Människan visavi djur i indoeuropeisk kultur

För att ovan ha tittat lite på livets likheter så kan man även kort konstatera olikheterna emellan animal samt animalet homo sapiens; jämlikheten emellan djur og människa verkar ju sitta i det fenomen som vi benämnom andningen, det är när vi tagom in gudsluften som vi kunnom leva. Så än så länge verkar det vara en slående likhet emellan människan visavi övrig animal, men då vi enbart tittat ur en gudslig, immateriell, synvinkel så havom vi gjort ett fatalt misstag, kallat enkelspårighet, eller då enkelandlighet. Man brukar i nutida forskning använda sig av tvenne sätt för att avgöra när människan bleve människa, när vi distanserade oss från djurriket, det ena är biologiskt å det andra är intellektuellt. Den biologiska är den som oftast tas som måttstock på när människa blev människa, den mest traditionella, hvilket man räknar från att vi började gå upprätt på bena tu, bipedalism - även om man nu på senare tid sett att även apor i varierad grad klarar av att gå på två ben. Denna skillnad emellan djur och människa är gammal kunskap, denna traditionella vetenskapliga måttstock är i ordets sanna bemärkelse ‘traditionell’. Latinets ord för ‘vild’ ferus höre ihop med grekiskans thēr ‘vildbest’, av dessa tvenne ord blivom vi ej mycket klokare, men om man tager med sanskritens ord hvŗī ‘att avvika från den räta linjen’, ‘vara krokig’ och ‘gå krokigt’ - att det äro vilddjur som går krokigt ser man i de avestiska texterna där bestarna går krokigt. Denna syn på bestarna var antagligen produktiv i avestiskan där bestarna aldrig går normalt utan alltid lytt på något sätt, så det var säkerligen inget bra tecken om en människa var lytt i det avestiska, socialdarwinistiska, samhället. Hur som helst så visste antagligen redan protoindoeuropéerna att det var det som skiljde människa från djur för det var djuren som gick krokigt till skillnad från oss människor, det ursprungliga ordet var * ĝhwer- ‘de som går krokigt’, hvilket senare i indoeuropeiskan blivit ‘vilddjur’. Här framkommer ytterligare en uppdelning, d.v.s. den emellan vilda visavi tama djur, och det visar sig att de tama djuren faktiskt sammanförs med människan, bland annat i sakrala eller rituella listor hos indier, romare, kelter, slaver samt hettiter, för många för att vara slumpen. I flera språk kallas även de vilda djuren för gudarnas djur, till exempel i hettitiskans fras šiunaš ĥuitar, emedan de tama benämns som människans. Man kan exempelvis nämna lettiskan där man för ‘vilda djur’ kan säga dieva vērši ‘guds djur’, ‘varg’ heter dieva suns ‘guds hund’, d.v.s. till skillnad från människans hund, men för ‘varg’ kan man även säga meža vīrs, hvilket egentligen betyder ‘skogsman’, samt det mer förståeliga meža suns ‘varg’, ‘skogshund’. Angående skogsmansepitetet så kan det vara intressant att påpeka att i den hettitiska lagboken, §37, berättas att man kan bliva varg, hvilket nåväl liknar sanskritens vŗko hí şáh ‘han är en varg’ refererandes till en juridisk status i äktenskapsritualen kring kidnappandet av bruden (varulvsmyten kan ha en genuin indoeuropeisk härkomst) - skillnaden emellan djur och människa är sublim. Om man vill dra det ett stråk längre så kan man kanske jämföra en hettitisk kungaparskopuleringsritual med ledarvargsparets reproduceringsakt, ja, de är i alla fall snarlika, men det är antagligen en lite för drastisk koppling, även om det verkar ha funnits en del såkallade ‘vargmän’ i Hettiterland. Eurasienstepplandsankomna turkfolk og mongoler har även de en storslagen vargmytologisering i sina traditioner. Uppdelningen emellan vild samt tam är ehuru ej allenarådande, utan även en uppdelning emellan två- och fyrben åtfinns, till exempel i Ŗgvedan förekommer dví-pád-, cátu·-pad- över 20 gånger in alles, i umbriska finns du-pursus, petur-pursus i Iguvinska tavlorna, båda betyder ‘två-fot’ och ‘fyr-fot’, samma sak finnes även i exempelvis grekiska og germanska. I grekiskan finnes även en mer explicit benämning ifråga om fångade soldater, hvilka benämns andrápodon, ‘människobenad’.

  Det intellektuella avskiljningsmärket emellan djur samt människa, det vill säga den oftliga åkallade språkförmågan som vi ävom inledde denna skrift med, är inte heller det ny kunskap, eller nya perspektiv. Ty detta kan redan skönjas med hjälp av armeniskan, för de varde skarpsynta och lade tydligen märke till att det som ändock skiljde oss åt från andra djur äro just talets förmåga, ty ‘djur’ heter på armeniska anasum, d.v.s. ‘icke-talande’, hettiterna kallade ‘de som inte talar’ för kueš UL memiškanzi, det initiala sista ordet är givetvis samma som vårt minne samt sanskritens mánas-, grekiskans ménos o.s.v.. Det var således armenierna som lade den kunskapsläggande grunden för moderna teorier, som Habermas og Wittgenstein med flere, kring kommunikationens roll för skapandet, bevarandet samt utvecklandet utav det moderna mänskliga samhället - det dessa teoretiker missade, hvilket ehuru senare forskning utvecklat, är att även inom djurvärlden så kommuniceras det glatt - detta haver bland annat den franska indoeuropenistiska språkforskaren Benveniste påpekat, angående bina. Större djurarter, exempelvis våra apliga släktingar, har också utvecklade kommuniceringssätt, även om de inte är lika raffinerade som homo sapiens sätt. Men redan før exempel romarna förstodo att även djuren, motsatt den armeniska tesen, hade en talförmåga, ty i De re rustica uppdelas tingesterna i trenne typer, 1) de talande, hvilka inkluderar slavar, 2) de halvtalande, hvilka inkluderar boskap, 3) och de stumma, hvilka inkluderar åkdon, d.v.s. döda ting - detta torde hvara djurlingvistikens fader. Skillnaden består ändock, då vi havom en välutvecklad språkförmåga emedan anasumerna, eller de halvtalande, är hänvisade till några få läten eller symboler - är det detta som gör den stora skillnaden emellan djur og människodjur, utvecklandet av ett fullbordat tänkande, eller ett ständigt försök därtill, genom språkförmågan och därmed öppnas även vägen för ett potentiellt förstånd samt därutur förnuft. Djuren har enligt den sanningsenliga romerska tanken grunden lagd, hvilket har tatt ett antal århundraden för språkvetare i modern tid att förstå. Men en långt bättre utvecklad språkförmåga distinktserar oss ändock ej ifrån naturen, ty vi blir ingen artificiell materia för att vi kan föra oss på ett tungomål, bara en smått avvikande massa, helt avvikande från en sten, men bara halvt från en apa, ur genetisk synvinkel ej ens det. Det verkar dessutom som om det i den indoeuropeiska fållan enbart var latinarna, eller åtminstone en sådan, som förstod att även djuren hade en talförmåga och inte simpelt kan kallas ‘de icke-talande’, och det är väl tur att dagens vetenskap nu äntligen hunnit ikapp det latinska tänkandet ifrån att ha varit innestängd i det ramifierade binariska tänkandet till ‘antingen eller’ under allt för lång tid.

  Att mun og prat dessutom hör ihopa kan protoindoeuropéerna knappast ha missat, indierna visste det i alla fall och i deras skapelsemyt, som är av indoeuropeiskt ursprung, så frammenas det att Yama i sin kroppsliga delning, som Ymir här i nord, och universums samt kasternas skapelse, så bildades brahminerna från Yamas mun - på detta sätt så har de erfått talets förmåga och utifrån det ett högre tänkande; med tanke på den ovannämnda andningstesen så är de ju härmed närmare gudavärlden, og därvid torde de även inneha förnuft. Tal och förmågan att tänka ledde till förnuft samt själ, då själen har förmågan till tal. Hos hettiterna åtfinnes ištanzana- hvilket korresponderar till grekiskans psukh¸ hvilken var kapabel att tala med den person eller gudom som den innebodde i och som reflekterades genom ögona - munnen må vara andens öppning, men det är ögona som är själens spegel. Det är kanske enbart i ögona man kan få en glimt av den immateriella gudomen? Särledes en gudinnas.

~

Ett mindre utdrag från boken Europas tungomål.

DN

Lateralt vänsterhänt

Den mänskliga hjärnan, såsom många andra arters hjärnor, uppvisar i vissa hänseenden en lateralisering emellan olika hjärnhalvor. Detta är inte ett unikt mänskligt fenomen men har antagligen överdrivits i dess varande i den tidigare forskningen då en hel del fenomen är överlapandes. Ävenså så är det en märkbar uppdelning, synlig exempelvis i uppdelningen i dem som äro klart vänster- og högerhänta.

Ungefär 90 % av mänskligheten har sina dominanta språkcentra i vänstra hjärnhalvan och ungefäreligen samma andel är högerhänta, det visar sig att samstämmigheten för vänster hjärnhalva och högerhänthet har en korrelation hos hela 95 % utav alla högerhänta samtidigt som upptill 70 % av alla vänsterhänta likväl haver språkcentrat i vänster hjärnhalva. Hos de flesta är det således den västra hjärnhalvan som sköter snacket emedans den högra verkar ta hand om sådant som är ordlöst såsom ansiktsigenkänning, känslomässiga uttryck samt spatiala förmågor, både människor, gorillor såsom schimpanser har en markant tendens till att bära småbarn på vänster arm.

Men det går ej att framföra några som helst konklusiva teser kring detta förhållande då det finns ju människor som är vänsterhänta eller bådhänta, likväl som det finnes människor som har sina lingvistiska center i höger hjärnhalva. Vissa har ehuru menat att vänsterhänthet är abnormalt, varandes ett resultat utav tidig beskadning utav hjärnan, de flesta ser detta som osannolikt men det är en tes som är svårmotbevisad, särledes då tidiga hjärnskador uppvisar en högre grad utav vänster- eller mixade hänta personer, exempelvis synbart hos mentalt handikappade personer. Beskadningen behöver i alla fall inte ha varit kraftig eller så har hjärnan kunnat reparera de tidiga skadorna självt, varhän spåren utav detta skulle kunna vara vänsterhänthet.

Naturligt så finnes vänsterhänthet hos minst hälften utav de närmast besläktade primatarterna, vissa enskilda individer utav stam schimpanser, gorillor eller andra apor äro kraftigt vänsterhänta emedans lika många är kraftigt högerhänta, likväl förekommer vänsterhäntlighet så vitt vi vetom i alla mänskliga samhällen. Inte sällan haver det även varit kulturellt stigmatiserande i olika former.

Vad avser just primater så finnes det ehuru ingen dylik uppenbar specialisering vad gäller handpreferens för skapning eller nyttjning utav redskap men hos många primater finnes ack en differens i handnyttjning vid lokomotionering eller stödjande, mer markanta hjärnhalveuppdelningar står även att finnas hos exempelvis många fågelarter havandes exempelvis fågelkvittret hänfört till den västra hjärnhalvan, emedans gnagare kan hava högerhalvan för rumslig processering.

Vänsterhänta har mer vänsterhänta avkomlingar än vad högerhänta har, detta bara i biologiska men ej i adoptionella familjer, men ökningen är marginell och om båda föräldrarna är vänsterhänta så är det ungefäreligen hälften av barnen som blir vänsterhänta likväl. Hade det funnits en recessiv gen för vänsterhänthet så hade tu vänsterhänta föräldrar till hundra procent givit vänsterhänthet, nu tror man istället att det finnes en gen som ökar probabiliteten för högerhänthet, men en recessiv allel som håller sig neutral emellan de två sidorna.

Varför det inte finns en gen som konklusivt bestämmer högerhäntlighet i hela populationen förklaras med att en sådan gen antagligen handikappar höger hjärnhalva då det har visat sig att människor som är starkt högerhänta likväl brister i flera andra förmågor, varhän det verkar som om det finns fördelar med att vara svagt högerhänt, emotsatt starkt högerhänta.

~

Taggar: anatomi, hjärna, språkförmåga, hjärnhalvor, lingvistik, neurolingvistik, vänsterhänthet, int

DN, SvD

Att språka

Själva talet bygger på ett intimt samspel emellan olika organ, bland dem struphuvudet som ses ovan i illustrationen, samt tunga och läppar. Den mänskliga språkförmågan är ehuru ej bunden till dessa talorgan, utan även dövfödda människor, som således aldrig hört det talade språket, kan utveckla och lära sig exempelvis teckenspråk eller skrivspråk - dessa är lika uttrycksfulla som förmågan att föra sig med munnens hjälp. Den mänskliga hjärnan klarar inte bara av att producera och få fram orden, utan givetvis också att föra dessa nervimpulser, skapade av hjärnan, till talapparaten, eller till händerna, samt ta emot och tolka tal som andra människor har producerat på dylikt sätt. Att det är just hjärnan som är centrum för denna förmåga står ju klart för alla som har erfarenhet av någon som har råkat ut för hjärnskador av olika slag som just kan vara förödande för denna förmåga - och det även om struphuvud och tunga är oskadda.

  Som säkert alla vet om så haver man genomfört en rad experiment med apor, speciellt schimpanser som står oss nära, av allehanda slag för att försöka få dem att tala, alternativt använda sig av teckenspråk då de har en väldigt välutvecklad kontroll av sina händer och dessas rörelser. Det första daterade forskningsförsöket genomfördes utav Furness 1916 som sökte lära en skogsmänniska, d.v.s. en orangutang, att tala. Schimpanserna har till över eller omkring 99 % likadan genuppsättning som människan, näst i linje är gorillorna, och vår gemensamma anfader levde för kanske 5 miljoner år sedan, men skillnaden har visat sig vara allt för stor för att bemästra för våra fränder, åtminstone om vi talar om en mer utvecklad språkförmåga som verkar stå oss ensamma att bära, vår språkförmåga är unik för vår art. Försöken att få apor att tala med munnen har visat sig vara lönlösa och praktiseras så vitt jag kan förstå icke längre efter det att försöken övergavs strax efter att de hade praktiserats i början av 1950-talet, men å andra sidan så har vissa lyckade försök genomförts med teckenspråk, även om vissa är skeptiska till även detta då metoderna i, och resultaten av, försöken går att ifrågasätta - precis som allt annat i denna värld.

  De ändå visade samt lyckade resultaten avseende teckenspråken tyder i sig på att det inte är intelligensen som är i avsaknad utan att det är enbart, eller nästan enbart, de anatomiska förutsättningarna i form av talapparaten som är olika och inte tillräckliga hos apor andra än hos människan för att kunna utveckla en rudimentär talapparat och en användning av denna på ett för oss språkdefinabelt vis. Man har ehuru även erhållit intressanta resultat angående andra apors talförmåga och distinktion av ljud, och det är snarare vår definiering av vad språk är som är hämmande för tänkandet på området - ty människor har en förmåga att använda sin egen arts språkliga kommunicering som definitionsmodell hvilket givetvis leder till en ställning som unicum, apor eller andra djur har utvecklat egna kommuniceringssätt som för dem är unika, onåbara för oss. Dessa, våra närmaste släktingar, har ändå lyckats lära sig en ganska stor mängd människouppfunna tecken relativt enkelt, och de har också lärt sig att sammankoppla dessa med olika ting, men däremot så har de inte lyckats så bra med grammatiken, alltså att bilda satser ock dylikt, hvilket gör att de inte kommer över en normal mänsklig tvåårings kapacitet när det gäller språkanvändningen ifråga om språkbyggnad. Här brister alltså förmågan og häri ligger den stora skillnaden emellan vuxen människa och schimpans ifråga om utvecklingen av språkförmågan - den släkting till oss som klarat sig bäst är antagningsvis schimpansen Kanzi. Däremot så verkar det som om de flesta studerade schimpanserna klarade av att skilja emellan egennamn samt artnamn, om apan lärde sig att en man hette Per så förknippade apan inte detta ord till hela det manliga könet utan enbart till denne person, en personifierad identitet knuten till ett namn således. Forskarna hade inte specifikt övat apan att distinktsera på det föreliggande viset, men däremot så är det troligt att apan inte hade distinktserat på detta vis om inte apan var van vid personerna ifråga och därmed ansåg att det förelåg en skillnad.

  En av de stora skillnaderna emellan schimpans og människa är att när schimpansen föds har den en hjärna som redan består utav 60 % av den slutliga vikten, emedan människobarnets hjärna enbart väger 25 % av slutvikten vid födslen. Under de två första levnadsåren hos människobarnet så ökar således hjärnvikten med 350 % för att sedan öka ännu mera till puberteten. Detta gör så att vår hjärna blir mycket mer anpassningsbar för miljöpåverkan havandes mycket större utvecklingsmöjlighet för den funktionsspecialisering som talet innebär. Ett nyfött barns anatomiska förhållanden när det gäller talapparaten liknar mycket mer apans än den vuxna människans, hvilket är ytterligare en förklaring till varför människan inte kan tala direkt vid födslen. Det är under de första åren av barnens levnad som de absolut bästa förutsättningarna finnes för att kunna lära sig att tala och för att kunna lära sig ett språk, och om föräldrar vill att ens barn skall lära sig flera tungomål så bör man utsätta barnen för dessa innan puberteten infaller, eftersom hjärnan härefter tragiskt nog avstannar i utvecklingen, även om det givetvis inte är omöjligt att förskansa sig ytterligare språk i senare ålder. Det prepubertiella barnet behöver icke lära sig det andra eller tredje tungomålet in extenso, utan bara så att grunden läggs och så att utrymme härmed skapas för dess funktionella ändamål i hjärnan - individen kan senare i livet återuppta språkstudierna med större lätthet än annorvardes. Det är ju icke så att vuxna individer inte kan lära sig andra språk förutom modersmålet, men det är lättare om förutsättningarna redan har lagts under den tid då hjärnan utvecklades. Ett språk som inlärs under utvecklingsfasen får, om vi skall utrycka det enkelt, ett eget litet utrymme i hjärnan emedan ett språk som inlärs efter utvecklingsfasen måste läggas i det redan befintliga utrymmet eller på något sätt inkorporeras i redan befintlig kunskap – detta sista är givetvis mer problematiskt än det prepubertiella alternativet, hvilket därmed är av stor vikt att framhålla i tänkandet kring barns skolning. Man bör alltså låta barnen i tidig ålder få lära sig fler språk än svenska och den numera obligatoriska engelskan, exempelvis då ett ickegermansk språk.

~

Ovan är ett utdrag från boken Europas tungomål.

DN, DN, SvD

Tags: Europas tungomål, språk, lingvistik, språkinlärning, neurolingvistik, apspråk, primatspråk, schimpanser, schimpansspråk, människospråk, teckenspråk, talförmåga, anatomi, språkförmåga, kommunicering, grammatik, Kanzi, hjärnan, int