Gammelsvenskarna i Ukraina

I Ukraina finns det spillror kvar av den gamla östsvenska befolkningen som talar estlandssvenska som då härstammar från de östsvenska dialekterna, men som nu har gått sin egen väg utan någon större påverkan från det svenska standardmålet.

Denna estlandssvenska, eller egentligen dagösvenska, talas normalt i Estland av några få individer, men har genom historiska komplikationer kommit till Ukraïna. De svenska ukrainarna härstammar från ön Dagö som hyste en stor svensk befolkning fram till 1781 där de kanske utgjorde en tioprocentig minoritet på 2000 människor, men vid det nämnda årtalet tvångsförflyttades de flesta till Ukraïna och kvar blev endast några få som vid 1900-talets början uppgick till kanske 50 personer och nu endast är ännu färre. Det var en rättslig tvist med den svenske godsägaren Stenbock som föranledde förflyttningen till det av Ryssland nyerövrade området, från turkarna, i södra Ukraïna. Hälften av de påtvingade emigranterna dog dock på vägen, men den 1 maj 1782 så kunde man besitta området som kommit att kallas Svenskbyn som ligger vid floden Dnjepr omkring 8 mil norr om staden Cherson.

I början av 1800-talet flyttade en massa tyskar in och grundade byar runt omkring Svenskbyn och tog då i beslag 75 % av svenskarnas mark, härefter kallas även byn istället för Gammelsvenskby. Byn hade 1904 ett invånarantal om 704 personer, men man hade då genomlevt både missväxt och en strukturell knapphet på jord vilket föranlett emigration till bl.a. Sibirien. Under 1920-talet så led svenskarna av hungersnöd i likhet med andra ukrainare och 1929 kunde 885 dagösvenskar genom Röda korsets beskydd utvandra till Sverige som deras förfäder kanske 800 år tidigare lämnat.

Gammelsvenskarna hade ju kommit från en sammanhållen by, men splittrades i Sverige upp, i sann svensk förtryckande assimileringsanda, och utplacerades på gårdar för att ‘lära’ sig det svenska jordbruket, d.v.s. de fick som oftast bli statare och liknande. Drygt 240 av dem valde en tid senare att återvända då tillvaron i Sverige inte var till förnöjs. Många gammelsvenskar såg den tyska erövringen av Ukraïna som positiv och förvisades därför 1945 iväg till läger i Vorkuta nära Norra ishavet. De överlevande härifrån lyckades så småningom flytta tillbaka till sina hemområden och bildade tillsammans med de omgivande tidigare tyska byarna området som kom att kallas Zmejovka som vart stängt för utlänningar fram till 1980-talet. 1994 bodde det i detta område 116 registrerade svenskar och precis utanför så kan man hitta ytterligare 169 personer - hur många av dessa som talar den ukrainska formen av dagösvenska är svårt att förtälja, men det rör sig troligtvis om endast några få, kanske ett tjog.

Rikssvenskan däremot som troligen inte heller har fler talare utlärs under vissa få timmar i veckan till byns barn trots att det var över åttahundra år sedan som de ukrainska dagösvenskarnas tal bröt med det som kom att bli standardsvenska, ett språk som då naturligtvis ej ännu var skapat. Ett språk som aldrig varit deras.

~

+ Europas tungomål

Åland og Åländskan

Inom Finland finnes som bekant en relativt stortalig befolkning utav talare utav svenskt mål, det vill säga ett icke-finskugriskt tal utan istället ett indoeuropeisk-germansk-nordgermansk-östnordiskt språk benämnt finlandssvenska som talas utav 6,5 % av finländarna.

Åländskan är dock en, från övrig finlandssvensk befolkning, separat, isolat og distinkt population.

Åland

Åland befolkades antagligen av den svealändsktalande germanska befolkningen redan under 500-talet og de varo senare med på väringatågen i österled. Efter detta så skall enligt en högst omdiskuterad samt osannolik teori ålänningarna hava flyttat en masse emens en ny befolkning ej skulu havandes intagit öriket förrän några decennier in på 1100-talet.

Åland består av 6500 öar ock skär, men enbart 66 av dessa är bebodda utav de omkring 25 000 befintliga öborna - 94 % av dessa havandes svenska som modersmål. Åland har som sagt en autonom status i det finska dömet, det även på språklig basis og önationen är monolinguell i officiella sammanhang. Även alla handlingar som sändes till Åland från den finska staten måste vara på svenska. Till skillnad från språksituationen i de finska skolorna på fastlandet där finsktalande är tvungna att lära sig svenska som första andrahandsspråk emedans svensktalande måst lära sig finska, så är det obligatoriska andrahandsspråket i de åländska skolorna engelska, enär finska enbart är ett tillvalsspråk.

För att bli åländsk medborgare, hvilket bland annat innebär att man erfår rösträtt, måste man, om man ej behar det sedan födslen, hava adekvata kunskaper i svenska. Ett krav som mötte internationell, samt svensk, avsky när det föreslogs i Estland rörande ryssarna, men som senare togos upp av svenska ‘liberala’ og socialdemokratiska politiker som en del av invandringspolitiken i Sverige även om det måste anses vara ett kraftigt åsidosättande utav de mänskliga rättigheterna.

Före 1920-talet önskade många ålänningar ingå i Sverige men på grund utav de historiska förvecklingarna, som vi ej behövom gå in på i denna korta alstring, kom ölandet att bliva en autonom del av Finland og nu finnes det så vitt jag vet ingen politiker som driver frågan om svensk anslutning, emellertid finnes relativt stora, samt växande, rörelser för skapandet utav en självständig Åländsk stat. Gotland borde ta efter.

Midt stöd har dem.

Åländskan

De åländska målen äro gränsmål emellan de övriga västfinlandsvenska samt uppsvenska målen, de åländska geolekterna havo i alla fall fått ta emot stora influenser från väster og speciellt väståländska mål hava stora likheter med uppländska og man kunno specificera ned det till eckerömålet som haver många likheter med Roslagens mål, emedans man på motsvarande östra sida kan anföra likheter med de södra österbottniska målen og åboländskan; i östra delarna utav Åland åtfinnes även några rena finska ortsnamn - åländskan har därför av vissa kallats en uppländsk dialekt.

De åländska målen brukar simonstäders delas in på tu olika vis, enligt tvenne olika teorier. Den ena säge att det finnes trenne olika målgrupperingar, en östlig emot Kökar, Kumlinge samt Brändö, en västlig med Fasta, Åland ock Eckerö såväl som en tredje intagandes en mellanposition med Vårdö, Föglö, Sottunga, Lemland og sidst Lumparland; och den andra uppdelningen utgår enbart från ett östligt samt ett västligt dialektalområde.

I ett isolat område såsom Åland så åfinnes givetvis en hel del avvikande ord eller nyttjningssätt, exempelvis säger man aktionär istället för ‘aktieägare’, uppbevara för ‘förvara’, lägga pengar i blöt ‘investera’, d.v.s. förhoppningsvis raka motsatsen från att slänga pengarna i sjön, rat för ‘delbetalning’, krusa för ‘smeka’, helst för ‘åtminstone’, saltig ‘salt’ og så vidare - det finska inflytandet gör så att en hel del utav det avvikande språkbruket havandets sin grund i direktöversättningar från finskan.

~

Uppsvenskan med sin fjädrundaländska

De södra hälsinglandsmålen är de norraste varianterna av uppsvenskan og här heter exempelvis ‘han läser’ han läser emedan det i norrare, norrländskinfluerade, delen istället heter han läs. Även gästriklännskan är klart uppsvensk även om vissa norrländska influenser kan skönjas også här, de norrländska språken är ändå en utväxning utav sveiskan. I övrigt är de målen som talas i Gästrikland relativt enhetliga samt uppvisandes få avvikande drag från uppländskan förutöver vissa fonologiska arkaismer.

Västmanland hamnade som Vestmannaland till Svíþjóð i Snorre Sturalssons berättelser och språkligt sett så höre även målen som talas här till sveiskan havandes stora likheter med det standardiserade riksspråket, men haver erhuldit influenser, alternativt delar areala fenomen, med värmländska, bergslagsdalmål, närkingska samt det till öster liggandes svearnas kärnland Uppland.

I detta kärnland talas givetvis uppländska som varit något av normbildande, jämte stockholmskan, i utformningen av svenskan. Uppländskan är ehuru internt relativt splittrat samt havandes givetvisa gemensamma nämnare med omkringliggande mål. De upplännska målen indelas ofta i trenne som på när sammanfaller med de tre vikingatida och medeltida folklanden. I det nordligaste området, Tiundaland, talas således tiundaländska. Av karaktäristika för dessa mål är att man diftongerat gammalt långt e, hvilket gör att ‘sten’ heter steän, detta är även gällande för nästkommane målområde - tiundalännskan delar även en del fenomen med norrländskan. Attundalännskan som talas i Attundaland har bevarat en hel del arkaiska drag, exempelvis kasusböjning av både substantiv som adjektiv.

Målet som talas i Fjädrundaland är dock så likt standardspråket att det nästan i sin helhet kan kallas svenska. Men enbart här ock ingen annanstans, för ty allena i Fjädrundaland kan man föra sig på målet fjädrundalännska.

~

Ölands språkkultur

Öland står i brytpunkten emellan de danska og de sveiska kultursfärerna, där östdanskans skåneländska gjort intåg i sydvästra delarna av ön, emedans norra samt östra delarna på andra sidan Alvaret har östgötisk-sydsveisk börd, med gutniska influenser.

~

Stockholmae

på äldre stockholmska heter ‘stockholmare’ egentligen stockholmae

i mina öron låter det som någon som har talsvårigheter

~

Finlandsvenskarna et Finlandssvenskan

Inom Finland finnes som bekant en relativt stortalig befolkning utav talare utav svenskt mål, det vill säga ett icke-finskugriskt tal utan istället ett indoeuropeisk-germansk-nordgermansk-östnordiskt språk benämnt finlandssvenska som talas av 6,5 % av finländarna.

Siffran är på nedåtgående og vid det förförra sekelskiftet var siffran uppe i 12 %, vid 1700-talet kanske så mycket som 20 %. Men man får heller ej förglömma de som talar åländska, hvilka dock äro en, från övrig finlandssvensk befolkning, separat, isolat og distinkt population. Här nedan beröres endast finlandssvenskarna.

Finlandssvenskarna

Den fastlandsankomna finlandsvenskan talas i två separata områden i Finland om vi bortseom från Åland, det är i Åbolands södra skärgård från Nyland till öster om Lovisa och på vägen korsar man Helsingfors, samt i norr så är det längs Österbottens kust emellan Karleby samt Kristinestad, kommunen Korsnäs har över 98 % svenskspråkiga, fast där bor även bara strax över 2000 människor.

Finlandssvenskarna på fastlandet äro ättlingar till de som var komna för att kristna ock underkuva landet, alltså under 1100-1200-talen och sedan dess så havandes fler og fler sipprat in i princip fram till Rysslands maktövertagande, någon teori säger dock att de fastlandsfinska svenskarna kommo ungefär samtidigt som åländarna. Men att det ej rör sig om samma befolkningselement vid den eventuella invandringen visar dock olikheterna i ortsnamnen på, då de österbottniska ortsnamnen avskiljer kraftigt från de åländska.

Det råder motstridiga uppgifter om ehuru de svenskspråkiga områdena var bebodda eller ej, och hvilka det i så fall var som då bodde där. Det finns ortsnamn som ibland anknytes till en finsk, eller rättare sagt en tavestisk befolkning, men som också kan knytas till estniskan - cirka 25 % av de äldsta ortnamnen i östra Nyland, området emellan Helsingfors ock Kotka, anses vara av icke-svenskt ursprung. Många dialektala förekomster i östnyländskan havandes likväl sin härstamning i estniskan, hvilket givetvis styrker teorin att det var ester ock icke finsktalande som bebodde det aktuella området när svensktalande anlände, samt skeendet att estländskan absorberades in i det svenska målet. Alternativt att det åtminstone var ester från främst Ösel og Västestland som nyttjade området i fiskehänsyn, men det är ehuru troligt att vissa ester stannade i området för ett mer långvarigt nyttjande i form av bosättning. Det finns även likheter emellan finlandssvenskan samt estlandssvenskan som äro lite svårare att förklara.

Under 1800-talsyran då fennomanerna ivrade för finskheten, så skapades en motrörelse utav finlandssvenska nationalister som då kallades svekomaner, speciellt under 1880-talet. Svenskan fick nationell status i og med 1919 års regeringsform. 6 % av Finlands befolkning tillhör denna språkgrupp och hälften utav dessa talar genuina varianter. Dock har vissa spörsmål förekommit i landet emellan svensk- og finskspråkiga, speciellt före 1930-talet, men efter att dessa har avslutats så har det varit relativt vanligt förekommande att finlandssvenskar har röstat med fötterna, d.v.s. emigrerat, och flyttat till landet i väster. Finland är nu välkänt världen över för sin påkallat liberala språklagstiftning - varje individ får föra sig på sitt eget språk inför kontakterna med myndigheterna, ehuruledes med en stor illiberal inskränkning då detta enbart gäller svenska ock finska, det är alltså inget liberalt med den. Stora finsknationalistiska rörelser är ehuru i gångning för att ändra på den svenskvänliga synen.

En annan relativt bra finurlighet är att en kommun icke får kalla sig enspråkig om det finns en minoritet av smärst 8 % eller färstligare än 3000 individer av en viss minoritet. Dessa två minoritetsskydd hava dock visat sig vara svåra att upprätthålla rent administrativt, då det är svårt att få tag på kompetent folk på båda språken istället för att enbart behöva få det på det ena - hvilket givetvis är lätt att lösa. Det som torde ha betydelse är att individerna får tala sitt eget mål och om de som är i behov av att kommunicera med varandra, exempelvis åtalad og domare eller kommunaltjänsteman samt medborgare behöver ju icke tala samma språk, det enda som är av betydelse är att de har rätt att föra sig på sitt eget språk och om dessa icke överensstämmer så får man ju ta in extern hjälp i form av tolkar samt översättare - huvudsaken är att båda parternas språkrättigheter tillgodoses och att man inte tummar på kompetens ock kvalitet. Det är bättre att ha en bra finsk domare än en sämre svensk - det är ju så det går till om man särbehandlar människor utifrån etnicitet, språk eller kön. Kompetensen blir förvisso icke direkt lidande utav särbehandling, men risken är stor att effekten blir denna på grund utav att valunderlaget för arbetsgivaren och konkurrensen emellan arbetstagarna blir mindre.

Finlandssvenskan

Finlandssvenskan som talas i Finland är ej så olik standardsvenskan, förutom att den skiljer sig åt i uttal samt att den ibland behar en frekvent avvikelse då det gäller visst ordförråd og grammatik, man brukar arbeta aktivt för att svenskifiera språket.

Man brukar dela in avvikelserna i två olika sorter, finlandismer som har uppkommit i finlandssvenskan eller som på annat sätt är säregna, og fennicismer som mer direkt beror på ett finskt inflytande på finlandssvenskan. Finlandismerna kan vara arkaiska, alltså vara en ålderdomligare form som har försvunnit från övrig svenska men det behöver ehuru ej betyda att det är äldre svenska som presenteras, utan det kan lika gärna vara utländska lånord som har eller nästan har spelat ut sin roll i svenskan såsom barberare, hvilket är ett vanligt ord i finlandssvenskan. Andra intressanta ord är kännspak ‘karaktäristisk’ samt semla som här betyder ‘matbröd’.

Det finnes även finlandssvenska varianter som skiljer sig från standardvarianten av finlandssvenska. Dessa geolekter har en ansenlig historia och härstammar från de svenska korsfararna ock kolonisterna som på 1100-talet og framåt kommo från Mellansverige. Målen kan karaktäriseras som gammalmodiga och förändringarna sker saktgående, men Åland fungerar ofta som en länk emellan Mellansverige och Finland, geolektiska kontakter förekommer dock också med norrländskan via Kvarken. Ord som exempel på ålderdomlighet kan vara viko ‘vecka’ ock stein ‘sten’, i det sistnämnda exemplet finns ju diftongen kvar i likhet med gutniskan. Hälften av de kvarvarande 300 000 finlandssvenskarna talar de olika inofficiella varianterna, hvilket betyder att utvecklingen emot ett homogent standardmål har gått betydligt långsammare här än i Sverige, bäst bevarade är tungomålen i Österbotten, östra Nyland og i vissa delar av den sydvästra skärgården emedan målen i Åland samt västra Nyland utjämnats i homogeniserande anda. I Österbottens kustområde finns omkring 100 000 finlandssvenskar och här håller de distinkta geovarianterna ut i god vigör, innehållandes många arkaismer, uddheter, eller andra karaktäristika väl värda att vidareföra.

Statens Forskningscentral för de inhemska språken kan ehuru ej hålla fingrarna i styr, utan de griper aktivt in och ett av deras viktigaste mål är just att försöka hindra den fria utvecklingen av finlandssvenskan - den får inte utvecklas till ett eget språk enligt deras stringenta klassificeringar ~ de har givetvis ingen förståelse för att alla språk, d.v.s. alla talade varianter, är lika värda, og destruerar därledes själva essensen ock ethosen för finlandssvenskan per se.

Förutsättningarna för detta minoritetsspråk är dock mycket positiva om man jämför med de flesta andra i Europa och världen. Tack o lov har inte finnarna låtit svenskarnas inhemska politik gentemot finsktalande i Sverige gå ut över svensktalande i Finland, även om detta ofta påtalas rätteligen.

Det finnes dock ingen större anledning att tvinga finnarna, särledes de i öster, att lära sig svenska.

~

Västerbottniska samt lappska mål

Västerbotten är ej så distinkt ur språklig synvinkel, i jämförelse med sin omgivning, men havandes grava likheter med de norrbottniska språken samt med de nedanliggande ångermanländska målen, men en stor skillnad åtfinnes emellan de västerbottniska kustmålen visavi de lappska nybyggarmålen som då befinns i landskapet Lappland, men i länet Västerbotten.

Gränsen emellan pitemålet i Norrbotten samt skelleftemålet i norra Västerbotten är en skarp språkgräns, men överlag kan sägas att de västerbottniska språken äro klart tillhörandes de norrländska. Skelleftemålen har exempelvis ett fyrkasussystem, bland annat finnes ett nyttjande utav vokativen og dativ. De sörliggandes områdena äro ehuru ett gränsområde mot de ångermanländska målen, hvilke bland annat ses i ordet för ‘båt’, hvilket i norra delarna av Västerbotten har bibehållit det långa a:et bāt, emedan det i sydligare delar istället heter båt.

De sydlappska målen som finns inom Västerbottens län är så att säga nybyggarmål samt följsamt stereotypen ej särledes distinkta, de följer även språkligt de mål som finnes längre ner längs de olika vattendragen, till exempel så kan malåmålet karaktäriseras som ett nordvästbottniskt avläggarspråk, emedans lyckselemålet istället karaktäriseras som sydvästbottniska, vilhelminamålet är en avläggare till åselemålet som har likheter med junselemålet och det är ej så riksspråksfärgat som arjeplogssvenskan og härstammar måhända främst från målområden i västra Ångermanland.

Lappmålen har även större inlån från samiska samt norska og kan også sägas karaktäriseras av simplifierande språkformer, hvilket bland annat haver sin grund i att de äro nybyggarmål som har erfått inflyttningar från flera områden, en sorts pidginutveckling.

~

Yngre nysvenska – en fransk etatistisk period

Språkperioden Yngre nysvenska karaktäriseras av lingvistisk institutionalism men anses börja 1732 när von Dahlin påbörjar utgivningen av Then swänska Argus och den fortsätter sedan fram till början utav 1900-talet då modern nusvenskan tar vid.

Det talade standardspråket spred sig i Stockholm samt därifrån ut i landet, den Svenska Akademien inrättades anno 1786 varest den finge som uppgift att se till att det svenska språket hade ‘renhet, styrka och höghet’, det var för övrigt ingen ny tankegång utan redan 1739 när Vetenskapsakademien instiftades angav akademiens förste sekreterare Anders Johan von Höpken att ett av dess syften var at ränsa wåra fäders språk, ifrån alla främmande tilsatser och återkalla det til sin första renhet. Föregångaren till denna, Kungliga Vetenskaps-Societeten i Uppsala, grundad 1710, skrev för tiden alla sina akter på latin samt fortsatte att göra så framtills 1863.

Oavsett hvad akademiens förste sekreterare Höpken tyckte så var det även under 1700-talet som en hel del utländska ord gjorde sin gälla gång intill språkets svensktaliga fång, bland annat då både hov samt adel till största delen var tvåspråkiga, men då ej i förhållande till nutidens engelska utan dåtidens galanta språk, franskan, hvilken även spelade stor roll för högspråket i Svenska Akademiens vältalighetsövningar. Redan sedan tidiga 1600-talet hade franskan börjat sippra in, då främst militärtermer, såsom batalj, retirera, avancera, batteri samt mina, och från runt 1660-talet skall hela det svenska hovet havandets varit franskmåligt, förutom när de ickefranskkunnige kungarna Karl XI og Karl XII hovhöll. Franskinspireringen sipprade sedan ner till de lägre klasserna, främst borgerligheten, och det fanns både en fransk skådespelartrupp i Stockholm i sju år runt sekelskiftet 1700 som gjorde sina uppträdanden på franska för både högklassig såsom borgerlig publik, i mitten av samma århundrade gavs det även ut en franskspråkig borgerlig tidning i Stockholm under sexton år.

Franska ord som billet, bureau, feuilleton, point gjorde sig gällande fram till att Svenska Akademien bidrog till en försvenskning, hvilket ju resulterade i ‘biljett’, ‘byrå’, ‘följetång’ samt ‘poäng’ redan 1801 då man ville försvenska de franska inlånen - alla försvann ehuruväl ej, exempelvis gentil, bagage, just berikar vår tunga än idag. En lång rad suffix har svenskan tillikt erhuldit från franskan, alternativt från tidigare latinet, såsom –era, -i, -ion, -ism, -ist, -ant, -ent, -ör, -är, -ans, -ens, -age, -is, -yr, -ik.

Men även mer talspråksnära texter gjorde sig betjänta, bland annat genom att tidningar samt tidskrifter började spridas. Akademierna spelade dogh en stor roll i skriftspråkets unitarism, bland annat så initierade Vetenskapsakademien en normerande ordbok og grammatik som haft stort inflytande på utvecklingen mot enhetligare stavning, ordformer samt böjning och ytterligare andra böcker ville reglera hur de inlånade orden skulle stavas. Från 1874 så haver även Svenska Akademiens ordlista stadigvarande utkommit och den har erfått rollen som pluralismens dödbrännare i språkfrågor genom den normerande roll som den ansets hava. I nutida utgåvor så haver man ehuruväl något frångått den centralistiska normerande synen med påpekandet att ordboken är en samling rekommendationer som icke i sin helhet tagit i beaktande de ord som existerar ute i provinserna och man har bland annat tagit in över 350 ord av finlandssvensk börd i kompendiet, redan den första utgåvan från 1874 hade en rådgivande ställning allena, men i sjätte upplagan från 1889 så kom den kungliga propåen om att de utvalda skrivsätten skulle ligga till grund för skolans utövning och därmed barnens indoktrinering. Den dagen svensklärarna får visdom i att Svenska Akademiens ordlista endast är ett urval rekommendationer så har kompetensen nått nya djup.

Redan 1807 så bleve svenskan ett erkänt ämne med fasta kurser i skolan og den obligatoriska skolan såge till att alla kunde sin svenska, även om det var franska, även i skriven form, framtills 1982 så var ‘uttalshygien’ ett uttalat mål i läroplanen, annat okväde skulle rensas bort.

På dylikt vis lyckades man ryka ut de allra flesta genuina språken i bygderna runtomkring.

~

Svenska språket i Finland

Inom Finland finnes som bekant en relativt stortalig befolkning utav talare utav svenskt mål, det vill säga ett icke-finskugriskt tal utan istället ett indoeuropeisk-germansk-nordgermansk-östnordiskt språk benämnt finlandssvenska som talas av 6,5 % av finländarna.

Siffran är på nedåtgående og vid det förförra sekelskiftet var siffran uppe i 12 %, vid 1700-talet kanske så mycket som 20 %. Men man får heller ej förglömma de som talar åländska, hvilka är en, från övrig finlandssvensk befolkning, separat, isolat og distinkt population.

Åland

Åland befolkades antagligen av den svealändsktalande germanska befolkningen redan under 500-talet og de varo senare med på väringatågen i österled. Efter detta så skall enligt en högst omdiskuterad samt osannolik teori ålänningarna hava flyttat en masse emens en ny befolkning ej skulu havandes intagit öriket förrän några decennier in på 1100-talet.

Åland består av 6500 öar ock skär, men enbart 66 av dessa är bebodda utav de omkring 25 000 befintliga öborna - 94 % av dessa havandes svenska som modersmål. Åland har som sagt en autonom status i det finska dömet, det även på språklig basis og önationen är monolinguell i officiella sammanhang. Även alla handlingar som sändes till Åland från den finska staten måste vara på svenska. Till skillnad från språksituationen i de finska skolorna på fastlandet där finsktalande är tvungna att lära sig svenska som första andrahandsspråk emedans svensktalande måst lära sig finska, så är det obligatoriska andrahandsspråket i de åländska skolorna engelska, enär finska enbart är ett tillvalsspråk. För att bli åländsk medborgare, hvilket bland annat innebär att man erfår rösträtt, måste man, om man ej behar det sedan födslen, hava adekvata kunskaper i svenska. Ett krav som mötte internationell, samt svensk, avsky när det föreslogs i Estland rörande ryssarna, men som senare togos upp av svenska ‘liberala’ og socialdemokratiska politiker som en del av invandringspolitiken i Sverige även om det måste anses vara ett kraftigt åsidosättande utav de mänskliga rättigheterna.

Före 1920-talet önskade många ålänningar ingå i Sverige men på grund utav de historiska förvecklingarna, som vi ej behövom gå in på i denna skrift, kom ölandet att bliva en autonom del av Finland og nu finnes det så vitt jag vet ingen politiker som driver frågan om svensk anslutning, emellertid finnes relativt stora, samt växande, rörelser för skapandet utav en självständig Åländsk stat. Gotland borde ta efter.

Midt stöd har dem.

Åländskan

De åländska målen äro gränsmål emellan de övriga västfinlandsvenska samt uppsvenska målen, de åländska geolekterna havo i alla fall fått ta emot stora influenser från väster og speciellt väståländska mål hava stora likheter med uppländska og man kunno specificera ned det till eckerömålet som haver många likheter med Roslagens mål, emedans man på motsvarande östra sida kan anföra likheter med de södra österbottniska målen og åboländskan; i östra delarna utav Åland åtfinnes även några rena finska ortsnamn - åländskan har därför av vissa kallats en uppländsk dialekt.

De åländska målen brukar simonstäders delas in på tu olika vis, enligt tvenne olika teorier. Den ena säge att det finnes trenne olika målgrupperingar, en östlig emot Kökar, Kumlinge samt Brändö, en västlig med Fasta, Åland ock Eckerö såväl som en tredje intagandes en mellanposition med Vårdö, Föglö, Sottunga, Lemland og sidst Lumparland; och den andra uppdelningen utgår enbart från ett östligt samt ett västligt dialektalområde. I ett isolat område som Åland så finnes givetvis en hel del avvikande ord eller nyttjningssätt, exempelvis säger man aktionär istället för ‘aktieägare’, uppbevara för ‘förvara’, lägga pengar i blöt ‘investera’, d.v.s. förhoppningsvis raka motsatsen från att slänga pengarna i sjön, rat för ‘delbetalning’, krusa för ‘smeka’, helst för ‘åtminstone’, saltig ‘salt’ og så vidare - det finska inflytandet göre så att en hel del utav det avvikande språkbruket havandets sin grund i direktöversättningar från finskan.

Finlandssvenskarna

Den fastlandsankomna finlandsvenskan talas i två separata områden i Finland om vi bortseom från Åland, det är i Åbolands södra skärgård från Nyland till öster om Lovisa och på vägen korsar man Helsingfors, samt i norr så är det längs Österbottens kust emellan Karleby samt Kristinestad, kommunen Korsnäs har över 98 % svenskspråkiga, fast där bor även bara strax över 2000 människor.

Finlandssvenskarna på fastlandet äro ättlingar till de som var komna för att kristna ock underkuva landet, alltså under 1100-1200-talen och sedan dess så havandes fler og fler sipprat in i princip fram till Rysslands maktövertagande, någon teori säger dock att de fastlandsfinska svenskarna kommo ungefär samtidigt som åländarna. Men att det ej rör sig om samma befolkningselement vid den eventuella invandringen visar dock olikheterna i ortsnamnen på, då de österbottniska ortsnamnen avskiljer kraftigt från de åländska.

Det råder motstridiga uppgifter om ehuru de svenskspråkiga områdena var bebodda eller ej, och hvilka det i så fall var som då bodde där. Det finns ortsnamn som ibland anknytes till en finsk, eller rättare sagt en tavestisk befolkning, men som också kan knytas till estniskan - cirka 25 % av de äldsta ortnamnen i östra Nyland, området emellan Helsingfors ock Kotka, anses vara av icke-svenskt ursprung. Många dialektala förekomster i östnyländskan havandes likväl sin härstamning i estniskan, hvilket givetvis styrker teorin att det var ester ock icke finsktalande som bebodde det aktuella området när svensktalande anlände, samt skeendet att estländskan absorberades in i det svenska målet. Alternativt att det åtminstone var ester från främst Ösel og Västestland som nyttjade området i fiskehänsyn, men det är ehuru troligt att vissa ester stannade i området för ett mer långvarigt nyttjande i form av bosättning. Det finns även likheter emellan finlandssvenskan samt estlandssvenskan som ehuru är lite svårare att förklara.

Under 1800-talsyran då fennomanerna ivrade för finskheten, så skapades en motrörelse utav finlandssvenska nationalister som då kallades svekomaner, speciellt under 1880-talet. Svenskan fick nationell status i og med 1919 års regeringsform. 6 % av Finlands befolkning tillhör denna språkgrupp och hälften utav dessa talar genuina varianter. Dock har vissa spörsmål förekommit i landet emellan svensk- og finskspråkiga, speciellt före 1930-talet, men efter att dessa har avslutats så har det varit relativt vanligt förekommande att finlandssvenskar har röstat med fötterna, d.v.s. emigrerat, och flyttat till landet i väster. Finland är nu välkänt världen över för sin påkallat liberala språklagstiftning - varje individ får föra sig på sitt eget språk inför kontakterna med myndigheterna, ehuruledes med en stor illiberal inskränkning då detta enbart gäller svenska ock finska, det är alltså inget liberalt med den. Stora finsknationalistiska rörelser är ehuru i gångning för att ändra på den svenskvänliga synen.

En annan ehuru relativt bra finurlighet är att en kommun icke får kalla sig enspråkig om det finns en minoritet av smärst 8 % eller färstligare än 3000 individer av en viss minoritet. Dessa två minoritetsskydd hava dock visat sig vara svåra att upprätthålla rent administrativt, då det kan vara svårt att få tag på kompetent folk på båda språken istället för att enbart behöva få det på det ena - hvilket givetvis är lätt att lösa. Det som torde ha betydelse är att individerna får tala sitt eget mål och om de som är i behov av att kommunicera med varandra, exempelvis åtalad og domare eller kommunaltjänsteman samt medborgare behöver ju icke tala samma språk, det enda som är av betydelse är att de har rätt att föra sig på sitt eget språk och om dessa icke överensstämmer så får man ju ta in extern hjälp i form av tolkar samt översättare - huvudsaken är att båda parternas språkrättigheter tillgodoses och att man inte tummar på kompetens ock kvalitet. Det är bättre att ha en bra finsk domare än en sämre svensk - det är ju det indirekta samt direkta resultatet utav särbehandling av människor utifrån etnicitet, språk eller kön, en kompetensinstängning inom förutstakade inflexibla variabler. Kompetensen blir förvisso icke direkt lidande utav särbehandling, men risken är stor att effekten blir denna på grund utav att valunderlaget för arbetsgivaren och konkurrensen emellan arbetstagarna blir mindre.

Finlandssvenskan

Finlandssvenskan som talas i Finland är ej så olik standardsvenskan, förutom att den skiljer sig åt i uttal samt att den ibland behar en frekvent avvikelse då det gäller visst ordförråd og grammatik, man brukar dessvärre arbeta aktivt för att svenskifiera språket. Man brukar dela in avvikelserna i två olika sorter, finlandismer som har uppkommit i finlandssvenskan eller som på annat sätt är säregna, og fennicismer som mer direkt beror på ett finskt inflytande på finlandssvenskan. Finlandismerna kan vara arkaiska, alltså vara en ålderdomligare form som har försvunnit från övrig svenska men det behöver ehuru ej betyda att det är äldre svenska som presenteras, utan det kan lika gärna vara utländska lånord som har eller nästan har spelat ut sin roll i svenskan såsom barberare, hvilket är ett vanligt ord i finlandssvenskan. Andra intressanta ord är kännspak ‘karaktäristisk’ samt semla som här betyder ‘matbröd’.

Det finnes även finlandssvenska varianter som skiljer sig från standardvarianten av finlandssvenska. Dessa geolekter har en ansenlig historia och härstammar från de svenska korsfararna ock kolonisterna som på 1100-talet og framåt kommo från Mellansverige. Målen kan karaktäriseras som gammalmodiga och förändringarna sker saktgående, men Åland fungerar ofta som en länk emellan Mellansverige och Finland, geolektiska kontakter förekommer dock också med norrländskan via Kvarken. Ord som exempel på ålderdomlighet kan vara viko ‘vecka’ ock stein ‘sten’, i det sistnämnda exemplet finns ju diftongen kvar i likhet med gutniskan. Hälften av de kvarvarande 300 000 finlandssvenskarna talar de olika inofficiella varianterna, hvilket betyder att utvecklingen emot ett homogent standardmål har gått betydligt långsammare här än i Sverige, bäst bevarade är tungomålen i Österbotten, östra Nyland og i vissa delar av den sydvästra skärgården emedan målen i Åland samt västra Nyland utjämnats i homogeniserande anda. I Österbottens kustområde finns omkring 100 000 finlandssvenskar och här håller de distinkta geovarianterna ut i god vigör, innehållandes många arkaismer, uddheter, eller andra karaktäristika väl värda att vidareföra.

Statens Forskningscentral för de inhemska språken kan ehuru ej hålla fingrarna i styr, utan de griper aktivt in och ett av deras viktigaste mål är just att försöka hindra den fria utvecklingen av finlandssvenskan - den får inte utvecklas till ett eget språk enligt deras stringenta klassificeringar ~ de har givetvis ingen förståelse för att alla språk, d.v.s. alla talade varianter, är lika värda, og destruerar därledes själva essensen ock ethosen för finlandssvenskan per se.

Förutsättningarna för både åländskan som finlandssvenskan äro dock mycket positiva om man jämför med de flesta andra minoritetsspråk i Europa och världen. Tack o lov hava ej finnarna låtit svenskarnas inhemska politik gentemot finsktalande i Sverige gå ut över svensktalande i Finland, även om detta ofta påtalas rätteligen.

~

Svear og goter

Sviar bodde, samt bor, längs Sveriges östkust samt i Mälarområdet, emedans gauti bodde, og bor, i Väster- og Östergötland och de behandlas bland annat utav Adam af Bremen som tvänne olika folk.

Götarna og svearna levde såleda åt olika håll i dagens Sverige, under denna tidiga tid var det vattnet man for längs, härav är det heller ej underligt att det finnes kopplingar emellan götar, gutar samt de gotiska folken som levde på andra sidan sjön i tidig tid. Det kan mycket väl vara så att den germanska invandringen skett just härifrån, gällande dessa befolkningselement, samt från Själland och områdena därifrån likaledes.

Det är ej allena possibelt, utan troligt.

~

Kirunas språk – ett kreol

Den medeltida sveiska kopplingen som esomoftast är gällande för de norrländska språken är icke likt märkbar för kirunesiskan / kirunamål som är skapat via en sen gruvbrytningsbosättning, just detta språk bär främst spår från rikssvenska färgat med norrländsk accent samt stora inlån från tornedalsfinska og finska, samt en blandning utav värmländska, jamtska, västerbottniska, skånska, danska, västgötska och ångermanländska, emedans det ursprungliga språket i området, nordsamiskan, avlämnat fåtaliga spår.

Kirunesiskan är istället då ett tillnärmelsevist kreolspråk.

~

DN

Norrbottens dialekter ~ Norrbottens språk

De svenska språken i Norrbotten härrör från 1300-talets medeltida eller än mer sentida kolonisationer, men språken har bibehållit en hel del intressanta arkaismer och før exempel Norrbottens språk anses av många vara bland annat ett av de mer från standardsvenskan avskiljande svenska språken in existens, dessutom så är norrbotniskan inbördes mycket distinkta.

De olika älvdalsmålen är skiljande ifrån varandra og man brukar då indela språken efter huvudortsvarianterna pitemål, lulemål samt kalixälvdalska som dessutom finnes i tvenne subvarianter nederkalixska- og överkalixska - denna sista räknas vid sidan om det dalska älvdalsmålet av övriga svensktalande som något av de mest svårbegripliga svenskan som finns och torde utur alla synvinklar kunna klassificeras som ett eget språk även utav de mest instockade svenskofila personligheterna. Pitemålet är även det känt för att vara svårbegripligt för andra svensktalande och den variant som talas i staden kallas för pitfint, men de skall ej sammanblandas då det är en försvenskning i högspråklig karaktär emedans det gambla pitemålet har gammalsvensk byggnad. Svenskhygienismen haver gjort sitt bästa för att utrota dessa bondska dialekter med pitemålet speciellt har varit något seglivat samt upplever en delvis revitalisering, inte minst genom att det tagit sig in i musikvärlden og därvid sprider viss prestige.

Arvidsjaursspråket har liknelser i skelleftemålet, men arjeplogssvenskan är dock påtagligt lik rikssvenskan förutöver att samiskan haft ett stort inflytande på ljudförrådet och uttalet, men även en viss antoning av sydvästerbottnisk-ångermanländska inflytelser finnes.

Både samiska samt finska haver givetvis lämnat olika stora bidrag till de olika målen. Speciellt kustvarianterna är fonologiskt arkaiska samt behar exempelvis till stor del kvar diftonger, även om nederkalixska monoftongerat, även en hel del andra arkaismer og innovationer existerar, kustdialekterna har även arkaismer i grammatiken, exempelvis i vissa fall numerusböjning i verben, dativböjning utav substantiv. Dessutom åtfinnes arkaismer i ordförrådet og språgen måste ses som egna utvecklingar og är därmed självfallet rättfärdiga.

Det bör ehuruväl påtalas att de antagligen äro utvecklingar från medeltidens uppsvenska mål og därmed tillhörande sveamålen, -sveamål-uppsveisk-norrländska, detta är speciellt gällande för den nordliga norrbottniskan som har stor medeltida svensk prägel, deras sveiska karaktär göro ehuru ej så att de ej är att betrakta som egna språkformer värda all respekt samt framtida egna utveckling.

~