Språk i Kroatien, i Europas tungomål - Info

Det föredetta romanska, illyriska, liburniska landet Kroatien blev sydslaviskt vid 500-600-talen och språken samt folken nu gällande för landet, i boken Europas tungomål, äro naturligtvis kroatiska, men även, kroatoserbiska, bunjevciska, slovakiska, slovenska, serbiska, rusinska, tjeckiska, italienska, venetianska, istriska, dalmatiska, vegliotiska, ragusiska, veneto da mar, istrorumänska, morlace, latin, balkanromani, swabiska, jiddisch, hebreiska, judeovenetianska, ladino, samt, ungerska.

~

Italikernas invandring till Italien

Om vi nu återgåom till den italiska gruppen när vi nu havom berört undantagen från denna, så finnes det ingen forskarsämja om när italikerna gjorde sitt inträdde i historien på den italiska halvön, men många av dagens forskare anser att det bör havandes skett cirka 1500 f.kr.
  Latinare samt falisker var de som troligen först kommo över Alperna enligt vissa, men det skall också påtalas att ej ens detta är säkert och det kan mycket väl vara så att de kommo över Adriatiska havet eller att båda transportsvägarna hava förekommit i olika omgångar samt av olika folk, att språgen divergerats på italisk mark. Det finns ingen consensus i frågan och vad som nedskrivs i en skrift som denna måste vid opartiskhet emellan teorierna laborera lite emellan dem och inte enbart hänfalla åt enbart en av dem - ambivalensen som verkligen finnes bör framställas istället för att enfaldigt framföra en teori utan att egentligen åberopa riktiga belägg för denne. I princip så vete man ej hvilka som kommo först eller när de komme, huru de kom samt exakt varifrån de kommit. Successivt läre det ha skett i hvilket fall.

= Europas tungomål

Italiskan et Italokeltiskan

Som redan nämnts så menar vissa att kelterna samt italikerna tillhör samma undergrupp, italokeltiska, och dessa idéer grundas mest på morfologin där det finnes vissa likheter, men andra förslag som äro mer trovärdiga menar att dessa likheter härrör från sen protoindoeuropeiska och inte någon egen subgrupp. Bland annat suffixet -tū-t- har framförts som åtfinnes primärt i italiska, keltiska samt germanska, d.v.s. i de trenne västraste grupperingarna, men användningen av den haver distinkta utvecklingar, till exempel så är -tūt- maskulinum i keltiska emedan den är femininum i italiska. Man hävdar att latinet delar vissa särtecken med gäliskan emedan oscoumbriskan istället har likheter med de brittanska tungorna.
  Det finns ehuru ord som liknar varandra i keltiska samt italiska mål exempelvis oskiskans samt umbriskans ord för ‘närmast’, hvilket är nessimo-, med keltiskans nessamo-, med kymriskans nesaf, men dessa är enbart lika i atematiska adjektiv emedans de tematiska havandes olika former, superlativsuffixen äro heller ej desamma, den nämnda likheten kan lika gärna vara en arkaism. För övrigt så hava keltiskan enbart ett superlativsuffix, -samo-, emedan latinet haver flertalet, varav ett synes i maximus - sammanlänkningen utav italiskan og keltiskan ger dock *nesisamos för just detta ord.
  Man har även funnit vokabulära fenomen som är exklusiva för italiska, germanska samt keltiska, og ibland baltoslaviska, hvilket föranlett vissa att tala om en nordvästcivilisation - men italiskan kan inom andra vokabulära områden knytas till hellasiskan samt indoiranskan, hvilket visar att man skall vare försiktig med indelningarna.

~

Citerat från boken Europas tungomål.

Italiens forntida språk

Om de italiska folken som bebodde Apenninska halvön och som talade något utav de olika italiska språken, eller något av de övriga tungomålen som talades, haver man större kunskaper om i jämförelse med andra geografiska områden under samma tidpunkt - men detta betyder ej att kunskaperna är fullgoda eller överhuvudtaget acceptabla som bevis för det ena eller det andra. Man klassificerar nästan alla indoeuropeiska folk som bebodde nutida Italien under forntiden till den italiska gruppen, även om stora undantag görs - ty, Italien har alltid varit ett sammelsurium av språk, både i forntiden ock så än idag, även om både stora förändringar skett samt enhetssträvande statsförsök har genomlevts. Ett undantag, eller kanske två, tre eller varför ej fyra eller fler finnes på grund utav att de antagligen ej ens ingick i den indoeuropeiska språkfamiljen överhuvudtaget, etruskiskan, rätiskan samt liguriskan - vi börjom med dessa. Men först skall vi lokalisera ner de största språkbefintligheterna på en ungefärlig karta för sinnesbildsättningens skull.

~

Citerat från boken Europas tungomål.

Faliskiskan et Faliskerna

Att faliskiskan var nära besläktat med latinet haver man kunnat uttyda av de omkring 100 inskrifter som finnes bevarade, hvilka antagligen har visat att faliskiskan potentiellt kan vara det språk som stod latinet närmast. Det verkar stå klart att faliskiskan är ett klart nabospråk till latinet, detta gör givetvis att de båda skiljer sig åt en del ock i vissa av de element som i faliskiskan är olika latinet, liknar, ibland identiskt, språket istället umbriskan, antagligen för att det var ett geografiskt nabospråk. Det finns ehuruväl vissa som menar att faliskiskan allena var en latinsk dialekt, att de äro olika tungomål synes dock bland annat genom att de har haft distinkta utvecklingslinjer utifrån ett protolatinofaliskiskt språk. Det är även så att vissa utvecklingslinjer som äro gemensamma för alla regionala latinska varianter saknas i faliskiskan emedans faliskiska fenomen ej äro förestående i de erkända regionala latinska varianterna, hvilket är en tämligen god måttstock för att utesluta faliskiskan från att bli kallad ett latinskt patois.
  Orden för ‘imorgon’ samt ‘idag’ blir på faliskiskan visavi latin följande, cra och cras, foied och hodie, relationen emellan f / h synes även exempelvis i ordet för ‘son’ som på faliskiska var hileo emedans latinet ju haver filius. Man har hittat soppformade dryckeshjon, kylikes, som är dekorerade på både in- såsom utsidan med röda figurer i en erotisk scen på svart bakgrund. Inskriptionen är med svart skrift på röd bakgrund och lyder foied·uino·pipafo·cra·carefo, hvilket betyder ‘Idag dricker jag vin, imorgon är jag utan’. Detta går i alkoholfrihetens språk, latinets libertatis ger på faliskiska loifirtato, hvilket givetvis är ett ord med samhällelig tyngd.
  Faliskerna bosatte sig senare strax norr om Rom samt fungerade som en förbindelselänk mellan etruskerna, som de varo kulturellt influerade av och därmed närstående med, och söderliggande område, de spelade alltjämt därmed en relativt viktig roll, men underkuvades av romarna i och med erövringen 293 f.kr.. Huvudorten Falerii / Veteres, nu Civita Castellana, förstördes 241 f.kr. och befolkningen flyttades till Falerii Noui, vars namn åtfinnes hos kyrkan S. Maria di Falleri som dessutom har väggar från 300-talet f.kr.. Här kan man ju påtala samma sak igen, faliskerna hade långtgående kulturella kontakter med etruskerna och deras kultur blev närstående, men skillnaden kvarstår - faliskerna var ett italiskt folk, tillhörandes den indoeuropeisk språkfamiljen, emedan etruskerna hamnar helt utanför dessa enteter. Det kan även vara så att vissa faliskiska lingvistiska egenheter är av etruskisk härkomst. Den latinska arkaiska varianten som var förhärskande i Praeneste var kanske ett övergångsspråk emellan faliskiskan samt latinet, och hade även den vissa fonetiska egenheter gemensamma med faliskiskan og törhända med etruskiskan, vars inflytande den stod under.

~

Citerat från boken Europas tungomål.

När kom indoeuropéerna till den italienska halvön

Faktum är att man ej vet, men att väldigt mycket forskning behöves inom området så att större klarhet kan nås i frågan, senare forskning menar att terramarekulturen var en lokal företeelse. Detta är ju givetvis en fråga om hur indoeuropeiskan gjorde sitt intåg i detta område och vissa menar att indoeuropeiska folk kommo till appenninska halvön över Adriatiska havet för 4000 år sedan och vissa menar att protovillanovianerna som då enligt teorin skola ha kommo från norr och medbringat språket, emedan ytterligare andra menar att den villanoviska kulturen är frambringad i Italien självt av ett indoeuropeisktalande folk. Protovillanovakulturens uniformitet över stora delar av Italien har påvisats som exempel om att folken kom från nord, men komplikationer med detta synsätt uppkommer då man tar i beaktande den lingvistiska splittringen under den senare epoken på den appenninska halvön och det går icke till hundra procent ihop med den uniformitet som villanovia frambär - speciellt komplicerat bliver det när vi seom att samma villanoviska kultur liggo bakom både klara indoeuropeiska samt samtidigt italiska folk som osko-umbrerna samt folk som havandes förklarats som varandes icke-indoeuropéer, speciellt etruskerna. Detta bevisar ju bara att enbart för att de materiella efterlämningarna är identiska betyder icke det att det var frågan om samma etnicitet og tungomål eller överhuvudtaget tillhörigt till samma språkfamilj - ett arkeologiskt material bevisar egentligen ingenting angående språktillhörighet, eller etnicitet, och det är detta ett utmärkt samt viktigt exempel på.

~

Citerat från boken Europas tungomål.