdarwinistiska, samhället. Hur som helst så visste antagligen redan
protoindoeuropéerna att det var det som skiljde människa från djur för det var
djuren som gick krokigt till skillnad från oss människor, det ursprungliga
ordet var * ĝhwer- ‘de som går krokigt’, hvilket senare i indoeuropeiskan blivit
‘vilddjur’. Här framkommer ytterligare en uppdelning, d.v.s. den emellan vilda
visavi tama djur, och det visar sig att de tama djuren faktiskt sammanförs med
människan, bland annat i sakrala eller rituella listor hos indier, romare,
kelter, slaver samt hettiter, för många för att vara slumpen. I flera språk
kallas även de vilda djuren för gudarnas djur, till exempel i hettitiskans fras
šiunaš ĥuitar, emedan de tama benämns som människans. Man kan exempelvis nämna
lettiskan där man för ‘vilda djur’ kan säga dieva vērši ‘guds djur’,
‘varg’ heter dieva suns ‘guds hund’, d.v.s. till skillnad från
människans hund, men för ‘varg’ kan man även säga meža vīrs, hvilket egentligen betyder ‘skogsman’, samt det mer förståeliga meža suns ‘varg’,
‘skogshund’. Angående skogsmansepitetet så kan det vara intressant att påpeka
att i den hettitiska lagboken, §37, berättas att man kan bliva varg, hvilket
nåväl liknar sanskritens vŗko hí şáh ‘han är en varg’
refererandes till en juridisk status i äktenskapsritualen kring kidnappandet av
bruden (varulvsmyten kan ha en
genuin indoeuropeisk härkomst) -
skillnaden emellan djur och människa är sublim. Om man vill dra det ett stråk
längre så kan man kanske jämföra en hettitisk kungaparskopuleringsritual med
ledarvargsparets reproduceringsakt, ja, de är i alla fall snarlika, men det är
antagligen en lite för drastisk koppling, även om det verkar ha funnits en del
såkallade ‘vargmän’ i Hettiterland. Eurasienstepplandsankomna turkfolk og
mongoler har även de en storslagen vargmytologisering i sina traditioner.
Uppdelningen emellan vild samt tam är ehuru ej allenarådande, utan även en
uppdelning emellan två- och fyrben åtfinns, till exempel i Ŗgvedan
förekommer dví-pád-, cátu·-pad- över 20 gånger
in alles, i umbriska finns du-pursus, petur-pursus i Iguvinska
tavlorna, båda betyder ‘två-fot’ och ‘fyr-fot’, samma sak finnes även i
exempelvis grekiska og germanska. I grekiskan finnes även en mer explicit
benämning ifråga om fångade soldater, hvilka benämns andrápodon,
‘människobenad’.
Det intellektuella avskiljningsmärket
emellan djur samt människa, det vill säga den oftliga åkallade språkförmågan
som vi ävom inledde denna skrift med, är inte heller det ny kunskap, eller nya
perspektiv. Ty detta kan redan skönjas med hjälp av armeniskan, för de varde
skarpsynta och lade tydligen märke till att det som ändock skiljde oss åt från
andra djur äro just talets förmåga, ty ‘djur’ heter på armeniska anasum,
d.v.s. ‘icke-talande’, hettiterna kallade ‘de som inte talar’ för kueš UL
memiškanzi, det initiala sista ordet är givetvis samma som vårt minne
samt sanskritens mánas-, grekiskans ménos o.s.v.. Det var således
armenierna som lade den kunskapsläggande grunden för moderna teorier, som Habermas
og Wittgenstein med flere, kring kommunikationens roll för skapandet,
bevarandet samt utvecklandet utav det moderna mänskliga samhället - det dessa
teoretiker missade, hvilket ehuru senare forskning utvecklat, är att även inom
djurvärlden så kommuniceras det glatt - detta haver bland annat den franska
indoeuropenistiska språkforskaren Benveniste påpekat, angående bina. Större
djurarter, exempelvis våra apliga släktingar, har också utvecklade
kommuniceringssätt, även om de inte är lika raffinerade som homo sapiens sätt.
Men redan før exempel romarna förstodo att även djuren, motsatt den armeniska
tesen, hade en talförmåga, ty i De re rustica uppdelas tingesterna i
trenne typer, 1) de talande, hvilka inkluderar slavar, 2) de halvtalande,
hvilka inkluderar boskap, 3) och de stumma, hvilka inkluderar åkdon, d.v.s.
döda ting - detta torde hvara djurlingvistikens fader. Skillnaden består
ändock, då vi havom en välutvecklad språkförmåga emedan anasumerna, eller de halvtalande, är hänvisade till några få läten eller
symboler - är det detta som gör den stora skillnaden emellan djur og
människodjur, utvecklandet av ett fullbordat tänkande, eller ett ständigt
försök därtill, genom språkförmågan och därmed öppnas även vägen för ett potentiellt
förstånd samt därutur förnuft. Djuren har enligt den sanningsenliga romerska
tanken grunden lagd, hvilket har tatt ett antal århundraden för språkvetare i
modern tid att förstå. Men en långt bättre utvecklad språkförmåga distinktserar
oss ändock ej ifrån naturen, ty vi blir ingen artificiell materia för att vi
kan föra oss på ett tungomål, bara en smått avvikande massa, helt avvikande
från en sten, men bara halvt från en apa, ur genetisk synvinkel ej ens det. Det
verkar dessutom som om det i den indoeuropeiska fållan enbart var latinarna, eller åtminstone en sådan, som förstod att även djuren hade en
talförmåga och inte simpelt kan kallas ‘de icke-talande’, och det är väl tur
att dagens vetenskap nu äntligen hunnit ikapp det latinska tänkandet ifrån att
ha varit innestängd i det ramifierade binariska tänkandet till ‘antingen eller’
under allt för lång tid.
Att mun og prat dessutom hör ihopa kan
protoindoeuropéerna knappast ha missat, indierna visste det i alla fall och i
deras skapelsemyt, som är av indoeuropeiskt ursprung, så frammenas det att Yama
i sin kroppsliga delning, som Ymir här i nord, och universums samt kasternas
skapelse, så bildades brahminerna från Yamas mun - på detta sätt så har de
erfått talets förmåga och utifrån det ett högre tänkande; med tanke på den ovannämnda
andningstesen så är de ju härmed närmare gudavärlden, og därvid torde de även
inneha förnuft. Tal och förmågan att tänka ledde till förnuft samt själ, då
själen har förmågan till tal. Hos hettiterna åtfinnes ištanzana- hvilket
korresponderar till grekiskans psukh¸ hvilken var kapabel att tala med den person eller gudom som den
innebodde i och som reflekterades genom ögona - munnen må vara andens öppning,
men det är ögona som är själens spegel. Det är kanske enbart i ögona man kan få
en glimt av den immateriella gudomen? Särledes en gudinnas.
