Blue Jamaican

Us-ain’ bol’

yuh roach killa dem

a seh one out deh

~

+ Jamaican bolt

DN, SvD, Aft

Solgudinnan, Tor og Fader Gud

Gudomen Þor här ovanför förom oss på sin vagn vidare till religionens värld. ‘Jag tror’ brukar man inleda den religiösa diskussionen med, hvilket på latin blir det välkända ordet credo, utlånat till engelskans creed, finnes i forniriskans cretim, hettitiskans karatan dai, ariskans srad-dha samt avestiskans zrazda- og med lide fantasi så kan man få detta på protoindoeuropeiska till *k’erd-dhe hvilket är *k’erd för ‘hjärta’ och *dhe för ‘sätta’ - alltså var man sätta sitt hjärta. Enligt en teori så heter ju ‘skyn’ *ak’mon, men en mer trolig utveckling går att uttyda från *dyeus som på sanskrit blir dyaus, hettitiska ^DSius, helleniska zeu, illyriska Dei, latin ju, umbriska luve och av detta kan vi även se hur ‘gudar’ har utvecklats i de olika språken, sanskritens devas, latinets deus, litauiskans dievas, forniriskans dia samt fornnordiskans tivar. Så om man härleder ordet ‘gud’ och om det hade den nutida benämningen ‘fader gud’ alias pater familias från latinet så blir det enligt mönstret sanskrit pita, helleniska pater, illyriska patyros, latin piter och för att knyta an till ordet ovan så blir det ju ju-piter och umbriska patre - detta blir då på protoindoeuropeiska *pəter och alltså *dyeus pəter som en möjlig högsta gud. Detta är dock diskutabelt och många tvivlar numera och menar att detta gudssystem mest förknippas med Medelhavsreligionerna och att det i de asiatiska trossystemen inte spelar samma viktiga och framträdande roll - och eftersom det inte är allenarådande i både den västra eller den östra grenen av de indoeuropeiska grenarna, så är possibiliteten stor att det är frågan om en senare skapelse i väst och alltså inte ett arv från protoindoeuropéerna.

  En solgudinna, ömsom solgud, har man däremot med större sannolikhet kunnat rekonstruera i sanskritens Surya, galliskans Sulis, litauiskans Saule, germanskans Sola samt slaviskans Tsar Solnitse och en solgudomlighet går ju naturligtvis att knyta till en gudom i skyn. Om vi återgangom till germanskans Thor så seom vi att även här kunnom vi med viss svårighet finnom släktskapsband och nordens asatro skulle, om de långtgående teorierna stämmer, vara äldre än vad vi anat. Thors mor som hette Fjörgyn har likheter med slaviskans Perun', litauiskans Perkunas och den indiska regnguden Parjanyas. Det finnes många fler liknelser emellan de olika, eller man kanske skall säga de lika, religionerna som alla verkar hava samma ursprung. Ytterligare andra menar att detta protoindoeuropeiska religionsurhem icke existerar, utan menar istället att protoindoeuropéerna fick sin religion från Mesopotamien då vissa likheter finnes att se, att här gå igenom mytologierna skulle ehuru få denna skrift att växa uppmot skyn i omfång.

~

Ett mindre utdrag från boken Europas tungomål.

Det jordbrukande indoeuropeiska folket

Hvilken sorts näring som dessa första indoeuropéer hade kan man få en aning om när man ser att man kan rekonstruera ordet för ‘får’ på grundbas av likheterna i de olika språken, sanskritens avis, luviskans hawi-, hellenskans o(w)is, latinets ovis, litauiskans avis, forniriskans oi och engelskans ewe och på dessa grunder så har man rekonstruerat protoindoeuropeiskans *owis. Man hade således får i denna tidiga kultur och säkerligen så hade man ull samt vävning då även dessa ord kan rekonstrueras och till exempel ordet för ‘karda’ är *pek’-, hvilket enligt vissa kan knytas till *pek’u, som skall betyda ‘boskap’ och/eller ‘ägodelar’, dessa ord kan hittas i indoariskan, iranskan, italiskan samt i germanskan, hvilket visar mycket klart att detta sysslade man med i det protoindoeuropeiska samhället hvilket givetvis betyder att man icke var, i generella termer, ett jägar- och samlarfolk.

  Att boskap spelade en stor roll i samhället ser man bland annat genom att ordet för pengar kommer från denna rot, exempelvis synes detta klart i latinets pecūnia. Däremot så är ej ‘get’ lika bra belagt, utan finnes enbart i några få språk, før exempel latinets haedus, gotiskans gaits hvilket bliver *ghaido, men det är svårt att tänka sig en boskapskultur som bara håller sig med får. Det kan istället vara så att getterna inte intogo en sådan central ställning i kulturen och samtidigt inte var så viktiga för levebrödet, hvilket har lett till att ordet inte finns rekonstruerbart bevarat. Protoindoeuropéerna höll sig även med kor, fornengelskans cū, tokhariska A:s ko og B:s kau, forniriskans bō, latinets bōs, bovis, hellasiskans boũs, lettiskans guovs och sanskritens gaús, og detta ger *g^wōws. Att kon spelat en viktig roll kan man fortfarande se i den hinduiska religionen og traditionen där termen aghnya går tillbaka på det prodoindoeuropeiska ordet *ņ-^uhn-o-, ‘ej att döda’, d.v.s. mjölkko.

  Även om man har forskat mycket kring ordkomparering samt hittat ganska många lika ord så är det ändock ovanligt att ett ord är någorlunda lika och därmed släkt med varandra i alla eller ens de flesta av de indoeuropeiska tungomål som finnes utspridda över en stor del av världen. Man har ehuruväl funnit tillräckliga bevis för att man i urhemmet måste ha haft djuruppfödning, som med får, samt visst jordbruk. Även i en strikt komparering så haver man åtminstone funnit kossa, oxe samt stut och det finnes även påvisat om skapade produkter såsom smör samt kanske ost. Om man bara ser till exemplet ovan med fåret, så kan detta mycket väl vara en nomadiserande herdekultur, men man har också tillförlitligt kunnat framföra grisen som boskap. Och med den förefallda domesticerade grisen förhåller det sig ju på ett annat sätt och man nomadiserar inte vanligtvis med denna djurart, utan det måste i så fall ha varit ett jordbrukssamhälle alternativt ett jägar- og samlarsamhälle med grisar som inneboende, men sådana samhällen brukar å andra sidan ej hålla sig med får, sådana existerar bland annat i sen tid på Nya Guinea - men för mycket emotsäger att de tidiga indoeuropéerna skulle ha varit ett samhälle baserat på jägeri; de låg nog mer åt herde- och jordbrukarhållet. Men detta betyder ju givetvis icke att de aldrig jagade, döda djur dymedels jakt gör ju vissa människor än under informationsteknologins tidevarv.

  Grisar är inte vanligt förekommande bland herdesamhällen, orden är som följer, svenska svin, sugga engelska swine, latin sus, indiska su-, hettitiskans suwana som tillsammans skall ge det protoindoeuropeiska *sū-. Men även det andra ordet som kommer från protindoeuropeiskans *porko- är belagt, genom till exempel latinets porcus, umbriskans porca, irländskans orc, litauiskansk paršas. Vissa har kommit att tro att *sū- designerar vildsvinet emedans *porko- istället är den domesticerade formen, men betydelseskillnaden kan även ligga i det åsyftade djurets ålder.

  Att hästen var domesticerad i denna tidiga kultur anses bevisat då det är ett av de bäst belagda orden, luviskans asuwa, Mitannispråkets aassuussaanni ‘hästtränare’, sanskritens asva, avestiskans aspa-, A-tokhariskans yuk, B-tokhariskan yakwe, mykenskans i-qo, hellenskans hippos, latinets equus, venetiskans eku-, anglosaxiskans eoh, galliskans epo-, forniriskans ech, samt litauiskans ord för ‘sto’ asva; protoindoeuropeiskan blir då *ek’wos. Hästanknytningar finnes även med i personnamn samt gudomligheter, hellenskans Phil-ippos och Hipp-arkhos, galliskans Epo-pennus, och angående gudomligheter så havom vi galliskans Epona, med flera - detta antyder huru central hästen var i detta tidiga samhälle. Det är även märkvärt att exempelvis det högkulturella Mesopotamien med dess sumeriska fattades ett primärt ord för häst och benämnde den istället som en ‘bergsåsna’, anšu kurra, hvilket likväl antyder att hästen inte var autokton till detta samhälle, samt eventuellt från varifrån de såg den kommandes.

  Ordet för ‘hund’ är även det väldokumenterat och det finnes nog ingen tvivel om att hunden var ett av de första, om inte det första, djuret som medvilligt domesticerades av människan långt före den protoindoeuropeiska tiden, katten har ju aldrig riktigt blivit domesticerad utan kom att ingå i det mänskliga samhället först i Egypten och Levanten då den antagligen såg fördelar med ett liv i stan. Förslag finns att det protoindoeuropeiska ordet för ‘hund’ skulle vara *pk’uon - alltså *pek’-k’uon ‘får-hund’ eller då ‘boskapshund’. Andra ord som tyder på ett agrarsamhälle är ‘sädeskorn’ eller ‘säd’ *semn, ‘att så’, ‘fält’ *agros, ‘plog’, ‘skära’ och kanske en ‘kvarnsten’. Protoindoeuropeiskans *aĝros ‘åker, hage’ åtfinnes exempelvis i gotiskans akrs, hellasiskans ¦grÒs, latinets ager samt sanskritens ajras. I Sverige kunde man dessutom ärja åkern.

  Man förtärde ej allena föda, utan man drack likväl. En dryck som visar på att man var ett agrart folk är den för dåtiden antagligen rituala *medhu som senare utvecklas till sanskritens madhu-, hellenskans μέθυ, fornkyrkoslaviskans medŭ, litauiskans medus, forniriskans mid, B-tokhariskans mit og det svenska ordet äre ju mjöd, ursprungsbetydelsen är både ‘mjöd’ som ‘honung’; denna mjöd, har det visat sig, var en sakral dryck, som ovan redan benämndes. Denna drack man givetvis, *pī- ‘dricka’ hittat i hellasiskans p…no p‹qi, sanskritens pīta ‘druckit’ eller i det passande fornkyrkoslaviskans pivo ‘öl’. Drack man för mycket kan man dessutom ha blivit *plē- ‘full’, hvilket syns i hellasiskans πλήρης, latinets plēnus samt sanskritens prātas.

  Alla dessa jordbruksprodukter hade även andra konsekvenser av det mer kuriosa slaget. Man har på lingvistisk väg lyckats visa att protoindoeuropéerna var av samma anatomiska struktur som nutida människor och orden för ‘fisa, prutta’ blir på sanskrit pardate, helleniska perdo, litauiska perdzu, ryska perdet’, albanska pjerdh som dock betyder att fisa högt till skillnad från protoindoeuropeiskans *pezd-, hvilket betyder att göra det mjukt, en såkallad smygare - för att dra det riktigt långt så kanske detta betyder att de drack og åt mycket mjöd samt bröd, och det är således en konsekvens av det agrara livet.

  Alla dessa jordbruksrelaterade ord kan man hitta i protoindoeuropeiskan, hvilket visar att det antagligen rörde sig om ett i alla fall delvis agrart samhälle - det kan inte ha varit ett enbart jägar- samt samlarfolk eller nomadiserande folk för då hade de ej behaft dessa ord, däremot så behöver de inte havandets varit enbart agrara, det finns ju fortfarande människor som försörjer sig genom jakt og fiske i den postindustrialiserade världen, utan de kan ju lika gärna ha varit både ett jordbrukar-, herde-, jägar-, fiskefolk - det kanske till og med fanns en uppdelning, en tidig form av specialisering. Forskare eller andra brukar vara allt för snabba att klassificera olika samhällstyper in i enbart en kategori, i agrarsamhället så fanns det givetvis människor som försörjde sig som jägare, fiskare eller genom hantverk, ofta så får man bilden av att ett samhälle först jagar og samlar för att sedan helt plötsligt helt och hållet övergå till jordbruk och nu i senare tid så är det ju industri- samt informationssamhället som spökar. Även i nutidens ‘informationssamhälle’ så finns ju företrädare för alla tidigare förekomna samhällstyper kvar i existens. Att se jordens samhällsutveckling som en sådan rak evolutionist-materialistisk linje är att kraftigt förblinda ögonen.

~

Förutöver vissas teckens blogganpassning så är ovan ett mindre utdrag från boken Europas tungomål.

Hjulets uppfinning och indoeuropeiskan

En annan sak som kanske bör påtalas är att i den europeiska delen av de indoeuropeiska målen så är de jordbruksrelaterade orden mycket mer frekventa och det finnes en hel del fler agrara ord, men detta betyder ändock inte att de i öst var mer ‘ociviliserade’ eller ‘primitiva’ än man var i Europa, till exempel plogen måste ha funnits före uppdelningen då den finns på båda hållen, och detta bevisar att protoindoeuropéerna var ett till delvis agrart folk - ty det är inga neolitiker som nyttjar plogar. Ett annat kultiverat ord som man funnit nästintill allestädes och som därmed måste ha funnits i urhemmet är ‘hjul’, latinets rota, sanskritens ratha samt liknande ord finner man i de indoariska, iranska, italiska, keltiska, baltiska, germanska språken och ytterligare liknande eller närstående ord kan man finna i tokhariska, helleniska, frygiska og hettitiska. Många andra ord som har med hjul eller vagn att göra finner man lite allestädes och det råder bred consensus i att detta måste ha uppfunnits på ett tidigt stadium. Landtransporter med häst och vagn verkar alltså troliga ock ord för ‘ok’ är även det väl belagt, sanskritens yugam hellenskans ζυγόν, latinets jugum, gotiskans juk samt då svenskans ok.

  Hjulet har även vidare kulturella aspekter och den hettitiskt nyttjade frasen ‘kalla mig inför hjulet’ är av extra intresse, detta ord, eller fenomen, skrivs med sumerogram, ^GIŠDUBBIN, där GIS står för ‘trä’ men i ett duplikat åtfinns istället ^DDUBBIN där ‘D’:et står för divinitet, på hettitiska hette det istället hurki-, cf. tokhariska A wärkänt, B yerkwantai. Utav detta gudomlighetsdeterminativ i ett exemplar kan man kanske konkludera kring att det åtfinnes en sakralitet för detta hjulsättande som antagligen rör sig om ett domstolsförfarande. Det har bland annat på grundval av hettitiska uttryck som sådana här, nuwamuzakan ANA ^GIŠGIGIR katta halzāiš ‘han kallade ner mig till stridsvagnen’, föreslagits att ^GIŠDUBBIN skall ses metonymiskt för ‘vagn’ och man kan här jämföra detta med sanskritens ovannämnda ratha- ‘vagn’ jämte latinets rota ‘hjul’ och fantisera kring att i krigstillstånd så kunde kungen eller någon befälhavare hålla domstol från sin krigsvagn, kanske till og med hettiterna hade en speciell sakral stridsvagn som de använde vid ‘kungens port’, en sådan fanns hvilket man vet likväl. Man har funnit att man hållit domstolsförhandlingar från en vagn i visst historiskt material, hvilket ju antyder att vagnen spelat en speciell roll åtminstone hos hettiterna och i dess extension kanske ävenledes hos anatolierna överlag.

  Ordet ‘hjul’ som man kunnat återskapa i flertalet språkfamiljer är av speciellt intresse, protoindoeuropeiskans *k^wek^wlo- som associeras med hjulförsedda vagnar, det finns tillika klara likheter emellan det protoindoeuropeiska ordet samt sumeriskans gigir, protosemitiskans *galgal-, synes i hebreiskans gilgāl, galgal og arameiskans galgal, och protokartveliskans *grgar, synes i georgiskans gorgal. Man tror att hjulförsedda vagnar först uppstod i antingen det Kaspiska området, Transkaukasien, i Sumer eller kanske i  Polen-Ungern eller på alla ställen ungefär samtidigt och detta kan alltså vara ett helt ursprungligt, ej behövligt det första, ord för detta ting. Många arkeologer menar att det var Yamnayakulturen vid Uralfloden som var den första kultur som ägde triaden som bestod av domesticerade betande djur, beridningsbara hästar och hjulsatta vagnar, hvilket gjort att vissa menat att det är Yamnayakulturen som ligger bakom den protoindoeuropeiska samhällsformationen. Ännu intressantare blir det när man tar i beaktande att det protoindoeuropeiska ordet är uppbyggt av verbet *k^wel- som betyder ‘att vända, att vrida’ och att det protoindoeuropeiska ordet har en intern bas, hvilket betyder att det är osannolikt att protoindoeuropéerna lånade sitt ord någon annanstans ifrån - detta betyder ehuru ej att det var just protoindoeuropéerna som uppfann hjulförsedda vagnar, eller hjulet, utan det betyder enbart att dessa tidiga indoeuropéer var i kontakt med någon eller några av dessa språkfamiljer. Det räcker givetvis att man var i kontakt med en av dessa, denna enda kan sedan har fört det vidare till de andra, och sen har just protoindoeuropéernas ord råkat få genomslag genom historiens gång. Det är givetvis även möjligt att uppfinningen namngetts av uppfinnaren, men förespråkandet av en sådan tes ter sig något spekulativ, speciellt då hjulförsedda vagnar uppkommit på flera ställen med stora avstånd emellan sig.

  Hjulet, både det gudsdeterminativa såsom det legalistiska, har vidare indoeuropeiska semantiska kopplingar och är ej allena ett hettitiskt fenomen, i indoiranskan så haver man rekonstruerat att det fanns *sū(r)ya(sya) *čakra ‘hjul av solen’ som även åtfinns i Rgveda sūryasya ... cakrám, cakrá- används även för solcyklen, årscyklen, hellasiskans hēlíou kúklos, fornisländskans sunnu ... hvél och i Rv VIII åtfinnes ŗtásya vāhasā samt i avestiskans, Yasna 46, 4, ašahyā važdrəng, dessa tu sistnämnda haver betydelsen ‘hjul av sanning’. De ord som ovan nämndes, sanskritens ratha- samt latinets rota, har även andra kopplingar i det etymologiskt kopplade fornisländskans roðull ‘sol’, fornengelskans rador ‘sky’. Det finnes således klarspunna rituella samt mytologiska anspelningar för hjulet i flera äldre indoeuropeiska föreställningsvärldar där det framhävdes som en symbol för solen, hvilken ju hyllades som om den var gudomlig. I Rgveda I så berättas det att Indra snor solguden Suryas hjul, dessa hjul använder sedan Indra i kampen gentemot demoner; i iransk mytologi åtfinnes liknande berättelser, så ock i slavisk. Till fornkinesiskan inlånades sedemera initialen *gr- ock kom där att betyda ‘sakrala hästar selada till solvagnen’. Att hjulförsedda vagnar fanns hos de tidiga indoeuropeiska folken är väl belagt i språken samt i de arkeologiska lämningarna som utkommit från possibla ursprungsområden; den äldsta indoeuropeiska texten, den hettitiska Anittaštexten, talar om 40 par av hästar i en version emedan det i en annan är replacerat av sumerogrammet ^GIŠGIGIR^MEŠ, ‘militärvagnar’.

  Som vi sågom ovan så finnes det i flera indoeuropeiska grupperingar klara kopplingar emellan hjul samt solgudomen eller solen, även hos hettiterna fungerar militärvagnar i mytologisk kontext som de vagnar som solen gör sin runda runt jorden i medelst det i en arkaisk text rörande tronerhållandet sammanföres även vagnen med rojal makt, le Roi-Soleil. I de indoiranska traditionerna, av mitanni, sanskrit og forniranska, kan man mycket tydligt även se både den kultiska som militära betydelsen av vagnen, bland annat så står det i Rgveda VI déva ratha práti havyā gŗbhāya ‘Å divina vagn, acceptera de sakrala libationerna’ - vagnarna är i ŗgvedan dessutom ofta körsvennade av gudar i fajt med varandra.

~

Ett mindre utdrag från boken Europas tungomål.

DN

Indoeuropeiska båtar

Förutöver landtransporterna så kan man även finna ord för ‘båt’, sanskritens naus hellenskans naus, latinets navis, forniriskans nau et cetera hvilket ger protoindoeuropeiskans *nau-, man bör alltså ha bott kring ett farbart vatten.

~

Citerat från boken Europas tungomål.

Metaller hos indoeuropéerna

Det finnes även kontroversiella teorier kring hvilken metallurgi som var förhärskande i det protoindoeuropeiska samhället; vissa ord kan man dock finna stora likheter och därmed antagligen släktband med. Guld haver stora likheter med ord för gul eller ljus och silver med vitt, men man äro mer säker inom andra metallområden då metallernas karaktär kan göra så att likheter finnes, till exempel om en liknande färgtermonologi finns. Man är mer säker i exempelvis sanskritens áyas för ‘järn, metall’, latinets aes ‘brons’, fornnordiskans eir ‘brons, koppar’ og detsamma för engelskans ore - man tror att urbetydelsen för dessa genetiskt förbundna ord är ‘koppar’ och att övriga betydelser enbart är senare förändringar i ordens betydelser, vilket vi tidigare havom talat om och som är ganska vanligt i språk. Vissa menar eljes även att det rekonstruerade protoindoeuropeiska ordet *ayas- enbart har betydelsen ‘metall’ och inte nedspecificerat till någon specifik metall. Anledningen att man exkluderar betydelsen brons är att man inte har funnit ett ord för tenn, hvilket är en metall som är ett måste för att kunna framställa brons - alltså torde splittringen ha skett före bronsåldern.

~

Ett mindre utdrag från boken Europas tungomål.

Den indoeuropeiska naturalistiska andevärlden

Om vi återgår till mer kulturella aspekter istället för materiella så kanske man kan göra ett försök till en inblick i deras tankevärld - i deras självförståelse. Att utläsa hvilken religion eller hvilka gudar protoindoeuropéerna hade ger oss en viss fördjupad kulturell kunskap om dem. Vi har innan kort tittat på några få gudeväsen för att få en liten inblick i deras gudavärld, men det som skall intressera oss här är istället vad de tänkte om sig själva och om sin omgivning. Som det forntida folk som de var, så är det plausibelt att de hade något som vi kan kalla en naturreligion, en schamantisk sådan. En såg gudaväsen i alla ting runt omkring sig, ty detta är väldeligen vanligt i alla världens regioner så ock på den eurasiatiska kontinenten. Men om det nu är så att man hade en tocken ‘ekologistisk’ föreställning, så kan man fråga sig hur de såge på sig själva i motsats till den övriga levande världen, speciellt i åtanke på de djur som omger människan. Under de senaste decennierna så har tanken kring ekologism vuxit sig allt starkare i politikens samt livets värld. Mången ekologiska spörsmål samt tänkesätt har blivit en naturlig del av medvetandet hos likaledes många människor som levnadsvanor, många menar att detta är nya tankar som skulle ha haft sin grogrund i industrialismens destruktiva tidevarv och vissa benämner även den ekologiska rörelsen som postmodern för att distinktsera mot det som innan varit. Man skall förvisso inte romantisera över naturfolks beteende gentemot den övriga naturen då de inte på något sätt är bättre än andra människor i sin resursanvändning och det ekologiska fotavtryck de kan lämna efter sig. Ett mycket stort antal djurarter och hela ekologiska områden har blivit fördärvat genom tiderna genom människors nyttjning av de resurser de lyckats bemästra. Hela faunor i exempelvis Europa, Australien, Nordamerika har blivit fördärvade i mycket tidig tid av såkallade naturfolk; i Australien fick det antagligen värst konsekvenser då de första människorna där troligen ändrade hela kontinentens klimat genom den omfattande avskogning som skedde i samklang med människors kolonisering av kontinentön som härefter fått genomleva ett långt mycket torrare klimat än vad som var fallet tidigare, även växthuseffekten har således sina föregångare.

  Det jag här istället vill peka på är hvilken syn protoindoeuropéerna hade på sig själva samt den övriga naturen - det är således viktigt att påpeka att denna eventuella syn ej överhuvudtaget behöver ha lett till att dessa människor haft ett på något sätt bättre förhållningssätt till den övriga naturen, eller till sina medmänniskor. Ty som innan påpekades så var den förgångna tiden minst lika krigisk ock våldsam som alla övriga tider i mänsklighetens historia. Men att ‘ekologiska’ tankar skulle vara ett relativt nytt fenomen är för mig främmande då flertalet olika religionsformer kan sägas röra sig inom detta spektra, inte minst nämnbara är exempelvis buddhismens og jainismens hyllande av allt liv, de naturalistiska religionernas respekt för, samt tankar om, djur inklusive natur, schamanismens närhet till djurvärlden, og så vidare. Vad är det egentligen som skiljer oss från detta som kan kallas natur – tillhöre ej människan også naturen eller ärom vi totalt alienerade från den, likt aliens nedkomna på jorden någon annanstans ifrån? Mycket intellektuellt samt religiöst tänkande menar ju att vi ej riktigt tillhör den resterande naturvärlden, vi ärom speciella, enbart vi ägom en själ, og så vidare. Att vi skulle ha en själ skulle givetvis inte biologiskt gå ihop om ingen extern kraft hade sett till så att det bleve så och i den meningen, och i den tron, så måste vi betraktom oss som aliens. När det gäller religioner eller tänkesätt som sätter likhetstecken emellan människa och andra arter, till exempel att allt levande, och inte sällan även gällande döda ting, innehåller en själ, så behöver vi inte betrakta oss som utomjordingar.

  Även om människosläktet numera omfattar sisådär 6 miljarder individer, så ärom vi en ytterst liten minoritet på jorden, homo sapiens upptar 0,01 % av jordens biomassa, hela 97,3 % hör till icke-animalisk biomassa emedans djurriket omfattar 2,7 %, varav insekterna står för över hälften - man kan alltså uttrycka det som om den ekologiska fundamentalismen kämpar mot minoriteternas minoritet och förespråkar därmed majoritetens diktatur, pöblen tager över - eller är det kanske istället en demokratisering av jordförhållandena som förespråkas? Detta är ehuruväl inget vi skall raljera om här, ty detta har föga med protoindoeuropéernas idévärld att beskaffa.

  För att ta reda på huru man i olika kultursfärer och under olika tider har sett på djur- samt naturriket så kan man gå tillväga på flertalet olika sätt, till exempel så kan man titta på hur olika lagsamlingar varit utformade angående djurhållning, jakt, og så vidare. Detta alternativ kan vara bra för sentida samhällen, om vi med sentida menom från omkring 3000 f.kr. og framåt, för riken som ligger inom den historiska epoken. Man kan även titta i gamla texter, företrädesevis filosofiska sådana, och här vaska fram ett å annat, bland annat så kan man se att Darwin låg långt efter sin tid när han påpekade att även människan var ett djur - och av djuren komna - ty detta visste redan Aristoteles, som kallade människan det rationella djuret. Med denna information tillhandahållen så kan man teorisera kring att han alltså menade att vi människor var förståndigare än andra djur, men ack ett djur, hvilket gör att människan inom dessa tanketraditioner tillhör naturriket även om vi kanske framställs som en specifik gren utav det. Man kan även titta på besläktade traditioner, som kanske blivit nedskrivna, för att utröna huru det varit i ett protosamhälle. Det finnes ehuruväl även ett annat tillvägagångssätt som denna bearbetning närt så smått tänkte befara sig med, nämligen tungomålet, dess innehåll samt bemålning. Vad är likt och var är olikt ifråga om människa och djur i protoindoeuropéernas tankevärld?

  Språket kan som sagt lämna tydliga antydningar om hvilka förhållanden som har rått eller som åtminstone funnits i tanken, ord är ofta ej skapade hux flux, utan något har föregått dem - ty tanken föregår ordet. Att man kan tänka äro ett klart bevis på att man existerar - men hvilka äro det då som finnes? Detta kunde ej Descarte påtala förutöver att han själv fanns - protoindoeuropéerna visste ehuruväl visare, de visste att flere funnos, detta kom de fram till genom sitt tänkande.

  Om vi väljer att gå till källan för de indoeuropeiska språken så kan man med hjälp av befintliga protolexikon försöka få en inblick i indoeuropéernas tankevärld kring detta spörsmål. Under uppslag som exempelvis *bheu- finner vi den (pre-)descartiska problematiken då detta anses betyda ‘att vara, existera, växa’ - allt levande växer och förändras tills det dör, det som lever existerar, i den descartiska andliga, filosofiska meningen. Existerar inte stenar? Om vi går vidare in på denna lilla inblicks ethos under ordförekomster såsom *ane- så finnom vi att detta anses betyda ‘att andas’ på protoindoeuropeiska. Detta ord haver i sin latinska form blivit animus hvilket bland annat betyder ‘förstånd’, ‘förnuft’, ‘sinne’, ‘själ’, ‘ande’, ‘liv’ samt ‘anda’, i samma spirituella språk åtfinnes även anima hvilket bland annat betyder ‘vind’ og ‘ande’ - härifrån har vi fått termen ‘animal’, ‘levande varelse’, ‘djur’ som kommit igenom animalis som dessutom betyder ‘luft’, ‘besjälad’ samt ‘levande’. Att djuren äro levande vetom vi, men det menas såtillvida att även djuren varde besjälade levande varelser, ungefär som människan - alltså ej som vissa nutida religioner gör gällande när de meno att det enbart är människan som är besjälad samt därvid väldigt speciell og väldigt avskiljd från den övriga naturen. I grekiskan så blev *ane- anemos hvilket også betyder ‘vind’ - det till den afroasiatiska familjen tillhöriga semitiskan i formen hebräiska har även samma ord för hvind samt ande, hvilket kan vara af intresse för den bibliskt intresserade. Om vi återgår till det protoindoeuropeiska grundordet *ane- så haver vi en suffixerad form *anətyo- i keltiska som i medelwalesiska blive enett hvilket betyder ‘själ’ - de olika orden är alltså nära besläktade. Alla som kan sin Homeros vet osså att i Odysséen finnes bevis för att grekerna trodde att djur var besjälade. Men vad är det som gör att man trott att själen beter sig som vinden, hvad finnes det för liknelse emellan själ samt vind? Utan en förförståelse kring själen så kan ju intet vetas om i hvilken form denna ‘existerar’, eller huru den yttrar sig. Själva ordet för ‘liv’ är även det rekonstruerbart utifrån allehanda ord såsom, sanskritens jīvá-, grekiskans bíos, litauiskans gývas, gotiskans qius, og så vidare. Allt som andas genom en av kroppens öppningar till det inre lever ock haver en själ, men även förnuft samt sinne - detta kan enligt ordhistorien inkludera både djur som vind, men osså människa då vi ärom levande varelser som i likhet med djuren så andom vi och därmed så måste vi i likhet med djuren även varom havandes en själ. Det har väl heller ej förbigått någon att i svenskan åtfinnes både ande såsom att andas, på fornisländska betydde också andi både ‘andning’ som ‘ande’, huru det föreligger med förnuftet återkommom vi till senare. Om de trodde att allt som andas hava en själ, där vinden i så fall får antas vara jordens, eller gudarnas, andning, så börjom vi kraftigt närma oss en bioegalitär tanketradition, åtminstone för djurvärlden, samt vinden, som lämnat tydliga spår i språken. För att ta ett kontradiktärt exempel så kan man kort nämna att i sumeriskan, hvilket är ett icke-indoeuropeiskt språk och även så vitt vi vetom obesläktat med andra, kommer en annan situation upp i dager. Sumeriskan var förvisso genusneutralt, däremot så var det intet på något nämnt vis bioegalitärt då de särskiljde emellan personer och ickepersoner, i den sistnämnde inkluderas både djur som ting - djuren var i den sumeriska språktankevärden en sak, ett dött ting, detta även om de givetvis visste att de levde. Ett annat välkänt exempel är det malajiska ordet orangutang som betyder ‘skogsmänniska’ och att orangutangerna haver en relativt väl utvecklad tankeförmåga är något som emotsäges alltmer sällan numera, detta även inom konservativa vetenskapskretsar, fastän detta pågår fullskalig dräpning utav dem. I Malaysia menar vissa till och med att orangutangen är så intelligent att den spelar dum för att slippa bli satt i arbete, de nyligen gjorda fynden som visat att vilda orangutanger använder verktyg, i likhet med schimpansen, lär spä på denna teori. Franskan har förövrigt även tagit upp en till malajiskan näraliggande ordbetydelse i homme sauvage, ibland med klarläggandet des bois. Liknande, fast mer morbida, kulturyttringar finnes i vissa kulturer i Afrika där man anser att om man äter en gorilla så får du också dennes styrka, eller om man förtär en schimpans så får man inte dess styrka utan istället dennes listighet og intelligens, tyvärr så får dessa, ur genetisk synvinkel, quasikannibaler inte någon moral på detta vis – detta även om vissa primatologer tycker sig se moraliska färdigheter hos våra släktingar.

  Ytterligare ett intressant ord kan åtfinnas i tokhariskan, B-tokhariskans onolme som både betyder ‘person’ samt dels den engelska glosan ‘creature’ (on- kommer från PIE *an-). För det första är det intressant att både person som varelse hava samma ord, hvilket är någorlunda egalitärt enbart det där man jämställer djur som människa, hvilket vi tidigare sågom motexempel på; varelse är ju ett mycket bredare ord än person samt inkluderar djurriket. För det andra så havom vi specifikt termen ‘creature’, ty detta engelska ord betyder dels, ‘varelse’ som ovan nämndes, ‘människa’, ‘djur’, även givetvis ‘kreatur’, samt ‘skapelse’ - allt detta torde vara kopplingsbart samt sammansatt av den första betydelsen d.v.s. ‘varelse’ och detta vidare till protoindoeuropeiskans andning. Att både tokhariska og engelska haver sådana uppenbara kognitiva kopplingar, att orden til syvende og sidst är varelseegalitära, hvilket de givetvis icke behövde hvara, torde tyda på någonting. Ord speglar ofta kulturella yttringar när orden skapades, de kan dock senare leva kvar i mycket lång tid som fossiliserade kulturelement, även om kulturen förändrats många gånger om sedan ordets begynnelse. De gamla indoeuropéerna torde hava insett att både djur og människa andas och de menade antagligen samtidigt att vinden var jordens eller gudens andning, stormgudens, dessutom så kan man påpeka att den indoeuropeiskt härkomstliga latinska termen för människa, som också finnes i svenskans ‘human’, egentligen betyder ‘jordvarelse’ - detta är ehuru en annan jordsligare historia. I vedisk, grekisk ock slavisk tradition finns tankeyttringar kring vinden som gudarnas andning, därmed så torde både djur som människa haft en själ enligt den relativt vanliga religiösa tro att själens öppning är just munnen; och gudarna äro ju i sig själva själsvarelser eller innefattandes själar i likhet med människan som vi senare skall seom, d.v.s. dessa ord är antagligen en spegling av en förfluten animalisk tro som klart rörde sig åt det bioegalitaristiska hållet med inkludering av både människa, djur og vind - vi hvarom dessutom af jorden komna ~ ett naturalistiskt tankestrå kan skönjas. Fullt naturligt likväl.

  Många samhällsdebattörer eller teoretiker kopplar också den moderna idéen kring bioegalitarismen till en naturreligiös dimension - en modern replika av något mycket gammalt. I hettitiskan finnes dessutom en gemensam fras för alla levande djur, inklusive människa samt fisk, ĥuman ĥuišwan. Såvida denna bioegalitarism även lett till ‘förnuft’ samt ‘förstånd’ i egalitaristisk mening i deras tankevärld kunnom vi kanske ej fabulera om kring enligt ordetymologin, men huru som helst så är detta en intressant inblick i någon slags egalitarism som grundar sig på livet, som man får samt upprätthåller genom andning tills anden flyger sin kos - förnuftet kommer på annat sätt som vi nedan skall seom. Det centrala i resonemanget är ändock själva anden som uppenbarligen har med luften att beskaffa, det är luften som vinden för runt, det är luft som vi och andra djur andas, det är det heliga och livsviktiga som vi ej kunnom se, d.v.s. det mystiska immateriella, motsatt den synliga materiella världen, men både i fallet andning som i fallet vind så kan man få en uppfattning om dess befintlighet, samt dess ofattliga styrka og vitalitet, inte minst på stäpperna.

  Dagens framväxt av ekologiska och bioegalitaristiska rörelser och tankar anses ofta även hava sin grund i framväxten av ett världsriskmedvetande kring stora katastrofer, förödelser eller sakta växande miljökatastrofer som då skulle skapas av denna biomassa av 0,01 %, kallad människa. Andra rörelser och tänkesätt som anser att liv äro värda att skapa samt bevara, vare sig människa, djur eller också växt, finnes även det, bland annat så är jainismens, genom Gandhis försorg, ahimsa-princip välkänd hvida omkring, principen som betyder ‘avsaknad av önskan att döda’ har ehuru hos oss blivit känt som ‘icke-våld’. Denna specifika religion som haver mer än 2500 år på nacken visar klart och tydligt med säkra bevis att respekten för livet är långt mycket äldre än det västerländska nutida fenomenet, förövrigt så är jainismen en hinduisk utpost och hinduismen har som äldsta samt heliga skrifter de vediska texterna, hvilka i sin tur är bland de äldsta indoeuropeiska texterna som finnes og speglar då, fast med tusenåriga utvecklingar, ett indoeuropeiskt tankestråk, fast utvecklat och påverkat genom årtusenden. Varken jainisterna eller de potentiella protoindoeuropéerna behövde vara medvetna om några stora miljökatastrofer för att hänfalla åt sådana tänkesätt - med andra ord, de var inte egoistiskt rädda för katastroferna och dess potentiella inverkan, utan istället genuint teoretiskt egalitära av sig själva utan yttre maktfaktoriska hot, d.v.s. en sann naturalistisk religion.

  Protoindoeuropéerna fingo måhänt detta potentiella tänkande genom ett hybridtänkande emellan sin religiösa tro kombinerat med vardagsfakta och vardagsleverne, vilket illustrerar vetskapen om att man lever så länge man andas. Detta gör man enligt deras potentiella tro tills anden lämnar kroppen genom andningsorganet, så för människa ock så för djur - därmed så borde dessa ha menat att både djur som människa hvar fullbordade varelser med ett själsliv. Och eftersom vi levande varelser levom genom att vi kunnom andas denna luft som vi förom fram samt tillbaka så torde livsfunktionen sitta i luften, när luftinsläppet stoppats og den sidste luften gått oss utur så hvarde man også livlös, denna luft rör sig ibland eller ofta i en andning, i en vind, och där livet är befintligt finns også gudomligheten. Detta är givetvis inget omöjligt, ty det finnes flertalet folk eller religioner som har tanken kring att allt har en själ, vissa religioner, par example buddhismen, tror ju även att alla själar tillsammans är en själ, kallad Alltet, det är således inget kontroversiellt förslag, utan snarare tvärtom. I den israeliska andra skapelseberättelsen i Genesis 2 så blåser även guden in luft i människan genom andningsorganet hvilket gav liv, och det hvarde liv, och guden uppfattas således som livsanden, livets andedräkt, även den senare islam menar på att både djur och människa haver livsande. Många inom ekologismen menar att de många stormarna och orkanerna som vi inom en kort period fått bese är ett tecken på ett ekologiskt sammanbrott, de verkar tro att jorden hyperventilerar - i själva verket är det ju ett tecken på att planeten Tellus är fylld av liv. Ett liv som ehuru är mycket större och mäktigare än oss, hvilket ekologisterna i sin tur skall vara glada för, för annars hade antagligen jorden varit fördärvad för länge sen.

  En annan essentiell tolkning av det ovannämnda är belysningen kring det sakrala i våran andes tal, orden som över våra läppar utgå i luften, från våra sinnens inre mening, alstrade i syfte av att utgå, intill den yttre världen. Ett tungotal, i ett tungomål, ordet samt medlet är heligt. Härav är tanke- og yttrandefriheten sakral, likväl medlet för dess tal.

~

Ett mindre utdrag från boken Europas tungomål.

SvD

Solens öga - Själens spegel

Att mun og prat dessutom hör ihopa kan protoindoeuropéerna knappast ha missat, indierna visste det i alla fall och i deras skapelsemyt, som är av indoeuropeiskt ursprung, så frammenas det att Yama i sin kroppsliga delning, som Ymir här i nord, och universums samt kasternas skapelse, så bildades brahminerna från Yamas mun - på detta sätt så har de erfått talets förmåga och utifrån det ett högre tänkande; med tanke på den ovannämnda andningstesen så är de ju härmed närmare gudavärlden, og därvid torde de även inneha förnuft. Tal och förmågan att tänka ledde till förnuft samt själ, då själen har förmågan till tal. Hos hettiterna åtfinnes ištanzana- hvilket korresponderar till grekiskans psukh¸ hvilken var kapabel att tala med den person eller gudom som den innebodde i och som reflekterades genom ögona - munnen må vara andens öppning, men det är ögona som är själens spegel. Det är kanske enbart i ögona man kan få en glimt av den immateriella gudomen? Särledes en gudinnas.

  Att ögon har en slags divin koppling är skönjbart ifråga om den mäktiga Sola. Ordet ‘sol / sola’ i indoeuropeiskan haver exempelvis i sanskrit blivit súvar ‘sol, ljus, sky’, eller s½ryaþ ‘sola, solgud’, avestiska hvar- (hvilket genom metathesis gett bl.a. hrvat i t.ex. Hrvatska, d.v.s. ‘Kroatien’ hvilket visar på de ursprungliga kroaternas iranska ursprung) hvilket i genitiv singularis blir x^v\Ûng ‘sol, solljus’, med mera - hvarnah är för övrigt även den glans som nedskins på en av gudarna favoriserad mortal, hvilken utan en kung ej kan härska. Det är således även nämnvärt att ordet i forniriskan blivit till súil och där betyder det just ‘öga’, i Rigvedan kallas även solen för Mitra-Varunas öga - Mitra är den klara solguden emedan Varuna är nattsolens gud, d.v.s. månen. I luviska samt palaiska så är termen för ‘solgudom’ deriverat från protoindoeuropeiskans ‘solgud/skygud’ och haver då blivit till luviskans Tiwat- og palaiskans Tiyat - ordet för ‘öga’ finns i Anatolien belagt redan i de kappadokiska tavlorna i namnet Tawaúimaan, cf. luviska tawi- ‘öga’.

~

Ett mindre utdrag från boken Europas tungomål.

Förenkla språket

efter flera decenniers policy kring förenkling utav svenska språket,

eller bruket därav,

uppenbaras konsekvenserna härav

folk har bristfällig läs- och förståelseförmåga, klarar icke skolan, folk förstår ej texter, kan i princip inte läsa fackböcker, akademisk litteratur, myndighetstexter, eller ens, tidningsartiklar som ligger på simpelsam journalistnivå, samt då ta till sig innehållet

att föra en pedagogik kring förenkling

är att föra en pedagogik kring fördumning

då intellektuell språkförmåga

styr den kognitiva förståelsen

är det ytterligt dumt

att så göra

~

+ Postmodernisme premillénaire, Europas tungomål

SvD

Leoparden i indoeuropeisk mytologi

Dessa tvenne [lejon og leopard] nämnda kattdjur äro även de av speciellt mytologiskt intresse. I exempelvis den arkaiska fertilitetsritualen KUB XXIX 1 så åtfinnes djuren rangordnade såsom lejon, leopard samt björn og de äro annorstädes krediterade med kunskapen om dans, ‘och de dansade i leopardstil’, dansen genomfördes som ovan skrevos av människor i leopardskinn. Det är også möjligt att både lejonet samt leoparden faktiskt representerar en feminin sida emedan björnen är den maskulina, åtminstone om man går efter den refererade fertilitetstexten ovan som kan anspela på det enligt vissa tolkningar; detta kan ehuru vara ett ur indoeuropeisk synvinkel unikt anatoliskt fenomen och ett inflytande från någon mindreasiatisk ritual. Det hettititiska ordet för leopard, paršana, består av suffixet -ana-, som även synes i vargordet, samt roten parš, hvilken korresponderar till persiskans pārs - fārs ‘panter’, hvilket är källan till mongoliskans p‘ars, bars ‘snöleopard, tiger’ samt fornturkiskans bārs ‘tiger’, även en symbol i den tjogjēriga djurcyklen, bars jïl, ‘tigerns år’. Förutom i alla de iranska språken, inklusive de extra arkaiska pamirspråken, så åtfinnes ordet par example i sanskritens pŗdāku- ‘panter, tiger’ samt hellasiskans párdalis, pórdalis, párdos ‘panter, leopard’. Pantern/leoparden i hellasisk, homerisk, tradition äro snarlik den hettitiska, bland annat så finnes en passage i Odysséen om Proteus som intar olika djurformationer, först ett lejon, sen en drake, en leopard, ett stort vildsvin och sedan en flod och ett högt trä, samma träd åtfinnes förövrigt i både germansk såsom hettitisk tanketradition, Odysséeberättelsen ovan haver dessutom en snarlik liknelse i en armenisk kungaberättelse. Leopardmyter är givetvis inget ovanligt, de åtfunnos även exempelvis i tidiga preanatoliska Mindre Asien, i Egypten och ett ord för leopard hava även kunnat rekonstrueras för protosemitiska, *nimr-, det är liknelsen i de nämnda indoeuropeiska berättelserna/kulterna som gör att de kunno sammanfogas - att leoparden ehuru ej åtfinnes i alla indoeuropeiska kulturer ter sig normalt utifrån ekologiska aspekter, d.v.s. de har antagligen tappat elementen, men i en ytterst arkaisk rysk fras kan kanske djuret åtfinnas. Hos det iranska folket Saka sammanförde man även bevingade leoparder med solguden, hvilket syns i de artefakter som hittats i gravar, snarlika den kinesiska varianten, främst hos den så kallade sakaiska adelsmannen som går under beteckningen ‘guldmannen’, med anledning av ornamenten, inklusive en spetsig huvudprydnad, men som vissa på grund utav vissa artefakter istället menat vara en kvinnlig krigsprästinna.

~

Ett mindre utdrag från boken Europas tungomål.