Ordkomparativ metodik givandes sociolingvistisk konklusion

Det protoindoeuropeiska ursamhället var antagligen ett utvecklat klansamhälle. Enligt vissa romantiker så var ledarna valda, men denna teori behöver man inte ägna så mycket tid åt, speciellt då endast föga bevis överhuvudtaget kan framvaskas i den riktningen, varav vi skall titta in på dessa kort nedan. Samhällets basala utformning anser man sig överlag ha kunnat utse från det rekonstruerade protoindoeuropeiska språk som fortgående framarbetas, plus naturligtvis genom komparativa studier utav de post-protoindoeuropeiska samhällena som kommit fram i historien - här skall bara en mycket kort inblick givas för att ge viss kontextuell åminnelse. Det oftliga nämnda hettitiska eller anatoliska folken var de tidigast framkomna indoeuropeiska samhällena, som vi senare även skall se.

  För att kunna utröna hvilken kultur det protoindoeuropeiska folket hade så har man försökt återskapa språket för att därigenom kunna se hvilken ekonomi, kultur, religion de hade samt i hvilken miljö de bodde, för att därigenom kunna se var de bodde eller åtminstone kunna utesluta områden som inte representeras av språkbruket. Till detta läggs naturligtvis komparativa studier av verkliga kulturer som talat de olika indoeuropeiska språken. Man har kommit fram till ganska intressanta resultat och teorier, som exempelvis om samhällsorganisationen som vi senare skall se. Exakt hur man rekonstruerar ord skall inte gås in på då det är av mer teknisk karaktär, men det absolut vanligaste sättet att rekonstruera ett ord äro att man komparerar avkomman av urordet utifrån ljudförändringslagarna. Hur dessa går till får läsas om i annan och fördjupad litteratur. Här nedan endast ett något sammansatt axplock.

~

Ett mindre utdrag från boken Europas tungomål.

Årets boktips

Europas tungomål

väl värd att läsa

berika ert kunnande

~

Europas tungomål et Postmodernisme premillénaire, Tu est Divina ou Erotica

SvD, DN

Människan visavi djur i indoeuropeisk kultur

För att ovan ha tittat lite på livets likheter så kan man även kort konstatera olikheterna emellan animal samt animalet homo sapiens; jämlikheten emellan djur og människa verkar ju sitta i det fenomen som vi benämnom andningen, det är när vi tagom in gudsluften som vi kunnom leva. Så än så länge verkar det vara en slående likhet emellan människan visavi övrig animal, men då vi enbart tittat ur en gudslig, immateriell, synvinkel så havom vi gjort ett fatalt misstag, kallat enkelspårighet, eller då enkelandlighet. Man brukar i nutida forskning använda sig av tvenne sätt för att avgöra när människan bleve människa, när vi distanserade oss från djurriket, det ena är biologiskt å det andra är intellektuellt. Den biologiska är den som oftast tas som måttstock på när människa blev människa, den mest traditionella, hvilket man räknar från att vi började gå upprätt på bena tu, bipedalism - även om man nu på senare tid sett att även apor i varierad grad klarar av att gå på två ben. Denna skillnad emellan djur och människa är gammal kunskap, denna traditionella vetenskapliga måttstock är i ordets sanna bemärkelse ‘traditionell’. Latinets ord för ‘vild’ ferus höre ihop med grekiskans thēr ‘vildbest’, av dessa tvenne ord blivom vi ej mycket klokare, men om man tager med sanskritens ord hvŗī ‘att avvika från den räta linjen’, ‘vara krokig’ och ‘gå krokigt’ - att det äro vilddjur som går krokigt ser man i de avestiska texterna där bestarna går krokigt. Denna syn på bestarna var antagligen produktiv i avestiskan där bestarna aldrig går normalt utan alltid lytt på något sätt, så det var säkerligen inget bra tecken om en människa var lytt i det avestiska, socialdarwinistiska, samhället. Hur som helst så visste antagligen redan protoindoeuropéerna att det var det som skiljde människa från djur för det var djuren som gick krokigt till skillnad från oss människor, det ursprungliga ordet var * ĝhwer- ‘de som går krokigt’, hvilket senare i indoeuropeiskan blivit ‘vilddjur’. Här framkommer ytterligare en uppdelning, d.v.s. den emellan vilda visavi tama djur, och det visar sig att de tama djuren faktiskt sammanförs med människan, bland annat i sakrala eller rituella listor hos indier, romare, kelter, slaver samt hettiter, för många för att vara slumpen. I flera språk kallas även de vilda djuren för gudarnas djur, till exempel i hettitiskans fras šiunaš ĥuitar, emedan de tama benämns som människans. Man kan exempelvis nämna lettiskan där man för ‘vilda djur’ kan säga dieva vērši ‘guds djur’, ‘varg’ heter dieva suns ‘guds hund’, d.v.s. till skillnad från människans hund, men för ‘varg’ kan man även säga meža vīrs, hvilket egentligen betyder ‘skogsman’, samt det mer förståeliga meža suns ‘varg’, ‘skogshund’. Angående skogsmansepitetet så kan det vara intressant att påpeka att i den hettitiska lagboken, §37, berättas att man kan bliva varg, hvilket nåväl liknar sanskritens vŗko hí şáh ‘han är en varg’ refererandes till en juridisk status i äktenskapsritualen kring kidnappandet av bruden (varulvsmyten kan ha en genuin indoeuropeisk härkomst) - skillnaden emellan djur och människa är sublim. Om man vill dra det ett stråk längre så kan man kanske jämföra en hettitisk kungaparskopuleringsritual med ledarvargsparets reproduceringsakt, ja, de är i alla fall snarlika, men det är antagligen en lite för drastisk koppling, även om det verkar ha funnits en del såkallade ‘vargmän’ i Hettiterland. Eurasienstepplandsankomna turkfolk og mongoler har även de en storslagen vargmytologisering i sina traditioner. Uppdelningen emellan vild samt tam är ehuru ej allenarådande, utan även en uppdelning emellan två- och fyrben åtfinns, till exempel i Ŗgvedan förekommer dví-pád-, cátu·-pad- över 20 gånger in alles, i umbriska finns du-pursus, petur-pursus i Iguvinska tavlorna, båda betyder ‘två-fot’ och ‘fyr-fot’, samma sak finnes även i exempelvis grekiska og germanska. I grekiskan finnes även en mer explicit benämning ifråga om fångade soldater, hvilka benämns andrápodon, ‘människobenad’.

  Det intellektuella avskiljningsmärket emellan djur samt människa, det vill säga den oftliga åkallade språkförmågan som vi ävom inledde denna skrift med, är inte heller det ny kunskap, eller nya perspektiv. Ty detta kan redan skönjas med hjälp av armeniskan, för de varde skarpsynta och lade tydligen märke till att det som ändock skiljde oss åt från andra djur äro just talets förmåga, ty ‘djur’ heter på armeniska anasum, d.v.s. ‘icke-talande’, hettiterna kallade ‘de som inte talar’ för kueš UL memiškanzi, det initiala sista ordet är givetvis samma som vårt minne samt sanskritens mánas-, grekiskans ménos o.s.v.. Det var således armenierna som lade den kunskapsläggande grunden för moderna teorier, som Habermas og Wittgenstein med flere, kring kommunikationens roll för skapandet, bevarandet samt utvecklandet utav det moderna mänskliga samhället - det dessa teoretiker missade, hvilket ehuru senare forskning utvecklat, är att även inom djurvärlden så kommuniceras det glatt - detta haver bland annat den franska indoeuropenistiska språkforskaren Benveniste påpekat, angående bina. Större djurarter, exempelvis våra apliga släktingar, har också utvecklade kommuniceringssätt, även om de inte är lika raffinerade som homo sapiens sätt. Men redan før exempel romarna förstodo att även djuren, motsatt den armeniska tesen, hade en talförmåga, ty i De re rustica uppdelas tingesterna i trenne typer, 1) de talande, hvilka inkluderar slavar, 2) de halvtalande, hvilka inkluderar boskap, 3) och de stumma, hvilka inkluderar åkdon, d.v.s. döda ting - detta torde hvara djurlingvistikens fader. Skillnaden består ändock, då vi havom en välutvecklad språkförmåga emedan anasumerna, eller de halvtalande, är hänvisade till några få läten eller symboler - är det detta som gör den stora skillnaden emellan djur og människodjur, utvecklandet av ett fullbordat tänkande, eller ett ständigt försök därtill, genom språkförmågan och därmed öppnas även vägen för ett potentiellt förstånd samt därutur förnuft. Djuren har enligt den sanningsenliga romerska tanken grunden lagd, hvilket har tatt ett antal århundraden för språkvetare i modern tid att förstå. Men en långt bättre utvecklad språkförmåga distinktserar oss ändock ej ifrån naturen, ty vi blir ingen artificiell materia för att vi kan föra oss på ett tungomål, bara en smått avvikande massa, helt avvikande från en sten, men bara halvt från en apa, ur genetisk synvinkel ej ens det. Det verkar dessutom som om det i den indoeuropeiska fållan enbart var latinarna, eller åtminstone en sådan, som förstod att även djuren hade en talförmåga och inte simpelt kan kallas ‘de icke-talande’, och det är väl tur att dagens vetenskap nu äntligen hunnit ikapp det latinska tänkandet ifrån att ha varit innestängd i det ramifierade binariska tänkandet till ‘antingen eller’ under allt för lång tid.

  Att mun og prat dessutom hör ihopa kan protoindoeuropéerna knappast ha missat, indierna visste det i alla fall och i deras skapelsemyt, som är av indoeuropeiskt ursprung, så frammenas det att Yama i sin kroppsliga delning, som Ymir här i nord, och universums samt kasternas skapelse, så bildades brahminerna från Yamas mun - på detta sätt så har de erfått talets förmåga och utifrån det ett högre tänkande; med tanke på den ovannämnda andningstesen så är de ju härmed närmare gudavärlden, og därvid torde de även inneha förnuft. Tal och förmågan att tänka ledde till förnuft samt själ, då själen har förmågan till tal. Hos hettiterna åtfinnes ištanzana- hvilket korresponderar till grekiskans psukh¸ hvilken var kapabel att tala med den person eller gudom som den innebodde i och som reflekterades genom ögona - munnen må vara andens öppning, men det är ögona som är själens spegel. Det är kanske enbart i ögona man kan få en glimt av den immateriella gudomen? Särledes en gudinnas.

~

Ett mindre utdrag från boken Europas tungomål.

DN

Indoeuropäistikens historia

Det är den engelska domaren Sir William Jones som år 1786 var stationerad i Indien som haver fått krediten till att ha ‘upptäckt’ en gemensam indoeuropeisk rot och detta gjorde han genom att upptäcka att sanskrit var besläktat med latin samt fornhelleniska därledes menades att det måste finnas en gemensam rot. Han var i och för sig inte den första att se att det fanns klara likheter emellan latin och sanskrit, men han var den första att dra slutsatsen om släktskap samt ett gemensamt ursprung - eller nästan, James Parson hann före.

  James Parson jämförde numeralerna i en hel del tungomål över hela Eurasien; dessa var iriska, kymriska / walesiska, helleniska, latin, italienska, kastilianska, franska, tyska, nederländska, danska, svenska, anglosaxiska / fornengelska, ‘modern’ engelska, polska, ryska, bengali samt persiska, konkluderandes att de hade ett gemensamt ursprung - han hade även jämfört med malayiska, kinesiska, turkiska samt hebreiska ock kom fram till att de inte hade ett gemensamt ursprung med de övriga men inte heller med varandra och detta står sig ännu - resultaten publicerades 1767, hvilket således var några år före Jones. Men det skall jämväl tilläggas hvarför denna person inte haver erfått krediten för sin upptäckt; han menade att de alla hade sitt ursprung från Noas tredje son Jafet med hans avkomma och han fyllde studien med bibliska referenser. För den strängt kristne så ter det sig ju självklart att alla världens språk är besläktade enligt den prototellusiska teorin, ty det är bara den babelska språkförbistringen som nu råkar råda - hebreiska var ju självfallet urspråket. Urheimat-problematiken ‘löstes’ också i denna tidiga studie av Parson då det var solklart att de hade utvandrat från Armenien - berget Ararat med arken var ju beläget där, men det riktigt ironiska är att nu efter över 200 år så har några framstående forskare just föreslagit Armenien som urspungshem för indoeuropéerna, tack å lov ehur ej på religiös grund.

  Även den franska prästen Cœurdoux konkluderade 1767 att sanskrit, grekiska og latin var besläktade, med babelskt ursprung, men han fick inte sina resultat publicerade förrän 1808 då den akademiker som han skickat undersökningen till inte insåg dess värde. Ett vanligt öde när andra skall till att bedöma.

  Sir William Jones var mer av en akademiker som genomförde en ordentlig undersökning och det är denna som sedan har legat till grund för den komparativa språkforskningen, men man bör inte påstå att han var någon nytänkare på området, då gör man som enkelt visats regelrätt fel. Efter Jones studie så myntade engelsmannen Thomas Young år 1813 begreppet indoeuropeisk för dessa besläktade tungomål - Giles försökte senare få sitt eget förslag accepterat, utan framgång, hans förslag löd wiroi som på rekonstruerad wiroiska betyder ‘männen’. Den tyska termen Indogermanisch är inte alstrad på grund av någon germansk självcentrering, utan härrör från svunna tider när man inte riktigt klargjort om keltiskan var tillhörigt indoeuropeiskan, man satte ihop namnen för språken längst i öster og längst i väster och det torde således egentligen numera heta indokeltiska eller tokharokeltiska om vi bortser från sentida migrationer - om vi däremot tagom hänsyn till sentida migrationer och dagens språk så är ju den arkaiska tyska termen fullt legitim. Efter att man sett att flertalet språk är besläktade så har man givetvis kommit upp med idén om att det någon gång har funnits ett urspråk kallat protoindoeuropeiska - och vissa har då sedan dess försökt att rekonstruera detta. Indoeuropeiska språk är alltså vida spridda över jorden, även om man icke räknar med sentida koloniala spridningar, och huru detta har gått till, när och varför och ifrån var är väldigt omdiskuterat bland forskarna och en djup genomgång av detta hade fått omfånget av denna skrift att öka ofantligt. För övrigt kan det vara kuriost att nämna att det pågås inte bara regelrätt vetenskapligt arbete med att utröna det protoindoeuropeiska språket utan det finns vissa grupperingar som tagit det ett steg längre och faktiskt skapat ett modernt grammatiskt samt lexikaliskt system som man meno kunno bliva ett officiellt tungomål inom den Europeiska Unionen. Baskiskan, maltesiskan, framtida turkiskan, ej att förglömma.

~

Ovan är ett utdrag från boken Europas tungomål.

Postmodernismen - Postmodernisme premillénaire

Premodernism~Modernism~Postmodernism

Epistemologi-Ideologi-Mytologi

Köp den nu!

~ 

Postmodernisme premillénaire

ISBN13: 978-91-7465-322-9
ISBN10: 91-7465-322-9

Beställ:

Books on demand
eller hos någon utav alla de internetboklådor som finns i Norden.

Andra böcker av mig.

Taggar: bok, böcker, Steve Lando, postmodernism, modernism, epistemologi, ideologi, mytologi, kollektivism, totalitarism, liberalism
SvD, SvD, SvD, SvD

Stamträdssystematiken i historisk lingvistik

Stamträdstänkandet kom i publicering 1671 då dalmasen Georg Stiernhielm framförde sin syn på de germanska språkens trädsliga uppdelning, i grenarna Svevica, Mechlenburgica og Brabantica, samtidigt som han gjorde intressanta kommentarer om språks utveckling. Stiernhielm menade vidare att svenskan var ett skytiskt språk därhän skytiskan dessutom var en arkaisk gren utvecklad från hebreiskan.

~

Ovan är ett citat från boken Europas tungomål.

Tags: Europas tungomål, stamträd, språk, historisk komparation, vetenskapshistoria, komparativ lingvistik, lingvistik, germanska, svenska, skytiska

Vindöga

studiumet utav språk

är som kulturell arkeologi

var enaste ord är som ett litet fönster

för karaktärerna utav dess bärare

~

Tags: vindöga, fönster, kultur, arkeologi, spår, språk

Intelligens ~ Intellektualism

alla vertebrater, samt många nonvertebrata, kan sägas vara likställt identiska i fråga om intelligens då intelligens är kraften att i sinnet formera föreningar, människan kan sägas avskilja endast utifrån dennes artspecifika lingvistiska preferens, emedans andra arter avskiljer utifrån sina artspecifika förmågor

genom våran lingvistiska preferens, kunnom vi även nå intellektualism

nota: med lingvistisk menas således par préférence basspråkförmågan, d.v.s. kommunikativt beteende inuti medvetandestrukturerna, d.v.s humant tänkande, ej allena analytokausala föreningspossibiliteter, hvilka alla vertebrater, samt många nonvertebrata, delar.

människan är allena differat, genom dennes unika förutsatser

men inte ens här, är hon helt unik

~

+ Postmodernisme premillénaire, Europas tungomål

Tags: lingvistik, språkförmåga, språk, tankeförmåga, kommunicering, kommunikativ, tänkande, medvetande, intelligens, intellektualism, filosofi, djur, människa
DN, DN, DN, SvD, SvD

Poetica vocalica

eeeeyyyyaaa aaaaaayyyyaaaa

ooooyyyyaaaa ഌaaaൡaaaൡaaa

iiiaaa iaaaiiiaaaa

ojoyuiuiá ojoyuiuiá

~

Taggar: fonologi, fonetik, vokalism, vokaler

Postpubertal språkinlärning

Som nämndes i inledningsfrasen så är förmågan att tala hos den moderna människan ärftlig, men det är bara förmågan att tala som är ärftlig, ej själva talandet i sig, eller säg, som jag helst ändå med skrift säga. Om vi bortser från människor med vissa handikapp eller sjukdomar som påverkar talförmågan, så kan man säga att hör man icke talande omkring sig så utvecklas heller aldrig den förutstående förmågan till färdighet. Det barn som utsätts för detta börjar i och för sig själv att utlösa ord och ljud i ett försök att tala, men om ej detta uppmuntras och om till exempel barnet får genomleva sina första år i en helt tyst tillvaro eller en tillvaro där ingen talar, så finnes det stora risker att barnets försök hämmas kraftigt och kanske aldrig återupptas igen.

  Det finns dessvärre horribla exempel på detta. En flicka som forskarna döpt till Genie stängdes in redan vid 18-månaders ålder av sin sinnessjuka fader i ett källarrum i familjens hus i ett slumkvarter i Los Angeles. Hon hade ingen kontakt med yttervärlden och ingen talade eller överhuvudtaget gav henne någon mänsklig kontakt förutöver att hon fick mat, ända tills detta upptäcktes 1970 då hon redan hunnit bli 13 ½ år gammal och neurologiskt gått förbi puberteten. Genie kunde givetvis icke tala och hon var självfallet även mentalt störd efter denna extrema behandling, varvid hon sattes på ett barnsjukhus för social, psykologisk samt medicinsk behandling, och till detta kan man lägga lingvistisk. Genie ansågs efter diagnostisering ej ha varit mentalt störd nativt utan att hon endast tagit psykisk skada genom det hon åsamkats. Man insåg kvickt att man var tvungen att gå varsamt fram och efterhand som behandlingen toges vid så lärde hon sig att tala, om än rudimentärt - det blev dock mer av ett pidginspråk, d.v.s. grammatiskt simpelt og rudimentärt framfört. Hon talar härefter inte gärna och det sker absolut inte naturligt som hos en normalt uppväxt människa, hon har svårigheter att bilda satser eller att klara grammatiken utan det blir oftast en uppradning av olika ord, och hon lyckas inte ta sig ur detta oavsett hur mycket övning hon gjort. Detta kan man jämföra med vuxna människor som försöker tillägna sig ytterligare ett mål, ordkunskapen kan man alltid lära sig emedans grammatiken är värre att ta till sig efter puberteten, men på grund utav att en normalt uppväxt vuxen människa, medvetet eller omedvetet, redan kan grammatik genom sitt modersmål, så är kunskapsinlärningen inte att mäta sig med vad Genie hade framför sig med ingen bakgrundskunskap alls. I hennes fall blev muren för hög.

  I Genies fall kan man givetvis förklara detta med de extrema uppväxtförhållandena, men i ett annat fall där barnet undkom före pubertetens infallande, så fick det däremot ett helt annat resultat. 6 ½-åriga Isabelle lyckades tillsammans med sin stumma og hjärnskadade mor rymma från sitt fängelse där de hölls fångna i tysthet hos Isabelles morfader. Redan ett og halft år senare kunde Isabelle emellan 1500-2000 ord, dessutom så kunde hon uttala och sammansätta komplexa grammatiska meningar, hvilket är en stor skillnad om vi jämför med Genies fall. Den kritiske kan då påpeka att eftersom Genie inte hade någon mänsklig kontakt så måste hon ha blivit mer psykiskt skadad än Isabelle som ändock hade sin mor närvarande och att detta kunde sitta så djupt hos Genie att en språkinlärning helt enkelt var ett för stort steg som inte ville eller kunde tas. Detta skulle dock inte läkarna på platsen överensstämma med som nämndes, då de diagnosticerade Genie som icke varaktigt mentalt störd. Denna kritikerpunkt hade man kanske lagt viss vikt vid om det inte hade funnits ett kontrahent fall, även om det inte motbevisar att Genie kanske hade blivit för skadad för att kunna lära sig, emotstridigt läkarnas mening, så bör man hålla vägen öppen för alternativa tolkningar. Men man får givetvis inte förglömma att det är individer med egna individuella, medvetna eller omedvetna, psykologiska lösningar på problemet - vissa löser ju sina problem genom inneslutning och ovilja till förändringar och därmed i Genies fall inlärning.

  En tjej som av forskarna blivit benämnd Chelesa föddes döv, i en både teknologiskt, mentalt som avståndsmässigt avlägsen småstad i norra Kalifornien, och blev av läkarna diagnostiserad som psykiskt utvecklingsstörd eller känslomässigt rubbad - ett öde som många döva eller stumma barn i det förgångna har fått genomleva. Familjen trodde ehuru inte på påståendet och uppfostrade henne istället såsom de föreställde sig på ett normalt vis och resultatet blev också en normal kvinna utan några som helst känslomässiga eller neurologiska fel, förutom att hon blev lite blyg, beroende samt bibehållet språklös. Men vid en ålder av 31 år så besökte hon en neurolog som blev förstummad av hennes situation och ditplacerade hörhjälpmedel som gjorde att hon nästan fick en normal hörsel. Hon har därefter lärt sig omkring 2000 ord, gått hos en terapeut för att bli av med blygheten och genom detta även beroendet utav familjen. Hon har härefter erhållit ett jobb och fungerar även normalt i sociala sammanställningar – så länge hon avstår från att öppna munnen och talar, då hon efter flera års övning till trots inte har lyckats att få ihop det grammatiskt, ock kommer antagligen aldrig få.

  Postpubertiell språkinlärning, särledes de grammatiska mönstrena, verkar hopplös men studiet kring detta är beroende av tillgången på misäraktiga förhållanden, så vi får hoppas att vår kunskap kring detta tar få steg framåt.

~

Ovan är ett utdrag från boken Europas tungomål.

Tags: Europas tungomål, språk, språkinlärning, språkförmåga, lingvistik, neurolingvistik, puberteten, int

Multikulturalism

multikulturalism är det naturliga på jorden, det har varit så i alla tider på alla ställen, förutom i små perifiera isolata samhällen, eller skallar

~

Tags: kulturer, multikulturalism, samhällen, realism

Lateralt vänsterhänt

Den mänskliga hjärnan, såsom många andra arters hjärnor, uppvisar i vissa hänseenden en lateralisering emellan olika hjärnhalvor. Detta är inte ett unikt mänskligt fenomen men har antagligen överdrivits i dess varande i den tidigare forskningen då en hel del fenomen är överlapandes. Ävenså så är det en märkbar uppdelning, synlig exempelvis i uppdelningen i dem som äro klart vänster- og högerhänta.

Ungefär 90 % av mänskligheten har sina dominanta språkcentra i vänstra hjärnhalvan och ungefäreligen samma andel är högerhänta, det visar sig att samstämmigheten för vänster hjärnhalva och högerhänthet har en korrelation hos hela 95 % utav alla högerhänta samtidigt som upptill 70 % av alla vänsterhänta likväl haver språkcentrat i vänster hjärnhalva. Hos de flesta är det således den västra hjärnhalvan som sköter snacket emedans den högra verkar ta hand om sådant som är ordlöst såsom ansiktsigenkänning, känslomässiga uttryck samt spatiala förmågor, både människor, gorillor såsom schimpanser har en markant tendens till att bära småbarn på vänster arm.

Men det går ej att framföra några som helst konklusiva teser kring detta förhållande då det finns ju människor som är vänsterhänta eller bådhänta, likväl som det finnes människor som har sina lingvistiska center i höger hjärnhalva. Vissa har ehuru menat att vänsterhänthet är abnormalt, varandes ett resultat utav tidig beskadning utav hjärnan, de flesta ser detta som osannolikt men det är en tes som är svårmotbevisad, särledes då tidiga hjärnskador uppvisar en högre grad utav vänster- eller mixade hänta personer, exempelvis synbart hos mentalt handikappade personer. Beskadningen behöver i alla fall inte ha varit kraftig eller så har hjärnan kunnat reparera de tidiga skadorna självt, varhän spåren utav detta skulle kunna vara vänsterhänthet.

Naturligt så finnes vänsterhänthet hos minst hälften utav de närmast besläktade primatarterna, vissa enskilda individer utav stam schimpanser, gorillor eller andra apor äro kraftigt vänsterhänta emedans lika många är kraftigt högerhänta, likväl förekommer vänsterhäntlighet så vitt vi vetom i alla mänskliga samhällen. Inte sällan haver det även varit kulturellt stigmatiserande i olika former.

Vad avser just primater så finnes det ehuru ingen dylik uppenbar specialisering vad gäller handpreferens för skapning eller nyttjning utav redskap men hos många primater finnes ack en differens i handnyttjning vid lokomotionering eller stödjande, mer markanta hjärnhalveuppdelningar står även att finnas hos exempelvis många fågelarter havandes exempelvis fågelkvittret hänfört till den västra hjärnhalvan, emedans gnagare kan hava högerhalvan för rumslig processering.

Vänsterhänta har mer vänsterhänta avkomlingar än vad högerhänta har, detta bara i biologiska men ej i adoptionella familjer, men ökningen är marginell och om båda föräldrarna är vänsterhänta så är det ungefäreligen hälften av barnen som blir vänsterhänta likväl. Hade det funnits en recessiv gen för vänsterhänthet så hade tu vänsterhänta föräldrar till hundra procent givit vänsterhänthet, nu tror man istället att det finnes en gen som ökar probabiliteten för högerhänthet, men en recessiv allel som håller sig neutral emellan de två sidorna.

Varför det inte finns en gen som konklusivt bestämmer högerhäntlighet i hela populationen förklaras med att en sådan gen antagligen handikappar höger hjärnhalva då det har visat sig att människor som är starkt högerhänta likväl brister i flera andra förmågor, varhän det verkar som om det finns fördelar med att vara svagt högerhänt, emotsatt starkt högerhänta.

~

Taggar: anatomi, hjärna, språkförmåga, hjärnhalvor, lingvistik, neurolingvistik, vänsterhänthet, int

DN, SvD

Att forska

Vad betyder ‘forska’ egentligen?

Vari ligger begreppets innebörd?

en fråga som är omöjlig att besvara

ty vad forskning är, äro upp till var og en

men om man kort i ordet tittar

man en enkel förklaring så hittar

ordet ‘forska’ suffixet sk innehåller

som i svenskan ursprungligt betyder

att något intensivt inträffar

ordet ‘forska’ betyder såleda ‘att fråga intensivt’

i latinet finns ordderivaten poscō, poposcī ‘fråga efter’

i sanskriten kognaten pŗchati ‘han frågar’

endast initial klusil har förändrats

allsom samma iterativa suffix

alltjämt samma frågande betydelse

i ordet finnes inget om att även svar skall finnas

att tro i sin enfald att allomfattade svar finnes

att totalt tro att man sanningen kan finna

är ej att forskning bedriva

att sanningen söka

snarare motsatt forskning syfte vara

att sanningen finna är att stänga

forskningens processerande vägar

~

Förståelsen kring forskning, vetenskap, vetande, diskuteras i min bok Postmodernisme premillénaire.

Taggar: forska, forskning, vetenskap, förståelse, indoeuropeiska, suffix, fråga, int

SvD

Struphuvudet

~

Tags: struphuvudet, anatomi, talförmåga

Språkets viktighet

Språket har varit ett ypperligt hjälpmedel för den mänskliga utvecklingen; genom att vi namnger olika saker, ting, företeelser och begrepp så kan vi hantera dessa lättare och det gör att vi kan utveckla vårt tänkande kring dessa ting. Denna utveckling haver fått en avsevärd hjälp framåt genom att vi utvecklade skriften och man kan antagningsvis nämna dessa två händelser som de absolut största och viktigaste för den mänskliga tillvaron och den utveckling som skett inom denna, d.v.s. när arten började tala mer utvecklat och när talet kom i skrift. Skriften leder dessutom i sin tur till att språket blir själva grunden för all vetenskap och det den medför i ökad utveckling av den mänskliga kulturen och dess levnadsbetingelser. Självklart så kunde man sprida vetenskapsframgångar genom talet innan skriften uppfanns, eller i skriftlösa kulturer, men det mänskliga minnet är begränsat hvilket gör att varje enskild generation måste upptäcka samma sak igen för de saker som inte har spridits vidare genom talet från de äldre, all kunskap bevaras inte på så sätt. Det blev alltså en extrem rationalisering och effektivisering av allt kunnande när skriften påhittades.

~

Ovan är ett utdrag från boken Europas tungomål.

Taggar: Europas tungomål, språk, viktighet, skriftspråk, skrift, skriftkultur, kunskap, int
SvD

Att språka

Själva talet bygger på ett intimt samspel emellan olika organ, bland dem struphuvudet som ses ovan i illustrationen, samt tunga och läppar. Den mänskliga språkförmågan är ehuru ej bunden till dessa talorgan, utan även dövfödda människor, som således aldrig hört det talade språket, kan utveckla och lära sig exempelvis teckenspråk eller skrivspråk - dessa är lika uttrycksfulla som förmågan att föra sig med munnens hjälp. Den mänskliga hjärnan klarar inte bara av att producera och få fram orden, utan givetvis också att föra dessa nervimpulser, skapade av hjärnan, till talapparaten, eller till händerna, samt ta emot och tolka tal som andra människor har producerat på dylikt sätt. Att det är just hjärnan som är centrum för denna förmåga står ju klart för alla som har erfarenhet av någon som har råkat ut för hjärnskador av olika slag som just kan vara förödande för denna förmåga - och det även om struphuvud och tunga är oskadda.

  Som säkert alla vet om så haver man genomfört en rad experiment med apor, speciellt schimpanser som står oss nära, av allehanda slag för att försöka få dem att tala, alternativt använda sig av teckenspråk då de har en väldigt välutvecklad kontroll av sina händer och dessas rörelser. Det första daterade forskningsförsöket genomfördes utav Furness 1916 som sökte lära en skogsmänniska, d.v.s. en orangutang, att tala. Schimpanserna har till över eller omkring 99 % likadan genuppsättning som människan, näst i linje är gorillorna, och vår gemensamma anfader levde för kanske 5 miljoner år sedan, men skillnaden har visat sig vara allt för stor för att bemästra för våra fränder, åtminstone om vi talar om en mer utvecklad språkförmåga som verkar stå oss ensamma att bära, vår språkförmåga är unik för vår art. Försöken att få apor att tala med munnen har visat sig vara lönlösa och praktiseras så vitt jag kan förstå icke längre efter det att försöken övergavs strax efter att de hade praktiserats i början av 1950-talet, men å andra sidan så har vissa lyckade försök genomförts med teckenspråk, även om vissa är skeptiska till även detta då metoderna i, och resultaten av, försöken går att ifrågasätta - precis som allt annat i denna värld.

  De ändå visade samt lyckade resultaten avseende teckenspråken tyder i sig på att det inte är intelligensen som är i avsaknad utan att det är enbart, eller nästan enbart, de anatomiska förutsättningarna i form av talapparaten som är olika och inte tillräckliga hos apor andra än hos människan för att kunna utveckla en rudimentär talapparat och en användning av denna på ett för oss språkdefinabelt vis. Man har ehuru även erhållit intressanta resultat angående andra apors talförmåga och distinktion av ljud, och det är snarare vår definiering av vad språk är som är hämmande för tänkandet på området - ty människor har en förmåga att använda sin egen arts språkliga kommunicering som definitionsmodell hvilket givetvis leder till en ställning som unicum, apor eller andra djur har utvecklat egna kommuniceringssätt som för dem är unika, onåbara för oss. Dessa, våra närmaste släktingar, har ändå lyckats lära sig en ganska stor mängd människouppfunna tecken relativt enkelt, och de har också lärt sig att sammankoppla dessa med olika ting, men däremot så har de inte lyckats så bra med grammatiken, alltså att bilda satser ock dylikt, hvilket gör att de inte kommer över en normal mänsklig tvåårings kapacitet när det gäller språkanvändningen ifråga om språkbyggnad. Här brister alltså förmågan og häri ligger den stora skillnaden emellan vuxen människa och schimpans ifråga om utvecklingen av språkförmågan - den släkting till oss som klarat sig bäst är antagningsvis schimpansen Kanzi. Däremot så verkar det som om de flesta studerade schimpanserna klarade av att skilja emellan egennamn samt artnamn, om apan lärde sig att en man hette Per så förknippade apan inte detta ord till hela det manliga könet utan enbart till denne person, en personifierad identitet knuten till ett namn således. Forskarna hade inte specifikt övat apan att distinktsera på det föreliggande viset, men däremot så är det troligt att apan inte hade distinktserat på detta vis om inte apan var van vid personerna ifråga och därmed ansåg att det förelåg en skillnad.

  En av de stora skillnaderna emellan schimpans og människa är att när schimpansen föds har den en hjärna som redan består utav 60 % av den slutliga vikten, emedan människobarnets hjärna enbart väger 25 % av slutvikten vid födslen. Under de två första levnadsåren hos människobarnet så ökar således hjärnvikten med 350 % för att sedan öka ännu mera till puberteten. Detta gör så att vår hjärna blir mycket mer anpassningsbar för miljöpåverkan havandes mycket större utvecklingsmöjlighet för den funktionsspecialisering som talet innebär. Ett nyfött barns anatomiska förhållanden när det gäller talapparaten liknar mycket mer apans än den vuxna människans, hvilket är ytterligare en förklaring till varför människan inte kan tala direkt vid födslen. Det är under de första åren av barnens levnad som de absolut bästa förutsättningarna finnes för att kunna lära sig att tala och för att kunna lära sig ett språk, och om föräldrar vill att ens barn skall lära sig flera tungomål så bör man utsätta barnen för dessa innan puberteten infaller, eftersom hjärnan härefter tragiskt nog avstannar i utvecklingen, även om det givetvis inte är omöjligt att förskansa sig ytterligare språk i senare ålder. Det prepubertiella barnet behöver icke lära sig det andra eller tredje tungomålet in extenso, utan bara så att grunden läggs och så att utrymme härmed skapas för dess funktionella ändamål i hjärnan - individen kan senare i livet återuppta språkstudierna med större lätthet än annorvardes. Det är ju icke så att vuxna individer inte kan lära sig andra språk förutom modersmålet, men det är lättare om förutsättningarna redan har lagts under den tid då hjärnan utvecklades. Ett språk som inlärs under utvecklingsfasen får, om vi skall utrycka det enkelt, ett eget litet utrymme i hjärnan emedan ett språk som inlärs efter utvecklingsfasen måste läggas i det redan befintliga utrymmet eller på något sätt inkorporeras i redan befintlig kunskap – detta sista är givetvis mer problematiskt än det prepubertiella alternativet, hvilket därmed är av stor vikt att framhålla i tänkandet kring barns skolning. Man bör alltså låta barnen i tidig ålder få lära sig fler språk än svenska och den numera obligatoriska engelskan, exempelvis då ett ickegermansk språk.

~

Ovan är ett utdrag från boken Europas tungomål.

DN, DN, SvD

Tags: Europas tungomål, språk, lingvistik, språkinlärning, neurolingvistik, apspråk, primatspråk, schimpanser, schimpansspråk, människospråk, teckenspråk, talförmåga, anatomi, språkförmåga, kommunicering, grammatik, Kanzi, hjärnan, int