Europeiska et Asiatiska lejonet i mytologin

Lejonet är ju djurrikets konung i vår nutida fabliska tankevärld, likväl som det så är fallet i de flesta av de områden där djuret lever, eller havandes levt. Det är här märkvärt att påpeka att de olika indoeuropéeiska folken bebott områden som bebotts av de asiatiska lejonen och inte av de afrikanska, hvilka hava en annan social samhörighet. Det asiatiska lejonet som enbart idag åtfinnes i indiska Girskogen i runt 300 exemplar levde under Aristoteles tid ända till Athens områden havandes en annan social struktur än det afrikanska, hvilket vi ju ärom vanare vid. Tidgare än så fanns Panthera leo persica, eller Panthera leo tartarica / Panthera leo europaea, ända bort till Italien där de dogo ut runt år 20 f.kr., galliska lejon kan havo funnits några deccenier till, och den grekisk-makedonska populationen bedömes hava dött ut under första seklet efter Kristus, runt år 100 i Armenien och så sent som under 900-talet i Kaukasus och södra Ryssland og Ukraina, men ännu senare i Anatolien där de funnits framtills slutet av 1800-talet, idag finnes de således bara kvar i en ytterst liten – men växande – spillra i Gujarat. Att lejon tidigare funnits inom detta vidsträckta område gör det förklarigt varför lejon uppkommer i mången mytologi og symbolik kulturerna runt. Socialiteten hos det asiatiska lejonet efterliknar ehuru mer tigerns där hannarna lever ensamma och alltså icke äro ledare för någon flock som hos de afrikanska - så lejonhanen bör ej till följd utav flockledaregenskaperna, som hos de afrikanska, hava setts som kungar över sina flockar, utan här rör det sig om frilevande härskardjur. Ordet för lejon skreves med sumerogram på hettitiska, men på hellasiska finnes exempelvis tve olika stammar, léōn, hvilket inlånades till latinets leōn, samt en poetisk form l‹s, hvilket antagningsvis härrör från en annan rot än föregående ord och är kanske till og med ett inlån från semitiskhebreiskans laīš, i mykensk hellasiska åtfinnes rewotejo som kommer utav samma rot som léōn, indiskans sanskrit haver erfått ordet från ytterligare en annan rot, si§ha- ‘lejon’ tillika armeniskans inj ‘leopard’, fornhögtyskans lewo anses ofta vara ett lånord från latinet, men vissa indoeuropenister föreslår på fonologiska grunder att det böre vara ursprungligt i germanskan och lejon fanns likväl inom altegermanska områden; den hettitiska läsningen av URMAĤ är walwa- och åtfinnes även genom luviskans walwa-, hvilket är en bruten reduplikation konfirmerandes den germansk-hellasiska termen som givo protoindoeuropeiskans *leu-.

  Rekonstruktionen leu är ehuruväl ej den bästa då den haver sin grund i hellasiska og anatoliska samt qvasiellt germanska og plausibelt slaviska samt albanska, men även kanske tokhariska som havandes i A lu ‘best, djur’, genitiv singularis lw-es, emedans exempelvis indoiranska hava en helt annan term. Just denna specifika term verkar alltså finns enbart i tre subgrupperingar, men de kulturella konnotationerna angående djurarten är långt mer spridda. I hettitisk tradition så är lejonet klart rojal, bland annat så framföres i en ritual att man skall göra örnögon samt lejontänder för kungen og redan i några av de äldsta texterna åtfinnes epitetet lejonkung för den mänskliga, men divina, kungen. I konsten hos hettiter samt luvier är lejonet ett basalt motiv som åtfinnes på flertalet ställen, nämnvärt så haver man en Lejonport i kapitalstaden Boğazköy, och symboliserar den kungliga makten, hvilket ytterligare tydliggöres i epitetet. Precis samma tradition reflekteras i mykensk tradition där lejoninnor finnes på båda sidor av tronen i Pylos och man haver lejon över portarna, det är även notervärt att i Indien där man ju haver gott om tigrar, så är det främst lejonet som klassificieras som kung, även leoparden haver erfått en sådan status i indisk tradition emedans tigern ej ens nämns i Ŗgvedan, men däremot senare i Atharvaveda, och börjar först senare inträda i den rojala sfären. Lejonets rytande jämförs även med åskgudens þorsljud och lejonet poträtteras som det högsta djuret. Sakraliteten hos lejonen såges som vi nämnde i mykensk tid, men bevarades in i homerisk tid och i den klassiska traditionen så slogs exempelvis Herkules emot ett lejon emedan han bar ett lejonskinn för att anspela på liknelsen med skinnbärandet som nämndes ovan; lejonportstraditionen fortgår även den. Hos Centralasiens iranier så bevingade man lejonen i konsten, artefakter av denna typ har hittats från södra Ural till dagens Uighurien. I en iransk prästinnegrav som hittats på stäpperna har även ett guldbleck i form av ett kattdjur hittats, antagligen en snöleopard som representerar solgudomen. I östgermanska områden så finnes sköldar med vildsvin samt lejon, eller lejon og lejoninna, avbildade ända från 300-talet (hvilket ju är tidigt utifrån dessa folks synvinkel), lejon som symbol för krigssköldar åtfinnes vidare från de isländska sagorna och på flaggorna från de anglosaxiska kungarna - lejonen var även ett sakralt djur hos de germanska stammarna, liknande, men senare, fenomen åtfinnes även hos kelter samt slaver. I vissa områden där djuret ej finnes haver den dock ersatts med lodjuret, exempelvis i östslaviska områden har lodjuret tagit över leopard/lejonets plats i kungliga begravningar, men hos till exempel irerna i Táin åtfinns flertalet icke-irländska djur såsom lejon, orm, drake och kanske björn eller kyckling. Det europeiska lejonet har funnits i södra delarna av Europa, även intecknandes södra Germania og östgermanska samt slaviska områden, symboliken i djuret har funnits i minnet hos de folk som flyttat ännu längre norrut, eller så har man genom vidare kontakter och berättelser hållit vetskapen om djuren i liv, ända till isländska sagor och iriska berättelser, det är ytterligt tragiskt att detta djur, nästerligen tillsammans med tigern, numera är förbehållet österlandet Indien.

~

Ett mindre utdrag från boken Europas tungomål.

Martyrdöden

sagum ungmánni

atten i med eldhåg i kynnet

blodvittnesdöden fäga

så att till Valhall farið kan

med valkyrierna

man må undir þaki svæfí

ljufvliga stunder komo skall

~

SvD

Örnen i indoeuropeisk kultur

‘Örn’ som nämndes tidigare heter på hettitiska samt det arkaiska anatoliska tungomålet palaiska haraš, gotiska ara, detta fågeldjur har även den en speciell position i indoeuropeisk mytologi, som i många andra mytologier. Den sitter alltid på toppen av det kosmiska träet. I hettitisk tradition så är örnen ofta budbärare emellan gudar og människor samt sammanföres ständeligen med havet, budbärarskapet är snarlikt rgvedisk tradition och havs(/vatten)kopplingen är genomgående i de indoeuropeiska traditionerna. Man bör även nämna att den auguriska tradition som vi vanligtvis känner till från romersk och hellensk kultur även är rådande i den hettitiska diton.

~

Ett mindre citat från boken Europas tungomål, som även på framsidan hyser min ätts örnheraldiska vapen.

Sztokholm

stolica

no to co

~

DN

Angående särskrivningar

det verkar ha spridit sig mer å mer

att man sär skriver ord, på ett när

folk klagar å tjohejar, fy vad fel!

men de verkar behöva en skånekurs

eller två

dee ä döö ängält å gjiöörra saauå

fast egentligen skall det stå

deeä dööängält ågjiöörrasaauå

så att särskrivningar sker i uppsvenskan numer

är inte en förvanskning av ihopskriven svenska

det är en förskånskning og därmed förfining

av norrländskt tal

så var det med det,

den skånska hämnden är i bruk

/snapphanen

~

DN

Solgudens tvillingar knullar incest - Indoeuropeisk mytologi

Om vi gingom över till den mänskliga världen återigen så bör man även uppmärksamma den tvillingkult som varit ett vidspredt fenomen inom indoeuropeisk mytologi. Dessa tvillingar är som oftast barn av solguden och inte enbart innehållsmässiga utan även ordsliga kognater åtfinnes. Tvillingarna kallas ofta ‘guds barn’ eller ‘solens barn’ och åtfinns exempelvis i vediskans dualism Divo napātā ‘två avkommor från Dyáuh’, homerisk hellasiska Dioskoúroi ‘Dioscurierna, barn av Zeus’, lettiska Dieva deŠÛli samt i litauiskans Diēvo sūnẽliai ‘guds barn’, en dotter av solguden åtfinnes även i till exempel ariska og baltiska. Tvillingarna äro av olika kön och de äro grundarna av den mänskliga arten, incest är inget ovanligt samt förekommer i flera traditioner och är tydligast i den indoiranska traditionen om Yama, hvilket bland annat synes i før exempel Rigvedan (X:10) där Yama, den första människan, samt hans syster Yami, däri Yami försöker övertala honom till incest. Det vediska namnet Yamá- går även tillbaka till protoindoeuropeiskans ord för ‘tvilling’ och åtfinns exempelvis i sanskritens yamá-, avestiskan yžÛma-, latinets geminus, medeliriskans emuin, alla med samma betydelse - den indiska Yamas avestiska motsvarighet är kung Yima, Yimō Xšaētō, som ägde fina hjordar. I den hettitiska traditionen finnes en speciell Drottningmyt som behandlar hela 60 barn från en moder, hälften tjejer samt hälften killar, som slutar i en orgie av incest då de gifter sig med varandra ovetandes om sitt släktskap. I denna drottningmyt så framanas ehuru att incest är moraliskt fel, hvilket är samma moralism som utkommer utifrån den indiska berättelsen ovan. I en keltisk myt så är det heller ej enbart tu tvillingar, utan trenne tvillingsbröder samt en syster och här är det systern som övertalar bröderna att kopulera med henne så att hon inte behöver vara barnlös och får genom detta vis en son med namnet Lugaid tri riab n-derg, ‘Lugaid med tre röda ärr’. I indisk tradition äro de båð A§vínau gifta med sin syster Sūryā og solguden ikläder sig en hingstgestalt, en senare keltisk derivering är Arthur som är gift med halvsystern Morgana, hvilket resulterar i Mordred. Kopplingar till hästar finnes även i en irisk berättelse där Macha föder tvillingar på mållinjen efter att við nio månaders havandeskap ha löptävlat mot kungens hästar samt vunnit, enligt en tradition födde hon en dotter samt en son, enligt en annan en märr samt en son. Vissa menar att det divina tvillingskapet transformerats i keltisk mytologi till att just gälla ett tvillingskap emellan en häst och en människa, där det är hästen som är den divina, med magiska krafter, emedans människan istället är den dödliga. Märkvärt är att det i alla de ovan förtäljda fallen om incest är kvinnorna som är initiativtagarna till incesthandlingen, i den hettitiska är det modern som erbjuder sina döttrar till sina söner, dock genom gudarnas försorg ovetande om släktskapet, emedans en manlig karaktär i både indisk såsom hettitisk narration ej är positivt inställd till handlingen. Då de indoeuropeiska folken påbörjat sin resa genom historien genom födslen utav tvillingar så leder det oss till nästa spörsmål, d.v.s. hvar skedde denna inavel?

~

Ovan är ett citat, med viss teckenanpassning för bloggverktyget, från boken Europas tungomål.

Veneto-Trebizond Regina Caterina Cornaro di Cipro

KUR.URU alasya ammel,

nuwarat kissan sak

~

+ Språk i Cyperns tu stater

SvD

Människan visavi djur i indoeuropeisk kultur

För att ovan ha tittat lite på livets likheter så kan man även kort konstatera olikheterna emellan animal samt animalet homo sapiens; jämlikheten emellan djur og människa verkar ju sitta i det fenomen som vi benämnom andningen, det är när vi tagom in gudsluften som vi kunnom leva. Så än så länge verkar det vara en slående likhet emellan människan visavi övrig animal, men då vi enbart tittat ur en gudslig, immateriell, synvinkel så havom vi gjort ett fatalt misstag, kallat enkelspårighet, eller då enkelandlighet. Man brukar i nutida forskning använda sig av tvenne sätt för att avgöra när människan bleve människa, när vi distanserade oss från djurriket, det ena är biologiskt å det andra är intellektuellt. Den biologiska är den som oftast tas som måttstock på när människa blev människa, den mest traditionella, hvilket man räknar från att vi började gå upprätt på bena tu, bipedalism - även om man nu på senare tid sett att även apor i varierad grad klarar av att gå på två ben. Denna skillnad emellan djur och människa är gammal kunskap, denna traditionella vetenskapliga måttstock är i ordets sanna bemärkelse ‘traditionell’. Latinets ord för ‘vild’ ferus höre ihop med grekiskans thēr ‘vildbest’, av dessa tvenne ord blivom vi ej mycket klokare, men om man tager med sanskritens ord hvŗī ‘att avvika från den räta linjen’, ‘vara krokig’ och ‘gå krokigt’ - att det äro vilddjur som går krokigt ser man i de avestiska texterna där bestarna går krokigt. Denna syn på bestarna var antagligen produktiv i avestiskan där bestarna aldrig går normalt utan alltid lytt på något sätt, så det var säkerligen inget bra tecken om en människa var lytt i det avestiska, socialdarwinistiska, samhället. Hur som helst så visste antagligen redan protoindoeuropéerna att det var det som skiljde människa från djur för det var djuren som gick krokigt till skillnad från oss människor, det ursprungliga ordet var * ĝhwer- ‘de som går krokigt’, hvilket senare i indoeuropeiskan blivit ‘vilddjur’. Här framkommer ytterligare en uppdelning, d.v.s. den emellan vilda visavi tama djur, och det visar sig att de tama djuren faktiskt sammanförs med människan, bland annat i sakrala eller rituella listor hos indier, romare, kelter, slaver samt hettiter, för många för att vara slumpen. I flera språk kallas även de vilda djuren för gudarnas djur, till exempel i hettitiskans fras šiunaš ĥuitar, emedan de tama benämns som människans. Man kan exempelvis nämna lettiskan där man för ‘vilda djur’ kan säga dieva vērši ‘guds djur’, ‘varg’ heter dieva suns ‘guds hund’, d.v.s. till skillnad från människans hund, men för ‘varg’ kan man även säga meža vīrs, hvilket egentligen betyder ‘skogsman’, samt det mer förståeliga meža suns ‘varg’, ‘skogshund’. Angående skogsmansepitetet så kan det vara intressant att påpeka att i den hettitiska lagboken, §37, berättas att man kan bliva varg, hvilket nåväl liknar sanskritens vŗko hí şáh ‘han är en varg’ refererandes till en juridisk status i äktenskapsritualen kring kidnappandet av bruden (varulvsmyten kan ha en genuin indoeuropeisk härkomst) - skillnaden emellan djur och människa är sublim. Om man vill dra det ett stråk längre så kan man kanske jämföra en hettitisk kungaparskopuleringsritual med ledarvargsparets reproduceringsakt, ja, de är i alla fall snarlika, men det är antagligen en lite för drastisk koppling, även om det verkar ha funnits en del såkallade ‘vargmän’ i Hettiterland. Eurasienstepplandsankomna turkfolk og mongoler har även de en storslagen vargmytologisering i sina traditioner. Uppdelningen emellan vild samt tam är ehuru ej allenarådande, utan även en uppdelning emellan två- och fyrben åtfinns, till exempel i Ŗgvedan förekommer dví-pád-, cátu·-pad- över 20 gånger in alles, i umbriska finns du-pursus, petur-pursus i Iguvinska tavlorna, båda betyder ‘två-fot’ och ‘fyr-fot’, samma sak finnes även i exempelvis grekiska og germanska. I grekiskan finnes även en mer explicit benämning ifråga om fångade soldater, hvilka benämns andrápodon, ‘människobenad’.

  Det intellektuella avskiljningsmärket emellan djur samt människa, det vill säga den oftliga åkallade språkförmågan som vi ävom inledde denna skrift med, är inte heller det ny kunskap, eller nya perspektiv. Ty detta kan redan skönjas med hjälp av armeniskan, för de varde skarpsynta och lade tydligen märke till att det som ändock skiljde oss åt från andra djur äro just talets förmåga, ty ‘djur’ heter på armeniska anasum, d.v.s. ‘icke-talande’, hettiterna kallade ‘de som inte talar’ för kueš UL memiškanzi, det initiala sista ordet är givetvis samma som vårt minne samt sanskritens mánas-, grekiskans ménos o.s.v.. Det var således armenierna som lade den kunskapsläggande grunden för moderna teorier, som Habermas og Wittgenstein med flere, kring kommunikationens roll för skapandet, bevarandet samt utvecklandet utav det moderna mänskliga samhället - det dessa teoretiker missade, hvilket ehuru senare forskning utvecklat, är att även inom djurvärlden så kommuniceras det glatt - detta haver bland annat den franska indoeuropenistiska språkforskaren Benveniste påpekat, angående bina. Större djurarter, exempelvis våra apliga släktingar, har också utvecklade kommuniceringssätt, även om de inte är lika raffinerade som homo sapiens sätt. Men redan før exempel romarna förstodo att även djuren, motsatt den armeniska tesen, hade en talförmåga, ty i De re rustica uppdelas tingesterna i trenne typer, 1) de talande, hvilka inkluderar slavar, 2) de halvtalande, hvilka inkluderar boskap, 3) och de stumma, hvilka inkluderar åkdon, d.v.s. döda ting - detta torde hvara djurlingvistikens fader. Skillnaden består ändock, då vi havom en välutvecklad språkförmåga emedan anasumerna, eller de halvtalande, är hänvisade till några få läten eller symboler - är det detta som gör den stora skillnaden emellan djur og människodjur, utvecklandet av ett fullbordat tänkande, eller ett ständigt försök därtill, genom språkförmågan och därmed öppnas även vägen för ett potentiellt förstånd samt därutur förnuft. Djuren har enligt den sanningsenliga romerska tanken grunden lagd, hvilket har tatt ett antal århundraden för språkvetare i modern tid att förstå. Men en långt bättre utvecklad språkförmåga distinktserar oss ändock ej ifrån naturen, ty vi blir ingen artificiell materia för att vi kan föra oss på ett tungomål, bara en smått avvikande massa, helt avvikande från en sten, men bara halvt från en apa, ur genetisk synvinkel ej ens det. Det verkar dessutom som om det i den indoeuropeiska fållan enbart var latinarna, eller åtminstone en sådan, som förstod att även djuren hade en talförmåga och inte simpelt kan kallas ‘de icke-talande’, och det är väl tur att dagens vetenskap nu äntligen hunnit ikapp det latinska tänkandet ifrån att ha varit innestängd i det ramifierade binariska tänkandet till ‘antingen eller’ under allt för lång tid.

  Att mun og prat dessutom hör ihopa kan protoindoeuropéerna knappast ha missat, indierna visste det i alla fall och i deras skapelsemyt, som är av indoeuropeiskt ursprung, så frammenas det att Yama i sin kroppsliga delning, som Ymir här i nord, och universums samt kasternas skapelse, så bildades brahminerna från Yamas mun - på detta sätt så har de erfått talets förmåga och utifrån det ett högre tänkande; med tanke på den ovannämnda andningstesen så är de ju härmed närmare gudavärlden, og därvid torde de även inneha förnuft. Tal och förmågan att tänka ledde till förnuft samt själ, då själen har förmågan till tal. Hos hettiterna åtfinnes ištanzana- hvilket korresponderar till grekiskans psukh¸ hvilken var kapabel att tala med den person eller gudom som den innebodde i och som reflekterades genom ögona - munnen må vara andens öppning, men det är ögona som är själens spegel. Det är kanske enbart i ögona man kan få en glimt av den immateriella gudomen? Särledes en gudinnas.

~

Ett mindre utdrag från boken Europas tungomål.

DN

Vargen - ett heligt djur

‘Gudarnas djur’, eller šiunaš huitar, hos de äldre hettiterna var samlingsnamnet på vissa djur som vi ovan sågom, eller rättare sagt de vilda djuren som var gudarnas djur, emedan de domesticerande sammanfördes med människovärlden. Bland de vilda djuren inkluderades bland annat leoparden, paršanaš = UG.TUR., vargen, ulippanaš = UR.BAR.RA, lejonet, UR.MAK¤, björnen, hartaggaš = AZ, vildsvinet, ŠAK¤.GIŠ.GI, samt vildfåret, ŠEG₉.BAR. Första gången sådana här, eller liknande, djur uppträder är redan i den äldsta förekomna indoeuropeiska texten som är från kung Anittaš. Dessa gudarnas djur avbildades i figurationer gjorda av dyrbara metaller. Som vi sågom tidigare så åtfinnes dessa ‘gudarnas djur’ även till exempel i baltiska samt slaviska traditioner, exempelvis i lettiska folksånger så säger man för ‘vilda djur’ dieva vērši ‘guds djur’. Sammankopplingen emellan människa och domesticerade djur visavi de vilda djuren, d.v.s. guds djur, kan kanske även eklärera hvarför det allena verkar vara människor samt djur inom människans hägn som kan utsättas för rituella offergärningar inom flera indoeuropeiska traditioner. Möjligheten, som även är karaktäristisk inom flera olika indoeuropeiska traditioner, finnes för människor att genom rituell metamorfism omvandla sig till ‘guds djur’ och således nåkas gudarna; det är kanske härifrån den germanska varulvsmyten härrör. Som nämndes åtfinnes detta även i den hettitiska kulturen och det finnes exempelvis mystiska vargfolk och man kunne som människa även bliva varg, ävenledes existerar det olika danser som människor genomför iklädda de olika skinnen för varg, björn eller leopard. Angående varg så finnes en legalistisk anknytning genom den hettitiska juridiska termen hurkil. Begreppet existerar främst inom lagens ram, men kan hava med hjulet, som ovan genomgicks, att beskaffa, det verkar som om hurkil är det värsta brottet som kan begås havandes även en religiös antoning samt anspelar såtillvida kanske på ‘moraliskt vederkastligt’, det är dock icke alltid som dödsstraff föreligger. Man tror att fenomenet denoterar grava sexuella förbrytelser såsom bestialitet samt incest, ordet betyder antagligen ‘hängande ting’ samt hör ihop med fornnordiskans vargr og virgill, varav det första således betyder ‘varg’ men även ‘illmän, rövare; fredlös man’ emedans det andra har betydelsen ‘rep till att hänga upp folk i’. Man kan även föra ihop hurki- med fenomenet vargtré som refererar till en ‘rituell stolpe’ i nordgermanskan, direkt kriminella antydningar åtfinnes exempelvis i fornengelskans waritrēo ‘vargkriminellt träd’ samt fornsaxiskans waragtreo ‘kriminellt träd’. Det etymologiskt riktigare nordiska ordet för ‘varg’ är ju ulv, d.v.s. fornnordiskans ūlfr, hvilket likväl finnes i hettitiskans ulip[pa]na-, albanskan har ulk. Ytterligare ord som fanns i fornnordiskan var vitnir ‘varelse’ som i eddisk poesi refererar till ulven Fenrir, ordet hrōðvitnir som bland annat betyder ‘varg’, dessa sista ord är samma som hettitiskans huedar ‘vilt djur, vildliv, varelser, bestar’, men även hettitiskans wetna- åtfinnes - det ursprungliga protoindoeuropeiska ordet för djuret betydde ‘djur som drar isär (sitt offer)’. I den hettitiska lagbokens paragraf 37 står även det intressanta zik-wa UR.BAR.RA-aš kištat ‘och du blir en varg’. Vargen haver uppenbarligen en viktig position i hettitisk, ock indoeuropeisk, mytologi. En av de tidigaste hettitiska kungarna, K¤attušiliš I, uppmanar sina krigare att förena sig ‘som en varggrupp’, att klä sig i vargskin ger bärarna magiska krafter og även germanska krigare berättas ha vargskinn på sig. §37 som ovan nämndes har en liknelse i sanskritens vrko hí sáh ‘han är en varg’ och refererar även den till en juridisk status. Platon nämner att en person kan bliva en varg, lúkōi genésthai, i kombination med en speciell form av rituellt dödande och i en fornisländsk berättelse skall en mördare bli kallad en varg, skal svá víða vargr heita. Namn med ordet ulf i sig äro heller intet ovanligt och kanske hade just dessa vargshár, namnen är även ofta ihopsatta med orden för ‘björn’, i hettitiska ritualer så dansar vargfolket till och med ihop med just björnfolket. Björnar hava såleda även de en plats i mytologin hos hettiter samt indoeuropéer, dock ej lika stor, åtminstone inte hos hettiterna, men sättes exempelvis i Anittaštexten i samma rangordning som lejonet likt leoparden.

~

Ett mindre utdrag från boken Europas tungomål.

DN, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD

Hästen i den indoeuropiska kulturen

Hästen intar en stark position i det indoeuropeiska tänkandet, att häst samt åsna särbehandlas hos hettiterna synes klart och tydeligt i den bevarade lagboken. I A§vamedha-ritualen i den sanskrita traditionen så är efter hästoffrets genomförande dronningen symboliskt gift med det offrade djuret, drottningen lägger sig sedan ned jämte kadavret och täckes av en filt. Herodotos rapporterar angående skytierna att en av ledarnas konkubiner ströpes samtidigt som en häst offrades, och i hittade kurganbegravningsplatser hava man funnit en kvinna begravd tillsammans med en häst, detsamma haver arkeologiskt hittats efter en germansk stam, hvilket även finnes historiskt berättat av Ibn Fadlan. En keltisk kröningsrit liknandes den indiska åtfinnes i den iriska traditionen där den blivande kungen skall ha bestialisk sex med en märr, för att visa att även han är en best, hvilken sedan skall dräpas, styckas samt kokas i vatten. Före man under 1900-talet såg liknelserna med den indiska riten så trodde de flesta att det var ett antiiriskt kristet påhitt som skrevs ned under senare delen av 1100-talet, det är fortfarande oklart huruvida författaren verkligen sett riten eller om han bara hörde den berättas av den iriska allmogen. I den indiska traditionen om födelsen av de gudomliga tvillingarna, som vi nedan nämnom, så gestaltar sig solgudomen som en hingst. Detta tyder på en ursprunglig kultur där hästen spelar en mycket stor roll i samhällslivet, detta gör den på de centralasiatiska och västasiatiska stäpperna varvar även platsen för hästens domesticering, havandes sedermera spelat en stor roll för alla folk som där bebott ock så nu även göre. Ordet tämja är förresten även av intresse, ordet finnes till exempel i vediskans damitá ‘en som pacificerar, tämjer’, ossetiskan domyn ‘tämja’, hellasiskans dámnēmi ‘tämja, tvinga’, latinets domō ‘tämja’, og så vidare, samt ordsrelaterat till detta hettitiskans damaš- ‘krossa, våldta’, speciellt kvinnor, homerisk hellasiska dámnēmi ‘gifta sig, våldta’, adm¸s ‘otämjd, ogift tjej’ - att ordet både betyder tämja såsom våldta kan tyda på en symbolisk koppling emellan tämjningen utav djur och en kopulationsritual, en ritual som fanns hos hettiterna emellan kung og drottning med beskådare. Ordet ‘kopulera’ hette förövrigt på hettitiska arki-, ett ord som i de flesta andra indoeuropeiska ord kommit att betyda ‘testikel’. Det sumeriska ideogrammet för ‘häst’ är ANŠU.KUR.RA, hvilket ordagrant blir ‘bergslandsåsna’ hvilket klart indikerar att djuret inte kom därifrån, måhänt man åsyftade Kaukasus eller Armenien, inom den indoeurpeiska språkgruppen så är ehuru ordet välbelagt med sanskritens a§va, avestiskans aspa, tokhariskans B yakwe, venetiska ekvon, latinets equos, galliska epo, fornsaxiska ehu, fornlitauiska ešva, mykeniska iqo, og så vidare, emedans det i de anatoliska språken finnes belagt genom hieroglyfluviskans ašu-, aššu-, samt lykiskans esb-. Man haver tidigare tvivlat på ‘aššu’ och menat att det även kunnat vara ett lånord från mitanniariskan og därmed icke ett ärvord, men man har ofta nu givit företräde för arvshypotesen.

~

Mindre utdrag från boken Europas tungomål.

SvD, SvD, SvD, SvD, SvD