Svenska dialekter

När man pratar om ‘svenska dialekter’ så får man skilja emellan de varianter som finnes utav standardspråket samt de andra svenska språken som åfinnes, ibland benämnda bygdemål, de sistnämnda kallas ofta även ibland ‘genuina dialekter’ i litteraturen.

Genuina dialekter äro samma sak som genuina språk, dessa äro olika former utav varianter utav ett språkspektra med historisk börd i sig självt, havandes likväl nyare geospråkliga varianter, men esomoftast utan geogrundad anciennitet.

När det gäller svenskan så menar man att de såkallade genuina dialekterna är genuina samt egna utvecklingslinjer direkt från fornsvenskan, emedans svenska dialekter är mer geofärgad accentuering samt substratpåverkad reguljär standardsvenska.

Man måste även definiera vad man avser med termen ‘svensk’, om det menas tillhörig till Sverige, varhän även samiska varianter inom riket inberäknas, eller tillhörig till något mer diffust som svenskt, svealändskt, varhän exempelvis skånska eller gutiska må exkluderas.

~

Fitta - bara en snar upplysning till de mindre vetande

är ett väldigt vackert ord, ja det är faktiskt det

dess ursprung är inte helt säkerställt men antagligen kommer det från ordet fitja ‘våt ängsmark, strandäng’ eller ja, ‘sumpmark’

det är tragiskt att högmoralister samt kvinnoförnedrande killar gör ordet till dess sista betydelse, men klart, de är ju av samma intellektuella börd

reclaim the words

~

Farmaren Levi

jag vet ej om jeansen hade spritt sig så mycket om de fått gå efter sin ursprungliga svenska term:

farmarkalsonger

~

Å

Bokstaven å började användas i Sverige på 1400-talet genom att man satte ett litet o ovanför bokstaven a. Man tänkte inte då på att upplysningstidens webb inte till en början skulle klara av detta medeltida tecken. I Norge och Danmark skrev man aa innan å infördes 1917 respektive 1948.

De var lite efter, men inte lika efterblivet som Internet, fast nu går det där med, lite drygt sex hundra år efter.

~

Romani i svenskan, Gerd Carling - Bokrecension

Gerd Carling har år 2005 kommit ut med den lättsmälta välbehövda boken om Romani i svenskan via Carlssons förlag, boken går kort og välfattat igenom vad romani är för slags språk, vart det kommer ifrån, samt hur det fördelats ut över Europa, samt då till Sverige.

Ett särdela kapitel går igenom sociolingvistisk kontext där förståelsen om språkets struktur och förhållande till den samhälleliga kontexten berörs aktivt, hur språken formas och kilar in sig, detta är en välbehövd intellektuell spridning likt väl.

Speciellt huru det funkar med slang, jargong, argoter, genomgås då problematiken för boken är att få fram just romaniorden i svenska språket, samt forskningsproblemen med att få fram dessa, inte själva romanispråket i sig självt således, og boken fungerar som en kort sammanfattning om förståelsen kring dessa fenomen.

Boken kommer senare in på sin huvuddel som även är den mest intressanta för den som redan har en allmän fungerande bild kring sociolingvistiska fenomen, d.v.s. en förteckning eller ordlista samt etymologiska förklaringar, spridningar, förekomster samt infallsvinklar, kring ord nyttjade i det svenska allmänna språket med härkomst från olika former av romani.

Många av orden bär en uppenbar slangkaraktär med specifik spridning, hvilket gör boken intressant som en ordskatt för alla av ordintresse, samt så framkommer en del ord som slingrat sig in i den allmäna svenskan som är ankomna från romani, ofta utan att man betänker detta särleda.

Mycket intressant, og förkovrande, infångat i en välskriven lättläst kortsam stil.

exempel på ord kan va:

ballo, ava scher, ball, bango, blatte, fubbick, gullig, haja, gänga, macka, palla, pia, pucko, svenne, tjabo, tuttar, o en mängd till.

~

Adlibris, Bokus

Finlandsvenskarna et Finlandssvenskan

Inom Finland finnes som bekant en relativt stortalig befolkning utav talare utav svenskt mål, det vill säga ett icke-finskugriskt tal utan istället ett indoeuropeisk-germansk-nordgermansk-östnordiskt språk benämnt finlandssvenska som talas av 6,5 % av finländarna.

Siffran är på nedåtgående og vid det förförra sekelskiftet var siffran uppe i 12 %, vid 1700-talet kanske så mycket som 20 %. Men man får heller ej förglömma de som talar åländska, hvilka dock äro en, från övrig finlandssvensk befolkning, separat, isolat og distinkt population. Här nedan beröres endast finlandssvenskarna.

Finlandssvenskarna

Den fastlandsankomna finlandsvenskan talas i två separata områden i Finland om vi bortseom från Åland, det är i Åbolands södra skärgård från Nyland till öster om Lovisa och på vägen korsar man Helsingfors, samt i norr så är det längs Österbottens kust emellan Karleby samt Kristinestad, kommunen Korsnäs har över 98 % svenskspråkiga, fast där bor även bara strax över 2000 människor.

Finlandssvenskarna på fastlandet äro ättlingar till de som var komna för att kristna ock underkuva landet, alltså under 1100-1200-talen och sedan dess så havandes fler og fler sipprat in i princip fram till Rysslands maktövertagande, någon teori säger dock att de fastlandsfinska svenskarna kommo ungefär samtidigt som åländarna. Men att det ej rör sig om samma befolkningselement vid den eventuella invandringen visar dock olikheterna i ortsnamnen på, då de österbottniska ortsnamnen avskiljer kraftigt från de åländska.

Det råder motstridiga uppgifter om ehuru de svenskspråkiga områdena var bebodda eller ej, och hvilka det i så fall var som då bodde där. Det finns ortsnamn som ibland anknytes till en finsk, eller rättare sagt en tavestisk befolkning, men som också kan knytas till estniskan - cirka 25 % av de äldsta ortnamnen i östra Nyland, området emellan Helsingfors ock Kotka, anses vara av icke-svenskt ursprung. Många dialektala förekomster i östnyländskan havandes likväl sin härstamning i estniskan, hvilket givetvis styrker teorin att det var ester ock icke finsktalande som bebodde det aktuella området när svensktalande anlände, samt skeendet att estländskan absorberades in i det svenska målet. Alternativt att det åtminstone var ester från främst Ösel og Västestland som nyttjade området i fiskehänsyn, men det är ehuru troligt att vissa ester stannade i området för ett mer långvarigt nyttjande i form av bosättning. Det finns även likheter emellan finlandssvenskan samt estlandssvenskan som äro lite svårare att förklara.

Under 1800-talsyran då fennomanerna ivrade för finskheten, så skapades en motrörelse utav finlandssvenska nationalister som då kallades svekomaner, speciellt under 1880-talet. Svenskan fick nationell status i og med 1919 års regeringsform. 6 % av Finlands befolkning tillhör denna språkgrupp och hälften utav dessa talar genuina varianter. Dock har vissa spörsmål förekommit i landet emellan svensk- og finskspråkiga, speciellt före 1930-talet, men efter att dessa har avslutats så har det varit relativt vanligt förekommande att finlandssvenskar har röstat med fötterna, d.v.s. emigrerat, och flyttat till landet i väster. Finland är nu välkänt världen över för sin påkallat liberala språklagstiftning - varje individ får föra sig på sitt eget språk inför kontakterna med myndigheterna, ehuruledes med en stor illiberal inskränkning då detta enbart gäller svenska ock finska, det är alltså inget liberalt med den. Stora finsknationalistiska rörelser är ehuru i gångning för att ändra på den svenskvänliga synen.

En annan relativt bra finurlighet är att en kommun icke får kalla sig enspråkig om det finns en minoritet av smärst 8 % eller färstligare än 3000 individer av en viss minoritet. Dessa två minoritetsskydd hava dock visat sig vara svåra att upprätthålla rent administrativt, då det är svårt att få tag på kompetent folk på båda språken istället för att enbart behöva få det på det ena - hvilket givetvis är lätt att lösa. Det som torde ha betydelse är att individerna får tala sitt eget mål och om de som är i behov av att kommunicera med varandra, exempelvis åtalad og domare eller kommunaltjänsteman samt medborgare behöver ju icke tala samma språk, det enda som är av betydelse är att de har rätt att föra sig på sitt eget språk och om dessa icke överensstämmer så får man ju ta in extern hjälp i form av tolkar samt översättare - huvudsaken är att båda parternas språkrättigheter tillgodoses och att man inte tummar på kompetens ock kvalitet. Det är bättre att ha en bra finsk domare än en sämre svensk - det är ju så det går till om man särbehandlar människor utifrån etnicitet, språk eller kön. Kompetensen blir förvisso icke direkt lidande utav särbehandling, men risken är stor att effekten blir denna på grund utav att valunderlaget för arbetsgivaren och konkurrensen emellan arbetstagarna blir mindre.

Finlandssvenskan

Finlandssvenskan som talas i Finland är ej så olik standardsvenskan, förutom att den skiljer sig åt i uttal samt att den ibland behar en frekvent avvikelse då det gäller visst ordförråd og grammatik, man brukar arbeta aktivt för att svenskifiera språket.

Man brukar dela in avvikelserna i två olika sorter, finlandismer som har uppkommit i finlandssvenskan eller som på annat sätt är säregna, og fennicismer som mer direkt beror på ett finskt inflytande på finlandssvenskan. Finlandismerna kan vara arkaiska, alltså vara en ålderdomligare form som har försvunnit från övrig svenska men det behöver ehuru ej betyda att det är äldre svenska som presenteras, utan det kan lika gärna vara utländska lånord som har eller nästan har spelat ut sin roll i svenskan såsom barberare, hvilket är ett vanligt ord i finlandssvenskan. Andra intressanta ord är kännspak ‘karaktäristisk’ samt semla som här betyder ‘matbröd’.

Det finnes även finlandssvenska varianter som skiljer sig från standardvarianten av finlandssvenska. Dessa geolekter har en ansenlig historia och härstammar från de svenska korsfararna ock kolonisterna som på 1100-talet og framåt kommo från Mellansverige. Målen kan karaktäriseras som gammalmodiga och förändringarna sker saktgående, men Åland fungerar ofta som en länk emellan Mellansverige och Finland, geolektiska kontakter förekommer dock också med norrländskan via Kvarken. Ord som exempel på ålderdomlighet kan vara viko ‘vecka’ ock stein ‘sten’, i det sistnämnda exemplet finns ju diftongen kvar i likhet med gutniskan. Hälften av de kvarvarande 300 000 finlandssvenskarna talar de olika inofficiella varianterna, hvilket betyder att utvecklingen emot ett homogent standardmål har gått betydligt långsammare här än i Sverige, bäst bevarade är tungomålen i Österbotten, östra Nyland og i vissa delar av den sydvästra skärgården emedan målen i Åland samt västra Nyland utjämnats i homogeniserande anda. I Österbottens kustområde finns omkring 100 000 finlandssvenskar och här håller de distinkta geovarianterna ut i god vigör, innehållandes många arkaismer, uddheter, eller andra karaktäristika väl värda att vidareföra.

Statens Forskningscentral för de inhemska språken kan ehuru ej hålla fingrarna i styr, utan de griper aktivt in och ett av deras viktigaste mål är just att försöka hindra den fria utvecklingen av finlandssvenskan - den får inte utvecklas till ett eget språk enligt deras stringenta klassificeringar ~ de har givetvis ingen förståelse för att alla språk, d.v.s. alla talade varianter, är lika värda, og destruerar därledes själva essensen ock ethosen för finlandssvenskan per se.

Förutsättningarna för detta minoritetsspråk är dock mycket positiva om man jämför med de flesta andra i Europa och världen. Tack o lov har inte finnarna låtit svenskarnas inhemska politik gentemot finsktalande i Sverige gå ut över svensktalande i Finland, även om detta ofta påtalas rätteligen.

Det finnes dock ingen större anledning att tvinga finnarna, särledes de i öster, att lära sig svenska.

~

Varberg

Varbergs autoktona namn

var, i berg slaget

Getakärr

det säger en del
vari namnet låg

~

Svenskar og bulgarer

För svenskarna räcker det med att tala modersmålet och engelska. Ingen annanstans i Europa, med undantag för i Bulgarien, är intresset för att lära sig ett andra främmande språk så lågt

svenska anglofiler

germanskförd simplism

inskränkt rektofili

~

Leif Svensson / TT, “Svenskarna nöjda med två språk”, i Sydsvenskan 22 feb 2006 s. A13

Svekomaner

finlandssvenska nationalister

~

Hen - le symbole

Fransmännens misstänksamhet vad gällde bretonsk protyskhet var direkt löjeväckande, exempelvis som när bretonsktalande barn misshandlades i skolorna för att de hade svarat ‘ja’ med det bretonska ordet ya, hvilket i fransmännens patetiskt infekterade öron lät alldeles för tyskt. En annan företeelse i skolorna, som ehuruväl ej hade någonting med nazisympatier att göra, var det som kallades symbole. Det var ett tungt föremål, företrädesevis en träkloss, som man fäste runt halsen på de barn som i skolan ertappades uttala ett ord på bretonska, detta barn fick sedan bära detta ting fram tills dess att hen ertappat ytterligare ett barn med samma försyndelse, och det barn som hade den tunga och högst reella symbolen vid skoldagens slut blev bestraffad ytterligare. Detta var i bruk från 1880-talet, användes regelbundet under mellankrigstiden och slutligen även sporadiskt på sina håll ända fram till 1960-talet. I de skottska högländerna og på Hebriderna nyttjades ett liknande system/verktyg, verktyget kallades här maide-chrochaidh, emot de gälisktalande barnen. Skillnaden är inte så stor över kanalen, förtrycket förenar.

Ovan är ett exempel på nyttjande av pronomet ’hen’, taget från min bok Europas tungomål, s. 335. Könsneutralism i språkbruk diskuteras även i min bok Postmodernismepremillénaire.

~