Språk i Belgien, i Europas tungomål - Info

De språk som gås igenom i förhållande till konungariket Belgien i boken Europas tungomål äro sydnederländska, eller flamländska, eller mer uppdelat korrektligen i västflamländska, östflamländska, ghentiska, brabantiska, som uppdelas i ett väst-, öst- og sydbrabantiska, plus marols, samt limburgska, franska, standardtyska, luxemburgskan, ripuriska, västjiddisch og östjiddisch, vallonskan eller då östvallonska, namuroiska, vallopicardiska, vallolorränska, picardiska, champenoiska, gaumäsiska, grekiska, ryska, samt turkiska.

~

= Europas tungomål

Argumentum ad Baculum

alleen in de nacht

onder mijn voeten

die grote stilte

~

LeTerme Kyoka

van lang geleden

Byzantijnse resten

hoe smaakt de koffie?

~

Italikernas invandring till Italien

Om vi nu återgåom till den italiska gruppen när vi nu havom berört undantagen från denna, så finnes det ingen forskarsämja om när italikerna gjorde sitt inträdde i historien på den italiska halvön, men många av dagens forskare anser att det bör havandes skett cirka 1500 f.kr.
  Latinare samt falisker var de som troligen först kommo över Alperna enligt vissa, men det skall också påtalas att ej ens detta är säkert och det kan mycket väl vara så att de kommo över Adriatiska havet eller att båda transportsvägarna hava förekommit i olika omgångar samt av olika folk, att språgen divergerats på italisk mark. Det finns ingen consensus i frågan och vad som nedskrivs i en skrift som denna måste vid opartiskhet emellan teorierna laborera lite emellan dem och inte enbart hänfalla åt enbart en av dem - ambivalensen som verkligen finnes bör framställas istället för att enfaldigt framföra en teori utan att egentligen åberopa riktiga belägg för denne. I princip så vete man ej hvilka som kommo först eller när de komme, huru de kom samt exakt varifrån de kommit. Successivt läre det ha skett i hvilket fall.

= Europas tungomål

Gammelsvenskarna i Ukraina

I Ukraina finns det spillror kvar av den gamla östsvenska befolkningen som talar estlandssvenska som då härstammar från de östsvenska dialekterna, men som nu har gått sin egen väg utan någon större påverkan från det svenska standardmålet.

Denna estlandssvenska, eller egentligen dagösvenska, talas normalt i Estland av några få individer, men har genom historiska komplikationer kommit till Ukraïna. De svenska ukrainarna härstammar från ön Dagö som hyste en stor svensk befolkning fram till 1781 där de kanske utgjorde en tioprocentig minoritet på 2000 människor, men vid det nämnda årtalet tvångsförflyttades de flesta till Ukraïna och kvar blev endast några få som vid 1900-talets början uppgick till kanske 50 personer och nu endast är ännu färre. Det var en rättslig tvist med den svenske godsägaren Stenbock som föranledde förflyttningen till det av Ryssland nyerövrade området, från turkarna, i södra Ukraïna. Hälften av de påtvingade emigranterna dog dock på vägen, men den 1 maj 1782 så kunde man besitta området som kommit att kallas Svenskbyn som ligger vid floden Dnjepr omkring 8 mil norr om staden Cherson.

I början av 1800-talet flyttade en massa tyskar in och grundade byar runt omkring Svenskbyn och tog då i beslag 75 % av svenskarnas mark, härefter kallas även byn istället för Gammelsvenskby. Byn hade 1904 ett invånarantal om 704 personer, men man hade då genomlevt både missväxt och en strukturell knapphet på jord vilket föranlett emigration till bl.a. Sibirien. Under 1920-talet så led svenskarna av hungersnöd i likhet med andra ukrainare och 1929 kunde 885 dagösvenskar genom Röda korsets beskydd utvandra till Sverige som deras förfäder kanske 800 år tidigare lämnat.

Gammelsvenskarna hade ju kommit från en sammanhållen by, men splittrades i Sverige upp, i sann svensk förtryckande assimileringsanda, och utplacerades på gårdar för att ‘lära’ sig det svenska jordbruket, d.v.s. de fick som oftast bli statare och liknande. Drygt 240 av dem valde en tid senare att återvända då tillvaron i Sverige inte var till förnöjs. Många gammelsvenskar såg den tyska erövringen av Ukraïna som positiv och förvisades därför 1945 iväg till läger i Vorkuta nära Norra ishavet. De överlevande härifrån lyckades så småningom flytta tillbaka till sina hemområden och bildade tillsammans med de omgivande tidigare tyska byarna området som kom att kallas Zmejovka som vart stängt för utlänningar fram till 1980-talet. 1994 bodde det i detta område 116 registrerade svenskar och precis utanför så kan man hitta ytterligare 169 personer - hur många av dessa som talar den ukrainska formen av dagösvenska är svårt att förtälja, men det rör sig troligtvis om endast några få, kanske ett tjog.

Rikssvenskan däremot som troligen inte heller har fler talare utlärs under vissa få timmar i veckan till byns barn trots att det var över åttahundra år sedan som de ukrainska dagösvenskarnas tal bröt med det som kom att bli standardsvenska, ett språk som då naturligtvis ej ännu var skapat. Ett språk som aldrig varit deras.

~

+ Europas tungomål

Nissa la Bella

Nissa la Bella

Viva, viva, Nissa la Bella!

O la miéu bella Nissa

Regina de li flou

Li tiéu viehi taulissa

Iéu canterai toujou.

Canterai li mountagna

Lu tiéu tant ric decor

Li tiéu verdi campagna

Lou tiéu gran soulèu d'or.

Toujou iéu canterai

Souta li tiéu tounella

La tiéu mar d’azur

Lou tiéu cièl pur

E toujou griderai

en la miéu ritournella

Viva, viva, Nissa la Bella!

Canti la capelina

La rosa e lou lilà

Lou Pouòrt e la Marina

Paioun, Mascouinà!

Canti la soufieta

Doun naisson li cansoun

Lou fus, la coulougneta,

La miéu bella Nanoun.

Canti li nouòstri gloria

L’antic e bèu calèn

Dòu dounjoun li vitoria

L’oudou dòu tiéu printemp!

Canti lou vielh Sincaire

Lou tiéu blanc drapèu
Pi lou brès de ma maire
Dòu mounde lou plus bèu.

~

Italiskan et Italokeltiskan

Som redan nämnts så menar vissa att kelterna samt italikerna tillhör samma undergrupp, italokeltiska, och dessa idéer grundas mest på morfologin där det finnes vissa likheter, men andra förslag som äro mer trovärdiga menar att dessa likheter härrör från sen protoindoeuropeiska och inte någon egen subgrupp. Bland annat suffixet -tū-t- har framförts som åtfinnes primärt i italiska, keltiska samt germanska, d.v.s. i de trenne västraste grupperingarna, men användningen av den haver distinkta utvecklingar, till exempel så är -tūt- maskulinum i keltiska emedan den är femininum i italiska. Man hävdar att latinet delar vissa särtecken med gäliskan emedan oscoumbriskan istället har likheter med de brittanska tungorna.
  Det finns ehuru ord som liknar varandra i keltiska samt italiska mål exempelvis oskiskans samt umbriskans ord för ‘närmast’, hvilket är nessimo-, med keltiskans nessamo-, med kymriskans nesaf, men dessa är enbart lika i atematiska adjektiv emedans de tematiska havandes olika former, superlativsuffixen äro heller ej desamma, den nämnda likheten kan lika gärna vara en arkaism. För övrigt så hava keltiskan enbart ett superlativsuffix, -samo-, emedan latinet haver flertalet, varav ett synes i maximus - sammanlänkningen utav italiskan og keltiskan ger dock *nesisamos för just detta ord.
  Man har även funnit vokabulära fenomen som är exklusiva för italiska, germanska samt keltiska, og ibland baltoslaviska, hvilket föranlett vissa att tala om en nordvästcivilisation - men italiskan kan inom andra vokabulära områden knytas till hellasiskan samt indoiranskan, hvilket visar att man skall vare försiktig med indelningarna.

~

Citerat från boken Europas tungomål.

Sikelerna et Sikeliskan

Sikelerna, latin siculi, grekiska Σικελοί, var ett annat folk som enligt antika författare talade ett till latinet närstående tungomål och som bebodde östra Siciliens inland, samt delar av Syditalien - de skall även ha utvandrat från Syditalien under sen bronsålder. Enligt vissa uppgifter skall de till och med bebott områden norr om Rom innan de blivit nedjagade av umbriska samt sabinska stammar. Enligt en kontroversiell teori så skall det vara sikeliska og ej faliskiska som står närmast latinet, men teorin är kontroversiell av den anledningen att den inte haver så mycket material att bygga på. Tre inskriptioner, en från Adrano, vid Etna, en från Centuripa som ligger sydväst om Adrano samt en från byn Sciri Sottano som ligger 3 mil från Caltagirone, plus några glosor som finnes bevarat på språket och detta är på tok för lite för att trovärdigt kunna utlysa detta språk som mest närstående latinet, inte ens dess italiska eller heller indoeuropeiska tillhörighet anses av vissa vara fastlagd, även om de allra flesta ser språket som klart indoeuropeiskt. Den enda längre inskription som hittats är den nedanstående som inskripterats på en vas som hittats i Centuripa och kallas därför Centuripa vase varandes från 500-talet f.kr.:
 nunustentimhmarustainamhemitomestiduromnaneposduromhemitomestivelhomnedemponitantomeredesvinobrtome

~

Citerat från boken Europas tungomål.

Italiens forntida språk

Om de italiska folken som bebodde Apenninska halvön och som talade något utav de olika italiska språken, eller något av de övriga tungomålen som talades, haver man större kunskaper om i jämförelse med andra geografiska områden under samma tidpunkt - men detta betyder ej att kunskaperna är fullgoda eller överhuvudtaget acceptabla som bevis för det ena eller det andra. Man klassificerar nästan alla indoeuropeiska folk som bebodde nutida Italien under forntiden till den italiska gruppen, även om stora undantag görs - ty, Italien har alltid varit ett sammelsurium av språk, både i forntiden ock så än idag, även om både stora förändringar skett samt enhetssträvande statsförsök har genomlevts. Ett undantag, eller kanske två, tre eller varför ej fyra eller fler finnes på grund utav att de antagligen ej ens ingick i den indoeuropeiska språkfamiljen överhuvudtaget, etruskiskan, rätiskan samt liguriskan - vi börjom med dessa. Men först skall vi lokalisera ner de största språkbefintligheterna på en ungefärlig karta för sinnesbildsättningens skull.

~

Citerat från boken Europas tungomål.

Det pöbel har svårt att förstå

cit:

det finns inga tillfredsställande regler för indelningen av substantiv i dessa två kategorier, n-genus (en kvinna, kvinnan; en tjej, tjejen) och t-genus (ett syskon, syskonet; ett rike, riket).

Detta grammatiska genus brukas kallas en nedärvd, inneboende egenskap hos substantiven.

Inget i substantivens grundform säger att till exempel bi, fall, hus, sto, kök och tal är t-ord, eller att by, vall, mus, bro, lök och dal ska vara n-ord. Dessutom finns det en del substantiv som kan vara både n- och t-ord, med eller utan betydelseskillnad.

jag återupprepar så:

det finns inga helt gällande regler

det är korrekt att bryta

~

Bergman, Bo, “Att förse och förgrysa sig över knäckebrödsbältet”, i Sydsvenskan, 6 januari 2008 s. B18.