Italikernas invandring till Italien

Om vi nu återgåom till den italiska gruppen när vi nu havom berört undantagen från denna, så finnes det ingen forskarsämja om när italikerna gjorde sitt inträdde i historien på den italiska halvön, men många av dagens forskare anser att det bör havandes skett cirka 1500 f.kr.
  Latinare samt falisker var de som troligen först kommo över Alperna enligt vissa, men det skall också påtalas att ej ens detta är säkert och det kan mycket väl vara så att de kommo över Adriatiska havet eller att båda transportsvägarna hava förekommit i olika omgångar samt av olika folk, att språgen divergerats på italisk mark. Det finns ingen consensus i frågan och vad som nedskrivs i en skrift som denna måste vid opartiskhet emellan teorierna laborera lite emellan dem och inte enbart hänfalla åt enbart en av dem - ambivalensen som verkligen finnes bör framställas istället för att enfaldigt framföra en teori utan att egentligen åberopa riktiga belägg för denne. I princip så vete man ej hvilka som kommo först eller när de komme, huru de kom samt exakt varifrån de kommit. Successivt läre det ha skett i hvilket fall.

= Europas tungomål

Faliskiskan et Faliskerna

Att faliskiskan var nära besläktat med latinet haver man kunnat uttyda av de omkring 100 inskrifter som finnes bevarade, hvilka antagligen har visat att faliskiskan potentiellt kan vara det språk som stod latinet närmast. Det verkar stå klart att faliskiskan är ett klart nabospråk till latinet, detta gör givetvis att de båda skiljer sig åt en del ock i vissa av de element som i faliskiskan är olika latinet, liknar, ibland identiskt, språket istället umbriskan, antagligen för att det var ett geografiskt nabospråk. Det finns ehuruväl vissa som menar att faliskiskan allena var en latinsk dialekt, att de äro olika tungomål synes dock bland annat genom att de har haft distinkta utvecklingslinjer utifrån ett protolatinofaliskiskt språk. Det är även så att vissa utvecklingslinjer som äro gemensamma för alla regionala latinska varianter saknas i faliskiskan emedans faliskiska fenomen ej äro förestående i de erkända regionala latinska varianterna, hvilket är en tämligen god måttstock för att utesluta faliskiskan från att bli kallad ett latinskt patois.
  Orden för ‘imorgon’ samt ‘idag’ blir på faliskiskan visavi latin följande, cra och cras, foied och hodie, relationen emellan f / h synes även exempelvis i ordet för ‘son’ som på faliskiska var hileo emedans latinet ju haver filius. Man har hittat soppformade dryckeshjon, kylikes, som är dekorerade på både in- såsom utsidan med röda figurer i en erotisk scen på svart bakgrund. Inskriptionen är med svart skrift på röd bakgrund och lyder foied·uino·pipafo·cra·carefo, hvilket betyder ‘Idag dricker jag vin, imorgon är jag utan’. Detta går i alkoholfrihetens språk, latinets libertatis ger på faliskiska loifirtato, hvilket givetvis är ett ord med samhällelig tyngd.
  Faliskerna bosatte sig senare strax norr om Rom samt fungerade som en förbindelselänk mellan etruskerna, som de varo kulturellt influerade av och därmed närstående med, och söderliggande område, de spelade alltjämt därmed en relativt viktig roll, men underkuvades av romarna i och med erövringen 293 f.kr.. Huvudorten Falerii / Veteres, nu Civita Castellana, förstördes 241 f.kr. och befolkningen flyttades till Falerii Noui, vars namn åtfinnes hos kyrkan S. Maria di Falleri som dessutom har väggar från 300-talet f.kr.. Här kan man ju påtala samma sak igen, faliskerna hade långtgående kulturella kontakter med etruskerna och deras kultur blev närstående, men skillnaden kvarstår - faliskerna var ett italiskt folk, tillhörandes den indoeuropeisk språkfamiljen, emedan etruskerna hamnar helt utanför dessa enteter. Det kan även vara så att vissa faliskiska lingvistiska egenheter är av etruskisk härkomst. Den latinska arkaiska varianten som var förhärskande i Praeneste var kanske ett övergångsspråk emellan faliskiskan samt latinet, och hade även den vissa fonetiska egenheter gemensamma med faliskiskan og törhända med etruskiskan, vars inflytande den stod under.

~

Citerat från boken Europas tungomål.

Sugande feminister - Feminismens ord

Feminismen är som vi alla vet en rörelse, eller ett ideologiskt tänkesätt, som tagit sig in i de mest olika samhällsdelarna på både gott och ont, utefter vad som menas med begreppet eller ej kan diskuteras om och till. Här kommer ehuru en något udda belysning om ordet feminism som är mer än intressant, även utifrån ideologisk synvinkel, från många håll skall vi se, främst bör ju de som benämner sig som ‘feminister’ tänka en tanke till.

Termen ‘feminism’ har en mycket intressant etymologi, och man kan undra varför denna term nyttjas då det blir rent emotsägeligt mot de politiska syftena eller till og med mot hela det feministiska perspektivet, hvilken historisk betingad definition man än ger. Däremot så kan man använda termen för det man vill gå emot och som sådan så kan den faktiskt ha sin rätteliga plats hos perspektivet, och i detta fallet enligt mig mycket rättfärdiga perspektivet. Fast det är som att benämna sig som republikan, samtidigt som man äskar stödja kungahuset, fast vissa feminister kanske ändå inte är att beteckna som logiska.

För det första så har ordet fēmina en ‘egoistisk’ grammatisk egenhet, just detta ordet som på latin betyder ‘kvinna’ är ett av allena tvenne substantivord i latinet som har kvar den gamla grammatiska formen mediumparticipet som även finns i exempelvis klassisk grekiska och sanskrit som latinet ju delar indoeuropeiskt släktskap med. I dessa gamla tider så är det lite felaktigt att tala om ‘egoistisk’ form även om det är just det som det är, d.v.s. det är något man gör för sig själv. På sanskrit heter denna grammatiska form ātmanepada ‘ord för en själv’. Denna form finns även bevarad i svenskans andas - det är något man gör för sig själv och man kan enligt bruk inte säga ‘att anda’ såsom man säger ‘att sitta’.

Om vi återgår till fēmina så har det således förutöver kvinnobetydelsen en äldre betydelse som blir ‘(hon) som suger (för sig själv)’ hvilken alltså är medial men också betecknande för den ‘kvinnosyn’ som feminismen anser att de måste gå emot. Att kvinnans position i samhället utgörs av hennes moderliga plikt, i detta fallet fokuserat o symboliserat via amning.

Det bör även tilläggas att termen för ‘dotter’ inte är bättre den utan den betyder antagligen mjölkerska, enligt en av hävd konklusion där man tagit främst hänsyn till den indiska deriveringen men med en djupare och bredare analys ger istället att termen som dotter är skapat på ytterst betyder ‘att skapa’ och ‘att sprida/innehålla livskraft’ hvilket ju är en trevligare associering till ens barn, här centrerat till dottern som senare i livet blir livsskapande, om hon i sin tur får barn.

Med kons heliga plats hos indierna så förklarar det även den föregående tesen. Men kvinnans sugande status går ju ej att förneka häruti.

Fēmina kommer främst från det rekonstruerade *dhē-mnā som är avlett från den protoindoeuropeiska roten *dhei- ‘att suga’, det finns en möjlighet att även de latinska orden för son och dotter, filius och filia, har sin härstamning härifrån men de kan också komma från roten *bheu- som betyder ‘att vara, existera, växa’ hvilket för en in på shakespeareanska tankegångar. Men om vi återgår till grundbetydelsen så har feminismen ej enbart den ena betydelsen av *dhei att gå emot utan även den andra då *dhē-lo- har givit oss, genom latinet, fellatio. Ja, historien har oss mycket att ge, feministerna visar vägen.

Kvinnor är sugande kvigor

~

Se vidare mina böcker Tu est Divina I et Postmodernisme premillénaire.

Taggar: latin, feminister, feminism, ideologier, ord, etymologi, suga, mjölka, kor, dotter, kvinna, int
DN